Tankar och prat: (Till Prinsen)
Det var jobbigt idag. Jag hade hoppats på att det skulle fungera och det var tungt när det inte gjorde det. Jag ville inte gråta allt för mycket, ville inte att du skulle se mig ledsen i morse. Men när vi skulle gå till dagmamman kom du emot mig, lade ditt huvud intill mitt bröst. Så kramade du mig. Som att du förstod.
Jag vill så gärna att du ska få ett syskon. Det är inget som är nödvändigt för att du ska bli en lycklig människa men jag tror att det skulle vara roligt för dig, tryggt för dig att ha någon att känna samhörighet med. Någon förutom mig och pappa(och alla andra nära och kära.)Det här med att jag längtar efter ett barn till har inget att göra med dig egentligen, förutom att jag vill att du ska ha ett syskon.
"Kan du inte vara nöjd?" säger din pappa. Hur skulle jag kunna vara något annat än nöjd när jag har världens finaste barn, den mest underbara lilla människa. Att bli mamma till dig är det bästa som hänt mig, det är den totala lyckan. Hur kan han fråga om jag är nöjd? Det handlar inte om det.
Jag var på jobbet idag som vanligt. Blödde ut det som jag trodde skulle ha blivit din syster eller bror. Det var jobbigt men jag tänkte på dig och då blev allt så mycket lättare. Sedan du kom till mig har jag blivit så mycket mer sårbar men också så mycket starkare. Jag har dig. Du är viktigast i mitt liv. Du ger mig styrka.
Du var inte hemma när jag kom från jobbet. När du sedan kom hem blev jag så glad, hade längtat efter dig. Vi lade oss i sängen, pratade om vad du och pappa hade gjort hos mormor. Jag kände en enorm lycka över att jag har dig, det gör jag varje dag. Jag höll fasaden uppe idag på jobbet men när jag kom hem kunde jag vara mig själv. Det var så befriande att ligga under täcket och gråta en skvätt med dig. För att det gick åt skogen med det som skulle bli ett syskon. För att jag är så lycklig som har dig.
Lilla Prinsen. Det ordnar sig på något sätt. Kanske får du ett syskon. Kanske inte. Vill ändå att du ska veta att du är mitt allt, min allra finaste. Det vet du väl? Visst gör du? Älskar dig. Härifrån och till månen. Och tillbaka, oändligt med gånger.
onsdag 11 juni 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh hjälp vad jag gråter nu.
Kramar
Oj, jag brukar inte kommentera, fast jag läser dig ofta. Men vad fint du skriver och vad jag gråter..... vi känner inte alls varann men ändå - kram! Erika
Jag gråter också med dig och förstår så starkt din syskonlängtan. Jag känner mig tacksam varje dag över att inte behöva bära den sorgen också. För den hade också varit tung om än inte på samma sätt som barnlöshetssorgen. KRAMAR!
Skicka en kommentar