Jag har varit på jobbet, kört på som vanligt. Har inte haft ont i magen alls men som en liten mensblödning. Hur kunde det vara positivt på söndagen och negativt tre dagar senare? Snuddade embryot endast vid min livmoder? Känner mig ledsen men mest ihålig och tom.
Det känns surt och sorgligt. Speciellt med tanke på att sambon och jag står på olika sidor. Vi har gjort det förr. Innan Prinsen föddes, när vi kämpade på i barnlöshetshelvetet var min enda tröst att adoption finns. Sambon vägrade, såg det inte alls som ett alternativ. Jag tänkte att "Funkar det inte med IVF och karln inte vill adoptera så gör jag slut. Jag vill ha barn, på ett eller annat sätt." Det funkade med IVF tackolov. Nu kan jag inte göra slut för att han inte vill köra ett varv till i IVF-svängen. Vi har Prinsen. Vi är inte barnlösa. Jag vägrar att endast få halva tiden med Prinsen. Vi måste hålla ihop. Inte till vilket pris som helst. Men vi har det inte dåligt, sambon och jag. Vi tycker bara olika. I en jävligt viktig fråga.
Jag vill göra en IVF till. Jag önskar mig ännu ett barn. Jag vill att Prinsen ska få ett syskon. Så är det. Ett tre-pack och sedan lägger jag ner. Jag anar att sambon inte vill gå med på den dealen. Men varför måste jag respektera hans vilja när han inte tänker tillmötesgå mina önskemål?
Det känns skönt att ha bloggen, få fina ord från folk som förstår. Min bästa vän ever var ett enormt stöd innan jag blev gravid med Prinsen. I söndags gratulerade hon mig när vi sågs. På måndagen ringde jag och berättade om blödningen. Hon var positiv, trodde att det var lugnt. Det var inte lugnt och sedan har jag inte hört något mer. Töntigt av mig att vilja kräva uppmärksamhet, det är egentligen inte jag och därför har jag inte ringt henne igen. Men det känns ledsamt att hon inte har hört av sig för att se hur det gick.
Jag orkar inte prata om det, vill inte ta upp det med sambon. Men jag anar att detta har gjort honom ännu mer anti till en ny IVF. Att detta sega ruvande, suddiga första test, positiva andra test och negativa tredje har gjort att han helst av allt vill strunta i allt vad IVF heter för all framtid. Till viss del förstår jag honom. Jag vill inte heller nu. Orkar inte mer just nu. Men sen. Kanske i höst, då jag har torkat av mig skiten, laddat om batterierna.Då kanske.
Får se vad som händer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du, tillåt dig att vara precis hur ledsen som helst. Kanske finns det någon på ditt jobb du kan anförtro dig åt? Jag tror inte att det går att köra på som vanligt, inte hur länge som helst. Förr eller senare måste det ut. Sjukskriv dig ett tag om det är det som behövs, gråt ut, ladda om. Och prata med din sambo. Ni är två om det här.
Kramar
Instämmer med Solkatten, prata med din sambo. Och prata med bästa väninnan. Det finns två sidor av allt och kanske är det så att din sambo inte vill för att han inte vågar om det blir fler nederlag? Och väninnan kanske inte har ringt just för att hon är rädd för att just det som hänt ska hända? Rädsla kan ju få oss att reagera på sätt som är svåra att förstå..
Ta en dag i taget och njut av er Prins! :) Jag tänker på dig ska du veta..
Kram
Suck, hoppas att det där löser sig. Verkligen. Jag håller på dig som du förstår. Kram.
Så ledsen för din skull
Precis så där var mitt tredje MF....positivt test, sedan negativt, och lite blod och möjligtvis en svag värk...men mycket blod kom aldrig...inte heller ngn värk
Hoppas att ni får er tre-pack till hösten
Kram
Ni behöver ju i alla fall inte känna stress pga åldersfaktor och det är positivt. Suck att karlar ska vara så jäkla negativa och underliga trots att det är vi som tar smällarna vid behandlingar (och graviditet, förlossning, nattamning...)
Och, som de andra säger, tillåt dig att vara så ledsen som du behöver. Du behöver inte vara stark. Sköt om dig!!!
Hej... Hur har du det?
Skicka en kommentar