Jag tycker att det känns jobbigt att det inte funkade, att det blev missfall. Jobbigt att behöva berätta för folk, ska man säga till alla eller bara de som det är nödvändigt att man berättar för (typ de i arbetslaget, chefen och dagmamman)? Tycker att det är underbart att många är öppna om sin barnlöshet, folk bör informeras, men själv har jag inte orkat. Att tiga har passat mig. Jag har inte velat vara en föjletång eller att någon (mamma) ska vara orolig för mig och tycka synd om oss.
Det hade varit så himla smidigt om det hade funkat, om embryot hade stannat kvar. Tänk att få gå tillbaka till jobbet efter semestern och berätta att jag är gravid. Nu blir det inte så. Det är lite sorgligt.
Många tar för givet att vi ska ha fler barn och frågar. Senast i går frågade dagmamman sambon. Hon ska få veta hur det ligger till. Att Prinsen är ett längtansbarn, att han har kommit till med blod, svett och tårar. Hon ska få veta att syskon inte är något man bara planerar och gör vips så där. Inte hemma hos oss i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Oj vad jag känner igen mig i ditt resonemang. Rädslan av att framstå som ett offer, snarare än den där lyckade personen. Att folk ska titta på en och tänka "Puh, vilken tur att det inte är jag!". Vi har inte varit öppna, men heller inte jättehemliga. Vi har valt med omsorg vilka vi har anförtrott. Priset man får betala för att tiga är sårande, jobbiga frågor och kommentarer (vilket man iofs inte är garanterad att slippa även om man berättar).
Förstår att det känns tungt att det inte blir så som det "kunde ha blivit". Ja, jag förstår det alltför väl...
KRAM
Jag tycker du gör helt rätt som berättar! Jag tror att om fler visste hur svårt det kan vara och inte tar allt för givet så skulle det nog komma färre "skaffabarn-frågor". Som du säger, folk behöver informeras!
Förstår att du tycker det är sorgligt att det som skulle bli inte blev. Sorgligt är bara förnamnet..
Hej, har precis idag avslutat mitt första IVF-försök. Ville bara tala om att din sida har varit en tröst-oas för mig under tiden. När ledsenheten, rastlösheten, "vänte-heten" och allt det andra tränger sig på och jag har tömt mig på ord till de "offentliga" så har jag surfat in på din blogg och släppt ut alla tårar. Så ville nog egentligen tacka dig för att du bloggar. Det betyder! Tack!
Skicka en kommentar