Försäkringar

Då vi låg på BB för ganska precis ett år sedan ringde sambon till ett försäkringsbolag och försäkrade Prinsen. Trodde han. Och det trodde jag också tills här om dagen då jag upptäckte att han inte alls är försäkrad. Helt stressad ringde jag till Trygg Hansa idag och ville skaffa försäkring omedelbums. Det gick inte. Någon expert inom ämnet skulle ringa upp inom fem arbetsdagar (Alltså nästa vecka säkerligen) Hur som helst får jag ont i magen av att veta att Prinsen har varit oförsäkrad i ett helt år. Hur har vi kunnat missa det? Och han som ramlade ur gungan här om dagen. Fy vad slarvigt av oss!

Jag tycker att det är trist med försäkringar. Det är ett nödvändigt ont likom. Det är tråkigt att sätta sig in i vilka som är mest förmånliga, det kostar pengar men man måste ha dem. Igår pratade vi om försäkringar, sambon och jag. Sambon sa "Jag tycker att vi ska ha en försäkring som täcker i fall någon av oss dör". "Dör?!" sa jag och skruvade på mig. "Ja. Om jag trillar av pinn så kan ju inte du bo kvar i huset med Prinsen. Du skulle vara tvungen att flytta utan en sån där försäkring" fortsatte sambon. Gråtfärdig och med en klump i halsen sa jag "Kan vi inte prata om det här en annan gång. Jag vill inte ens tänka på det...Jag orkar inte tänka på att någon kan dö. Det orkar jag bara inte. Vi kan väl ta det där när klockan inte är halv tolv på natten, när jag inte haft spränghuvudvärk hela dagen. Eller fixa det där du! Det blir bra".

Undrar förresten vad man hade för försäkring själv som barn. Antagligen ingen. Fanns det ens försäkringar som täckte om man ramlade och slog ut varenda tand i munnen? Är försäkringar något som kommit på senare tid? Jag menar, vi 70-talister åkte cykel utan hjälm och bil utan bälte. Man satt ju och hängde i mitten i bilens baksäte eller så låg man i bagaget som en hund. Visst borde det ha funnits bra försäkringar men det var en annan tid, ett annat liv. Måste fråga mamma hur det verkligen var med försäkringarna på den tiden.