lördag 28 december 2013
Nyår, del 3
Det blir nyår hos tjejparet med barn. Grannarna som är så trevliga och som jag halvkänner. Det blir bruchetta till förrätt och sedan lax i ugn. Vi har inte bestämt något mer, bara att det inte är pretto. Äta. Umgås. Låta barnen leka. Dricka rosa bubbel. Undrar om Sambon hänger med. Jag ska ha kanontrevligt hur som.
fredag 27 december 2013
Nyår, del 2
Nej, Sambon verkar inte vilja till våra vanliga nyårsvänner. För att hon hon, kvinnan i den familjen, har sagt att vi är så välkomna men att Sambon bör vara gladare än förra året.
Så vad återstår?
Middag med mamma och Ingemar.
Eller
middag med pappa och hans fru.
Eller
hänga med våra grannar, ett tjejpar med barn.
Egentligen inte fy skam något av det.
Jag vill ju faktiskt bara äta mat med folk vi tycker om och umgås lite. Har inga högre ambitioner än så. Och att det ska vara lite festligt för barnens skull.
Så vad återstår?
Middag med mamma och Ingemar.
Eller
middag med pappa och hans fru.
Eller
hänga med våra grannar, ett tjejpar med barn.
Egentligen inte fy skam något av det.
Jag vill ju faktiskt bara äta mat med folk vi tycker om och umgås lite. Har inga högre ambitioner än så. Och att det ska vara lite festligt för barnens skull.
onsdag 25 december 2013
Magsjuka
Natten till skolavslutningsdagen vaknar Prinsen klockan halv tre. Han springer upp till toaletten och kräks. Så fortsätter det hela natten, duktiga killen som hinner upp till toan varje gång.
Tre dagar senare är det Gittans tur. Hon kräks en massa, en dag och en natt. Sambon tar henne och jag måste säga att det är få gånger som vi är så samspelta som under en magsjuka. Sambon får inte sjukan lika lätt och är den som mest kavlar upp armarna, vaggar, torkar och tar nätterna.
Det hinner inte gå 48 timmar mellan Gittans kräkningar och julafton. Men släkten vill så gärna att vi kommer och säger att de tar magsjukan för vår skull, om det finns en risk.
Vi åker till min syster och träffar släkten. Jag känner mig trött på kvällen och har lite ont i magen. På väg hem börjar jag må illa. Sambon får svänga in någonstans och jag hoppar ur bilen, kräks tre gånger i diket.
Natten är helt ok och jag vaknar och mår i illa en gång. Somnar dock om. Käkar en rostmacka på morgonen och dricker en kopp te. Får mens som pricken övet 1:t.
Hoppas att det är över för denna gång och hoppas så att ingen av våra släktingar blev smittade igår!
Tre dagar senare är det Gittans tur. Hon kräks en massa, en dag och en natt. Sambon tar henne och jag måste säga att det är få gånger som vi är så samspelta som under en magsjuka. Sambon får inte sjukan lika lätt och är den som mest kavlar upp armarna, vaggar, torkar och tar nätterna.
Det hinner inte gå 48 timmar mellan Gittans kräkningar och julafton. Men släkten vill så gärna att vi kommer och säger att de tar magsjukan för vår skull, om det finns en risk.
Vi åker till min syster och träffar släkten. Jag känner mig trött på kvällen och har lite ont i magen. På väg hem börjar jag må illa. Sambon får svänga in någonstans och jag hoppar ur bilen, kräks tre gånger i diket.
Natten är helt ok och jag vaknar och mår i illa en gång. Somnar dock om. Käkar en rostmacka på morgonen och dricker en kopp te. Får mens som pricken övet 1:t.
Hoppas att det är över för denna gång och hoppas så att ingen av våra släktingar blev smittade igår!
måndag 16 december 2013
Kärlek!
När jag lägger Prinsen och Gittan pratar vi om att det är julafton nästa vecka. Jag undrar vad de önskar sig.
"En furby", säger Prinsen.
"Och du, Gittan?" undrar jag.
"En bebis!"
"En riktig?" säger jag som vet att hon älskar bebisar.
"Ja", säger hon bestämt.
"Det blir det inte", säger jag. "Det finns ingen bebis i min mage. Jag har ju två fina barn."
"Och jag har två fina vuxna" säger Prinsen. "Och en busunge!"
"En furby", säger Prinsen.
"Och du, Gittan?" undrar jag.
"En bebis!"
"En riktig?" säger jag som vet att hon älskar bebisar.
"Ja", säger hon bestämt.
"Det blir det inte", säger jag. "Det finns ingen bebis i min mage. Jag har ju två fina barn."
"Och jag har två fina vuxna" säger Prinsen. "Och en busunge!"
fredag 13 december 2013
Dålig
Idag vabbar jag. Båda barnen har haft feber. Man borde tycka att det är skönt att vara hemma. Speciellt när man som jag är trött på jobbet. Men efter tre dagar hemma klättrar både Prinsen och jag på väggarna. Så vi bestämmer oss för att baka. Och mitt under bakningen får jag ett utbrott. För att jag är trött. Stressad över andra grejer, som nu kommer upp till ytan. Det hela börjar med att jag ska ta kort på Prinsen och Gittan när de bakar. Och skicka till släkten som julkort. (Ja, jag vet att vissa spyr på julkort med barn på. Men inga barnlösa får. Typ bara mormor och de.) Men i alla fall. Vår kamera har ballat ur och jag har lånat Ingemars, mammas mans. Och jag hinner precis säga till Prinsen att han inte ska röra kameran, så tar han den och petar vid luckan vid objektivet. Och jag skriker att "Men jag sa ju att du inte fick röra den!" Och han rusade till soffan och började gråta. Sa att jag skrämde honom så att han höll på att kissa på sig.
Jag fattar inte varför jag blev så arg för att han pillade på kameran. Ja visst, den kunde ha gått sönder. Men ändå. Man ska inte skrika till sina barn! Är jag som farmorn i julkalendern? Som hela tiden säger "Du rör ingenting!"?! Fan, vad hemskt!
Så under baket idag har jag kört hela repertoaren. Skrikigt. Varit surmorsa. Sagt att vi skiter i julkorten. Fått dåligt samvete. Grinat. Bett om ursäkt. Fan, vad jag hatar när jag är dålig! Avskyr! Och att vara lynnig är det värsta jag kan tänka mig, bara de (Prinsen och Gittan) uppfattar mig som det! Det är en skräck.
Men just nu suger jobbet och jag känner mig dränerad, uttömd på energi. Och Prinsen är som en tonåring, får frispel och skriker. Gittan är snart tre och kastar sig på golvet, vägrar att klä på sig, borsta håret och tänderna, sätta sig i bilen.
Och idag blev jag tre. Förlåt mina ungar. Jag ska försöka att inte vara dålig.
Jag fattar inte varför jag blev så arg för att han pillade på kameran. Ja visst, den kunde ha gått sönder. Men ändå. Man ska inte skrika till sina barn! Är jag som farmorn i julkalendern? Som hela tiden säger "Du rör ingenting!"?! Fan, vad hemskt!
Så under baket idag har jag kört hela repertoaren. Skrikigt. Varit surmorsa. Sagt att vi skiter i julkorten. Fått dåligt samvete. Grinat. Bett om ursäkt. Fan, vad jag hatar när jag är dålig! Avskyr! Och att vara lynnig är det värsta jag kan tänka mig, bara de (Prinsen och Gittan) uppfattar mig som det! Det är en skräck.
Men just nu suger jobbet och jag känner mig dränerad, uttömd på energi. Och Prinsen är som en tonåring, får frispel och skriker. Gittan är snart tre och kastar sig på golvet, vägrar att klä på sig, borsta håret och tänderna, sätta sig i bilen.
Och idag blev jag tre. Förlåt mina ungar. Jag ska försöka att inte vara dålig.
Nyår. Förstår ni dilemmat eller är jag dramatisk?
Några av våra vänner har separerat. Det senaste paret är de som för bara några månader sedan tittade på villa ihop. Nu har de köpt varsin lägenhet. Man blir liksom alltid lite chockad när de händer. Det som verkade så bra. Men sedan så vet ju jag att det bakom fasaden kan finnas grejer. Man kanske inte vill prata om att man har det dåligt, att man inte ligger, att det är tufft. Men kanske är det just det man bör göra?
Jag fattar att det tar slut. Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att kasta in handduken. För att Sambon och jag är olika, tänker olika. För att jag tycker att han är negativ, som en surgubbe. Hur ska det bli senare, det är det jag tänker på. När han är grinig nu när han är 38. Det negativa kan äta upp mig mellan varven. Får mig att drömma om annat. En lägenhet för mig och barnen. Vi har varit ett par sedan vi var 24, mycket har hänt sedan dess. Ibland tappar vi bort varandra. Vad vill vi? Varför ligger vi så sällan? Vad ska vi prata om de få gånger vi är ensamma, om man utesluter barn och boende?
Ibland undrar jag om en separation är det lätta valet. Folk pratar om att man skiljer sig för lätt. Men det finns ingen skala, inget man kan mäta. För alla är olika. Olika som personer och olika lätta eller svåra att leva med. Kämpa betyder också olika för olika personer. Det är inte lätt att leva med någon, men säkert heller inte utan någon.
Det är nyår snart. Vi brukar gå till några vänner som bor nära. Där äter vi, dricker (men jag skippar alkoholen) och spelar spel. För någon vecka sedan sa Sambon att han vill vara hemma. "Jag skiter i det där, har ingen lust!" Jag vill vara med familjen. Med Sambon och våra barn, gärna tillsammans med några andra. Vill att det ska vara lite festligt, mest för barnens skull men också för mig. Att Prinsen kan få vara uppe till tolv om han orkar och se på fyrverkerier.
"Du bara tjatade på mig förra året att inte dricka för mycket. Därför blev jag grinig och nu har W (mamman i familjen där vi brukar vara) sagt åt mig att vi är välkomna om jag är lite gladare denna nyårsafton. Jag tänker inte gå dit." Ja, jag kanske blev tjatig. Så här. Sambon dricker alkohol väldigt sällan, kanske tar sig en blecka en till två gånger om året. Men vissa gånger när han tar de där bleckorna tycker jag att det spårar. Det är inte så att han skriker på mig som förr om åren och får minnesluckor. Utan att han dricker så mycket att han i slutänden spyr. Det har ju också hänt att han har tappat bort (blivit bestulen på?) sin mobil och inte kommit hem på natten. Att jag ältar det, som han säger, tycker han är fruktansvärt konstigt. Det är väl ingen fara om man dricker och råkar kräkas någon gång om året, tycker han. När ända barnen aldrig ser. Nej, kanske inte. Men i mitten av december förra året var Sambon och jag på fest tillsammans. På hemvägen mådde han risigt och när vi kom hem öppnade han altandörren och spydde rakt ut. Visst har vi skrattat åt att han dagen efter fick skrapa med en sopskyffel för att allt hade frusit fast, men ändå.
När jag växte upp fanns det missbruksproblematik med i bilden. Det är inte så att jag direkt har lidit, men jag tror att det har lämnat spår. Sambon är inte alkoholist, jag vet. Han dricker nästan aldrig något. Det är kanske en gång om året nu mer som han blir full. Men han var packad förra december (och har inte varit det sedan dess), spydde men var inte otrevlig alls. Men det skapade en oro hos mig, som har haft den där missbruksgrejen i hemmet som barn. Jag gillar inte när folk är fulla. Speciellt inte mina barns pappa. Och nu är Sambon sur på mig, låter mig veta att det är för att jag tjatade om att han inte skulle dricka som han nu väljer att inte fira nyår. "Men fira du!", säger han. Och jag vill vara med barnen och helst också med honom.
Jag känner mig ledsen. För att han ger mig skulden. Talar om att det är på grund av mitt tjatande förra året som han väljer att avstå. Ledsen för att han inte ger mig några alternativ, utan bara vänder mig ryggen. Att han inte visar att det är viktigt att vara med familjen, med Prinsen och Gittan. Jag tror att Sambon tycker att nyårsafton är överskattat, och visst, det kan man ju tycka. Men jag vill göra det fint och kul för barnen. Vill att det ska kännas lite festligt. Det är viktigt för mig. Vill så gärna ha en familjekänsla, att vi tänker lika. Struntar jag i honom och kör mitt och barnens race, som flera gånger genom åren, så kommer känslan av att vara ensam i mitt förhållande växa och bilden av att vi är starka tillsammans minska.
Förstår ni vad jag menar eller är jag en dramaqueen?
Jag fattar att det tar slut. Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att kasta in handduken. För att Sambon och jag är olika, tänker olika. För att jag tycker att han är negativ, som en surgubbe. Hur ska det bli senare, det är det jag tänker på. När han är grinig nu när han är 38. Det negativa kan äta upp mig mellan varven. Får mig att drömma om annat. En lägenhet för mig och barnen. Vi har varit ett par sedan vi var 24, mycket har hänt sedan dess. Ibland tappar vi bort varandra. Vad vill vi? Varför ligger vi så sällan? Vad ska vi prata om de få gånger vi är ensamma, om man utesluter barn och boende?
Ibland undrar jag om en separation är det lätta valet. Folk pratar om att man skiljer sig för lätt. Men det finns ingen skala, inget man kan mäta. För alla är olika. Olika som personer och olika lätta eller svåra att leva med. Kämpa betyder också olika för olika personer. Det är inte lätt att leva med någon, men säkert heller inte utan någon.
Det är nyår snart. Vi brukar gå till några vänner som bor nära. Där äter vi, dricker (men jag skippar alkoholen) och spelar spel. För någon vecka sedan sa Sambon att han vill vara hemma. "Jag skiter i det där, har ingen lust!" Jag vill vara med familjen. Med Sambon och våra barn, gärna tillsammans med några andra. Vill att det ska vara lite festligt, mest för barnens skull men också för mig. Att Prinsen kan få vara uppe till tolv om han orkar och se på fyrverkerier.
"Du bara tjatade på mig förra året att inte dricka för mycket. Därför blev jag grinig och nu har W (mamman i familjen där vi brukar vara) sagt åt mig att vi är välkomna om jag är lite gladare denna nyårsafton. Jag tänker inte gå dit." Ja, jag kanske blev tjatig. Så här. Sambon dricker alkohol väldigt sällan, kanske tar sig en blecka en till två gånger om året. Men vissa gånger när han tar de där bleckorna tycker jag att det spårar. Det är inte så att han skriker på mig som förr om åren och får minnesluckor. Utan att han dricker så mycket att han i slutänden spyr. Det har ju också hänt att han har tappat bort (blivit bestulen på?) sin mobil och inte kommit hem på natten. Att jag ältar det, som han säger, tycker han är fruktansvärt konstigt. Det är väl ingen fara om man dricker och råkar kräkas någon gång om året, tycker han. När ända barnen aldrig ser. Nej, kanske inte. Men i mitten av december förra året var Sambon och jag på fest tillsammans. På hemvägen mådde han risigt och när vi kom hem öppnade han altandörren och spydde rakt ut. Visst har vi skrattat åt att han dagen efter fick skrapa med en sopskyffel för att allt hade frusit fast, men ändå.
När jag växte upp fanns det missbruksproblematik med i bilden. Det är inte så att jag direkt har lidit, men jag tror att det har lämnat spår. Sambon är inte alkoholist, jag vet. Han dricker nästan aldrig något. Det är kanske en gång om året nu mer som han blir full. Men han var packad förra december (och har inte varit det sedan dess), spydde men var inte otrevlig alls. Men det skapade en oro hos mig, som har haft den där missbruksgrejen i hemmet som barn. Jag gillar inte när folk är fulla. Speciellt inte mina barns pappa. Och nu är Sambon sur på mig, låter mig veta att det är för att jag tjatade om att han inte skulle dricka som han nu väljer att inte fira nyår. "Men fira du!", säger han. Och jag vill vara med barnen och helst också med honom.
Jag känner mig ledsen. För att han ger mig skulden. Talar om att det är på grund av mitt tjatande förra året som han väljer att avstå. Ledsen för att han inte ger mig några alternativ, utan bara vänder mig ryggen. Att han inte visar att det är viktigt att vara med familjen, med Prinsen och Gittan. Jag tror att Sambon tycker att nyårsafton är överskattat, och visst, det kan man ju tycka. Men jag vill göra det fint och kul för barnen. Vill att det ska kännas lite festligt. Det är viktigt för mig. Vill så gärna ha en familjekänsla, att vi tänker lika. Struntar jag i honom och kör mitt och barnens race, som flera gånger genom åren, så kommer känslan av att vara ensam i mitt förhållande växa och bilden av att vi är starka tillsammans minska.
Förstår ni vad jag menar eller är jag en dramaqueen?
torsdag 12 december 2013
14 och 8
Den första december hade Sambon och jag varit ett par i fjorton år. Men det jag tänkte allra mest på var att det var åtta år sedan det som skulle bli Prinsen sattes in i min livmoder. Åtta år sedan Huddinge sjukhus. Sedan jag gjorde mitt femte transfer.
Älskade Prinsen. Du är ett mirakel. Jag kommer aldrig sluta förundras över att du kom, att det gick vägen. Att jag faktiskt fick bli mamma till dig och också till din lillasyster. Ni är det bästa som hänt mig och det tror jag faktiskt att ni vet.
Älskar dig. Från månen och tillbaka.
Älskade Prinsen. Du är ett mirakel. Jag kommer aldrig sluta förundras över att du kom, att det gick vägen. Att jag faktiskt fick bli mamma till dig och också till din lillasyster. Ni är det bästa som hänt mig och det tror jag faktiskt att ni vet.
Älskar dig. Från månen och tillbaka.
Andra rutiner
Förr, när barnen sov på kvällen, satt jag vid datorn. Jag bloggade och läste andra bloggar. Surfade runt halva nätterna. Nu går det veckor innan jag hamnar vid datorn, kvällstid. Varför? Jag vet faktiskt inte. Andra rutiner bara.
Så vad gör jag på kvällarna?
Ja, inte ser på tv. De enda program jag följer är faktiskt "Solsidan". Och jag kollade på "Så mycket bättre". Mer än så är det inte.
Jag läser, men somnar innan jag har hunnit igenom ett kapitel. Håller på med "En man som heter Ove" och har ännu inte fattat varför "alla" tycker att den är såå himla bra. Men det kommer väl.
Sover, ja. Jag somnar med Prinsen och Gittan var och varannan kväll och sover hela nätter mellan dem, i deras säng. Mysigt, men kvällarna går medan man sussar på.
Jag promenerar. Sedan en vecka tillbaka har jag en ny promenadkompis. Det är en granne vars dotter går i Prinsens klass. Nytta och nöje på samma gång!
Mer än så orkar och hinner faktiskt inte jag under kvällarna just nu.
Så vad gör jag på kvällarna?
Ja, inte ser på tv. De enda program jag följer är faktiskt "Solsidan". Och jag kollade på "Så mycket bättre". Mer än så är det inte.
Jag läser, men somnar innan jag har hunnit igenom ett kapitel. Håller på med "En man som heter Ove" och har ännu inte fattat varför "alla" tycker att den är såå himla bra. Men det kommer väl.
Sover, ja. Jag somnar med Prinsen och Gittan var och varannan kväll och sover hela nätter mellan dem, i deras säng. Mysigt, men kvällarna går medan man sussar på.
Jag promenerar. Sedan en vecka tillbaka har jag en ny promenadkompis. Det är en granne vars dotter går i Prinsens klass. Nytta och nöje på samma gång!
Mer än så orkar och hinner faktiskt inte jag under kvällarna just nu.
tisdag 19 november 2013
Här!
Jo, tack för att du frågar, Anonym. Här är jag *viftar med handen*. Det är fint med mig. Livet och vardagen rullar på. Det är lämna, jobba, hämta, läxläsning och så vidare. Och en hel del kalas. Prinsen har blivit bjuden på sju kalas på fyra veckor, så vi har att göra på helgerna. Men jag är glad för att han blir bjuden. Partyprisse är han.
Han har lärt sig simma också, Prinsen. Och mamman är stolt. Tänk att Sambon var hemma just den gången, han som alltid brukar hänga med till simhallen. Så jag fick närvara och ta del av de allra första metrarna, de första simtagen då han tog bort flythjälpen och simmade över bassängen på djupt vatten.
Gittan är lite trotsig, kastar sig på marken eller på golvet på Ica. Och så liksom sneglar hon på mig, som att hon tänker "Kolla vad jag kan!"
På jobbet är det som vanligt, upp och ner. Idag höll jag på att få ett spel för att vissa barn skriker i falsett så att jag på allvar tror att jag ska få hörselskador.
Ja, det var en kort liten rapport. På återseende!
A-B
Han har lärt sig simma också, Prinsen. Och mamman är stolt. Tänk att Sambon var hemma just den gången, han som alltid brukar hänga med till simhallen. Så jag fick närvara och ta del av de allra första metrarna, de första simtagen då han tog bort flythjälpen och simmade över bassängen på djupt vatten.
Gittan är lite trotsig, kastar sig på marken eller på golvet på Ica. Och så liksom sneglar hon på mig, som att hon tänker "Kolla vad jag kan!"
På jobbet är det som vanligt, upp och ner. Idag höll jag på att få ett spel för att vissa barn skriker i falsett så att jag på allvar tror att jag ska få hörselskador.
Ja, det var en kort liten rapport. På återseende!
A-B
onsdag 30 oktober 2013
Strul
Jag har beställt en fruktlåda från Årstiderna. För att kunna betala den behöver jag ordna med mitt nya bankkort. Ha en kod för internetbetalningar. För att kunna ordna med mitt nya bankkort behöver jag logga in på internetbanken. Och det går inte för att min diggipass är paj. Jag har beställt en ny diggipass och väntar nu på att kunna logga in, ordna koden och betala lådan.
Ibland är det lättare att gå till Ica.
Ibland är det lättare att gå till Ica.
tisdag 29 oktober 2013
Ursäkt
Förresten pratade jag med den där pappan som skällde på mig, och jag var arg. Sa att det inte är ok att han kommer och skäller på mig så där, att han får säga till på annat vis. Och han bad om ursäkt, kramade mig och pussade (!) mig på kinderna, sa att "Du är den bästa fröken. Min dotter älskar dig. Jag vill inte att du är arg på mig. Förlåt!"
Ser man på!
Ser man på!
tisdag 22 oktober 2013
Åka kommunalt
Jag pluggar lite vid sidan om jobbet. I fredags var jag på universitetet. Det är för mig en utflykt att ta mig dit. För jag åker nästan aldrig kommunalt längre. Utan mest bil och cykel. Bara det där med accesskort är krångligt. Man måste inhandla på speciella ställen och hur vet man vilken summa som finns kvar?
Det var trångt på tunnelbanan på väg hem. Jag kom inte in vid Slussen för att alla stod som packade sillar, upptryckta i rutan. En dam fastnade med handväskan. När jag väl kom på fick jag stå närmare folk, jag inte känner, än vad jag vill. Så att jag såg pormaskar och självsprickor. Och jag kom ihåg hur det var. När jag själv pendlade med tuben varje dag. Och jag längtade efter min Volvo, det ska erkännas. Så tänkte jag att mitt jobb är rätt bra ändå, som ligger så himla nära.
Det var trångt på tunnelbanan på väg hem. Jag kom inte in vid Slussen för att alla stod som packade sillar, upptryckta i rutan. En dam fastnade med handväskan. När jag väl kom på fick jag stå närmare folk, jag inte känner, än vad jag vill. Så att jag såg pormaskar och självsprickor. Och jag kom ihåg hur det var. När jag själv pendlade med tuben varje dag. Och jag längtade efter min Volvo, det ska erkännas. Så tänkte jag att mitt jobb är rätt bra ändå, som ligger så himla nära.
Sjunga
Sambon sjunger inte. Inte ens i duschen. Aldrig. Själv trallar jag på lite då och då. Just nu lägger han Prinsen och Gittan på övervåningen och jag hör att han sjunger! Både om Herr Gurka och andra. Och jag ler för mig själv där jag sitter. Han hatar att sjunga. Han anser att han inte kan alls. Men han gör det för våra barn. Det är kärlek.
tisdag 15 oktober 2013
Efter
Jag känner mig stressad just nu. För att jag ligger efter med så mycket. Efter med jobbet och med pluggandet. Efter med tvätten och disken och handlingen. Har man på morgonen ingen plan för vad man ska äta till middag, blir det trist när man väl är där. När klockan är fem och kylen är tom. När inget finns tinat och man kanske måste handla med två trötta barn. (Idag blev det en burgare från grillen var, innan Prinsen skulle till sin aktivitet.) Jag är efter med presenter, med relationer, med sexlivet igen. Somnar med barnen, gör antingen han eller jag.
Nu hinner jag inte skriva mer. Måste fixa diskbänken och ta hand om alla tvätthögar och plugga och ringa mina vänner för att boka upp när vi kan ses och fixa Linas matkasse och pippa. Hörs en annan dag.
Nu hinner jag inte skriva mer. Måste fixa diskbänken och ta hand om alla tvätthögar och plugga och ringa mina vänner för att boka upp när vi kan ses och fixa Linas matkasse och pippa. Hörs en annan dag.
lördag 12 oktober 2013
Husjakt
Vi tittar efter hus igen. Vi önskar ett rum till Gittan och jag drömmer om en tvättstuga. Våra vänner letar också efter hus. I samma områden. Går på samma visningar. Det känns så där.
Skäll
På onsdagen fick min kollega skäll av en mamma. För att hon tyckte att hennes barn hade på sig för MYCKET kläder ute.
På torsdagen fick jag skäll av en pappa. För att han tyckte att hans barn hade för LITE kläder på sig ute.
Mitt jobb är toppen just nu.
Not!
På torsdagen fick jag skäll av en pappa. För att han tyckte att hans barn hade för LITE kläder på sig ute.
Mitt jobb är toppen just nu.
Not!
onsdag 9 oktober 2013
Omskola sig?
Jag är trött på jobbet. På att vi har för många barn i gruppen. På att det hela tiden är ett virr varr av blöjbyten, påklädning, konfliktlösning.När ska jag göra det andra? Det pedagogiska. Det roliga. Det jag faktiskt har gått på högskola för att lära mig.
Aldrig?
Jag vill inte jobba med små barn, det sa jag till min chef när jag började. Nu är jag här. Men små barn. De stora räckte inte till och började på storbarnsavdelning.
Jag googlar runt, drömmer om något annat men jag vet inte vad. Ska man omskola sig? När man är närmare 40 och har både studielån och huslån? Söka nytt jobb inom samma bransch eller kämpa vidare i något år till för att se om det vänder?
Att jobba med människor är fantastiskt kul. Men det är jobbigt också. För även om man får mycket tillbaka, så ger man också en massa. Så det är inte konstigt om man hamnar i en svacka då och då. Känner sig uttömd på energi, dränerad. Kanske är det därför jag nu tvivlar.
Aldrig?
Jag vill inte jobba med små barn, det sa jag till min chef när jag började. Nu är jag här. Men små barn. De stora räckte inte till och började på storbarnsavdelning.
Jag googlar runt, drömmer om något annat men jag vet inte vad. Ska man omskola sig? När man är närmare 40 och har både studielån och huslån? Söka nytt jobb inom samma bransch eller kämpa vidare i något år till för att se om det vänder?
Att jobba med människor är fantastiskt kul. Men det är jobbigt också. För även om man får mycket tillbaka, så ger man också en massa. Så det är inte konstigt om man hamnar i en svacka då och då. Känner sig uttömd på energi, dränerad. Kanske är det därför jag nu tvivlar.
tisdag 8 oktober 2013
Fem blev fyra
Fem fina embryon fanns i en frys, men ett kastades bort och då var det bara fyra embryon kvar.
(Melodi: Fem fina fåglar satt på en gren)
Och innan det ska kastas bort, så ska man forska på det.
(Melodi: Fem fina fåglar satt på en gren)
Och innan det ska kastas bort, så ska man forska på det.
torsdag 3 oktober 2013
Frisören
I morse, innan jobbet, var jag och klippte mig. Frisören klippte av två decimeter. Ingen på jobbet sa något om det, för att jag tror att ingen såg. Nästa gång kanske jag ska ta fyra decimeter?
Med vänliga hälsningar Rapuntzel
Med vänliga hälsningar Rapuntzel
onsdag 2 oktober 2013
Fest
På lördag blir det fest, för min pappa fyller jämt. Han har hyrt personal och fixat käk. Jag har ordnat tipspromenadfrågor där allt handlar om honom och har även lånat en karaokemaskin. Det ska bli så kul att få fira honom ordentligt.
torsdag 26 september 2013
Curla
Jag kan vara en riktig hönsmamma, tror jag. Jag oroar mig, vill att mina små ska ha det bästa, fixar och donar, springer som en servitris här många gånger. "Sa du ost på mackan? Mer mjölk, ja! Kommer strax! Nä hä, har du ångrat dig och vill ha leverpastej nu?" Det är många gånger jag servar och jag är medveten om det. Men jag låter Prinsen och Gittan testa, göra själva och jag underskattar dem aldrig.
I mitt arbete som förskollärare träffar jag många barn och ännu fler föräldrar. Det jag kommer skriva nu kanske inte är helt ok, men jag håller på att bli tokigt på en grej just nu. På mitt jobb har vi några barn som inte vill göra saker själva, typ städa, byta blöja och klä på sig. Men måste alla vara så himla framåt? Är inte personalen där för att hjälpa barnen? Så klart är alla människor, stora som små, olika. Självklart hjälper vi barnen. Men. Vi har flera barn som är tre och ett halvt år år. Där föräldrarna tycker att det är ok att deras barn sätts i vagnen med en napp i munnen och en mobil i handen så fort de blir hämtade från förskolan, som inte ens har börjar fundera på att göra ett ryck i att sluta med blöja, som aldrig någonsin låter sitt barn klä på sig själv och förmodligen aldrig hjälper till hemma att plocka upp sina leksaker.
Jag anser att dessa föräldrar gör sina barn en björntjänst. Att de curlar så mycket att de formar små paschor som sätter sig i hallen på förskolan, när vi ska ut, och inte ens hämtar sina skor från hyllan. De bara väntar på att bli servade. Så klart säger jag till föräldrarna och ber om ett samarbete, men det går trögt. "Ja, han vill gärna att vi klär på honom." För det handlar ofta om killar. Vad beror det på förresten? Att pojkarna är senare i allmänhet eller att det ställs högre förväntningar på flickorna? Varför vill man inte att ens barn ska bli självständiga, låta dem växa, utan förminskar dem?
I mitt arbete som förskollärare träffar jag många barn och ännu fler föräldrar. Det jag kommer skriva nu kanske inte är helt ok, men jag håller på att bli tokigt på en grej just nu. På mitt jobb har vi några barn som inte vill göra saker själva, typ städa, byta blöja och klä på sig. Men måste alla vara så himla framåt? Är inte personalen där för att hjälpa barnen? Så klart är alla människor, stora som små, olika. Självklart hjälper vi barnen. Men. Vi har flera barn som är tre och ett halvt år år. Där föräldrarna tycker att det är ok att deras barn sätts i vagnen med en napp i munnen och en mobil i handen så fort de blir hämtade från förskolan, som inte ens har börjar fundera på att göra ett ryck i att sluta med blöja, som aldrig någonsin låter sitt barn klä på sig själv och förmodligen aldrig hjälper till hemma att plocka upp sina leksaker.
Jag anser att dessa föräldrar gör sina barn en björntjänst. Att de curlar så mycket att de formar små paschor som sätter sig i hallen på förskolan, när vi ska ut, och inte ens hämtar sina skor från hyllan. De bara väntar på att bli servade. Så klart säger jag till föräldrarna och ber om ett samarbete, men det går trögt. "Ja, han vill gärna att vi klär på honom." För det handlar ofta om killar. Vad beror det på förresten? Att pojkarna är senare i allmänhet eller att det ställs högre förväntningar på flickorna? Varför vill man inte att ens barn ska bli självständiga, låta dem växa, utan förminskar dem?
måndag 16 september 2013
Middag
Mycket ska man hinna med på eftermiddagarna. Leka, umgås, träna, aktiviteter av olika slag och nu också läxläsning. Att få till middagen är inte alltid så lätt, men jag måste ändå få säga att vi har hittat ett bra flow i det hela. Hemligheten är att planera. Det låter skittrist. Men har man tagit ut köttfärsen ur frysen på morgonen så är det mycket enklare att använda den på eftermiddagen. Svårare än så är det inte. Typ. Men man måste också ha lite fantasi.
Det är förstås great att både Sambon och jag kan laga mat. Vissa av mina vänners män kan knappt steka falukorv och det är ju trist. Jag gillar att laga mat, men jag skulle ruttna om Sambon inte kunde svänga ihop något.
Vi lagar faktiskt nästan all man från grunden, men undantag för några få rätter. Ibland får barnen blodpudding, det älskar dom (men inte jag) och så har vi några andra grejer som vi kör. Men färdiga köttbullar och liknande köper vi inte längre. För det första är de inte så goda och för det andra blir man ju helt förstörd i magen av dem.
Några av mina favvosnabbmiddagar är följande: (Ni vet när man tror att man inte har något alls hemma.)
Pasta (eller bulgur)sallad-Man har ju nästan alltid någon ostbit eller korvsnutt och lite grönsaker att sno ihop en sallad på.
Pizza-Har man bara mjöl, krossade tomater och ost så är man hemma. Finns det oliver och annat smarrigt blir det ännu bättre.
Soppa-Lite grönsaker som morötter, bönor, tomater och kål. Uppkryddat med smörgås till. Mums!
(Näe, vi kör ingen bantning av något slag hemma hos oss. Vi käkar med god aptit både kolhydrater och annat.)
Kanske det finns någon som vill bjuda på en snabbrätt man kan köra till middag när man har glömt att handla och bara har lite skrap kvar hemma?
Det är förstås great att både Sambon och jag kan laga mat. Vissa av mina vänners män kan knappt steka falukorv och det är ju trist. Jag gillar att laga mat, men jag skulle ruttna om Sambon inte kunde svänga ihop något.
Vi lagar faktiskt nästan all man från grunden, men undantag för några få rätter. Ibland får barnen blodpudding, det älskar dom (men inte jag) och så har vi några andra grejer som vi kör. Men färdiga köttbullar och liknande köper vi inte längre. För det första är de inte så goda och för det andra blir man ju helt förstörd i magen av dem.
Några av mina favvosnabbmiddagar är följande: (Ni vet när man tror att man inte har något alls hemma.)
Pasta (eller bulgur)sallad-Man har ju nästan alltid någon ostbit eller korvsnutt och lite grönsaker att sno ihop en sallad på.
Pizza-Har man bara mjöl, krossade tomater och ost så är man hemma. Finns det oliver och annat smarrigt blir det ännu bättre.
Soppa-Lite grönsaker som morötter, bönor, tomater och kål. Uppkryddat med smörgås till. Mums!
(Näe, vi kör ingen bantning av något slag hemma hos oss. Vi käkar med god aptit både kolhydrater och annat.)
Kanske det finns någon som vill bjuda på en snabbrätt man kan köra till middag när man har glömt att handla och bara har lite skrap kvar hemma?
lördag 14 september 2013
Läsa
Så kom han hem med den första läseboken, Prinsen min. Med tillhörande mapp om hur man bäst hjälper sitt barn med läsningen.
Jag gillar klassläraren, trots att jag bara har sett henne korta stunder. Hon verkar tydlig och rak men samtidigt mjuk. Det gillar jag. Det måste finnas ett hjärta. Dock är jag tveksam till fritids. Den ena verkar lite halvhård och den andra är helt knäpp. Det vet jag för hon och jag jobbade ihop på mitt förra jobb. Och hon fick sluta för att hon behandlade barnen illa. och fick bli flyttad till fritids.
Hon vet att jag vet. Gör hon något endaste lilla dumma mot min son, då jävlar! Och det tror jag att hon fattar.
Jag gillar klassläraren, trots att jag bara har sett henne korta stunder. Hon verkar tydlig och rak men samtidigt mjuk. Det gillar jag. Det måste finnas ett hjärta. Dock är jag tveksam till fritids. Den ena verkar lite halvhård och den andra är helt knäpp. Det vet jag för hon och jag jobbade ihop på mitt förra jobb. Och hon fick sluta för att hon behandlade barnen illa. och fick bli flyttad till fritids.
Hon vet att jag vet. Gör hon något endaste lilla dumma mot min son, då jävlar! Och det tror jag att hon fattar.
Pojkmamma
För ett tag sedan fick några i bekantskapskretsen sitt andra barn. De tog inte reda på könet när barnet låg i magen, men mamman var nästan helt säker på att det var en tjej. Men det blev en bror till deras lille kille.
Vi pratade om det här om dagen, att hon var så bombsäker. Och då sa hon att det var bra att det var en kille, för hon är ju en sådan pojkmamma. Så klart att det var bra att det var just han som var där inne i magen, hur skulle man som förälder kunna önska sig någon annan?! Men vadå pojkmamma? Som älskar att gå på fotbollsträningar eller handla tröjor med Batman på? Det finns ju liksom killar som gillar Barbie och balett.
Har hört och läst det en massa gånger, att man är en pojkmamma, men HUR är man då? Eller är det mammor med två eller fler söner som kallar sig så?
Vi pratade om det här om dagen, att hon var så bombsäker. Och då sa hon att det var bra att det var en kille, för hon är ju en sådan pojkmamma. Så klart att det var bra att det var just han som var där inne i magen, hur skulle man som förälder kunna önska sig någon annan?! Men vadå pojkmamma? Som älskar att gå på fotbollsträningar eller handla tröjor med Batman på? Det finns ju liksom killar som gillar Barbie och balett.
Har hört och läst det en massa gånger, att man är en pojkmamma, men HUR är man då? Eller är det mammor med två eller fler söner som kallar sig så?
söndag 18 augusti 2013
Frågan
Hon har väldigt mycket hår och blå ögon. Hon ligger i sin mammas famn och jag tittar på henne, står nära. Jag förundras över att de är så små, tycker alltid att det är så fantastiskt att man kan ha så pyttiga naglar.
Mamman sliter blicken från sin nyfödda dotter för en stund, tittar på mig. Sedan ser hon åter igen på babyn. Kärleksfullt och hon ler, mamman.
Jag är och hälsar på en kompis som just fått sitt fjärde barn.
Pappan sitter i soffan bredvid och säger plötsligt till mig: "När ska ni ha en till då?"
"Nej", säger jag.
"Men Gittan vill ha en liten syster att leka med", säger han.
Jag bara tittar på honom. "Leka med?"
"Men en till!" tjatar han. "Ska ni bara ha två?"
"Det blir ingen mer", säger jag.
"Varför?"
Då avbryter hans fru. Hon som vet om att vi gjort IVF, men tydligen inte alls har skvallrat.
"Men sluta!" säger hon och börjar prata om något annat.
Jag minns frågan och hur ont det gjorde, om det inte var dags för oss att skaffa barn och sedan när Prinsen skulle få ett syskon. Frågan gör inte längre så ont, men jag kan fortfarande bli irriterad när man tjatar. Här om dagen frågade Prinsens klasskompis mamma om vi "skulle ha en till". När jag svarade att det nog inte skulle bli så, sa hon att det vet man ju aldrig. Även när jag talade om att "Jag hade svårt att bli gravid", propsade hon och sa att man ju inte kan veta, om det råkar bli.
Nästa gång jag får frågan kanske jag svarar att "Det skulle vara kul med ett barn till och vi har ju några embryon som ligger i en frys i Uppsala. Men Sambon är nöjd med två barn och skulle aldrig vilja kasta sig in i IVF-svängen igen. Och så dyrt det är också! Tio tusen för ett försök. Tänk om du betalade det för att ligga!"
Mamman sliter blicken från sin nyfödda dotter för en stund, tittar på mig. Sedan ser hon åter igen på babyn. Kärleksfullt och hon ler, mamman.
Jag är och hälsar på en kompis som just fått sitt fjärde barn.
Pappan sitter i soffan bredvid och säger plötsligt till mig: "När ska ni ha en till då?"
"Nej", säger jag.
"Men Gittan vill ha en liten syster att leka med", säger han.
Jag bara tittar på honom. "Leka med?"
"Men en till!" tjatar han. "Ska ni bara ha två?"
"Det blir ingen mer", säger jag.
"Varför?"
Då avbryter hans fru. Hon som vet om att vi gjort IVF, men tydligen inte alls har skvallrat.
"Men sluta!" säger hon och börjar prata om något annat.
Jag minns frågan och hur ont det gjorde, om det inte var dags för oss att skaffa barn och sedan när Prinsen skulle få ett syskon. Frågan gör inte längre så ont, men jag kan fortfarande bli irriterad när man tjatar. Här om dagen frågade Prinsens klasskompis mamma om vi "skulle ha en till". När jag svarade att det nog inte skulle bli så, sa hon att det vet man ju aldrig. Även när jag talade om att "Jag hade svårt att bli gravid", propsade hon och sa att man ju inte kan veta, om det råkar bli.
Nästa gång jag får frågan kanske jag svarar att "Det skulle vara kul med ett barn till och vi har ju några embryon som ligger i en frys i Uppsala. Men Sambon är nöjd med två barn och skulle aldrig vilja kasta sig in i IVF-svängen igen. Och så dyrt det är också! Tio tusen för ett försök. Tänk om du betalade det för att ligga!"
måndag 12 augusti 2013
Första dagen
Idag var det första dagen efter min långa semester. Det gick hyfsat men de var väldigt rörigt stora delar av dagen. Vi har en helt ny barngrupp som vi inte känner och barnen känns jättesmå! Vilka barn använder blöja? Vilka ska sova och vilka har napp eller andra viktiga saker? Vem heter vad och vilka föräldrar tillhör vem? Ledsna barn och en orolig mamma med tårar i ögonen.
Men det blir bra och jag stannade över två timmar för att fixa med papper och annat.
Fick höra en tråkig sak idag också, en grej som har överskuggat allt hela dagen. En fin, fantastisk förälder som jag haft tidigare har fått jävulssjukdomen C. På flera ställen. Jag tänker på henne, på hennes rara barn, på mannen och jag ber fastän jag inte är troende. Låt detta gå bra.
Men det blir bra och jag stannade över två timmar för att fixa med papper och annat.
Fick höra en tråkig sak idag också, en grej som har överskuggat allt hela dagen. En fin, fantastisk förälder som jag haft tidigare har fått jävulssjukdomen C. På flera ställen. Jag tänker på henne, på hennes rara barn, på mannen och jag ber fastän jag inte är troende. Låt detta gå bra.
lördag 10 augusti 2013
Två saker
Jag ska göra det under semestern tänkte jag, sade högt för mig själv. Köpa ny mobil för att den gamla inte funkar som den ska. Inte ser till att jag får alla sms, inte är pålitlig alls. Jag skulle också tala om. Berätta för min mamma att vi hade problem, att vi gjorde IVF för att få barn. Det är egentligen ingen hemlighet längre. Det är bara så att jag har byggt upp en mur under så många år. En värld dit jag bara har låtit några få komma in.
Jag läste en intervju där någon klok bög sa att man måste komma ut som homosexuell. Tala om för sina nära och kära att man faktiskt tänder på samma kön. Är man heterosexuell behöver man inte säga något alls om det hela, menade han. Det är lite samma här tycker jag. Att man måste (om man inte vill hemlighetshålla det) komma ut. Har man gjort sin unge i sovrummet är det liksom inget att nämna.
Två saker hade jag att uträtta och jag har struntat i båda. För att det är tråkigt att köpa mobil, för att det är jobbigt att gräva i IVF-tiden.
Jag är en dålig människa.
Jag läste en intervju där någon klok bög sa att man måste komma ut som homosexuell. Tala om för sina nära och kära att man faktiskt tänder på samma kön. Är man heterosexuell behöver man inte säga något alls om det hela, menade han. Det är lite samma här tycker jag. Att man måste (om man inte vill hemlighetshålla det) komma ut. Har man gjort sin unge i sovrummet är det liksom inget att nämna.
Två saker hade jag att uträtta och jag har struntat i båda. För att det är tråkigt att köpa mobil, för att det är jobbigt att gräva i IVF-tiden.
Jag är en dålig människa.
Jobbet väntar
Jag undrar vart de sju veckorna tog vägen. De som skulle vara så långa. Jag har faktiskt i min almanacka skrivit ner lite varje dag, som vi har gjort, för att jag skulle komma ihåg. För jag vet att jag i slutet av semestern skulle känns så här. Att vad tusan har vi gjort. Nu tittar jag och läser. Om grillkvällar, bad och umgänge med fina vänner. Om Gröna Lund och Liseberg och fångade krabbor. Om restaurangbesök, om allsång på Skansen och båtturer.
På måndag börjar jag jobba igen.
På måndag börjar jag jobba igen.
onsdag 31 juli 2013
Självmedicinering
Jag är rätt ångestladdad just nu. Vet inte varför det kommer som ett brev på posten rätt vad det är. Det räcker med att någon pratar om någonting som leder in mig på något av mina ämnen jag nojar över, så är jag igång.
I slutänden tänker jag sjukdom och död. Den stora skräcken. Det som får mig att må illa, vilja gråta, stänga in mig och mina små i ett rum, ett mjukt där inget ont kan hända, och aldrig mer komma ut.
Varför är jag så här?
Jag träffade kuratorn en gång innan sommaren. Men jag tyckte att hon kändes lam och jag vet inte om hon är rätt för mig. "Jag aktar mig också för det och det", sa hon när jag talade om mina nojor och jag undrade om hon också hade GADD, som jag ju själv tror att jag har.
Nu har jag bestämt mig för att inhandla ett par löparskor, jag som hatar att springa ute. För att se om det kan lindra när jag känner mig ångestladdad. Se om det hjälper att snöra på sig skorna och lubba när de jobbiga tankarna tränger sig på. Jag hoppas det.
I slutänden tänker jag sjukdom och död. Den stora skräcken. Det som får mig att må illa, vilja gråta, stänga in mig och mina små i ett rum, ett mjukt där inget ont kan hända, och aldrig mer komma ut.
Varför är jag så här?
Jag träffade kuratorn en gång innan sommaren. Men jag tyckte att hon kändes lam och jag vet inte om hon är rätt för mig. "Jag aktar mig också för det och det", sa hon när jag talade om mina nojor och jag undrade om hon också hade GADD, som jag ju själv tror att jag har.
Nu har jag bestämt mig för att inhandla ett par löparskor, jag som hatar att springa ute. För att se om det kan lindra när jag känner mig ångestladdad. Se om det hjälper att snöra på sig skorna och lubba när de jobbiga tankarna tränger sig på. Jag hoppas det.
Tripp
Salta bad. Sol och lek vid vattnet. Underbara dagar med mina små. Tid med Sambon och fina vänner. Vi har varit på en tripp till Göteborg.
torsdag 18 juli 2013
Föräldraledig
Jag klagar inte, tro inte det. Men det känns inte som att jag har semester. Vi är hemma och det är disken och tvätten som vanligt. Det är som att jag är föräldraledig, då Sambon ännu jobbar. Men inom en snar framtid ska Sambon vara ledig och då ska vi åka bort i några dagar, hela familjen. Och jag har bestämt att vi ska bo ett par nätter på hotell. För jag behöver lite lyx, vill slippa vardagssysslorna och ha en mastodontfrukost serverad på morgonen.
Jag längtar.
Jag längtar.
onsdag 17 juli 2013
Frågor i tidningar
Jag läser nya numret av tidningen Amelia, en tidning som jag tycker är rätt bra för övrigt. Det är lite av varje och det gillar jag. Hur som helst så undrar jag varför man väljer att skriva in till en tidning med så konstiga frågor. Läser på modesidan:
"Jag börjar lätt frysa på kvällarna när vi är ute på landet. Vad ska jag ha på mig över sommarklänningen?"
Någon måste skämta! En tröja eller en jacka kanske. Tänk själv liksom.
En annan fråga jag läst många gånger under åren är denna:
"Jag har legat oskyddat med en kille och nu är min mens sen. Kan jag vara gravid?"
Men snälla, köp ett test!
Är det verkligen folk som skickar in dessa frågor eller är det de på redaktionen som skriver ner dem?
"Jag börjar lätt frysa på kvällarna när vi är ute på landet. Vad ska jag ha på mig över sommarklänningen?"
Någon måste skämta! En tröja eller en jacka kanske. Tänk själv liksom.
En annan fråga jag läst många gånger under åren är denna:
"Jag har legat oskyddat med en kille och nu är min mens sen. Kan jag vara gravid?"
Men snälla, köp ett test!
Är det verkligen folk som skickar in dessa frågor eller är det de på redaktionen som skriver ner dem?
tisdag 16 juli 2013
Full rulle
Idag var det full rulle. Prinsen hade en kompis här. Han kom halv tio igår morse, sov över och drog hem halv sju ikväll. Grannen som har sina tre söner varannan vecka, hade en av killarna här. Prinsen och de andra pojkarna sprang in och ut hela dagen. Gittan rusade efter.
Prinsen hade kompisar och var road hela dagen. (Det är mycket lättare så.)Så varför sitter jag här och känner mig grinig?
Jag vet faktiskt inte och jag försöker analysera det. Jag tror att det blev för mycket råddande. För det var inte bara Prinsen som körde med mig, utan kompisen (han som sov över) också. "Men vi kan väl få spela mer?" sa han. "Nej, jag har sagt att det räcker." Då sprang de till den tredje och spelade (och käkade chips.) De försökte sno I paden, men då gömde jag den. Jag kände att jag ville göra något och försökte i morse locka med alla tänkbara lekparker. "Nej, vi vill bara vara här hemma!" Då vi var hemma igår också kände jag mig uttråkad. Bara disken och tvätten och det vanliga alltså. Jag målade stenar med de fyra barnen och hörde mig själv säga att "Färg på väggen är inte ok", och kom sedan på att ingen så klart hade kladdat med färg med flit. Gittans klänning blev fullsmetad med färg och när hon sedan fick övergå till vattenfärg och papper sög hon på pensel så att tungan blev blå. Altanen fick rosa stänk och bordet röda som inte gick bort. Det som skulle vara kul, skapande och fridfullt blev mest en stress för mig.
"Kan vi inte få en till glass?" undrade kompisen och jag svarade att "Nej, ni har ju redan käkat två var." Jag lyckades inte få till middag, för kylen var tom och ugnen blinkade med en konstig lampa och startade inte. Tog med de fyra till pizzerian. Grannen låter sina barn dricka vad de vill på sommaren och lillkillen gick och klunkade cola på vägen. "Vi vill också ha läsk!" sa Prinsen och jag sa att "Nej, det är inte bra för tänderna. Ni får något annat. Saft kanske, det känns något bättre." Pizzakillen sa att han inte hade några klubbor hemma "Så ni får en cola och dela på", sa han. Prinsens ögon lyste, men bara tills vi kom hem, för då hade han tappat flaskan så att hälften sprutade ut på garageuppfarten. Då vrålade han och slutade inte förrän jag hällt upp det som fanns kvar (halva) i tre glas.
Barnen har som sagt sprungit emellan våra hus hela dagen och det är ju bra, att Prinsen har kompisar. Men en grej som gör att jag har hjärtat i halsgropen hela tiden är att grannen, han med killarna, har en pool. Den är djup (Gittan bottnar inte), den är fylld till bredden och den har inget skydd. Jag hatar den! Innan poolen stod på tomten kunde Gittan vara en kort stund själv med Prinsen i parken som ligger mellan våra hus. Men aldrig nu. Jag är livrädd för bassängen, har sagt till Prinsen att han verkligen inte får gå till den själv (eller med kompisar, utan bara med en vuxen.) Det är härligt att barnen kan springa in och ut, men för mig är det en stress också. När de rusar från hus till hus, till parken, upp på övervåningen och sedan ner igen. Runt, runt. För Gittan springer efter, så klart, och hon måste passas. Jag tror att det är därför jag är så slut, så sur och så i behov av att bara få sitta här ensam just nu.
Det här är min och barnens fjärde vecka vi är lediga tillsammans, i slutet av denna får Sambon semester. Då lär det bli lite enklare. En till som kan passa, rådda och fylla diskmaskinen.
När sovkompisen åkt hem badade jag barnen. Sambon kom hem sent, när Prinsen hade däckat på soffan, och sa att han ville kolla på fotbollen. "Så du kan väl lägga Gittan." Jag lade Gittan igår och hela min kväll försvann i och med det, då jag somnade med henne och aldrig kom upp. Men jag ville vara snäll, trots att jag längtat efter en egen liten stund hela dagen. Vi läste två sagor och sedan körde hon igång. Ville inte lägga sig. Pratade. Sjöng. Knockade ihop napparna. Var törstig. Var kissnödig. (Och då vill hon kissa på toan.) Och jag låg bara och tänkte på min lilla stund. Efter toalettbesöken rusade hon rakt in i dörren och började storgråta. Jag hade innan talat om att "Mamma ska gå ner och sitta vid datorn. Gittan får somna själv." "Näe", skrek hon och blev ännu mer ledsen när hon gjorde illa näsan.
Sambon hörde förmodligen min trötta röst och kom upp till Gittan och jag gick och satte mig här vid datorn. Och här sitter jag nu och känner mig dålig. Som att det inte är ok att inte orka, inte ok att vilja ha en liten stund själv. Dålig för att jag lät grinig mot Gittan. Hur ska hon kunna somna själv på ett sådant vis, vi som brukar ligga bredvid?
Imorgon kommer de två andra killarna också, till pappan som har sina barn varannan vecka. Det älskar Prinsen och han kommer förmodligen sparka bakut om jag försöker lämna huset för att hitta på något. För är de här vill han bara vara hemma, men jag blir knäpp av att bara vara hemma dag efter dag, jag behöver se annat mellan varven än bara vår gata. Vi får se vad som händer. Om han snällt får hänga med på mina planer eller om jag lämnar honom med killarna. Och tv-spelet, colan och chipsen.
Prinsen hade kompisar och var road hela dagen. (Det är mycket lättare så.)Så varför sitter jag här och känner mig grinig?
Jag vet faktiskt inte och jag försöker analysera det. Jag tror att det blev för mycket råddande. För det var inte bara Prinsen som körde med mig, utan kompisen (han som sov över) också. "Men vi kan väl få spela mer?" sa han. "Nej, jag har sagt att det räcker." Då sprang de till den tredje och spelade (och käkade chips.) De försökte sno I paden, men då gömde jag den. Jag kände att jag ville göra något och försökte i morse locka med alla tänkbara lekparker. "Nej, vi vill bara vara här hemma!" Då vi var hemma igår också kände jag mig uttråkad. Bara disken och tvätten och det vanliga alltså. Jag målade stenar med de fyra barnen och hörde mig själv säga att "Färg på väggen är inte ok", och kom sedan på att ingen så klart hade kladdat med färg med flit. Gittans klänning blev fullsmetad med färg och när hon sedan fick övergå till vattenfärg och papper sög hon på pensel så att tungan blev blå. Altanen fick rosa stänk och bordet röda som inte gick bort. Det som skulle vara kul, skapande och fridfullt blev mest en stress för mig.
"Kan vi inte få en till glass?" undrade kompisen och jag svarade att "Nej, ni har ju redan käkat två var." Jag lyckades inte få till middag, för kylen var tom och ugnen blinkade med en konstig lampa och startade inte. Tog med de fyra till pizzerian. Grannen låter sina barn dricka vad de vill på sommaren och lillkillen gick och klunkade cola på vägen. "Vi vill också ha läsk!" sa Prinsen och jag sa att "Nej, det är inte bra för tänderna. Ni får något annat. Saft kanske, det känns något bättre." Pizzakillen sa att han inte hade några klubbor hemma "Så ni får en cola och dela på", sa han. Prinsens ögon lyste, men bara tills vi kom hem, för då hade han tappat flaskan så att hälften sprutade ut på garageuppfarten. Då vrålade han och slutade inte förrän jag hällt upp det som fanns kvar (halva) i tre glas.
Barnen har som sagt sprungit emellan våra hus hela dagen och det är ju bra, att Prinsen har kompisar. Men en grej som gör att jag har hjärtat i halsgropen hela tiden är att grannen, han med killarna, har en pool. Den är djup (Gittan bottnar inte), den är fylld till bredden och den har inget skydd. Jag hatar den! Innan poolen stod på tomten kunde Gittan vara en kort stund själv med Prinsen i parken som ligger mellan våra hus. Men aldrig nu. Jag är livrädd för bassängen, har sagt till Prinsen att han verkligen inte får gå till den själv (eller med kompisar, utan bara med en vuxen.) Det är härligt att barnen kan springa in och ut, men för mig är det en stress också. När de rusar från hus till hus, till parken, upp på övervåningen och sedan ner igen. Runt, runt. För Gittan springer efter, så klart, och hon måste passas. Jag tror att det är därför jag är så slut, så sur och så i behov av att bara få sitta här ensam just nu.
Det här är min och barnens fjärde vecka vi är lediga tillsammans, i slutet av denna får Sambon semester. Då lär det bli lite enklare. En till som kan passa, rådda och fylla diskmaskinen.
När sovkompisen åkt hem badade jag barnen. Sambon kom hem sent, när Prinsen hade däckat på soffan, och sa att han ville kolla på fotbollen. "Så du kan väl lägga Gittan." Jag lade Gittan igår och hela min kväll försvann i och med det, då jag somnade med henne och aldrig kom upp. Men jag ville vara snäll, trots att jag längtat efter en egen liten stund hela dagen. Vi läste två sagor och sedan körde hon igång. Ville inte lägga sig. Pratade. Sjöng. Knockade ihop napparna. Var törstig. Var kissnödig. (Och då vill hon kissa på toan.) Och jag låg bara och tänkte på min lilla stund. Efter toalettbesöken rusade hon rakt in i dörren och började storgråta. Jag hade innan talat om att "Mamma ska gå ner och sitta vid datorn. Gittan får somna själv." "Näe", skrek hon och blev ännu mer ledsen när hon gjorde illa näsan.
Sambon hörde förmodligen min trötta röst och kom upp till Gittan och jag gick och satte mig här vid datorn. Och här sitter jag nu och känner mig dålig. Som att det inte är ok att inte orka, inte ok att vilja ha en liten stund själv. Dålig för att jag lät grinig mot Gittan. Hur ska hon kunna somna själv på ett sådant vis, vi som brukar ligga bredvid?
Imorgon kommer de två andra killarna också, till pappan som har sina barn varannan vecka. Det älskar Prinsen och han kommer förmodligen sparka bakut om jag försöker lämna huset för att hitta på något. För är de här vill han bara vara hemma, men jag blir knäpp av att bara vara hemma dag efter dag, jag behöver se annat mellan varven än bara vår gata. Vi får se vad som händer. Om han snällt får hänga med på mina planer eller om jag lämnar honom med killarna. Och tv-spelet, colan och chipsen.
måndag 15 juli 2013
Taggen
Med tre barn i rummet, en läkare på kanske trettio och en sköterska. Två bedövningssprutor i foten. Något snitt, massa grävande. En del blod och destillerat vatten. Sedan var den ute. En tagg med vass spets på kanske sju millimeter.
Man måste ha skor på vår tomt. Så är det bara. Tacksam att det var jag och inte Prinsen, Gittan eller något annat barn.
Man måste ha skor på vår tomt. Så är det bara. Tacksam att det var jag och inte Prinsen, Gittan eller något annat barn.
Tagg
På vår tomt finns en enorm häck. Det är amerikansk havtorn och den har enorma taggar, mer än fem centimeter långa. Våra barn måste därför alltid ha skorna på sig när de går ut på tomten. Prinsen har lärt sig det, men Gittan slarvar. Hon är ju liten. För en vecka sedan sprang jag ut på tomten, för att hon var utan skor. "Gittan, du måste ha skorna på dig, för det finns taggAAAAAJJJJJ!" Så sprakade jag in en tagg mitt i stortån.
Jag tror inte att det är en sjucentimeters. Och vi har petat med nålar och pincetter och endast fått ut små delar, jag har sovit med tån indränkt i alsolsprit. Men taggen är kvar, vad jag förstår. Jag har inte så ont, men det varar en del och jag vill ha ut den. Så idag ska jag till läkaren för att se om de kan få bort den. Jag kan inte längre se en svart prick som för några dagar sedan och jag tänker att tänk om den är borta och att det skulle vara pinsamt på något sätt, att söka för en tagg som inte finns. Men den borde ju vara kvar.
Fortsättning följer.
Jag tror inte att det är en sjucentimeters. Och vi har petat med nålar och pincetter och endast fått ut små delar, jag har sovit med tån indränkt i alsolsprit. Men taggen är kvar, vad jag förstår. Jag har inte så ont, men det varar en del och jag vill ha ut den. Så idag ska jag till läkaren för att se om de kan få bort den. Jag kan inte längre se en svart prick som för några dagar sedan och jag tänker att tänk om den är borta och att det skulle vara pinsamt på något sätt, att söka för en tagg som inte finns. Men den borde ju vara kvar.
Fortsättning följer.
torsdag 11 juli 2013
Att träna
Igår var jag på ett medelpass på Friskis. Ja, jag vet. Det låter som att kasta handväska och bara svänga runt lite grann. Men det var svinjobbigt! Karln som ledde passet var jättebra. Lite hård så där och tyckte att man skulle anstränga sig, det gillar jag. Sjysst musik hade han valt och bra övningar, inget maskande.
Jag var darrig i benen under passet, flåsade och kände mig allmänt otränad. Jag fattar inte varför jag förtränger att jag har ett gymkort. Jag blir ju liksom nybörjare och får starta från noll varje gång. Och det är jobbigt. Nu SKA jag träna två men helst tre gånger i veckan.
Jag var darrig i benen under passet, flåsade och kände mig allmänt otränad. Jag fattar inte varför jag förtränger att jag har ett gymkort. Jag blir ju liksom nybörjare och får starta från noll varje gång. Och det är jobbigt. Nu SKA jag träna två men helst tre gånger i veckan.
måndag 8 juli 2013
Gungan
Det var igår på morgonen. Prinsen var extra livlig, glad över att vara hemma igen. Han sprang ut från vardagsrummet och vidare till altanen. Då hör jag ett skrik, ett illvrål. "Anna-Bell, kom hit!" hör jag att Sambon säger lugnt. Jag rusar dit och ser Prinsen gråtandes ta sig för halsen. Jag tar honom i min famn, ser att han har ett sår över hela halsen och får efter en stund fram vad som har hänt. När Prinsen kom springandes i full fart över altanen såg han inte gungan som hängde framför. Han sprang på den och fick repet på sig, det skar honom över halsen.
Jag kände mig lite skärrad över det hela, det blir så otäckt att tänka på att han haft ett rep över halsen. Idag har det lagt sig något och gungan är borttagen. Den kommer bara att hängas upp när det är någon vuxen på altanen.
Jag kände mig lite skärrad över det hela, det blir så otäckt att tänka på att han haft ett rep över halsen. Idag har det lagt sig något och gungan är borttagen. Den kommer bara att hängas upp när det är någon vuxen på altanen.
lördag 6 juli 2013
En vecka i Hålan
Jag har varit bortrest med Prinsen och Gittan i en vecka. Vi åkte till Hålan, en plats hyfsat nära Stockholm där jag har växt upp. Sambon jobbar ännu så jag tänkte att det kan vara kul att hitta på något och skönt med miljöomväxling.
Vi bodde hos syrran och det gick bra, men det kan vara rätt ansträngande att vara borta med barnen. Andra rutiner, annan miljö, inga kompisar, inte så många leksaker. Typ så. Prinsen kräver att ha någon att leka med. Inte jämt, men så ofta det går. Han kan roa sig ett tag, men det är liksom leka med jämnåriga som är grejen. Hos mormor och Ingemar hittade han en åttaårig tjej en dag när vi var där. Jag tror att hon kom från Iran och hon hette något ovanligt som jag aldrig hört förut. Prinsen och flickan plockade blåbär och han var ensam ute på gården med henne medan jag gick upp till lägenheten med Gittan.
Det är faktiskt fint i Hålan och jag känner mig hemma där, känner en samhörighet på något sätt. Men det fanns för lite att göra. Alla jobbade och hade sitt, även om vi hängde på kvällarna. Jag såg till att ordna så mycket jag kunde för Prinsen och Gittan. Vi spelade minigolf, var i olika lekparker, cyklade omkring. Vi tog oss till havet, badade och plockade stenar som vi sedan målade. Vi lyxade och åt ute, träffade min systers barn. De har blivit stora, barnen. Jag älskar att vara med dem, har alltid varit delaktig i deras liv, varit närvarande. Det är så coolt att kunna diskutera saker med dem, prata om allt mellan himmel och jord, se vilka personer de har blivit.
Idag kom vi hem. Det var kul att träffa Sambon, det är nog bra att var ifrån varandra ibland. Slippa nöta. Roligast var nog att se hur han var med barnen. På hans sätt att prata och ta i dem förstod jag att han verkligen hade längtat.
När jag har varit hos min syster några dagar lägger jag märke till vilken skillnad det är mellan oss. Hon är så mycket liksom. I hennes badrum finns säkert hundra flaskor med schampo, balsam och olika hudkrämer. Hon har säkert lika många hårsaker som snoddar och spännen. När jag räknade hennes sköljmedel kom jag till åtta. I hennes hall finns sjuttio-nånting hög- (HÖG!) klackade skor. Ja, så där fortsätter det. Jag är mer som mamma. Köper ett par skor och sliter ut dem. Kanske inte riktigt, men nästan. Jag tycker om min syster, fast vi är som eld och vatten. Så olika.
Jag är nöjd med vår vecka i Hålan. Glad över att jag åkte, men också över att jag är hemma igen.
Ps: Det som var mest populärt under veckan i Hålan var att spela piano, helst tidigt på morgonen, så syrrans radhusgrannar är nog glada att vi har dragit hem. En rolig lek Prinsen hittade på var klackskotävling. Då drog Prinsen och Gittan på sig ett varsitt par av skorna med svinhöga lackar och sprang runt i. Igår frågade syrran varför det var svarta streck på parketten...
Vi bodde hos syrran och det gick bra, men det kan vara rätt ansträngande att vara borta med barnen. Andra rutiner, annan miljö, inga kompisar, inte så många leksaker. Typ så. Prinsen kräver att ha någon att leka med. Inte jämt, men så ofta det går. Han kan roa sig ett tag, men det är liksom leka med jämnåriga som är grejen. Hos mormor och Ingemar hittade han en åttaårig tjej en dag när vi var där. Jag tror att hon kom från Iran och hon hette något ovanligt som jag aldrig hört förut. Prinsen och flickan plockade blåbär och han var ensam ute på gården med henne medan jag gick upp till lägenheten med Gittan.
Det är faktiskt fint i Hålan och jag känner mig hemma där, känner en samhörighet på något sätt. Men det fanns för lite att göra. Alla jobbade och hade sitt, även om vi hängde på kvällarna. Jag såg till att ordna så mycket jag kunde för Prinsen och Gittan. Vi spelade minigolf, var i olika lekparker, cyklade omkring. Vi tog oss till havet, badade och plockade stenar som vi sedan målade. Vi lyxade och åt ute, träffade min systers barn. De har blivit stora, barnen. Jag älskar att vara med dem, har alltid varit delaktig i deras liv, varit närvarande. Det är så coolt att kunna diskutera saker med dem, prata om allt mellan himmel och jord, se vilka personer de har blivit.
Idag kom vi hem. Det var kul att träffa Sambon, det är nog bra att var ifrån varandra ibland. Slippa nöta. Roligast var nog att se hur han var med barnen. På hans sätt att prata och ta i dem förstod jag att han verkligen hade längtat.
När jag har varit hos min syster några dagar lägger jag märke till vilken skillnad det är mellan oss. Hon är så mycket liksom. I hennes badrum finns säkert hundra flaskor med schampo, balsam och olika hudkrämer. Hon har säkert lika många hårsaker som snoddar och spännen. När jag räknade hennes sköljmedel kom jag till åtta. I hennes hall finns sjuttio-nånting hög- (HÖG!) klackade skor. Ja, så där fortsätter det. Jag är mer som mamma. Köper ett par skor och sliter ut dem. Kanske inte riktigt, men nästan. Jag tycker om min syster, fast vi är som eld och vatten. Så olika.
Jag är nöjd med vår vecka i Hålan. Glad över att jag åkte, men också över att jag är hemma igen.
Ps: Det som var mest populärt under veckan i Hålan var att spela piano, helst tidigt på morgonen, så syrrans radhusgrannar är nog glada att vi har dragit hem. En rolig lek Prinsen hittade på var klackskotävling. Då drog Prinsen och Gittan på sig ett varsitt par av skorna med svinhöga lackar och sprang runt i. Igår frågade syrran varför det var svarta streck på parketten...
söndag 30 juni 2013
Semester
Förresten har jag semester nu, har haft det i en vecka och ska ha det i ytterligare sex. Känn på den!
Leka med P, del två.
Det gick bra att leka med P och jag kan förstå att han är rolig att vara med. Snabbtänkt, pratsam och påhittig. P och Prinsen ville ha ett vattengevär som låg på vår tomt och det fyllde jag med vatten. Prinsen brukar själv gå till lekparken i området och det gjorde de när P var hos oss. Efter cirka tre minuter i parken med vattengeväret hörde jag höga illvrål. P jagade två tonåringar och sprutade vatten på dem. Jag ilade ut och såg Prinsen titta på med skräckblandad förtjusning. Något liknande sjulle han själv aldrig göra.
Nästa gång ska de leka hos P.
Nästa gång ska de leka hos P.
onsdag 26 juni 2013
Dela
I förrgår var jag hemma hos en kompis som har tre barn. De målade med vattenfärg och alla barn hade sina egna målarlådor och penslar. "Det måste vara så, för annars funkar det inte", sa kompisen och tyst tänkte jag att jag trodde att man lärde sig att dela när man är flera barn i en familj.
I morse målade Prinsen och Gittan. De delade på en färglåda, för vi har bara en. Till en början funkade det bra, men sedan urartade allt. Gittan blandade färger hej vilt utan att skölja penseln emellan, tog en massa vatten så som man gör när man är drygt två år. Prinsen hade ingen förståelse alls för det utan lågade ur, skrek åt Gittan och började måla på hennes papper. Då blev Gittan jättearg och började skrika hon också.
Jag ska också köpa personliga målarlådor.
I morse målade Prinsen och Gittan. De delade på en färglåda, för vi har bara en. Till en början funkade det bra, men sedan urartade allt. Gittan blandade färger hej vilt utan att skölja penseln emellan, tog en massa vatten så som man gör när man är drygt två år. Prinsen hade ingen förståelse alls för det utan lågade ur, skrek åt Gittan och började måla på hennes papper. Då blev Gittan jättearg och började skrika hon också.
Jag ska också köpa personliga målarlådor.
måndag 24 juni 2013
Bjuda hem P
För någon vecka sedan var Prinsen på kalas. Det var hos en klasskompis och hela klassen var inbjuden. Jag gillar tanken på att bjuda alla, men det var tjo och tjim när tjugo barn löpte amok, sprang över tomten över ett blött berg i regnet. Men föräldrarna tackade vänligt men bestämt nej när jag undrade om jag skulle stanna kvar och hjälpa till.
Prinsen sa att kalaset var roligt när jag hämtade honom. Efter en stund berättade han att P hade råkat ha sönder ett fönster i en lekstuga. Ja, tänkte jag. Sådant kan ju hända. Men nu vet jag ju att P har en diagnos som kan göra att han inte riktigt fixar lösa boliner och tjo och tjim i stor grupp. "Men det var inte meningen", sa Prinsen och det lät som att han försvarade P. "Nej, jag förstår det", sa jag.
Imorgon kommer P hem till oss. För första gången. Det ska bli spännande och så klart kommer jag att titta och lyssna kanske lite mer än vanligt. Jag hoppas så att det ska gå bra för dem att leka hemma hos oss. Prinsen har väntat på det i flera veckor.
Prinsen sa att kalaset var roligt när jag hämtade honom. Efter en stund berättade han att P hade råkat ha sönder ett fönster i en lekstuga. Ja, tänkte jag. Sådant kan ju hända. Men nu vet jag ju att P har en diagnos som kan göra att han inte riktigt fixar lösa boliner och tjo och tjim i stor grupp. "Men det var inte meningen", sa Prinsen och det lät som att han försvarade P. "Nej, jag förstår det", sa jag.
Imorgon kommer P hem till oss. För första gången. Det ska bli spännande och så klart kommer jag att titta och lyssna kanske lite mer än vanligt. Jag hoppas så att det ska gå bra för dem att leka hemma hos oss. Prinsen har väntat på det i flera veckor.
Botox
På midsommarnatten, när vi spelade spel hemma hos kompisarna, åt jag chips. Det var sådana som både smakade både salt och surt. Jag fick som små blåsor i gommen och hade svårt att äta dagen efter. I morse när jag vaknade var läppen svullen. Det ser ut som att någon har sprutat i botox på ena sidan av överläppen och i halva undre. Det sticker och känns konstigt. Liknande var det för några år sedan. Men då var det ena ögat som svullnade igen. När jag gick till läkaren då och gjorde allergitest visade det sig att jag inte tål skaldjur.
Vad är detta? Säg inte att jag är allergisk mot något mer!
Vad är detta? Säg inte att jag är allergisk mot något mer!
lördag 22 juni 2013
Midsommar 2013
Midsommarafton var som det brukar. Med lunch hos oss ihop mamma och Ingemar. Sedan blomplockning och och kranstillverkning med Prinsen och Gittan. Sedan fotografering då jag (som vanligt mutade/hotade för att båda ska sitta still.) "Skulle du ha den där läsken Prinsen? Jag tycker liksom inte att du samarbetar!"
När Gittan skulle sova drog Prinsen och jag till stången. Fiolgnissel på alldeles för hög volym och irrande mellan stånden. För vi vill ta lotter! En bränd hundring och en handgjord virkad brosch med hem. Man tackar.
På eftermiddagen gick vi till några vänner som bor nära. Jag drack en halv cider och ledsnade sedan. Jag är verkligen usel på att dricka. Det är inte så att jag satsade på att bli full, barnen var ju med. Men att smutta klart på den jag öppnade kunde jag ju ha gjort. Men nej, jag älskar inte att dricka.
Kvällen slutade med sällskapsspel, när alla barn utom Gittan sov. (Hon höll sig vaken tills klockan var tolv och Sambon var tvungen att gå hem med henne för att hon aldrig kom till ro.) Jag gillar spel, tycker att de är socialt och så, men nu vet jag inte längre. Det går ju ofta ut på att veta mycket och eftersom jag varken är allmänbildad eller har gott minne så blir det ju där efter för mig. Jag sitter där medan andra svänger sig med "Branting" och "Tranströmmer" som svar.
Idag är jag trött, för jag gick upp med Gittan och jag bara hann sova mellan tre och sju i natt. Och lite halvsur är jag också för att Sambon bara lägger sig på soffan och somnar, säger att han är så himla trött. Nästan hela dagen har han legat raklång. Men jag tycker inte att man bara kan såsa. Inte när Prinsen vill hitta på något (för inte kan man ringa runt till folk en dag som denna) och är uttråkad. Nu ligger han (Sambon) i alla fall ute i trädgården på studsmattan och låter Prinsen och Gittan hoppa runt (på) honom. Alltid något.
Hoppas att ni hade en fin midsommar.
När Gittan skulle sova drog Prinsen och jag till stången. Fiolgnissel på alldeles för hög volym och irrande mellan stånden. För vi vill ta lotter! En bränd hundring och en handgjord virkad brosch med hem. Man tackar.
På eftermiddagen gick vi till några vänner som bor nära. Jag drack en halv cider och ledsnade sedan. Jag är verkligen usel på att dricka. Det är inte så att jag satsade på att bli full, barnen var ju med. Men att smutta klart på den jag öppnade kunde jag ju ha gjort. Men nej, jag älskar inte att dricka.
Kvällen slutade med sällskapsspel, när alla barn utom Gittan sov. (Hon höll sig vaken tills klockan var tolv och Sambon var tvungen att gå hem med henne för att hon aldrig kom till ro.) Jag gillar spel, tycker att de är socialt och så, men nu vet jag inte längre. Det går ju ofta ut på att veta mycket och eftersom jag varken är allmänbildad eller har gott minne så blir det ju där efter för mig. Jag sitter där medan andra svänger sig med "Branting" och "Tranströmmer" som svar.
Idag är jag trött, för jag gick upp med Gittan och jag bara hann sova mellan tre och sju i natt. Och lite halvsur är jag också för att Sambon bara lägger sig på soffan och somnar, säger att han är så himla trött. Nästan hela dagen har han legat raklång. Men jag tycker inte att man bara kan såsa. Inte när Prinsen vill hitta på något (för inte kan man ringa runt till folk en dag som denna) och är uttråkad. Nu ligger han (Sambon) i alla fall ute i trädgården på studsmattan och låter Prinsen och Gittan hoppa runt (på) honom. Alltid något.
Hoppas att ni hade en fin midsommar.
måndag 17 juni 2013
Förklaring
Hon kommer fram till mig när jag sitter på toan. "Jag äkar mamma!" säger hon och tittar på mig med sina blå ögon. Hon har sagt det, att hon älskar mig och hjärtat det smälter.
Kurran
Ikväll blev det bråk. För att Prinsen ville ligga på Gittans plats i sängen. Han fick ett utbrott och skrek så högt så att Gittan blev livrädd. Han sprang runt på övervåningen och var vrålarg och det hela slutade med att han skrek genom det öppna fönstret att "Hon dödar mig! Ring polisen! Mamma klämmer min hand i dörren!" Det sista med handen hittade han på tror jag, men jag höll faktiskt för dörren till sovrummet och sa argt att "Nu får du inte vara här, utan gå till ditt rum och lugna ner dig. Gittan blir rädd!" Hur som helt så kom Sambon upp och tog Gittan. När vi var ensamma i Prinsens rum, Prinsen och jag, började jag gråta. "Det är ok att du blir arg. Men du kan inte skrika så att Gittan blir rädd och inte vråla genom fönstret att någon ska ringa polisen." Så talade jag om att någon faktiskt kan ana oråd och ringa, för att de tror att vi slår våra barn. "Och då kanske jag hamnar i kurran. Hoppas ingen knackar på nu." Och han var faktiskt lite orolig att det skulle knacka på dörren.
Ja, hej och hå. Ibland är det cirkus här. En morgon låste Prinsen in mig på toaletten och nu vrålar han efter polisen. Jag fattar verkligen varför sexårsåldern kallas för lilla tonåren.
Ja, hej och hå. Ibland är det cirkus här. En morgon låste Prinsen in mig på toaletten och nu vrålar han efter polisen. Jag fattar verkligen varför sexårsåldern kallas för lilla tonåren.
Vecka sex
Hon är i vecka sex, min kollega som gör IVF. Hon talade om för mig idag när vi var ute på gården. Bara en annan tjej som hon jobbar nära hade fått veta. Och jag. Jag känner mig smickrad. Hon talade om oro och trombyl, om IVF och rädslan att misslyckas. Och jag kunde inte hålla mig. Det fanns heller ingen anledning.
Jag talade svepande om längtan, om svarta tankar. Om tomhet och missfall. Om behandlingar och om min lyckliga stjärna som gav mig mina två.
Mitt när vi står där och pratar kommer vår gravida kollega fram till oss. Hon är i vecka tolv och magen har börjat puta. Hon röker ännu och hade varit på ultraljud idag. I ansiktet på min andra kollega kör hon upp en mobil och matar sedan fram bild efter bild i hennes ansikte. Svart-vita på ett foster. Hon gör det inte för att vara elak, för sådan än inte hon. Men hon förstår inte bättre. Fattar inte hur jävla ont det kan göra. Det var sådana som hon jag var rädd för när jag var i IVF-karusellen. De som visste som ändå inte fattade ett dugg. Nada. Det var delvis därför jag aldrig sa något. Hon berättade glatt att bebben var livlig och sög på fingrarna. När hon gick vidare med sin mobil och sina bilder sa jag undrande:"Hon vet inte om?" "Nej", svarade min IVF-gravida kollega och fortsatte "När hon blev gravid sa hon till mig att nu blir du väl glad, du som gillar bebisar! Men jag gick hem och grät." Åh, vad jag kände igen mig i det.
Jag talade svepande om längtan, om svarta tankar. Om tomhet och missfall. Om behandlingar och om min lyckliga stjärna som gav mig mina två.
Mitt när vi står där och pratar kommer vår gravida kollega fram till oss. Hon är i vecka tolv och magen har börjat puta. Hon röker ännu och hade varit på ultraljud idag. I ansiktet på min andra kollega kör hon upp en mobil och matar sedan fram bild efter bild i hennes ansikte. Svart-vita på ett foster. Hon gör det inte för att vara elak, för sådan än inte hon. Men hon förstår inte bättre. Fattar inte hur jävla ont det kan göra. Det var sådana som hon jag var rädd för när jag var i IVF-karusellen. De som visste som ändå inte fattade ett dugg. Nada. Det var delvis därför jag aldrig sa något. Hon berättade glatt att bebben var livlig och sög på fingrarna. När hon gick vidare med sin mobil och sina bilder sa jag undrande:"Hon vet inte om?" "Nej", svarade min IVF-gravida kollega och fortsatte "När hon blev gravid sa hon till mig att nu blir du väl glad, du som gillar bebisar! Men jag gick hem och grät." Åh, vad jag kände igen mig i det.
Lördagen
I lördags var jag på tillställning, med mat, dans och prat. Hemma hos ett underbart och härligt par. Det var många där, kanske femton stycken. Några av de femton vet mycket om mig, har läst eller läser min blogg.Jag har läst deras.
När jag kom hem var jag uppfylld av alla möten och samtal och jag tänkte att alla de fina tjejerna är olika, men att de ändå har något gemensamt. De är alla färgstarka och har åsikter, kan framföra vad de tycker och känner i tal och skrift. Kan beröra och hitta olika vinklar, komma på intressanta samtalsämnen. Och så den ofrivilliga barnlösheten då. Det var ju den som förde oss samman.
Tack fina bloggtjejer för att jag får ingå i gänget.
När jag kom hem var jag uppfylld av alla möten och samtal och jag tänkte att alla de fina tjejerna är olika, men att de ändå har något gemensamt. De är alla färgstarka och har åsikter, kan framföra vad de tycker och känner i tal och skrift. Kan beröra och hitta olika vinklar, komma på intressanta samtalsämnen. Och så den ofrivilliga barnlösheten då. Det var ju den som förde oss samman.
Tack fina bloggtjejer för att jag får ingå i gänget.
tisdag 11 juni 2013
Egenskaper
Det är en bra egenskap jag har, att jag inte är konflikträdd och att jag vågar säga vad jag tycker.
Det är en dålig egenskap jag har, att jag vågar säga vad jag tycker och ibland inte tänker till ordentligt innan.
Jag talade med pappan idag, sa att jag hört prat om att han inte är nöjd med verksamheten. Han fattade ingenting, sa han. Han blev grinig och undrade vem som snackat. Jag sa att jag inte ville spä på pratet, även om jag fattar hans reaktion, utan att jag bara ville veta hur det låg till. Jag nämnde alltså inga namn. "Jag tycker att vi har en bra relation", sa jag "Så jag tänkte att jag hör med dig och jag hoppas att du skulle prata med mig eller med någon av mina kollegor om du har önskemål eller funderingar."
Jag ångrar att jag sa något. Kunde jag inte bara låta dessa två veckor (innan semestern) passera, kunde jag inte ha undrat i tysthet? Nej, det gick tydligen inte. Jag och min käft.
Det är en dålig egenskap jag har, att jag vågar säga vad jag tycker och ibland inte tänker till ordentligt innan.
Jag talade med pappan idag, sa att jag hört prat om att han inte är nöjd med verksamheten. Han fattade ingenting, sa han. Han blev grinig och undrade vem som snackat. Jag sa att jag inte ville spä på pratet, även om jag fattar hans reaktion, utan att jag bara ville veta hur det låg till. Jag nämnde alltså inga namn. "Jag tycker att vi har en bra relation", sa jag "Så jag tänkte att jag hör med dig och jag hoppas att du skulle prata med mig eller med någon av mina kollegor om du har önskemål eller funderingar."
Jag ångrar att jag sa något. Kunde jag inte bara låta dessa två veckor (innan semestern) passera, kunde jag inte ha undrat i tysthet? Nej, det gick tydligen inte. Jag och min käft.
måndag 10 juni 2013
En kontorsvrå
Finns det någon som vill byta med mig, ha min vilda grupp på nitton barn i två veckor? Ha kontakt med alla fyrtiosex föräldrar, om man räknar med de som är bonus?
För idag fick jag känslan av att jag inte orkar fram till semestern. Då en förälder klagade högljutt och betedde sig, skrek till en kollega för att hennes barn ska gå i "fel" barngrupp till hösten. Och jag tycker så klart att man ska få reagera om något känns galet, för det gör jag själv. Det är bara det att det finns nyanser på HUR man säger saker. Det är inte ok att vrålskrika och gå på en förskolepersonal i fyrtio minuter, jag tycker inte det. Denna snälla barnskötare hade förresten egentligen inget alls med saken att göra.
Efter det dramat fick jag reda på att en förälder på min avdelning har stått på gården och klagat på vår verksamhet, babblat till andra föräldrar. Det handlar om en pappa som så gärna vill vara tjenis, som tar god tid på sig vid lämning, som aldrig knystat det minsta om att han inte är nöjd. Imorgon ska han in på vårt lilla kontor med mig. Jag måste få veta vart han står.
Var det någon som ville byta förresten?
För idag fick jag känslan av att jag inte orkar fram till semestern. Då en förälder klagade högljutt och betedde sig, skrek till en kollega för att hennes barn ska gå i "fel" barngrupp till hösten. Och jag tycker så klart att man ska få reagera om något känns galet, för det gör jag själv. Det är bara det att det finns nyanser på HUR man säger saker. Det är inte ok att vrålskrika och gå på en förskolepersonal i fyrtio minuter, jag tycker inte det. Denna snälla barnskötare hade förresten egentligen inget alls med saken att göra.
Efter det dramat fick jag reda på att en förälder på min avdelning har stått på gården och klagat på vår verksamhet, babblat till andra föräldrar. Det handlar om en pappa som så gärna vill vara tjenis, som tar god tid på sig vid lämning, som aldrig knystat det minsta om att han inte är nöjd. Imorgon ska han in på vårt lilla kontor med mig. Jag måste få veta vart han står.
Var det någon som ville byta förresten?
söndag 9 juni 2013
Att köpa skor
"Att handla skor på nätet är min nya grej". Så sa nöjt jag till några kompisar förra veckan, efter att jag hade suttit en halv kväll och kollat på skor, kryssat i och beställt.
Idag hämtade jag ut skorna. Ett par ballerina i skinn och ett par pumagympadojjor. Jag provade och insåg att de var alldeles för stora, att gympadojjorna var platta och långa och ballerinorna helt fel.
Så var det med det. Jag kommer antagligen få betala frakten tillbaka. Att köpa skor på nätet är nog inte alls min grej.
Idag hämtade jag ut skorna. Ett par ballerina i skinn och ett par pumagympadojjor. Jag provade och insåg att de var alldeles för stora, att gympadojjorna var platta och långa och ballerinorna helt fel.
Så var det med det. Jag kommer antagligen få betala frakten tillbaka. Att köpa skor på nätet är nog inte alls min grej.
tisdag 4 juni 2013
Gunga
Jag pratar med dagmamman B.
B:"Gittan är galen, hon kan göra fart själv när hon gungar!"
Jag: "Jag vet, hon tränade i helgen."
B:" Men hon är så liten. Jag sa till de andra i parken att titta på henne. Hon är bara två år och fem månader! Sedan fick jag säga till Gittan för hon gungade för högt, och då blev hon vrålarg!"
Jag kan inte låta bli att le. Lilla, vilda Gittan. Så klok, så lyssnande och så himla fysisk. Som hon alltid har varit. Klart att hon ska lära sig att göra fart på gungan.
B:"Gittan är galen, hon kan göra fart själv när hon gungar!"
Jag: "Jag vet, hon tränade i helgen."
B:" Men hon är så liten. Jag sa till de andra i parken att titta på henne. Hon är bara två år och fem månader! Sedan fick jag säga till Gittan för hon gungade för högt, och då blev hon vrålarg!"
Jag kan inte låta bli att le. Lilla, vilda Gittan. Så klok, så lyssnande och så himla fysisk. Som hon alltid har varit. Klart att hon ska lära sig att göra fart på gungan.
söndag 2 juni 2013
fredag 31 maj 2013
Skor
Apropå på sandaler så blev det inte de på bilden. Men jag inhandlade kavatskor till båda barnen. Jag hittade på rea och Gittan fick röda och Prinsen blå. "Jag tycker att Prinsen är för stor för sådana skor!" sa Sambon. "De är för små barn!" Men jag håller inte med. Prinsen gillar sina dojjor, hans kompis har ungefär likadana och det är en bra sko.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
