Janne who?

Ett barn på avdelningen har feber och kollegan S ska ringa till en av föräldrarna som båda är på jobbet. Jag hör S säga i telefonen "Ja hej, jag söker Janne. Finns där ingen Janne?!" Så lägger hon på. Jag vet att detta beror på språkförbristningar då S inte är född i Sverige, men jag kan ändå inte låta bli att skratta när jag vet att mamman heter Jane.

För ett år sedan

För precis ett år sedan skrev jag i min blogg om det tidiga missfall jag då fick. Om hur jag skulle gå vidare och att min plan var dessa punkter:

1. Bli fit. Börja träna för att vara någotsånär i form.

2. Kolla upp var vi skulle göra IVF.

3. Ladda batterierna. Umgås med folk jag gillade och göra trevliga saker.

4. Ha ett asbra sexliv. (Eftersom jag inte vågar ligga när jag är gravid.)

Träna, ja kanske det. Men inte kolla upp vart vi ska göra IVF eftersom vi ska ta dem i frysen om inte karln ångrar sig. Ladda batterierna. Hur många gånger har det inte skitit sig just vid denna tidpunkt på året? Vi fick reda på i mars 2004 att vi inte kan få biologiska barn utan hjälp. Alltså ladda batterierna och tokjobba ihop pengar till privat IVF under sommaren. 2005 hade vi just fått missfall i juni. Ladda batterierna och köra till hösten. Förra året var det samma och nu repris igen. Sexlivet ja. Ska satsa på det. Kul, gratis och nödvändigt att få fart på efter denna svacka. Asbra ska jag satsa på.

Förresten, när jag satt och kollade i bloggen från juni 2008 såg jag att samma kompis G var halvnonchalant förra året när jag fick missfall. Jag blödde på måndagen och det visste hon om. På fredagen ringde hon och hade tydligen glömt bort både det och min födelsedag. Dåligt. Och detta hade jag glömt. Men ja, läge för ett snack snart. Men ingen av oss ringer och snart ska vi till Grekland.

Vänner

G har varit en nära vän i säkert tolv år. Hon är en sån som vet och förstår. En som som blev hoppsangravid på smekmånaden men som ändå kan sätta sig in. Hon är empatisk och godhjärtad. G visste om min vånda denna månad, hon köpte till och med ett av gravtesten i raden som jag gjorde under de två veckor jag gick och småblödde. "Men kan du inte vänta med att göra testet? Du gjorde ju ett i förrgår" sa hon då. Jag försökte förklara att jag var utom mig av oro, att jag fumlade för att hålla fast vid ett halmstrå. ""Det känns som att du inte förstår" sa jag. Jag fick det en vecka senare bekräftat att det var ett missfall. G hörde inte av sig tills jag här om dagen fick ett sms. "Det känns som att vi håller på att tappa kontakten. Hoppas att allt är bra och att den hänger i." Skickade ett sms tillbaka och talade om. Berättade att jag var besviken att hon inte hört av sig trots att hon visste min vånda. Fick till svar att hon var stött för att jag sagt att jag trodde att hon inte förstod. Vi pratade sedan en kortis igår. Hon nämnde inget om missfallet, så olikt henne att vara så. Nu är det frostigt. Jag har ingen lust att ringa, tycker att hon borde ha hört av sig vi är ju ändå nära. Men det kommer att ordna sig, det är bara ett litet tjafs och jag kan förlåta. Men jag kommer att hålla fast vid att hon borde ha hört av sig.

När det händer tråkigheter i form av besvikelser och en smärre personlig krasch som denna är det viktigt att få stöd. Tack ännu en gång för alla fina kommentarer här. Kramar i massor till kollegan (som inte vet att jag bloggar) och fina S som jag var på Greken med i veckan. Tack för att ni orkar ta del av mitt malande.

Vacker dag

I dag, utflykt med Prinsen och sambon. Vi satt på stranden och Prinsen gjorde tårtor av sand. På eftermiddagen åkte vi ut med båten tillsammans med ett par vänner. Satt i kvällsolen på en kobbe med en engångsgrill och Prinsen badade i Mälaren. I bilen hem tittade Prinsen kärleksfullt på mig och sa: "Min lilla mamma, du är så söt. Jag älskar dig!" Tårarna kom snabbt upp i mina ögon. "Älskade finaste Prinsen, jag älskar dig också. Mest av allt i hela världen."

Ny erfarenhet

Jaha. Då vet jag att missfall kan te sig så här också. Som små blödningar under en lång tid. Fan vilken trist erfarenhet. Juni är inte min månad, det är tydligt det. Alla tre missfall har inträffat i denna månad. Fina vännen G som är mig nära och som vet allt om mig har inte ringt på flera dagar trots att hon vet om min våndan. Jag undrar varför hon inte ringer och känner ett sting av ledsamhet och irritation. Har hon ledsnat på mitt? Tror inte det egentligen men tänker fråga. Hur som helst ska ju hon och jag ut och resa med våra barn om två veckor. Det känns verkligen underbart att ha en vecka i Grekland framför sig. Fan vad jag ska käka fetaost. Pastöriserad eller inte. Jag skiter i vilket.

Slut på blod

I går var jag hemma med Prinsen hela dagen. Vi bakade scones och åt dem med marmelad på altanen. Prinsen badade i sin lilla pool i skuggan av syrénbusken medan jag låg i hängmattan och tittade på. På kvällen tog jag en långprommis runt en sjö som finns här i närheten tillsammans med fina kollegan som vet.

"Vad gör vi nu då" sa sambon vid middagen. "Anna-Bell, när tar det här slut?" Jag svarade att jag inte är någon Saida men att jag vill ta dem i frysen och att jag innerligt hoppas att de klarar att tinas upp. "Du kommer att hålla på tills det blir ett syskon?!"sa han uppgivet. "Det beror på hur länge det tar och hur det blir och känns i framtiden" svarade jag. Nej, vi är inte helt på samma bana och det i sig är ju jobbigt.

I två hela veckor blödde jag mer eller mindre. Vid några tillfällen var det mindre klumar. Nu när jag vet att det rör sig om ett missfall undrar jag när det hela ska komma igång. Jag har ju tidigare haft två tidiga missfall och vid de tillfällena hade jag väldigt ont i magen och blödde stora klumpar. Nu blöder jag inte alls och ont i magen har jag inte haft på hela tiden. Kan det där sipprande blodet och en magvärk som inte fanns vara hela grejen?

Tack fina för kommentarer igår. Känns skönt att ni peppar och stöttar!

Det är över

Nyss ringde Doktor L. Hon talade om att värdet från igår var 240 och att jag håller på att få ett tidigt missfall. Hon beklagade och pratade sedan på om Linné och alla i frysen. Just nu orkar jag inte tänka på någonting. Varken på att köra vidare eller på att jag snart kommer att blöda stora klumpar. De 44 000 kronorna är förbrukade. Under ett år har vi gjort sex syskonförsök och fått två missfall. Vi är åter på ruta ett. Jag har tagit alla sparade test med plus och kastat ner i den stinkande gröna soptunnan. Det blir inget barn för mig i februari 2010. Det blir bara tårar. Det som skulle bli Prinsens syskon håller sakta men säkert på att rinna ur mig.

Test igen

I morse vaknade jag med lite molande och gick upp och kissade i en mugg. Var och inhandlade fler gravtest igår. Innehållet i muggen var rött av blod när jag stack ner stickan. Snabbt kom ett starkt plus upp. Om jag blöder hela tiden och detta är ett missfall, varför blir det då positivt? Så himla plågsamt om det kommer att skita sig och att detta bara är en utdragen version av det. Detta är 14:e dagen jag blöder. Jag har alltså blödit mer eller mindre i två veckor!

I dag får jag veta om det fortfarande finns något hopp eller om vår fina har gett sig av. Jag tänker att jag kommer att höra Doktor L på mitt mobilsvar, att hon kommer att säga: "Hej Anna-Bell, det här är Doktor L. Jag har fått dina provsvar nu. I går hade du ett hcg på 120, det har alltså sjunkit. Tyvärr verkar det som att du håller på att få missfall. Ja så är det, hej då." Jag hoppas så innerligt att jag har fel...

Mera väntan

I morse tog jag blodprovet och på lunchen ringde jag till Doktor L. Hon sa att hon väntade på svaret och hann hon få det innan kl 16.00 skulle hon ringa mig. Hon sa att mitt hcg var 300 i förrgår, att det var bra och att det bör vara 600 idag. Doktor L ringde inte senare. Det betyder att jag får domen imorgon. Jag sa att hon kan lämna meddelande på mitt mobilsvar. Jag kommer inte att lyssna av svararen förrän jag har slutat jobba klockan 17.30.

MEGANERVÖS

Blodprov nr 2

Uppe med tuppen för att åka in till stan och göra blodprov nr 2. Prinsen hänger med och jag får dra en vit lögn på jobbet igen. Känner efter om jag har några gravsymptom men är osäker. Är risig i magen och har lite molande med det kan ju bero på vad som helst. Kände metallsmak i munnen tidigare, för några dagar sedan, men det har bara varit till och från. Något lite öm över tuttarna men det kan också tolkas olika. Blod som vanligt.

NERVÖS

Tråkig läsning

Det är jobbigt att försöka greppa små tunna halmstrån, enerverande och sorgligt googla och mest hitta till information om missfall. Hoppet är det sista som dör, ja. Kanske är det därför jag envist strävar på och ändå har en gnutta hopp bland allt blod och alla klumpar.

Jag hamnade på en sida när jag nyss satt och sökte. Hon som hade skrivit in lät ungefär lika desperat som mig och hade en liknande grej att komma med.
"Tyvärr låter det som att du håller på att få ett missfall. Det är vanligt att ha mensvärk och blödningar när man har missfall. Ha det bra. /Expert och barnmorska"

Gaaahhhhh! Visst, ha det bra idiot.

När jag hämtade Prinsen idag sa föresten dagmamman till ett barn (på två år): "Ja Tove, din mamma har en bebis i magen. Du ska bli storasyster." Fan vad jag också vill!

Ännu en fråga (som jag hade tänkt dela ut till Linné men de har visst sommarstängt):
OM (Jag säger verkligen, verkligen OM) jag skulle vara gravid ännu, vilken vecka är det nu i så fall? Det var äggplock den 1/6, de odlades i fem dagar och jag fick tillbaka blastocysten 6/6. Jag menar, från vecka 6 kan man se om där finns något. Det är inte långt borta just nu att jag drar till gynakuten och bänkar mig.

...

Vet inte vad jag ska skriva som rubrik på detta uttjatade ämne.

Läget idag:
Mensvärk och blod. Jag klarar mig med trosskydd men det är lite små klumpar i toan varje gång när jag kissar. Förlåt mig girls att jag tjatar om mina trosskydd och blödingar, men jag vet att ni förstår min vånda. Tack ännu en gång för att ni finns!

Till Fertilitetsturisten:
Jag slutade med proggisar för att de på Linné sa att jag skulle sluta efter två veckor. De menar att om man är gravid tar kroppen över.

Fråga till alla kunniga:
Jag hörde/läste någonstans att om man är gravid och gör ett ÄL-test så blir det positivt. Stämmer det?! Jag har kört slut på alla mina gravtest så jag tog en ÄL-sticka i ren panik nu när jag kom hem från jobbet. Den var positiv.

?

Detta är tolfte dagen jag blöder och jag tycker att det har kommit något lite mer de senaste dagarna. Men det är klart, jag slutade ju med proggisarna i söndags och då blir det väl med rött än rosa. Vad är det som händer, exakt VAD?! Ge mig styrka nån. Jag börjar på riktigt tro att detta inte kommer att gå vägen, att det här endast är ett plågsamt och utdraget missfall. Varje dag väntar jag på stora floden med gråten i halsen. I morgon får jag svart på vitt. Jag är rädd.

Prov

Ringde till Doktor L idag på morgonen vid 8.20 innan jobbet. "Du kan ta blodprov..." sa hon "...men det är bra om du gör det idag mellan 8.00 och 11.30." "Ok sa jag och gick in på jobbet, kollade av läget, drog en vit lögn och rejsade till kliniken. Sa till kollegorna att jag skulle ta ett blodprov för sköldkörteln och att jag bara skulle till vårdcentralen. I själva verket åkte jag till stan men det gick snabbt så jag var endast borta i 45 minuter.

"Du tar ett blodprov på onsdagen också och sedan ringer jag till dig och talar om..." sa Doktor L. "...så får vi se om du behöver ha kvar tiden den 7/7." Jo man tackar, det hoppas jag verkligen på! Talar om förresten. Måste ringa och säga att Doktor L får ge domen på mitt mobilsvar, för jag orkar inte stå i någon garderob på jobbet och få svart på vitt.

Igen

Steg upp efter att ha snosat i en timme och en kvart. Blod i trosskyddet. Igen. Positivt test. Puh. Idag är det jag som ringer Doktor L. Jag blir galen på riktigt snart.

Lista

Så vad har vissa sökt på för att komma till min blogg? Jag listar här mina fem favoriter med den bästa i topp.

1. Spermatruck

2. Swingersklubb

3. Kanariefågelläten

4. Anna Skipper hårdost

5. Ömmande mage

Filosof

Det är tidigt på morgonen på midsommardagen. Jag ligger mellan Prinsen och sambon i dubbelsängen. Jag är i någon slags dvala mellan sovande och vaken. Sambon snarkar doft.
"Mamma" hör jag att Prinsen viskar bakom min rygg.
"Mmm" säger jag yrvaket.
"Kan mördagsniglar blöda?"
"Nej. Dom bara är slemmiga".
"Jaha" svarar min lilla filosof.

Sträng?

Prinsen har under en period varit lite trotsig i vissa situationer. En sådan situation är tandborstningen. Ibland vill han inte borsta sina tänder. Jag tycker att man som förälder får välja sina fajter med att borsta tänderna är en grej man ska göra enligt mig. Hur som helst ville han inte borstat förra lördagen, på morgonen. Han skrek och sprang iväg. Vi skulle till ett par kompisar och jag sade till honom "Jag vill att du borstar dina tänder. Vi har pratat om att glass och bullar kan göra hål i tänderna. Nu ska vi åka till E och A och det kanske blir efterrätt där." Men han ville ändå inte utan sa surt "Jag vill inte ha glass och bulle." "Jaha" sa jag. "Om du inte borstar dina tänder blir det ingen efterrätt hos E och A. Ok." Han borstade inte.

Lunchen hos E och A var god. Efter att vi hade ätit upp sa E "Vi kanske ska ta fram lite glass?" Prinsen sken upp och jag påminde honom. "Men du, du borstade ju inte tänderna. Då skulle du väl inte äta glass?" Han tittade på mig och sa sedan inget mer om glassen som uteblev utan protest från någon.

I går berättade jag om händelsen för min mamma som utbrast "Så där skulle jag aldrig göra. Jag hade gett honom hela glasspaketet." Och jag kände mig som värsta stränga mamman fastän jag vet att jag är väldigt mjuk och kärleksfull Jag är inte alltid konsekvent man jag försöker och jag ville endast lära Prinsen att se ett samband och en konsekvens. Det blev ingen protest från hans sida, han verkar ha förstått det hela och har ännu inte strejkat igen från tandborstningen. Ändå känner jag mig dålig och sträng för att mamma gav mig den där kommentaren.

Frågor

Det känns hoppfullt att veta att det finns tjejer som har blödit under tidig graviditet men ändå fått ett barn. Tack för att ni delar med er. Det jag nu undrar är; Hur mycket blödde ni? Vilka mängder? Vad sa de på Mvc om saken?

I morse var det lite mer blod. Någon liten klump och så att det droppade i toan. Det kommer alltid lite blod på pappret när jag har kissat och jag behöver ett par tre trosskydd om dagen. Mensvärk har jag också.

Detta är så himla jobbigt. Vill bara veta åt vilket håll det barkar hän. Hänger på låset i morgon hos Doktor L och fixar tider för blodprover. 7/7 känns som nästa år i min värld.

Gynakuten

Nej jag tänkte inte åka till gynakuten. Jag ville bara prata med någon, ställa lite frågor. Frågor som jag egentligen redan visste svaren på. Jag greppar efter halmstrån.

Jag ska ringa till Doktor L på måndag igen. Jag vill att hon kollar hcg. Jag vill ha så mycket fakta som möjligt.

Det är jobbigt att vänta.

Midsommar

Vi var hemma igår, hade lite folk här. Fina sambon grejade med maten och ingen tyckte att det var konstigt att jag inte drack, för det gör jag knappt annars heller. Syrran var här och klagade i smyg på hur tråkiga vissa av sällskapet var. Jag satt med blod och mensvärk men lyckades glömma det en stund när vi satte igång med Sing star. Spelade sällskapsspel framåt nattkröken och det var rätt jobbigt för karlarna var för fulla och satt och babblade högljött och hade svårt att hänga med. Sambon hade rödvinsgaddar och försvann från rummet utan ett ord vid 23-snåret. Han återfanns i bara kallingarna, snarkandes i vår säng. Jag försökte hålla ribban uppe trots att jag mådde illa av både mensvärk och trötthet. Prinsen och jag hade varit uppe sedan 5.45. Vid 1.30 drog gästerna (förutom syrran + barn som sov över) och det kändes nästan som att jag kastade ut folk, men jag orkade inte mer.

Började blöda igen på morgonen och syrran gjorde starkt kaffe (jag dricker endast rött te.) Hennes kommentar var: "Tur att jag inte är gravid, för då hade jag nog fått missfall så starkt som det här kaffet är. Rena rama fosterfördrivningsmedlet."

Idag är det dag 9 med blod och i morse såg jag en blodklump stor som en halv femkrona. Gjorde ett test igen (clearblue gör storkovan på mig) mitt på dagen och det var starkt positivt. Humöret har inte direkt varit på topp idag. Är stressad, trött, labil och har katastroftankar. Ska ringa gynakuten och se om jag blir något klokare. Sen ska jag däcka i soffan med en mjuk filt över mig.

Tjing.

Åttonde dagen

Åttonde dagen med rosa/blod. Vad är detta? Varför kommer det blod? Jag blir galen snart! Blod igår och ett solklart test i morse. Jag hann knappt doppa ner stickan förrän ett starkt plus dök upp (tack Gode Gud). Men detta blod...det gör mig orolig. Idag också alltså. Vill bara att detta ska gå vägen. Please!

Om en timme kommer gästerna. Diskbänken är proppfull, dammtussarna dansar över golven och jag är oduschad Så vad gör jag? Sjunger Abba-låtar med mitt nya singstar.

Trevlig dag alla fina tjejer!

Samma

Jepp läget är samma. Är nu inne på 7:e dagen med rosa/rött. Har varit på Apoteket och inhandlat ännu ett paket med gravtest. Antar att jag kommer att testa snart igen, kanske i morgon.

Tack alla fina som tänker på mig. Det värmer att ni håller era tummar. Jag är glad att ni finns där och peppar.

Vänta

Tiden sniglar sig fram. Blod är det ännu. Ibland rosa, vissa gånger brunt, ibland rött och skrämmande. Det är jobbigt att vänta, något man ofta tvingas till i denna karusell. Påstår inte att det är lättare för det. Helst av allt skulle jag bara vilja ligga hemma och läsa böcker och tidningar hela dagarna men det går ju inte. På något sätt är det ändå skönt att vara sysselsatt. Ännu en gång är jag glad över att "alla" inte vet. Då tror jag att jag hade snurrat in ännu med på detta, om folk hade frågat.

Ja vänner, detta är jobbigt. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan. Blir hoppfull när jag tänker på att det faktiskt var ett starkt plus igår. Blir livrädd när jag ser blod och tror att allt ska vara förbi.

På Linné sa syrran att "Om du fick är ett starkt positivt test så är du gravid och det är det vi utgår ifrån. Det kan blöda lite i början." Låter bra, men i slutänden vet man ju aldrig. Så är det ju.

Lyckliga stjärna, ge mig styrka och låt den fina vara kvar.

Ringt

Idag har jag sett lite blod igen och nu är jag hemma på min rast och ringer.

Doktor L sa att det är VUL som gäller så här tidigt och jag fick en tid 7/7. Det är läänge dit. Har inga symptom på varken det ena eller andra, förrutom att jag ibland har metallsmak i munnen. That´s it. Och så blodet då.

Till Blastocysten:

Vi har försökt i många dar,
längtar efter ett syskon till vår fina prins.
Jag undrar så, är du kvar?
Är du något som ännu finns?

Jag lovar att vara trygg och snäll,
så snälla lilla underbara ärta,
stanna hos mamma Anna-Bell,
än lever hoppet kvar i mitt hjärta.

/Anna-Bell

Test igen

Ännu lite rosa redan nu på morgonen, för 6:e dagen i rad. Gjorde ett test i morse som blev ett solklart plus, starkt och fint. Vad är det som händer? Måste ringa Linné idag.

Snälla fina Blastocysten, sluta skräms och håll dig kvar. Snälla, snälla, snälla, snälla. *Sjunger Ugglas låt igen*

Hej och hå

Det rosa har blivit något lite rödare och det är som innan mens. Imorgon ska jag göra ett test. Visst borde det visa negativt om detta är ett missfall? Det är ju ändå hcg man mäter. Eller?

Bättre?

Nu har jag sett rosa och småblödit i fyra dagar. Har inga som helst känningar i magen och väntar på syndafloden. Jag räknar med at det sätter igång när som helst.

Varför testade jag egentligen i helgen, jag som aldrig brukar tjuvtesta? Jo det var på fredagen när jag såg det första rosa som jag ville ha bekräftat att det var negativt. Därför tog jag testet på lördagmorgon. Säg då att jag hade väntat med testet tills på torsdag när jag har testdag. Då hade jag aldrig fattat att det för en stund hade tagit sig, aldrig förstått att vår fina blastocyst varit inne och vänt och lämnat ett avtryck i form av en positiv sticka (eller snarare två). Jag hade aldrig fattat att jag fått ett tidigt missfall. Igen. Är det förresten fler missfall som jag inte vet om? Hade det varit bättre att inte vara medveten om att det var så nära? Hade det gjort mindre ont? Nej jag tror inte det.

Söndag

Stora våndan hela dagen. Träffade ändå en kompis som inget vet. Promenerade i spöregnet så barnen somnade i sina vagnar. Fikade på kvarterskrogen eftersom cafét hade stängt. Var helt slut av dagens tankar men ville ändå åka till pappa som är kvar på sjukhuset. Drog dit ensam vid sjusnåret. Pappa är bättre förresten, men de vet inte om det är stroke han har drabbats av igen. Han blev glad över att jag hade Aftonbladet med mig. Satt i foränden av hans sjukhussäng en timme och pratade. När jag kom hem hade sambon lagt Prinsen. Jag antog att Prinsen sov och tassade in i hans rum för att titta på honom. En glad pojke kikade upp från sitt tjocka täcke.
"Mamma!" sa han. "Jag har längtat efter dig!" Jag kröp ner bakom honom, strök hans lilla rygg, pussade hans mjuka kinder, tankade styrka och kraft.
"Finaste Prinsen, jag har längtat efter dig också. Jag var bara hos morfar en stund. Sov nu vännen."

Spöregn

Fredag:
Jag såg lite rosa och hade stora våndan hela dagen.

Lördag:
Mera rosa. Jag gjorde ett gravtest (inte på morgonurinen) och det visade positivt.

Söndag:
Gjorde ett test med morgonurin som visade positivt. Mera rosa och lite blod.

FETÅGREN. JÄTTEVÅNDA. Säg inte grattis kära ni. Detta är inte grattis. Alls.

Jag tror endast att detta är en repris från juni 2008 när det blev positivt, sedan rosa och när det till sist efter endast några få dagar sket sig totalt.

Det spöregnar ute. Betyder regn tur eller är det änglarna som gråter? Jag ber en bön.

Att hoppas

Så klart att jag hoppas. Men det är inte bara ett nederlag nu. Det är fler än så. Det sitter i. Vi får lovord från läkare, ändå är vi på andra sidan av den goda statiskiken mest hela tiden. Vi har kämpat på med syskonförsök i ett år nu. Det tär lite.

Idag är jag mest låg och säker på att det kommer att skita sig. Jag kommer att bli ledsen då. Känns som att jag bara kör på, kör på, kör på.

Avskyr att ruva. Kommer detta någongång att gå vägen?!

Vånda

Den är här nu ja. Våndan. Troskollen. Inbillningarna. Att känna efter. Att höra både den lilla onda på ena axeln och den lilla goda på andra. Att försöka bädda för det eventuellt kommande fallet. Söv ner mig nån.

Jag vet inte vilken ruvardag det är. Sex om man räknar från när den stoppades tillbaka, men den plockades ju ut den första juni och befruktades den andra.

Hoppas hårt trots att jag egentligen inte vågar.

Sjukhus

Pappa är på sjukhus. Ena ansiktshalvan, armen och handen hänger inte med. Läkarna tror att det kan vara en stroke, men såg inget på skallröntgen idag. Det har hänt förr, för tre år sedan. Jag tycker att det är lite, hur ska jag säga, skumt med stora sjukhus. Man ser sjuka, friska, väldigt gamla, väldigt nyfödda, allt i en salig blandning under samma tak. Männskor i smärta, i sorg, i total lycka. Man vet att människor föds och dör i samma stund i samma hus. Lite så. Även idag kom den känslan över mig. Vi var på akuten med pappa i två timmar, Prinsen och jag. Pappa satt på sängkanten när vi kom in i korridoren. Jag höll Prinsen i handen och kramade om pappa som började gråta. Han var rädd och jag ett stöd som strök hans rygg och lyckades hålla gråten borta själv. I natt sover han kvar. Jag hoppas sedan att allt är bra igen. Fina pappsen.

Juni

Juni 2005:
Det är första gången Sveriges nationaldag firas som en röd dag. Sambon och jag är på Huddinge och får tillbaka ett icke fryst embryo. (Äggplockat har varit tre dagar innan.) Jag fyller år och har en hejdundrande fest i lägenheten i stan. Jag skålar utan andras vetskap i alkoholfritt vin eftersom det eventuellt kan ha tagit sig. På ruvardag 17 tar jag ett test som blir positivt. Jag är jätteglad. Efter prick en vecka får jag missfall.

Juni 2006:
Jag är i sjunde månaden efter ett frysförsök på Huddinge, av den "kullen" som plockades i juni-05, och mår jättebra. Jag älskar att vara gravid, att få vandra runt med ett mirakel i magen. Känner mig vacker och lugn och är i bra fysisk form. Vi har bullkalas på vår trånga balkong när jag fyller år.

Juni 2007:
Min älskade prins ålar sig fram längs parkettgolven med värsta combatstilen. När han ler kan man se hans små risgryn till tänder. Han är det mest underbara jag mött. Vi köper ett hus i förorten och har födelsekalas på verandan. Syskonfrågan känns inte aktuell just nu.

Juni 2008:
Prinsen pratar en massa och är jätterolig. Han är social och glad, springer nu runt i huset som vi renoverar. Vi vill ha ett till barn och har tagit den allra sista i frysen på Huddinge. På ruvardag 17 testar jag positivt. Några få dagar håller det i sig. På min födelsedag blöder jag klumpar i toan på jobbet. Missfallet är ett faktum.

Juni 2009:
Min fina prins är väldigt verbal och älskar att var ute. Han tycker om att sjunga men hans bästa är att samla sniglar och maskar. Vi vill så gärna ge honom ett syskon. Vi har gjort sammanlagt fem misslyckade syskonförsök och är nu inne på det sjätte. Vi har fått tillbaka en blastocyst, åter har vi haft ET på nationaldagen, och jag är nu inne på ruvardag tre. Snart fyller jag år. I helgen ska vi ha fikakalas för släkten. Kanske att man ska baka till personalrummet på jobbet också. Om två veckor kommer jag helt säkert att veta om detta leder till ett plus på stickan. Jag hoppas hårt. Det gör jag verkligen.

Gång elva, flaggan i topp.

Då är man ruvare för 11:e gången. Tydligen har jag missat att jag skulle ta proggisar från och med i måndags. Undrar varför inte sambon kunde dubbelkolla att jag tog dem. Själv var jag ju packad av medicinen när vi fick den informationen. Hade liksom för mig att man börjar med proggisar vid ET. Jag behövde inte oroa mig i alla fall sa läkaren.

Idag pratade vi inget mer om antalet embryon. Jag släpper det just nu men visst, det gick inte alls rätt till tycker jag. En fin till oss, odlad sedan i måndags och 6 till frysen. Tydligen ett väldigt bra resultat när man har gjort en långtidsodling.

I dag är det magiskt. Bäst att passa på att njuta innan stora våndan slår till.

Ha en bra nationaldag!

En

Näerå. Det blir en och inget annat. Jag pratade med en sköterska tills hon inte orkade höra mer. Då kopplade hon mig till läkaren vi ska träffa imorgon. Han sa att han känner igen storyn, att de diskuterade det igår. Han sa också att om de sätter tillbaka två när det är stor risk för tvillingar kan de få en prick av socialstyrelsen och att en läkare inte kan lova att man får tillbaka två förrän insättningsdagen när man vet hur det ser ut. "Men han lovade två i måndags!" sa jag. "Det är tråkigt om du uppfattade det så" svarade han. När vi avslutade samtalet var jag tjurig i luren och började gråta efter att vi hade lagt på. Jag försökte torka tårarna innan jag gick ut från kuddrummet där jag återigen satt.

Så här sa jag i måndags: "Så du menar att vi får tillbaka två oavsett det blir på onsdag eller på lördag?"Då svarade Doktor O "Ja." Hur svårt är det att tolka? Går det att uppfatta på fler sätt? Både sambon och jag hörde det naturligtvis. Att andra får och inte vi menade han på att jag inte vet hela historien och att man inte räknar gångerna man har försökt utan risken för tvillingar. Tvillinggraviditeter verkar förresten vara det mest hemska och riskfyllda en människa kan bli drabbad av.

Men i morgon är det i alla fall dax och det blir spännande att se hur många som finns kvar. Jag kommer att tala om även då vart jag står och att jag anser att Doktor O har bemött oss fel. Men sedan måste jag nog släppa det hela ett tag under ruvningen.

Att stånga sig blodig

Jodå. Doktor O lovade två embryon tillbaka. Det gjorde han i måndags och detta skulle gälla oavsett om det blev återföring på onsdagen eller fredagen. Idag ringde jag till Linné. Klockan var nio på morgonen när jag smet från fruktstunden och in i kuddrummet på jobbet och stängde dörren om mig. När jag kom fram frågade jag hur många av våra befruktade små som har fortsatt och delat sig. I onsdags plockades ju 14 ägg varav 10 sedan befruktades. "Det ser jättebara ut" sa syrran. "Elva har fortsatt att dela sig."
Jag blev mycket förvånad men började ändå att prata om den andra grejen jag ville veta. "Jag räknar med att vi får tillbaka två små på lördag om det finns två kvar" sa jag. "Det ska väl inte vara några problem" sa hon. "Det står i er journal att ni önskar två och räknar med det på lördag."Syrran sa att hon inte kan bestämma det och jag påpekade att Doktor O lovat det senast denna vecka. Jag fortsatte att prata om det eftersom jag ville ha en rakt svar och till sist sa hon att hon skulle tala med läkarna i alla fall. "Måste jag ringa igen eller kan jag räkna med att det blir som vi har sagt?" frågade jag. "Du behöver inte ringa igen" fick jag till svar.


Mitt på dagen upptäckte jag att jag fått ett röstmeddelande på mobilen. Det var Doktor O som hade ringt. Han sa något i stli med: "Det är Doktor O från Linnékliniken. Jag ringer angående att det inte är jag som jobbar på lördag. Vi har diskuterat på kliniken och vi är överens om att det blir en blastocyst på lördag eftersom jag inte jobbar då. Detta är för att informera dig. Ok."

Klockan 14.00 när mellanmålet var framdukat drog jag en lögn för kollegorna för att komma loss och ringa. En annan syrra svarade. Att de 10 hade blivit 11 berodde på att en var lite sen i starten och började dela sig senare än de andra sa hon efter att ha pratat med en på labb. Hon verkade för övrigt obekväm med att ta emot min besvikelse. Hon tyckte att jag skulle prata med den syrra jag först talat med. "Men ni kan inte göra något tyvärr" sa jag. "Doktor O lovade oss två så sent som denna vecka. Nu säger han på svararen att han inte jobbar och att det bara blir en därför..." "Jag gör så här" sa syrran. "Jag ber Doktor O att ringa dig." "Bra" sa jag och hade mobilen i fickan hela eftermiddagen. Han ringde aldrig. Han har fortfarande inte ringt. Klockan är nu 23.00.

Jag känner mig orättvist behandlad för att:

- Doktor O har vid två tillfällen lovat oss två tillbaka, senast i måndags.

- Det verkar som att det endast är Doktor O som sätter tillbaka två och inte hans kollegor. Alltså, hur mina önskemål uppfylls beror på hur läkarnas schema ser ut. Känns det seriöst att de har olka policy?

- Doktor O sa i samband med diskussionen om två tillbaka (i måndags) att det är viktigt att man mår bra när man ruvar. "En som ska bli ett barn och en till själen" sa han så fint.

- Detta är vårt 6:e syskonförsök. De på Linné verkar inte ta hänsyn till vår historia och jag vet att en del par som inte alls har kämpat lika länge som oss får tillbaka två på just den kliniken. Återigen för att de råkar pricka just Doktor O:s arbetsdagar?

Idag är jag förbannad och ledsen. Imorgon fortsätter kampen Jag är trött på att mest hela tiden behöva stånga mig blodig.

Banan

Jag sitter på jobbet och äter lunch med barnen. De pratar mycket och två av killarna försöker bräcka varandra.

Kevin: "Min pappa hoppade i sängen."

Max: "Min pappa klättrade på taket."

Jag: "Han kanske lagade något där upp på taket."

Max: "Näe."

Kevin: Min pappa kastade ägg."

Jag: "Oj då."

Max: "Min pappa pruttade på toaletten."

De båda skrattar högt.

Kevin. "Min pappa stoppade upp en banan i rumpan."

De fortsätter att skratta. Jag tror inte att denna pappa i 30-årsåldern brukar ha en banan i rumpan. Men jag kan ändå i mitt stilla sinne tänka att det blir svårt att tänka på något annat vid hämtningen.

Pirrig

Jorå. Jag väntar fint (vad annars?)och tänker på de små under takåsarna i Uppsala. Hur många är de? Finns de kvar? Hur ska fortsättningen bli? Satt och kollade lite på Linné hemsida nyss. Nix pix man fick visst inte alls köra bil samma dag som äggplocket. Och där for jag runt med Prinsen i bilen. Vi drog till den angränsande förorten eftersom jag skolkade på jobbet och inte ville springa ihop med någon typ kollega eller förälder när jag skulle köpa en hämtsallad. Förresten så tror jag att jag är ganska lättpåverkad vad gäller mediciner. Tydligen får jag rätt lite medicin vid plocket men jag är ändå helt förstörd både under och efter ingreppet.(Läs trött som en zoombie och packad som vid sexsnåret på krogen.)

Tror att jag ringer imorgon. Jag vill som sagt kolla läget. Det känns svindlande just nu men samtidigt är jag rädd för platt fall. Väldigt rädd faktiskt. Tack för fina ord och hejarrop.

Rapport

De har ringt från Linné och meddelat att de ägg som blivit befruktade nu är 10 stycken till antalet. Det låter bra och självklart är det bättre ju fler det är i startpositionen. Men än är jag nervös för de kommer att bli färre, så är det ju.
"Om det finns två stycken på lördag, visst får vi det då?" undrade jag.
"Det beror på hur det ser ut" svarade syrran.
"Men Doktor O lovade det igår. Om det finns alltså"
"Han har skrivit i journalen att paret förväntar sig att få tillbaka två" talade hon om.

Jag känner mig ändå nervös. För att den fina skörden ska minska radikalt. För att vi ska komma dit på lördag och de talar om att vi i alla fall bara får ett för tvillingrisken eller någon anledning. Jag vill ha två. Punkt. Ska man ringa på torsdag och kolla läget?

Väntar

Jag är hemma idag. Skolkar från jobbet. Jag gjorde det igår och det är lättare att göra det imorgon om så behövs i fall jag är hemma idag med. Är öm i magen, men jag kan vara hur öm som helst bara detta går fint. Regnet öser ner och Prinsen och jag satt nyss på altanen under taket och lyssnade på regndropparna. Jag väntar idag. På att få besked om hur det har gått med äggen. På att få reda på hur fortsättningen blir, få veta vilken dag vi ska åka tillbaka. Jag väntar på att få höra om det finns någon kvar överhuvudtaget Jag önskar så att många blir befruktade, tanken gör att det pirrar i magen men jag vet att det lika gärna kan vara tvärtom. Att det förmodligen inte alls blir så många att vi kan komma på lördag. Shit vad jag ältar, och väntar. Jag räknar timmar för de skulle ringa vid ett och jag känner mig inte alls duktig på att ha is i magen.

Planet

Ett plan har troligtvis störtat i Atlanten. Så fruktansvärt. Några tips på vad jag ska tänka på i juli när jag ska flyga till Grekland, jag som är flygrädd? Eller egentligen, jag är inte rädd för just att vara i ett flygplan. Jag har ett kontrollbehov och jag är rädd för döden. Ni fattar. Jag tycker att det är jobbigt att behöva förlita mig på någon människa jag inte känner, han eller hon som kör planet. Man kan liksom inte bara "Stanna, jag vill av" som med bil. Och sedan det värsta, blir det en katastrof, som nu med detta plan, så finns det liksom ingen återvändo. Samtidigt vill jag inte att min rädsla ska göra att jag missar saker, som att se världen. Svårt det där. Men helt bekväm i ett plan, det är jag inte.

Dagens skörd

I dag plockades jag på 14 ägg. I morgon ska jag ringa för att kolla hur många som har blivit befruktade. Om det är 5-6 stycken som har blivit befruktade ska vi göra en långtidsodling med insättning på lördag. Är det färre än 5-6 som är befruktade ska vi göra insättningen på onsdag. Finns det två embryon, oavsett det blir på onsdag eller måndag, så får vi sätta in två.

Dessa utfall finns:

1. Sätta tillbaka två blastocyster på lördag. (För bra för att vara möjligt kanske, men jag hoppas hårt.)

2. Sätta tillbaka en blastocyst på lördag (Om bara en har klarat sig.)

3. Sätta tillbaka två embryon på onsdag (Om det är färre än 5-6 stycken imorgon.)

4. Sätta tillbaka ett embryo på onsdag (Om endast ett ägg är befruktat.)

5. Göra om hela IVF:en. (Om vi långtidsodlar och inget klarar sig. Hemska tanke.)

Vågar liksom inte tänka på det. Shit vad jag hoppas på bra kvalité denna gång.

Hoppashoppashoppashoppashoppashoppashoppashoppashoppashoppas

Näe, inte shoppa utan HOPPAS ;)