En av pappas vänner har dött. Jag träffade inte honom regelbundet men jag känner honom sedan jag var liten. Det känns sorgligt eftersom han inte ens nått pensionsåldern. Men en annan sak som verkligen känns megasorglig är att jag nu förstår att han var väldigt ensam. Varje jul när jag var liten firade han med oss hos farmor, just för att han inte hade några nära och kära att fira med. Inga barn, ingen partner. Några släktingar i norrland.
Han låg en vecka i hallen innan någon larmade eftersom han inte kom till jobbet. Fatta, en vecka. Tänk att behöva ligga så länge innan man är saknad.
H, jag tänker på dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh. Jag klarar knappt av att höra sånt. Sorgligt är bara förnamnet..
Det är så sorgligt att läsa och det är även min största skräck...att samma sak kommer att hända med mig..
Fy, så hemskt!
Beklagar sorgen!
Hemskt och sorgligt att inte vara mer saknad än så. Vi får hoppas han har det bra och har många vänner omkring sig där han är nu!
Kram
Skicka en kommentar