Den är här nu ja. Våndan. Troskollen. Inbillningarna. Att känna efter. Att höra både den lilla onda på ena axeln och den lilla goda på andra. Att försöka bädda för det eventuellt kommande fallet. Söv ner mig nån.
Jag vet inte vilken ruvardag det är. Sex om man räknar från när den stoppades tillbaka, men den plockades ju ut den första juni och befruktades den andra.
Hoppas hårt trots att jag egentligen inte vågar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jo men hoppas. Hoppas och tro, vilken skillnad kan det göra? Om det inte går vägen blir man lika besviken hur mycket man håller sig från att tro och hoppas innan. Så tro-hoppas-tro-hoppas!
Jag håller tummarna!
Instämmer med MochM, man kan inte skydda sig mot besvikelsen hur mycket man än försöker. Våga tro och hoppas! Och minns att varje dag utan blod är en bra dag. Varje dag utan missfall är en dag du är gravid, tänk så fantastiskt! Våga vara lycklig för det!
Mina tummar hålls, det vet du!
Vad ska man göra annat än att hoppas? Det går ju att påverka i alla fall. Jag håller mina tummar!
Håller mina tummar, hårt, hårt!!
Villemo
Skicka en kommentar