I går var jag hemma med Prinsen hela dagen. Vi bakade scones och åt dem med marmelad på altanen. Prinsen badade i sin lilla pool i skuggan av syrénbusken medan jag låg i hängmattan och tittade på. På kvällen tog jag en långprommis runt en sjö som finns här i närheten tillsammans med fina kollegan som vet.
"Vad gör vi nu då" sa sambon vid middagen. "Anna-Bell, när tar det här slut?" Jag svarade att jag inte är någon Saida men att jag vill ta dem i frysen och att jag innerligt hoppas att de klarar att tinas upp. "Du kommer att hålla på tills det blir ett syskon?!"sa han uppgivet. "Det beror på hur länge det tar och hur det blir och känns i framtiden" svarade jag. Nej, vi är inte helt på samma bana och det i sig är ju jobbigt.
I två hela veckor blödde jag mer eller mindre. Vid några tillfällen var det mindre klumar. Nu när jag vet att det rör sig om ett missfall undrar jag när det hela ska komma igång. Jag har ju tidigare haft två tidiga missfall och vid de tillfällena hade jag väldigt ont i magen och blödde stora klumpar. Nu blöder jag inte alls och ont i magen har jag inte haft på hela tiden. Kan det där sipprande blodet och en magvärk som inte fanns vara hela grejen?
Tack fina för kommentarer igår. Känns skönt att ni peppar och stöttar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag hoppas du slipper blöda mer! Och att du och sambon kommer överrens om vad som hända ska i fortsättningen..
Kram
Jaaa.... det kan det faktiskt. Något av mina missfall blev precis sådär. I alla fall relativt smärtlöst och mycket långdraget. Jag tror att orsaken var progesteronet jag tog och som fick det hela att sakta upp (kroppen fick olika signaler).
Fan att det skulle gå såhär. Det är så orättvist och så ytterst onödigt. Och så hemskt att ni inte är riktigt på samma blad. Än, får jag hoppas
Ja, mitt tidiga missfall efter ca 6 hela veckor bestod av blödningar i tre veckor, någon dag i början rejält sedan som lättare mens. Jag hade inte ett dugg ont.
Lisa
Skicka en kommentar