Jag är ledsen för att det som skulle ha blivit Prinsens syskon inte blev det om man så säger. Det känns stressande och sorgligt. Men på något sätt är det helt ok med mig faktiskt, som att jag är avtrubbad på något sätt, som att jag ger fan i att tänka på att jag faktiskt fick missfall förra veckan.
Sambon gav mig en hint om att eventuellet göra en IVF i höst så det är det jag tänker på. Har däremot inte orkat ta upp diskussionen med honom utan tänker att det är så det får bli, att vi kör på. Om det han sa bara flög ut ur munnen på honom utan närmare eftertanke kommer jag att få ett frispel.
Klart att det blir jobbigt att göra en ny IVF. Jag/vi måste:
- Tala om för människor i vår närhet, folk på jobbet och andra.
- Ta en massa mediciner igen.
- Hoppas, nojja, våndas och eventuellt kraschlanda.
- Punga fram med stålarna.
Men vad att göra. Det finns liksom inte något alternativ som det känns nu. Jag vill ju så gärna ha ett syskon till vår son.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
jag tror att din sambo vill mer än han vill låta påskina...jag kan sätta många pengar på att det blir IVF till hösten
KRAM
Ja, jag tror också att han vill!! Försök bara att vänta ut honom. Det är i alla fall vad jag gör med min man....haha
Fast vi har i och för sig redan lämnat tillbaka spjälsängen till min bror och planerar även att göra oss av med vagnen. Men, men....
Kram
Freja
Du är inte avtrubbad. Du försöker fokusera på det som är positivt, och det är bra! Önskar att jag vore sån.
Kram
Har läst ikapp, jag är så väldigt, väldigt ledsen att det inte blev ett syskon den här gången.
Som skribenterna före mig skriver - nästa gång! Jag tror också att det blir en nästa gång för er!
Skicka en kommentar