Har stora våndan över att jag nu i två dagar har sett blod. Progesteron + blod = rosa, en ekvation som gör mig illamående av nervositet. En väntan på att blodet ska upphöra då de sa på gynakuten att det kan vara så i början av en graviditet. En väntan på att allt ska gå åt skogen, att jag ska få mensvärk och att det ska bli missfall. (Gode Gud, om du finns, snälla låt det inte ske...)
En ovisshet som gör mig galen. Om jag gick på toa och hade troskoll många gånger under ruvningen så är det ingenting mot vad jag har nu.
Om två veckor har jag en tid för VUL. Att två veckor kan kännas så långa.
Kära vänner, det är nu jag behöver era tummar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vi är fjorton stycken på jobbet. Jag springer runt här i Luleå och håller allas inklusive mina egna (20 st) samt faxar mig ner till Sundsvall och håller 8 st tummar till. Totalt 28 tummar. Plus Lilla Mys. Och kattens. Och makens.
Jag håller tummarna stenhårt!!!!
Fortsätt att testa med graviditetstest om du vill veta lite mer, gärna odigitala.
Så länge du får tydliga positva test så finns där något som producerar HCG, och det är väldigt bra!'
Kramar
Och tummar, det har du! Fan att det ska vara tvunget att blöda - klart att du blir toknervös. Tänker på dig. KRAM
Här hålls tummarna stenhårt för dig, massa hopp och lycka till!
Jag tror och hoppas att det rosa försvinner och att allt kommer gå lysande.
kram
Du har mina tummar! Stenhårt!
Skicka en kommentar