Bloggen är tyst men gott nytt i alla fall.

Bloggen är misskött och mina inlägg uteblir. Varför? Tja kanske för att jag kommit av mig lite, använt tiden (några veckor) till annat än att vara vid datorn. Som att badda Prinsens ögon då han hade ögoninflammation, pyssla om då han hade öroninflammation, fixa och dona nu när han har magsjuka.

Det är jobbigt då de är sjuka. Gör ont i mammahjärtat. Det spelar inte så stor roll att det inte kan komma några gäster till oss ikväll, trots att det är nyår och allt. Det är skitsamma när vi har varandra. Det viktiga är att Prinsen blir bra i sin lilla mage, att han snart kan äta annat än ris, fisk och blåbärssopa och att han slipper ha såsbajs och röd rumpa.

Ikväll när Prinsen har lagt sig ska vi äta lite gott, sambon och jag. Vi ska spela spel och äta chips. Det kommer att bli mysigt.

Så gott nytt år alla! Önskar er ett underbart, riktigt superår, 2008!!

Till er alla...

från oss alla...Nej, från MIG; En riktigt god jul!

Inte en snöflinga så långt ögat kan nå, men skinkan är griljerad och kolan är på spisen. Om en halvtimme är det julafton!Ha en underbar dag imorgon, alla härliga människor!

Ho ho från Anna-Bell som är blossig av både glögg och värme från spisen.

Kvällsprat

Innan Prinsen somnar brukar jag ligga och viska om viktiga saker med honom. Detta samtidigt som jag stryker honom över ryggen. I kväll lät det ungefär så här:

"Det är så jobbigt att du har fått öroninflammation igen vännen. Varför blir det så i ditt ena öra hela tiden? Helknasigt. Idag sa ju öronläkaren till pappa att du bör få rör i öronen. Jag gillar inte tanken på att du ska bli nedsövd och att de ska greja med dina öron, men det är ju för att du ska slippa få ont i öronen hela tiden så vi får väl göra det.
Nästa vecka är det julafton förresten. Vi ska till moster och kusinerna och tomten kommer också dit. Det ska bli kul att se vad du tycker om tomten. Du behöver inte vara rädd för honom för han är snäll och kanske att du känner igen rösten. Du känner tomten och han kommer att ge dig paket. Pappa och jag har köpt en julklapp till dig men än är jag inte färdig med mitt julhandlande. Det blir fler presenter till dig. Inte för att jag måste handla bara för att det är jul. Nej jag gillar att handla saker till dig. Det är inte så att det behöver vara dyrt. Men något som jag vet att du skulle gilla. Om du visste vad jag längtade i många år min älskling. Efter att få köpa roliga leksaker, små kläder. Om du visste vad vi längtade efter dig. Det gjorde vi verkligen och det ska du få veta så klart. Vi längtade och längtade och sedan kom du till oss vår fina prins. Om du visste vad vi är lyckliga för dig. Du är den finaste lilla människa man kan tänka sig. Älskar dig så himla mycket. Mest av allt på denna jord. Nu sover du och mamma ska dricka te. Mamma kommer sen. Efter att jag har druckit mitt te och varit uppe en stund. Då kommer jag och snuffar på dig mitt gryn.Sa jag att jag älskar dig? Ja. Men jag säger det igen. Natti natt".

Att säga en sak och göra en annan

"Om något av mina barn vill bli artist så är det väl jättebra, men det här kändisskapet som följer med önskar jag INGEN." Det säger Tommy Nilsson i senaste numret av tidningen Föräldrar och barn.

Så följer ett fyra långt repotage och man kan bland annat läsa på tidningens framsida att Tommy N nog ska fira jul med exet Malin Berghagen. Så vad är problemet?! Måste karln sitta där och babbla med journalister och samtidigt klaga över hur jobbigt det är att vara kändis. Men kör din grej då, Tommy. Stå på Göta Lejons scen med Pernilla Wahlgren och skit i resten. Du måste inte berätta om ditt privatliv i pressen. Du behöver inte bjussa på detaljer om skilsmässan, superiet och vara på bild i tidningen med dina barn. Jag menar om kändisskapet blir för himla jobbigt så kan du ju banga sånt...

Sjukstuga

Jag har hostat i snart tre veckor, har varit hes och som pricken över i´t har jag fått öroninflammation. Jag äter antibiotika sedan igår men det som är riktigt trist är att Prinsen har fått ögoninflammation. Verkligen ögoninflammation. Han är inte endast lite röd i ögat. Det är fullständigt oigenkänligt. Det är tjockt, svullet på både över- och undersida, totalt igenklibbat med vätska och vi får torka gång på gång för att han överhuvudtaget ska kunna se något på högra ögat. Stackars!

Lucia gör mig gråtmild

Lucia idag och vi tittade på luciatåg. De större barnen på förskolan lussade för oss och de mindre barnen. Vissa sånger sjöngs i kaanon fast det inte var meningen, några hade en massa tjockt julgransglitter i sin luciakrona och någon hade sitt elljus som mikrofon. Underbart.

Jag minns lucia för två år sedan. Lucia på Skolan P. Perfektionisten Fröken M hade tränat i flera månader barnen med för att luciatåget skulle vara perfekt. Detta var tre dagar innan jag gjorde det positiva graviditetstestet. Jag minns att jag tittade på barnen och lyssnade på deras sång och innerligt hoppades. Jag minns också speciellt en pappa som är förälder till en pojke med både sociala och rent kunskapsmässiga svårigheter. Han satt i publiken och hade bara ögon för sin son, han var så stolt det såg man. Och då kände jag gråtklumpen. För att jag så gärna ville sitta där själv en dag och titta på ett barn med stjärngossestruten eller luciakronan på sne, för att jag blev rörd över att se den stolta pappan och för att det var just den pappan som hade tårar i ögonen. Det var fint.

Det där med syskon...igen.

Mötte ett par som bor här i området, det snygga ni vet. "Vi har fått en plats till vår son på föräldrakooperativet där nere" sa mamman i familjen. "Allt verkar bra. Det är syskonförtur och så..." Syskonförtur. Sånt tänker aldrig jag på. Det är liksom alldeles för långt bort. Det är för många led att fundera över innan vi skulle ha ett litet syskon till Prinsen som skulle behöva förskola.

Toan

Är man en karl på 90 pannor behöver(bör!) man inte kasta sig ner i full fart då man ska sätta sig på toalocket då man ska prata med sin sambo som stoppar in tvätt i maskinen. Det kan bli så att hela toan går sönder i tusen bitar, att toan blottar sina rör och att det sprutar en massa vatten. Tydligen.

På tal om avundsjuka

Nu när jag skrev ett inlägg (det under) om avundsjuka kom jag på en sak.

Jag lärde känna en tjej i samband med att Prinsen föddes. Hon fick en dotter i samma veva. En gång sa hon till mig "Jag är så avundsjuk på dig för att ni har det så ordnat. Att ni planarade ert barn. För oss blev det bara så och vi hade gjort slut".(Hon vet inte om vår IVF och de blev tillsammans igen då det visade sig att hon var gravid). Med det menade hon inte att hennes dotter var ovälkommen då hon föddes, för det var hon inte. Men hennes bild var som sådan (som vanligt) att man är tillsammans, väljer då man vill försöka få barn och sedan kör på. Så gjorde vi. Själv är man avis på de som bara råkar bli på smällen. Självklart med andra omständigheter inräknade. Men är det inte intressant? Är det vår svaga punktsom bestämmer vad som gör oss avundsjuka?

Avundsjuka

En flicka som går på förskolan där jag jobbar ska bli storasyster. Hon är 1 1/2år.

Förr då folk sa att de var gravida blev jag ledsen, stressad och mådde dåligt. Så är det inte längre. Jag kan gratulera från hjärtat nu mer och det känns skönt. Men ännu kan det där stinget av avundsjuka finnas där. Inte som innan. Inte för att jag är otacksam, det är jag verkligen inte. Inte för att jag måste ha fler barn för att må bra, utan för att det är en önskan. Men det där. Att andra bara kan bestämma. Att det verkar så lätt. Så mysigt att bara säga "Ska vi göra ett syskon?" och så blir det så. Det gör mig avundsjuk.

Baciller

Det finns en massa baciller på förskolan, det vet alla. Men kräksjukan som har härjat hos oss ett tag nu är inte normal. Den är inne på andra varvet. Är det svårt för folk att fatta att man ska ha sina barn hemma 48 timmar efter sista kräkningen eller diarrén?!Själv har jag klarat mig lindrigt hittills (peppar peppar) och hade bara en släng förra fredagen då jag mådde pyton. Satt ute i trädgården på komposten på natten eftersom jag behövde frisk luft. På lördagen var jag bättre men hade ingen matlust. Sedan var det borta. Nu har jag hosta som den värsta storrökaren och jag hoppas att jag får sova i natt.

Att handla BH

Så trist Men så välbehövt. Idag har jag handlat BH:ar. Och idag har jag upptäckt att mina bröst har krymt en storlek. Från 75B till 75A. A!

Jag avskyr att prova BH:ar. Provrumsljuset är inte direkt smickrande. Man ser blekfet och ådrig ut. Testade åtta och kom hem med två. Inga spetsar. Inga klatshiga färger. Svart och grått och enkelt utan krusiduller.

Hej då mina amningsBH:ar. Ni har varit himla sköna och bra. Hoppas att vi ses igen. Tills dess får ni bo långt in i garderoben.

Småäta på stan

Söndag då jag och Prinsen var på Söder och promenerade och gjorde ärenden. Man blir ju hungrig och måste ha tillfällen att ge Prinsen mat så detta blev resultatet:

Besök i grillen i söderort. Jag åt korv och mos i bilen och Prinsen sov bredvid.

Fika på café vid Mariatorget där Prinsen åt lunch och jag drack te.

Mellanmål i nya Skrapan där Prinsen åt mellanmål och vi båda drack färskpressad apelsinjuice.

Mellanmål vid grillen då jag åt en toast och Prinsen sov i vagnen.

Middag på restaurang då jag åt kyckling med klyftpotatis och fetaostsallad,då Prinsen smakade men mest åt burkmat.

Två år och åtta år!

Sitter vid köksbordet i ett sken från den nya pappstjärnan.Har firat i dag. Det är åtta år sedan vi blev tillsammans,jag och sambon. Åtta år sedan vi hyrde en massa dåliga filmer som vi trodde skulle vara bra. Filmer som vi egentligen inte var så intresserade av eftersom vi var nykära och hellre ville hångla. Åtta år sedan sambon kastade duntäcket och skaffade ett nytt för att jag som inte tål dun skulle kunna sova över och slippa ta en taxi hem efter de dåliga filmerna(och allt hånglande).

Och det är två år sedan vi fick tillbaka vårat fina embryo som skulle bli till den underbara Prinsen. Två år sedan vi fick tillbaka det som hade legat i frysen sedan nationaldagen 2006, det som skulle bli HAN. Magiskt att tänka på.

Den första december är min lyckodag.

Dagmamma

Prinsen har bivit erbjuden en plats hos en dagmamma. Fördelar med detta:

-Hon bor nära mitt jobb. Jag kan gå eller cykla dit med Prinsen och vara där snabbt om det skulle vara något till exempel att han blir sjuk.

-Det är en liten grupp.

-Det är barn i olika åldrar.

-Dagmammam verkar hitta på mycket olika aktiviteter och är ute mycket.

Ska dit nästnästa vecka och kolla läget.

Dagisångest

Prinsen ska börja på förskola i början av januari. Vi hade önskat att han fick vara på en förskola på vår gata, han har fått en plats i området som har sämst rykte i hela kommunen. Vi flyttade till hus, han ska gå på dagis i ett trist höghusområde. Jag ville ha gångavstånd, hit tar det en halvtimme att gå. Jag vet att man inte kan få allt men jag är lite besviken och det känns inte helt bra.

Jag vill inte ha fördomar men kan inte hjälpa att de kommer fram. Området känns trist, så är det. Men vad behöver Prinsen egentligen? Han vill ha trygga och varma pedagoger som kramar om han är ledsen, som ser honom och som finns där och vägleder. Vad är det som säger att dessa kanonmänniskor inte arbetar i ett höghusområde? Varför skulle detta vara sämre bara för att området inte ser inbjudande ut?

Vi var där igår. Det kändes bra och det är så det får bli. Alternativet var att Prinsen skulle få en plats på ett helt nyöppnat dagis. Där skulle kanske den nyanställda personalen vara på G, det kanske skulle finnas häftiga material och nytänkande, fräscha lokaler. Då jag pratade med den ansvariga för förskolan och hon pratade om grupper med ett-tvååringar där de skulle vara 18-20 barn fick jag kalla fötter. Det är helt galet.

Prinsen börjar alltså på förskolan i höghusområdet och kommer förmodligen att ha kompisar som både heter Fatima och Memeth och inte endast Elsa och Johan. Han kommer att vara i ett bilfritt område och jag tänker cykla till förskolan om vädret tillåter. Vi kommer att stå kvar i byteskön och eventuellt låta Prinsen börja på en förskola närmare hemmet efter sommaren om det finns möjlighet.

Så får det bli.

Amningsprojektet

Jag har inte ammat sedan i fredags morse. Planen fullföljdes och det har gått bra.

Fredag: På kvällen drog jag ut. Prinsen vinkade och gjorde tecknet för "jobba" då vi sa att mamma skulle till jobbet. "Ja" sa jag, "Vi säger att mamma ska till jobbet för att du ska veta att jag blir borta en stund. Men egentligen ska jag träffa Ellen, du vet Alvas mamma".Så gick jag på bio. Efter bion åt vi kebab. Efter det åkte jag hem till en annan kompis och satt och pratade där tills klockan var ett på natten. Ville hålla mig ur vägen om det var skrik hemma. Men det var det inte. Tackolov. Prinsen hade varit jätteglad och kört tokracet med sin pappa. De gick och lade sig tillsammans och det gick finfint. Ett par gånger vaknade Prinsen till. Då bar sambon honom en liten stund och lade sedan tillbaka honom i sängen. Detta gick också strålande. Själv gick jag in genom altandörren och sov på soffan.

Lördag: Samma strategi. Prinsen vinkade i dörren och jag åkte till en kompis för att komma hem klockan två till soffan. Prinsen vaknade till någon enstaka gång under natten.

Söndag: Åkte och handlade medan Prinsen skulle läggas. "Jag ringer när han sover" sa sambon. Jag satt på parkeringen efter handlingen och väntade på ett samtal och oroade mig över att Prinsen skrek där inne. Klockan kvart i elva var jag trött och smög runt huset. Tassade in bakvägen och vågade knappt andas i huset. Smög in i hallen och kikade in i sovrummet. Där sov sambon tätt ihop med Prinsen.

Idag: Prinsen lade sig sent eftersom han sov till halv tio i morse och sov middag sent. Jag drog till Ica Maxi men klev innanför dörrarna lagom till de sa "Detta är ett kundmeddelande. Nu är klockan kvart i tio och vi stänger om en kvart..." Rafsade åt mig blöjor och lite annat, betalade och satte mig i bilen för att sedan få ett sms att Prinsen sov. Jag sover på soffan i natt igen.

Är så glad över att det hittills fungerat bra. Nu väntar jag bara på att mjölken ska sina, att mina silikonliknande tuttar ska inta sin nya (platta?!) form och sluta att ömma .

Inte egen säng!

"Men då ska jag nog köra en femminutare och låta Prinsen sova i sin egen säng när jag ändå håller på" sa sambon angående att han ska lägga Prinsen (utan att tutta självklart) i morgon.

Då blev jag hormonell och började gråta.

"Du får inte! Han ska somna utan att tutta som han är van vid. Han kommer att vara arg och ledsen. Jag vill att han är med dig då, med sin pappa. Och hans säng är samma som vår säng. Jag står inte ut med tanken att Prinsen är ledsen och blir satt i en säng för att sedan gråta själv där inne. Du måste vara där med honom, lova mig det!". (Och det är synd att du tycker att du ligger dåligt, men det väger tyngre att Prinsen behöver närhet och att jag älskar att ha honom i vår säng...men detta sa jag aldrig...)

Näpp. Prinsen ska sova ett tag till i vår säng. Basta!

Att sluta amma

Jag har bestämt mig...och jag mår lite dåligt samtidigt som jag känner att det är dax.

Detta är planen:

Jag slutar tidigt på fredag. Då cyklar jag hem och gosar med Prinsen. Vid 17-tiden drar jag iväg med bilen och möter en kompis. Vi ska äta och gå på bio. Prinsen äter mat med sin pappa. De leker och kör senare kvällsrutinerna med tandborstning och pyjamaspåklädning för att sedan försöka sig på en läggning utan tutte. Eftersom jag är blödig (och jag antar att Prinsen kommer att vara ledsen för att han saknar att tutta) så hänger jag kvar på stan till midnatt. Ska möta en annan kompis på en restaurang där hon är tillsammans med sina arbetskamrater. Sedan lär det vara dags att åka hem. Jag ska smyga in bakvägen för att Prinsen inte ska höra att jag kommer hem. Sedan ska jag lägga mig på soffan.

Wish me luck, please...

Mina snygga grannar

I vårat område bor det ett par i sambons och min ålder. De har ett barn i samma ålder som Prinsen, en son. Vi umgås inte men vi pratar då vi ses och de är sjyssta. Men. Varje gång jag springer på dem ser jag helt galen ut. Nåja. Kanske inte helt galen. Men inte snygg liksom.

Som idag.Prinsen och jag var på husets framsida och pysslade på förmiddagen. Jag hade inte gjort mig i ordning. Hade inte täckt för de röda märkena i mitt ansikte som blev då jag klämde små kvisslor. Hade inte borstat håret eftersom Prinsen igår lekte bort min hårborste. Nej. Jag var inte det minsta tillfixad. Och det behöver man inte vara. Speciellt inte på sin egen tomt. Men då... "Hej!" ...kom det snygga paret med sin kille i vagn. Tillfixade. Snygga kläder. Bruna. Fräscha. Det hippa paret. Och jag i gummistövlar med ett tufsigt hår uppsatt i en trasslig boll i nacken. Röda klämmärken i fejjan.

Nej. Man måste inte försöka se snygg ut jämt. Det skulle vara jobbigt. Jag har en kompis som jag tränade med förut. Eller...Vi gick på Friskis två gånger för ett par månader sedan. "Jag vaknade för tjugo minuter sedan" sa hon men var sminkad. Och då menar jag inte lite rouge på kinderna. Helsminkad med underlagskräm och hela kittet.Före träning.

Äh. Jag tänker fortsätta hasa runt i stövlar och oborstat hår på tomten om jag vill. Har däremot lovat mig själv att inte gå till jobbet med mysbyxor som vissa verkar göra. Varför se ut som en slashas bara för att man jobbar med små barn?! Stilettklackar funkar ju inte så klart. Men hel ren och lite tillfixad skadar inte tycker jag. För att se lite pigg och fräch ut. För föräldrar som lämnar sina barn till mig. För min egen skull.

Jag är kvar...

...som bloggare;) Har bara inte hittat rytmen ännu. Ni vet, att jobba och sedan komma hem och fixa allt annat. Jag jobbar. Sedan cyklar jag hem och äter och leker med Prinsen. Efter det somnar jag när Prinsen nattas. Så ser det ut just nu. Inget bloggande. Ingen städning. Inga svar på sms. Nej rytmen finns liksom inte där ännu. Det är så mycket jag borde göra men jag prioriterar annat. Det ÄR faktiskt viktigt att bygga koja med Prinsen. Så är det.

Hur som helst är det mysigt att jobba på förskola. Barnen är söta och man får mycket tillbaka av dem. Har dock hittat några nackdelar med arbetet:

- Inget vidare att byta blöja på liten som är risig i magen.
- Jobbigt med barn som har svårt att samtala och som istället skriker i falsett mest hela dagarna.
- Alla baciller som finns hos barn. Känner mig raspig i halsen och anar att det är halsont på G.
-Det ÄR verkligen för stora barngrupper. Det är fakta och inte löst snack. Vi är tre pedagoger på 15 barn. Igår var en av barnskötarna borta. Det var körigt då vi två resterande skulle hålla ställningarna då 14 små barn skulle äta. I vilken värld lever politikerna egentligen?! Sannerligen inte i verkligheten.

Suppositorier

By the way så har jag mensvärk och sambon (som är ute på krogen) har vid tidigare tillfälle knaprat upp alla alvedon utan att köpa nya. Verkar det som för jag hittar inga alvisar här hemma. Menar sambon att jag ska ta Prinsens suppar? Få se här...det skulle bli cirka sex stycken till mig...

Sådant får inte hända!

En av de nya kollegorna på förskolan där jag nu jobbar berättade en hemsk sak. Hon hade arbetat på en förskola där en flicka blev sjuk. Jättesjuk. Det hade börjat med att flickan var yr i huvudet. De gick till läkaren och fick reda på att det var en tumör i hjärnan. Trots medicinering och behandlingar så dog hon. Precis efter sin femårsdag. Dog. Så hemskt. Så vidrigt. Så fruktansvärt orättvist och sorgligt.

Man orkar inte höra sånt. Jag tänkte på det resten av dagen. Ville bara gå hem från jobbet. Ta Prinsen i min famn, krama honom hårt. Krypa in under täcket i ett mörkt rum och stänga ute världen och allt det onda som sker. För jag blir rädd. För sådant får inte hända. Det får det bara inte.

Första veckan avklarad

En vecka på det nya jobbet har gått. Igår satt jag som en zombie i soffan till Idol och kläckte flummiga kommentarer för att jag var så trött. Nej trött är inte ordet. Jag var helt slut. Natten till fredagen vaknade Prinsen och var vaken mellan 01.00 och 03.00 också.Han var inte ledsen utan for runt i sängen och ville leka.Kanske var det efter vaccinationen av de där pneumkockerna. Han fick vaccin i onsdags. I foldern som medföljde stod det att det kunde bli orolig sömn som följd. Kanske var det det.

Hur som helst. Första veckan har varit bra. En kväll var jag med på möte och det blev sura miner och mötet drog ut en halvtimme. Tydligen är det eventuellt en omorganisation på gång och alla har inte samma åsikter.Jag har lovat mig själv att akta min tunga, att inte tycka för mycket, att inte prata om min lön och att hålla mig på god kant med chefen utan att slicka röv. Detta är en arbetsplats med bara kvinnor. Det är negativt tycker jag. Var är alla män som vill jobba med små barn? De verkar tyvärr inte finnas.

Det känns bra. Det kommer att bli bra på det nya jobbet och på hemmafronten går det finfint. Det är kul att sambon och jag kan prata om Prinsen på ett annat sätt nu. Sambon är ju så himla mycket mer delaktig och hinner se vad som händer då han är hemma. Underbart för allas skull. Men jag längtar efter Prinsen på dagarna så klart. I väntan på att få trampa hem på cykeln till min gullunge snuffar jag på de små som jag jobbar med.

Ny på jobbet

Det gick fint idag, det gjorde det. Mina nya kollegor var snälla och på tavlan i personalrummet stod det "Välkommen Anna-Bell!" och det var ju trevligt. Barnen var gulliga men jag hade det hektiskt över lunchen. Jag är van att äta med ett barn. Nu satt jag med fem stycken vid mitt bord. Jag var osäker på namnen men tjuvtittade på en lapp. Barn lyssnar ju inte om man inte tilltalar de med namn. Alla fem åt som hästar och jag skar raggmunkar för glatta livet. "Vill du ha sylt? Inte det nej. Ja du ska få mer raggmunk. Ta ner fötterna från bordet. Inte försöka ta skalkniven, den är farligt vass. Du ska få päron. Du också. Nähä, du vill ha banan. Nu tar du sylt i skålen med handen. Oj sylt på tröjan ja". Och så fortsatte det. Själv lyckades jag få i mig två raggmunkar och en bit banan. Måste bli mer rutinerad vid matsituationerna.

Tjing. Måste gå och sova nu. Är helt färdig av alla intryck jag har fått idag. Återkommer med fler jobbrapporter.

Inte de perfekta värdarna

Vi hade middag idag. Hos oss var kompisen P och hennes man som jag inte känner så bra. Mannen jobbar inom försvaret, är trevlig men man anar en lite vass sida. Inte våldsam, inte otrevlig men som att han har en åsikt. En stark sådan om väldigt mycket. På middagen var också sambons kompis J med nya tjejen. Där var också sambons jobbarkompis med familj.

Jag handlade på Willys på dagen med mamma medan mammas man satt i bilen med en sovande Prinsen. Sedan lagade vi mat, sambon och jag. Han är grym på att kocka min karl. Klockan fem kom gästerna och då stod sambon fortfarande och rörde i grytorna iförd mysbyxor. Jag försökte få i Prinsen lite mat eftersom det var middagsdax för honom. Efter att Prinsen ätit försökte jag prata med gästerna samtidigt som jag dukade fram en buffé i köket. Sambon duschade. Det enda stället som Prinsen ville vara på var på min höft. Vi satte oss sedan vid bordet. Försökte hinna prata med våra vänner samtidigt som jag matade Prinsen med mer mat. Försökte även att få i min några bitar själv. Sambon höll ställningarna och såg till att folk hade mat och dryck.

Vid sju var Prinsen stupandes trött och jag försökte lägga honom. Prinsen som var rädd att missa något ville inte sova men var så klart heller inte på topp då vi gick upp igen. Han grinade och minsta motgång ledde till tårar. Desserten togs fram och sambon serverade kaffe och te. Efter att ha parerat en prins tröttsammanbrott försökte jag lägga honom igen. Hörde hur ett par sa hej då och lämnade vårat hus. När ytterligare ett par var på väg i hallen och då jag insett att Prinsen inte kunde somna nu heller kastade jag mig ut från sovrummet. Kompisen P och hennes man stod utanför på trappan. Jag kisade och det stack i ögonen eftersom jag legat i mörkret. Jag såg att P:s man tittade på mig och då insåg jag att jag hade en urringning som gick ner till magen och att han såg typ hela min BH. Som ni vet ammar Prinsen ännu och jag hade glömt att knäppa klänningen när jag for ut i hallen. Jag höll för lite och sa "Tack för ikväll. Vi hörs snart" och gick in och skrattade ihop med de som var kvar. Pinsamt. Att visa BH:n för kompisen P:s karl.

Halv tio hade alla gått. Tio sov Prinsen.

Summan av kardemumman:

-Handlingen var ett litet projekt trots att jag hade hjälp.
-Maten tog sin lilla tid att laga.
-Jag hann inte prata med alla så mycket som jag hade velat.
-Jag hade glömt att gå på bolaget (dålig värdinna)men kompisen J tog med ett par pavor med vin.
-Prinsen sov inte två gånger som jag försökte med. Nej. Man kan inte styra barn. Ibland går det. Idag gick det inte.
-Jag sa inte hej då till alla gäster. (Dålig värdinna igen).

Jo det var ett trevligt initiativ av mig, att ordna en middag.Men vad ska man göra nästa gång för att det inte ska kännas så hetsigt? Kanske ses på dagen?Kanske ses färre personer åt gången? Kanske köra på ändå, trots att man vet att barn blir trötta på kvällen och att man inte hinner prata med alla lika mycket som man egentligen skulle vilja? Skita i middagar för att man tycker att det tar för mycket tid och energi att försöka göra bra men att man ändå känner sig slut efteråt, som att det tog mer energi än gav? Jag vet inte.

Endast två dagar återstår

Ikväll. Middag hos mamma med man. Sedan idol. Imorgon. Kompisar på midddag. Måste handla en massa mat på dagen och städa lite här hemma. Söndag. Har inga planer. Inga alls och det är medvetet. Måste bara få ha grym söndagsångest i fred. Det kommer att bli kul att jobba. Jag tror det. Jag hoppas det. Men jag kommer att må dåligt på söndag ändå. Så är det.

Tacktal på den stora barnlöshetsgalan.

Ponera att det är den stora barnlöshetsgalan. Det är direktsändning från globen och temat är "Vi som har/hade svårt att få barn". Tanken är inte att man ska tjäna pengar till någon organisation utan att man på ett underhållande sätt ska informera om problematiken, om olika behandlingar, om adoption och om alla känslor som uppkommer då man inte kan få barn när man vill. På scenen finns artister som har erfarenheter inom ämnet, några kommer ut ur IVF-garderoben under kvällens gång och på löpet står det dagen efter: "Pernilla Wahlgren gjorde IVF". Programledare är Bengt Magnusson som själv har erfarenheter av att adoptera. I publiken sitter folk som vet hur det är att längta. Vissa har på ett eller annat sätt fått sitt efterlängtade barn. Andra väntar och kämpar fortfarande. Så hör jag Magnussons hesa röst; "Ett av kvällens tal hålls av Anna-Bell Svensson som fick sin son via IVF för drygt ett år sedan! Välkommen upp på scenen!"

Jag är snygg ikväll. Lång klänning och uppsatt hår. Jag reser mig från stolen och går fram till scenen, tar tag i mikrofonen och börjar mitt tacktal.

Jag vill börja med att tacka min vän Katarina. Du min vän har varit ett stort stöd under resans gång. Du peppade mig de gånger behandlingarna började, du grät med mig de gånger allt sket sig. Jag satt på en stol vid det runda bordet i ditt kök tusentals gånger. Då du berättade att du var gravid, då jag talade om vårat feta problem gång på gång, då du packade din BB-väska, då jag grät efter misslyckade behandlingar och missfall. Men jag satt också på stolen vid det runda bordet då min mage började växa, då din dotter satt i barnstolen mittemot och då jag började känna sparkar i min mage. Tack Katarina för att du har funnits vid min sida hela tiden. Utan dig hade jag gått under. Så är det.

Jag vill också tacka min vän Peter. Jag vet att du inte alltid har förstått mina tankar och känslor. Men jag vet att du har försökt och att du gjort allt du har kunnat för att finnas till för mig. Det är stort.

Anna, käraste vännen. Tänk vad vi har gått igenom tillsammas. Du i norr och jag i söder. En enda gång har vi setts i verkligheten men du vet mer om mig än de flesta gör.Vi träffades på ett forum via internet och det är jag tacksam för. Tack för allt stöd, för alla fina sms, för empati och för att du gett av dig själv. Vi har vandrat på samma stig och vi har nu båda nått det vi strävade efter. Jag är glad över att ha en norrlandsvän.

Så tittar jag ut över publiken och ser min sambo. Han sitter där med vår fina son på armen. Jag fortsätter mitt tal.

Älskade raring. Vad vi har prövats. Men vi har lärt oss på vägen. Att inte ta för givet, att kämpa tillsammas. Det har varit svårt många gånger då vi ibland talat olika språk. Under resans gång hann jag tänka många gånger på att du skulle vara en bra pappa till mitt barn. Jag tvivlade aldrig men jag valde dig aktivt då vårat barn var i den minsta detalj planerat. Är så glad att jag har dig, så himla glad att vi har vår lilla familj. Tillsammans är vi starka.

Så till dig Prinsen. Finaste, mest underbara. Det finns så många ord jag vill säga men så få som räcker till. Jag är så lycklig över att du kom till oss, är så himla lycklig över att få vara din mamma. Jag älskar dig. Mest av allt på denna jord.

Så blickar jag ut över folkmassorna ännu en gång. Ser suddigt eftersom mina ögon har tårats. Jag tar emot publikens applåder, ger mikrofonen till Bengt Magnusson och kliver av scenen.

Sista måndagen...

på min föräldraledighet.

Äter pastakuddar med feta medan Prinsen sover. Han är hostig och det piper i bröstet. Snuvan är ihärdig. Hur mycket snor kan det produceras på en dag? Jag går i mysbyxor när klockan är tolv. Ute öser regnet ner och snart kommer mamma och hennes man. Jag ska till tandläkaren och hoppas på beröm. För fina tänder, för bra borstning. Lär tyvärr dock få bastning för att tandtråden ibland uteblir.

Det är sista måndagen på min föräldraledighet. Det känns lite vemodigt.

Att vara en närvarande förälder

Jag pratade med kompisen N igår. Hon har inga barn utan lever singelliv.

N: Jag känner en tjej som har en tolvåring. Sonen bor i staden de bodde i förut, 20 mil bort, tillsammans med sin pappa. Det blev bäst så när mamman flyttade till Stockholm.

Jag: Hmm. Ja folk gör olika. Själv skulle jag inte välja någonting framför Prinsen. Inte en annan stad, inte att annat liv. Ingenting skulle få komma emellan oss.

N: Men det beror ju på omständigheter.

Där nickade jag bara. För jag orkade inte gå in i diskussionen. För jag tror inte att N vet. Att hon förstår att kärleken till sitt barn är det starkaste av allt. Att det i alla fall borde vara det, men att det inte är så för alla. Att jag hellre skulle bo i en pisshåla i en enrummare med Prinsen än i en flashig lägenhet i någon fashionabel stadsdel utan min son. Jag skulle aldrig aldrig nöja mig med att bara få träffa honom på skolloven och kanske på helgerna. Jag får panik bara av tanken på att separera. Vilken mardröm att inte få vara med Prinsen varje dag.Visst finns det olika omständigheter men jag kan bara inte fatta hur man kan välja bort sitt barn. Varför gör man så? Jag har sett exempel på detta många, alldeles för många, gånger. Oftast är det pappor som väljer att göra annat än att vara med sina barn. Nu talar jag inte om att folk måste vara på jobbet för att ha pengar att dra runt hela karusellen med. Jag pratar om folk som inte är där knappt alls. Som prioriterar annat. Som inte fattar att ett barn behöver trygghet, kontinuitet

Vi har pratat om det sambon och jag. Om det som känns långt borta nu. Om det tar slut. Om vi hatar varandra. Vi måste skärpa oss då. Det bara måste bli så att vi tänker på Prinsen i första hand,då som nu. För det är han som verkligen betyder något. För det är vi som är föräldrar och det är vi som har ett ansvar. Och visst skulle det bli andra omständigheter om vi separerade men att dra till en annan stad och lämna Prinsen här. Det finns inte.

Facebook

Så helt plötsligt pratade folk om facebook. Nicke Nyfiken, jag alltså, gjorde mig medlem, klickade mig in och en helt ny värld öppnade sig. Där poppade det upp bilder på en massa folk jag känner eller känner till i rask takt.

Jag lärde mig hur jag kunde söka reda på gamla klasskomisar och andra människor jag inte sett på många år. Inte för att kontakta dem utan endast för att tjuvkika lite. Se hur se ser ut nu, kanske ha en möjlighet att få reda på något kul.

Men. Det finns ett stort men med facebook. Jag är så himla oteknisk. En dag skickade jag ut förfrågningar till några i min maillista som jag tyckte kunde gå med i facebook. Men tyvärr så råkade jag en annan dag skicka ut en förfrågan, som självklart redan fanns där ifylld klappad och klar, till alla i min lista. Så nu har mammas karl gått med i facebook, Ingemar 63 år. Och barnmorskan på MamaMia har fått en förfrågan, så även en elev som jag har haft i Skolan P. Så himla pinsamt! Och för att jag är oteknisk och snabbare på att klicka än att reflektera så finns även folk jag inte känner bland mina kompisar på facebook. Utan vissa är folk jag bara känner till. Så man undrar om jag kommer att känna mig som ett fån om jag träffar på kompisens kompis syrra som i sitt stilla sinne lär undra varför jag valde att adda henne som kompis. Nej jag valde inte. Jag råkade bara klicka lite för snabbt min klant.

Och nu har jag gjort det som var kul med faccebook. Jag har kollat alla gamla människor som jag kom på. För min mening är inte att försöka samla på mig så många kontakter som möjligt. För jag känner inte 200 pers. Varken i verkligheten eller någon annanstans. Och inte heller har jag några häftiga parybilder på mig själv där jag iklädd någon snygg urringad klänning ler mot kameran. Nej själv har jag lagt in ett par bilder på min fina son istället.

Så vad händer nu? Jag är inte den som orkar sitta och skicka en ros till någon i hopp om att få en ros tillbaka. Jag kan tycka att det är kul att skicka ett meddelande till någon jag känner men det blir ju istället för kanske ett sms eller ett mail. Så varför är jag fortfarande med i facebook trots att jag inte har någon vision om att lägga ner tid på det? Kanske är det så att syns man så finns man liksom, vad vet jag. Får se vad som händer.

Det nya jobbet

Jag har varit där idag, på förskolan som är mitt nya jobb. Det kändes bra. Bara jag kommer innanför dörrarna känner jag att det är en levande verksamhet. Träffade chefen och fick ett schema som kändes helt ok. Pratade med en blivande kollega och träffade en del av barnen. Prinsen var med och han försvann som ett skott och satte sig i bygghörnan.

Det blir nog bra, det nya jobbet.

Ätstörningar (Långt inlägg...)

Jag såg en tjej här om dagen. Hon hade ätstörningar, det kan jag sätta min högra hand på. Hon var sjukt smal, hennes ben var pinnsmala och huvudet såg stort ut på den magra kroppen. Hon gick snabbt fram och hennes blick var fokuserad någonstans långt framför henne.

Hur kan man välja att svälta sin kropp? Att inte ge den mat så att man blir smal som ett streck, ett benrangel som varken kan fungera fysiskt eller psykiskt? Hur kan man tycka att man ser tjock ut fastän man är pinnsmal? Hur kan det bli så?

Jag vet inte. Trots att jag har varit där själv.

Jag var 17 år och tyckte att jag var lite mullig. Jag vägde 53 kilo till mina 165 centimeter men ansåg att mina lår var feta, att magen var plufsig och att rumpan var bred. Jag började att dra ner på godis och kaffebröd. Sedan rullade det bara på. Jag kräktes inte seciellt många gånger. Jag bara slutade att äta. För att jag tyckte att jag var tjock. För att jag mådde dåligt. För att jag äcklades av mig själv och jag vet inte varför.

Jag vägde 43 kilo, frös jämt och hade alltid på mig en massa kläder. Huvudet bankade konstant men jag kände ingen hunger. Jag ljög för mamma som efter ett tag genomskådade mina lögner och släpade med mig till en ungdomspsyk. Där satt jag och svarade på frågor och försökte skräddarsy det jag sa efter det jag trodde att de ville höra. "Nej. Jag tycker inte att jag är tjock".

Vad kan man göra för att hjälpa någon som har ätstörningar?

Har personen minskat så pass mycket i vikt att det är rent livsfarligt måste man ju tala med sjukvården självklart. Annars tror jag att man bara måste lyssna och finnas till. För egentligen tror jag inte att det är maten som är det stora problemet utan att det är det som blir synligt. Förmodligen mår personen pissdåligt psykiskt och de psykiska besvären yttrar sig i en fysisk handling (självsvält), fråga mig inte varför.

Varför drabbades just jag?

Det har jag också tänkt på. Jag har växt upp i en familj där ingen har pratat om vikt och där alla har haft en sund relation till mat. Jag har alldrig varit mullig eller på något sätt överviktig. Kanske var det bara så att jag drabbades av någon psykisk åkomma som råkade yttra sig på så sätt, vad vet jag.

Det känns faktiskt inte som att det är jag som har haft de där problemen för 15 år sedan. Jag, Anna-Bell, med sunda matvanor. Som äter både nyttigt och onyttigt med gott samvete. Som gillar sig själv trots skavanker. Men jag blev frisk tackolov. För att jag hade en pojkvän som fanns där, som inte gav upp, som orkade finnas till hela vägen. Jag blev frisk för att jag blev rädd för döden, för att jag älskar att leva. För att det inte är något bra liv att misshandla sig själv. Därför tog jag mig ur den onda spiralen trots att det var jobbigt.

Hittade en dikt jag skrev under tiden jag hade ätstörningar:

VILSEN

Jag ville se ljuset, till lyckan nå fram. Men vägen jag valde var fel.

Jag följde en skugga som lurade mig. Nu var jag i självsvältens land.

Jag såg inte faran, det var ingen lek. Jag trodde jag hade kontroll.

Men allt gick så snabbt, nu var jag en fånge. Fast i min egen fälla.

Jag kände mig ensam, men ändå så stark. När målet är nått blir allt bra.

Jag strävade envist men blev aldrig nöjd. För kraven jag ställde var höga.

Jag ville till lyckan, jag hade gått fel. Det här var ju helvetets land.

Nu vill jag tillbaka, dit där allting är bra, för lyckan den finns inte här.

Till självsvältens land var vägen ej svår. Så snabbt så snabbt jag kom hit.

Men nu är jag vilsen, jag måste gå hem. Men vägen tillbaka är lång.

Jag vandrar på stigen, men stannar ett slag. Ser på regnet som faller så sakta.

Droppar på kinden blandas med tårar. Jag gråter av trötthet och sorg.

Allt känns så grått, men jag vet att en dag, möter jag ljuset igen.

För det är alltid mörkast före gryningen, och efter regn kommer sol igen.

Anna-Bell 1992

Tecknet jobba

Tecknet jobba gör man så här ungefär; Man knyter båda sina nävar och sedan håller man dem ovanpå varandra och slår ihop dem ett par gånger. Svårt att förklara men ungefär så.

Vid frukosten idag:

Jag: "Vad bra Prinsen! Nu har du ätit en hel grötportion och en halv stor smörgås. Det var bra jobbat!"

Prinsen: Tittar på mig och gör tecknet för "jobba".

Sötunge!

Han kan teckna!

Tidigare arbetade jag med en utvecklingsstörd pojke. Han hade inget tal så vi använde teckenkommunikation. Alltså, jag pratade och gjorde tecken samtidigt och han använde sig av endast tecken.

Hur som helst så började jag använda några enstaka tecken här om dagen då jag pratade med Prinsen. Detta för att förstärka det jag menade och för att det är lättare för honom att visa vad han menar och göra sig förstådd om han kan tecken.

Så nu kan Prinsen dessa tecken:

Äta. Borsta tänderna. Jobba.

Ja, det sistnämnda använde jag här i helgen eftersom sambon var på övervåningen och höll på med renoveringen. Jag var upp och tittade med Prinsen och visade honom tecknet för "jobba" många gånger. Idag då det bankade hos grannen och jag talade om för Prinsen att de jobbade visade han mig tecknet. Är det inte fascinerande?

Man ska inte jämföra sig

Pratade med kompisen P ikväll.

P: Ja vår dotter (som är ett halvår) sover i egen säng. Vi lägger henne där på övervåningen i sin spjälsäng och hon somnar på tre minuter. Jadå hon har slutat att amma på natten.

Först börjar jag jämföra. Sedan slår jag bort de tankarna och funderar över varför vi inte gjorde så, lade Prinsen i en egen säng.

Jag minns då Prinsen var nyfödd. På kvällarna satt vi i soffan. Jag bänkade mig lagom till programmet Förkväll som gick då. Kanske att det började vid sexsnåret. Då började amningsracet. Sambon lagade mat och skar i små tomtetuggor så att jag skulle kunna amma och äta samtidigt. Prinsen ammade och sov om vartannat hela kvällarna. Jag minns att jag satt och snuffade på honom, tittade på honom och vägrade lägga honom ifrån mig om det inte var till sambon. Han låg inte mycket på soffan, Prinsen. Jag förmådde mig inte att lägga ifrån mig denna ljuvliga varelse.

När Prinsen var ett halvår somnade han i vår säng omringad av en kuddhög för att inte ramla ner. Tuttandes till sömns. Nu har det gått ett antal månader sedan dess. En del böcker om sömn har jag läst, en del tafatta försök att få Prinsen att somna själv har gjorts. Nu tänker jag inte känna mig stressad mer för att Prinsen tuttar ännu. För vi har redan bestämt att det är Prinsens pappa som får bryta mönstret och jag kanske sover borta, får se. Hur som helst så tycker jag att det låter så himla bra när folk säger att deras små sover i egen säng. Men så tänker jag efter. Nej, jag vill faktiskt inte det. Inte än. Jag älskar att ha Prinsen på ena sidan och sambon på den andra. Tycker att det är mysigt att hela familjen ligger i samma säng, ibland under samma täcke. Man ska inte jämföra sig, så är det bara. Gång på gång får man påminna sig om det och tänka på vad som fungerar i sin egen familj.

Tack för den

Samtal med kompisen R:

R: Men det känns väl skönt att börja jobba snart? Att liksom göra något för sig själv. Att få använda skallen lite.

Jag: Men jag känner inte så. Jag är jätteglad över att ha fått ett nytt jobb som verkar bra. Det blir säkert kul när jag väl är där. Men just nu känner jag bara att de är tråkigt att jag inte får vara med Prinsen. Det har passat mig att vara hemma med honom. Jag har inte varit uttråkad.

R: Men jag tror i alla fall att det är bra för Prinsen att vara med någon annan än med dig.

Öh. Ok. Menade hon att det är bra för Prinsen att vara hemma med sin pappa ett tag? Det håller jag med om så klart. Klev jag på ömma tår för att hon själv längtade tillbaka till sitt jobb då hon var föräldraledig? Jag tror att jag skulle kunna skapa en stimulerande miljö för Prinsen på heltid i ett par år till om det skulle vara så att jag kunde vara hemma så länge. Med hjälp av öppna förskolan, biblioteket, lekparker, mina föräldrar, andra släktingar och vänner. Vad menade hon egentligen?

En söndag

Prinsen var feberfri idag. Underbart! Jag håller mina tummar för att febern verkligen är långt härifrån nu.

Idag har vi lekt, Prinsen och jag. Han var inte riktigt på topp utan såg lite trött ut och var lite ledsen, ville vara nära. Så vi byggde med megablocksen, läste sagor, rullade boll, läste mer och byggde torn av klossar. Prinsens pappa fortsatte med renoveringen på övervåningen.

Nej vi kan inte vaccinera Prinsen imorgon. Det känns inte bra nu när han har haft feber. Får ringa på morgonen och boka om tiden helt enkelt.

Nu sover Prinsen. Sambon spelar tv-spel och jag sitter här med en tekopp och slösurfar. Om två veckor kommer jag att ha söndagsångest. Grym söndagsångest. Ingen vanlig liten släng, utan på riktigt. Det är dax att börja jobba då. Endast två veckor av min föräldraledighet finns kvar. Sorgligt men sant. Jag hoppas att det blir kul på det nya jobbet. Att det är ett bra ställe. Det bara måste vara så. Kan inte hamna på ett idiotställe till. Det bara finns ju inte.

Fortfarande feber

Idag hade Prinsen fortfarande feber. Han var under dagen ledsen och var inte speciellt sugen på att äta. När klockan var fem tog jag tempen eftersom han var så varm. 40.2. Efter att ha pratat med en kvinna på vårdcentralen hade vi ännu en läkartid. Vatten bakom trumhinnorna, lite röd i öronen men ingen fara, lungor som lät bra och ingen svullnad i halsen. Kanske ett virus sa läkaren. Bara att gå hem och ge Prinsen alvedon. Om inte febern har gett med sig på måndag måste vi till läkaren igen sa han på vårdcentralen. Ber till högre makter att den har gett sig då, febern.

Tack Anna och Kattmamman för snälla ord. Och Kattmamman, det där vaccinet skyddar bara 7% mot öroninflammationer. Lite men alltid något.

Vaccinera mot pneumkocker

Om Prinsen är feberfri på måndag så ska vi vaccinera honom mot de där pneukockerna. För att det nu ingår i BVC:s utbud för yngre barn. För att det känns bra att han vaccineras. För att jag ska kunna släppa det.

Läkarbesök

Vi var hos öronläkaren i onsdags. Efter det besöket bestämde jag mig för att vi ska byta läkare. Denna mumlar, talar inte ur skägget och förklarar inte så att man förstår trots att jag ihärdigt frågar. Prinsen hade vatten bakom trumhinnorna men de skulle inte behandlas tyckte läkaren.

Så i morse hade Prinsen feber igen Jag blev nojig och tänkte att det var öronen som var på G igen eftersom han inte har några andra symptom Gick iväg till läkaren på vårdcentralen som sa att de var lugnt. Inget med öronen än så länge. "Man ska avdramatisera det här med feber" sa han. "Ibland har de feber utan att man vet varför. Titta på allmäntillståndet". Prinsen skrek sitt högsta skrik då läkaren tittade i hans öron och jag förstår honom. Till råga på allt fick vi självklart en läkartid mitt då Prinsen brukar sova. Men läkaren var jättegullig. Talade om för Prinsen att han var både fin och duktig och berättade att han skulle ta en titt i öronen. Läkaren visade sina mjukdjur, två stora hundar, strök Prinsen över ryggen och hämtade vatten i en mugg. Själv blev jag hormonell och ledsen för att jag är en orolig morsa så jag grinade. Då hämtade läkaren en servett och hade en liten lektion med bild på ett öra. Skönt att det finns folk som kan ta små barn (och gråtande mammor) på vårdcentralen.

Prinsens feber har gått upp till lite över 39 men jag hoppas att det vänder i morgon. För jag vill ju att Prinsen ska vara frisk så klart. Tycker synd om honom då han är risig. Och nojig det blir jag när han inte är bra. Så är det bara.

Det blev inte som jag hade tänkt mig

Nej. Äppelkompotten blev inte...bra alls.

Vaccin mot pneumkocker

Jag ringde till ett ställe där de vaccinerar och undrade över det där vaccinet mot öroninflammation som BVC-tanten pratade om. Det finns inget direkt vaccin mot öroninflammation sa hon på Vaccin Direkt, dit jag ringde. Det som finns är ett vaccin mot pneumkocker som är en form av bakterier. Om man vaccinerar sitt barn får han eller hon ett bra skydd mot lunginflammation, hjärnhinneinflammation och blodförgiftning. Gällande öroninflammationer så ger det bara ett skydd på 7 %. Nu mer ingår tydligen detta i BVC:s vaccinationsprogram så att alla barn födda efter 30/6-07 får det.

Så här sitter jag och undrar vem som vågar avstå detta vaccin. Om ens barn skulle drabbas av exempelvis hjärnhinneinflammation så skulle man ju älta ihjäl sig själv om man inte hade knallat iväg och fixat vaccin mot detta. 750 kronor kostar en dos och Prinsen skulle behöva 3 doser.

Jag trodde att det var dax igår. Det här med amning.

När Prinsen ska sova för natten vill han amma och det får han. Det är något som har blivit så, det har hängt kvar och jag har inte brutit trenden. Till saken hör att Prinsen alltid sover ute i vagnen. Igår kände jag att jag ville testa om han kunde somna i sängen utan att först amma, något han inte gjort på månader. Jodå. Efter att ha buffat lite i rumpan så somnade Prinsen då det gått tjugo minuter och vaknade först efter tre timmar. Fint tänkte jag. Kanske är han redo att skippa amningen nu. Kanske är det dax nu att lägga ner.

För visst fattar jag att han inte behöver amma, att han inte måste tutta på natten. Jag vet detta. Som sagt, det är en vana.

Efter kvällsrutinerna med pyjamas och tandborstning gick vi in i sovrummet, Prinsen och jag. Han skrek, grät, kastade sig bakåt i sängen. Han hulkade, snorade och puttade bort min hand då jag försökte klappa på honom. Efter tjugo minuter grät även jag.

Så gjorde jag det igen. Gav honom bröstet och han somnade. Sedan låg jag bredvid och grät lite till. För att jag inte lyckades slutfölja. För att jag fick jobbiga känslor av hans gråt. För att jag som trodde att det var dax inte vet hur detta ska gå till. För att jag kände mig elak som lät honom gråta.

Klart att jag fattar att jag måste sluta amma någongång. Eftersom vi vill försöka få ett syskon till Prinsen måste det ju finnas med i beräkningarna så klart. Då man tar de små i frysen måste amningen vara avslutad. Jag kan inte amma honom tills han är tre och det vill jag heller inte. Jag vill inte vara ett freak i en dokumentär om någon som ammar sitt skolbarn, det skulle aldrig hända. Men varför är jag så blödig? Varför kan jag inte bara skärpa mig och köra på? Nej nu har jag bestämt det i samråd med sambon. Det blir han som får ta det och jag ska inte vara hemma för det funkar inte. Detta får ske under sambons föräldraledighet om någon månad. Så får det bli. Jag är för blödig. Alldeles för blödig.

Min lärarutbildning. Är den sämre än andra utbildningar?!

Blev inspirerad av att läsa hos Kattmamman om utbildningar. Däremot vill jag påpeka att detta inlägg inte har något med Kattmamman att göra.

Jag har en lärarutbildning. Det har varit en del råplugg under utbildningens gång men oftast inte. Varför skulle min utbildning vara mindre värd än andra, som vissa anser?

Då man ska arbeta med de yngre barnen är det inte så att man på Lärarhögskolan får fem tjocka böcker på engelska för att lära sig om exempelvis mobbning. Vi har istället fått läsa olika böcker, både skönlitteratur och vanlig kurslitteratur, haft seminarium, gruppdiskussioner, gjort enskilda arbeten, hållit föredrag och haft skriftliga tentor för att lära. Meningen har då inte varit att banka in fakta ur några böcker i skallen för att sedan visa i form av en skriftlig tenta att man läst på, utan detta arbetssätt ska få de blivande pedagogerna att reflektera, diskutera och ge dem verktyg att använda ute i verksamheten tillsammans med barnen. Visst måste man som lärare även ha ämneskunskapen. Men inte bara.

Hur kan det komma sig att det är ok att outbildade lärare arbetar i skolan? För att många inte lägger så stor vikt vid denna utbildning? För att "vem som helst" kan ta ett jobb på en skola? Men är det verkligen så att man är en bättre lärare för att man har utbildningen? Nej, det behöver inte vara så. Men så klart att jag vill att det ska vara lärare i skolan som kan någonting. Som har både ämneskunskapen OCH pedagogiken. För lärandets skull. För sättet som man hanterar olika saker i barngruppen på.

Så varför är det så många som säger till mig nu; "Så du ska jobba på dagis? Men skolan då...?" Och jag märker attityden. Att det är lite bättre att jobba i skolan än på förskolan. Att folk tror att det kräver lite mer av en. Att det är mer prestige. Varför skulle annars de killar som pluggar på Lärarhögskolan utbilda sig till gymnasielärare, högstadielärare eller idrottslärare? Vad har det med att göra? Lönerna och prestigen så klart.

Det är en allmänt trist attityd till folk som är pedagoger på förskola tycker jag. Som att vem som helst kan ta ett jobb på dagis. Ja det kan man kanske. Om man har tur att få en tjänst som barnskötare kan man få en pisslön. Men det är ändå vi som har pedagogisk utbildning som har det pedagogiska ansvaret som det heter. För det handlar inte bara om att byta bajsblöjor och snyta näsor med de mindre barnen. Det handlar också om att se barnen, individuellt och i gruppen. Få dem att utvecklas i sin egen takt till ansvarsfulla och trygga individer. För det är vi som arbetar med barnen hela dagarna som sköter en stor del av det, medan ni är på jobbet. Därför ska vår utbildning räknas lika mycket trots att vi inte har haft X antal tentor och labbrapporter varje månad. För att vår kunskap räknas. För att vi har ett stort ansvar. För att vi gör ett viktigt arbete.

Vad mycket man kan göra då man dricker te.

Igår var min syster över med sina tre av sina fyra barn+hunden. Detta gjorde vi medan vi drack te:

Syrrans 15-åring rappade på engelska.
Syrrans 13-åring hade fått tag på Prinsens megablocks och byggde torn.
Syrrans 10-åring gjorde festfrisyrer på mig.
Sambon låg raklång i soffan och kollade sporten med ena ögat.
Syrran låg i en liggfotölj och pratade om sin partykväll på lördagen.
Hunden försökte ta livet av Prinsens fårskinnsfäll.
Och jag blev som sagt friserad.

Skinka och vinka rimmar

Satt och åt frukost med Prinsen i morse. Gav honom bitar av den rökta skinkan som jag hade som pålägg.

"Skinka" sa jag och gav honom mer.

Så började han vinka. Så klart. För skinka låter ju faktiskt som vinka.

Sjukvårdsrådgivningen

Samtal till sjukvårdsrådgivningen:

Mitten av september:

"Sonen har haft feber i två dygn. Tror ni att det kan vara vaccinationen han fick för tre dagar sedan? Kanske?"

(Det var öroninflammation på ena örat)

Slutet av september:

"Han har hosta och är rosslig. Hur länge är de ok att ha hosta? Sex veckor?! Så länge hoppas jag inte att det håller på."

Början av oktober:

"Min son har öroninflammation på båda öronen. Jag gav honom första penicillindosen när jag hämtade ut medicinen på apoteket klockan 17.00. Hon på apoteket sa att det var ok att ge med bara tre timmars mellanrum så han fick en dos till innan han gick och lade sig klockan 20.00. Pratade med mamma som sa att det är alldeles för kort tid mellan doserna, stämmer det? Det gör det ja. Han är liten ja. Så varför sa hon det på apoteket?! Kan man inte lita på nån?"

Idag:

"Min son har nu ätit två penicillinkurer på raken. Först kåvepenin och sedan spektramox. Imorse när vi vaknade hade han prickar över hela kroppen. Kan det vara en biverkning? Det kan de ja. Så han ska sluta kuren nu och vi ska strunta i de två sista doserna? Ok då gör vi det".

Stressmiddag

Igår var jag och kompisen M bjudna på middag hos en annan kompis, J. Kompisen M tog med sin dotter på åtta månader och jag tog med Prinsen. J har inga barn. Vi skulle vara där klockan fyra. Men då jag hoppade av tåget så somnade Prinsen. Perfekt tänkte jag. Jag tar en promenad i området så kan Prinsen vara uppe lite längre eftersom han sovit. Så jag ringde till kompisen J. "Är det ok om jag dyker in vid fem istället?" "Inga problem" sa J "Men jag ska iväg klockan halv sju. Jag ska träna" . "Jaha..."

Klockan fem var vi hos kompisen J. Vi åt en jättegod middag men halv sju var vi tvungna att kasta oss ut. Hann inte titta på hennes bröllopsbilder som jag hade velat. Hann inte dricka något te som skulle ha varit mysigt. På med alla ytterkläder, ner med Prinsen i åkpåsen igen och ut i regnet.

Hon är jättegullig min kompis J. Men kom igen. Både jag och M har barn. Det är lite trixigare att dyka upp med passning på sovtider. För mig tar det en timme att åka kommunalt, enkel resa. Jag brukar oftast inte vara ute så mycket på kvällarna. När jag väl tar mig iväg vill jag passa på. Inte stressa iväg. Det var tråkigt.

Så Prinsen och jag tog bussen och sedan tåget med slapp ta bussen igen då sambon mötte upp med bilen. Och tur var det eftersom jag då kom på att Prinsens penicillin stod i kompisen J:s kyl. Så sambon och jag satt med Prinsen i bilen och väntade utanför gymet tills J:s pass var slut klockan åtta. Då kom hon farandes i regnet, energiska J. "Men vill ni ha te?" frågade hon. "Jättesnällt men nu måste vi nog hem och lägga Prinsen" svarade jag.

Helrenovering

Känner att jag måste fixa till mig lite. Inför hösten. Inför jobbstarten. Inför mig själv.

Detta bör åtgärdas:

- Min garderob. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Den är katastrofal. Många tröjor har av någon anledning blivit för korta och de som är snygga är alldeles för få. Trosorna är för stora eftersom rumpan blivit mindre (läs plattare). De flesta bh:ar är gamla urtvättade som jag haft under hela amningstiden. Som sagt. Det är katastrof.

- Mitt smink. Måste köpa nytt. Det som ligger i badrumsskåpet är gammalt som gatan men jag har länge krafsat på mig av det utan att reflektera. En del är gratissmink som följt med då jag köpt någon tidning. De flesta ögonskuggor är helt paj eftersom jag har tappat dem i handfatet.

- Mitt hår. Det är nu fyra månader sedan jag klippte mig så det är verkligen dax igen. Skulle vilja klippa upp håret lite, kanske göra en toning, få till någon slags frisyr. Nu är det bara långt. Och trist.

- Min bikinilinje. Hörde om någon som gjort en sån där brasiliansk vaxning. Kanske skulle kunna vara något. Pinigt som fan att stå på alla fyra men egentligen är det mest pinsamt för dem som gör det. Hur kan man ha det som yrke? Känner bara att det skulle vara skulle vara fräscht att fixa till lite. Det håller sig ju ganska många veckor. Som det är nu snor jag sambons hyvel och håller sedan på att klia sönder mig själv då det blir stubb. Urskog är inget alternativ. Men visst. En egen hyvel skulle kanske kunna vara något.

- Min hud. Vill göra en ansiktsbehandling. Nu blir det kallt och man känner sig grå. Skulle vara härligt att få sig en omgång så att kinderna blir riktigt rosiga.

- Mina fötter. Det är aldrig fel att få tossingarna gjorda. Underbart att bara få sitta och låta någon annan ta hand om skalkarna.

- Min nacke. Jag längtar efter Åsa. Det är hon som är naprapat och som jag går till ibland. Hon är bara bäst, knäcker, knådar och stretchar. Jag bara måste till henne snart.

Japp. Det var det på listan. Vart ska jag börja? Nu tror ni väl att jag ser ut som en lodare men i ärlighetens namn är jag nog mest som vilken medelsvensson som helst. Det är bara det att jag ligger efter med att styra upp mig själv. Tiden, pengarna och prioriteringarna har liksom funnits på annat håll. Men tiden är inne nu. Då det är dax för att påbörja en helrenovering.

En helt vanlig lunch

Äter halva portionen med mat.

Sedan:

Tar av Prinsen kläderna.
Badar honom snabbt i handfatet.
Smörjer in honom.
På med blöja.
Sätter på nya kläder.
Lägger en tröja med tomatfläckar i blöt.
Petar öronen på honom.
Tar fram sopborsten och sopar upp broccolin vid matbordet.
Häller upp skurvatten och torkar av golvet som är fullt med stora blaffor av yoghurtsås.
Sätter på stereon igen eftersom Prinsen stängt av.
Skrubbar av tröjan med tomatfläckar och hänger upp den.
Dukar av det mesta som finns på köksbordet och torkar av.
Tar upp Prinsens mössa som han har stoppat i skurvattnet.
Häller ur skurvattnet och hänger mössan på tork.

Sedan:

Stoppar in min tallrik med mat i micron och fortsätter att äta lunch.

Söndag

Söndagen började med sovmorgon och fortsatte med att sambon och jag tog Prinsen på promenad i vagnen. Skönt ute. Prassel under skorna av gula löv. Frisk luft. Prinsen somnade och sambon och jag gick till det lokala cafét. Fikade och läste alla dagstidningar inklusive bilagorna medan Prinsen sov utanför.

Fortsättningen på denna söndag blir att åka till min mamma och hennes man. Där väntar middag med söndagsstek.

Stingslig. Röda damen är på ingående.

Är lite stingslig idag. Ska träffa Röda damen, ha lingonvecka, ha indianer i vassen, för andra gången på två år. Har upptäckt att molandet i magen blivit värre dessa tidpunkter sedan jag fick Prinsen. Så jag har laddat med alvedon. Stingslig ja. Kan man känna sig nåt annat då man känner sig småfet och flåttig? Lite upp och ner i humöret också. Inte så att sambon har fått en avhyvling men jag är lite hormonell och aningen bitsk. I morse då Prinsen just hade somnat i sin vagn satte två ettriga små pudlar i gång och skälla bakom en häck. Jag glodde surt på dem men hade lust att skrika "Käft hundar för mitt barn har just somnat!" Övervägde också att kasta fallfrukt från gatan på dem om de inte slutade att skälla.

Nej. Jag skulle aldrig kasta saker på en hund. Jag är faktiskt djurvän. Men ändå. Irriterande med ettriga hundar.

Japps. Lite stingslig som sagt. Ändå glad att denna Röda dam är tillbaka. Undrade länge vart hon har hållit hus.

Varför detta dåliga samvete?

Sambon ska ut idag. TV-spelskväll med pizza hos en kompis och sedan utgång. Han var här hemma och gjorde iordning sig innan han drog. Med var också en kompis till honom. Själv hade jag syrran på besök, något som är ganska ovanligt eftersom hon jobbar mycket.

"Kan du skjutsa oss in till stan?" frågade sambon syrran som svarade lite svävande att det ju var åt helt fel håll och hon skulle inte åka hem riktigt än. Själv sa jag att jag kunde skjutsa om det inte var så bråttom. I så fall efter att Prinsen fått mat. Men bråttom verkade det vara.

"Kan du skjutsa oss till bussen?" undrade sambon och jag skakade på huvudet.

"Det tar tio minuter att gå till bussen" sa jag. "Kom igen". Vad jag glömde var att det numer är mer komplicerat att åka buss eftersom man inte han lösa biljett på bussen. Detta bidrar till att vi måste gå till en busshållsplats längre bort vilket jag inte tänkte på då jag svarade nej. Till denna tar det kanske tjugo minuter att gå och vid denna hållplats finns den en automat där man kan köpa en biljett.

Sambon gick iväg med snörpt mun och jag anar att han tyckte att det var dåligt att jag inte skjutsade.

Jag ville umgås med syrran. De hade fått åka bil hela vägen om de hade väntat någon timme. Det är inte jobbigt att gå i tjugo minuter även om man har några öl med sig. Han hade sällskap till bussen. Jag brukar åka kommunalt men sambon nästan aldrig. Han ska ha en helkväll med killarna. Så varför sitter jag här med dåligt samvete?!

En kuf

Jag har fått lite kläm på vilka som bor på vår gata nu. Pratade med en granne som sa: "Där inne bor det en kuf" så pekade hon bort mot ett av husen i raden. Själv har jag undrat vem som bor där. Jag har aldrig sett någon där och det är alltid släckt på kvällen.

Här om dagen knackade sambon dörr. Vi vill borra för bergvärme och då måste man ha grannarnas medgivande. Han som benämndes som kuf öppnade inte.

Idag hade jag ett meddelande på mobilsvaret. "Det är Bengt. Ni hade visst sökt mig..." En allvarlig och monoton röst sedan tyst. Det man kunde höra var en burfågel som skrek i cirka en halv minut. Sedan lade han på. Inget hej då. Inget om vilken Bengt. Inget mer.

Det tog ett tag innan jag luskade ut vem det var. Sedan blev jag mörkrädd efter som sambon inte var hemma. Varför knackade han inte på på dagtid istället för att söka reda på mitt mobilnummer? Vem är denna granne?

Dra in näsan tack!

Fick ett meddelande på svararen igår. På göteborgska säger en kompis som jag inte umgås mycket med alls:

"Anna-Bell! Tjena! Hörde av Katarina (gemensam kompis) att du har svårt att ses på kvällarna eftersom Prinsen ska tutta. Detta får du ju sluta med hörru. Anna-Bell, alla behöver fri tid även på kvällstid. Han är ju stora karln, Prinsen. Men ärligt talat får du hålla på som du vill men det är tråkigt att vi inte kan ses på restaurang. Men visst, jag kommer gärna på middag hos dig om det går".

Jadå. Jag vet att Prinsen är över ett år. Jag vet att det är jag som lägger honom varje kväll eftersom han vill tutta då. Jag är medveten om att detta binder upp mig men inte Prinsens pappa som i godan ro kan ligga kvar i soffan eller ta en sväng på stan. Visst vet väl jag att Prinsen inte behöver äta på natten.

Men.

Jag har längtat efter Prinsen länge. Jag tycker inte att det är så himla jobbigt att jag inte kan gå ut själv på kvällstid när jag får vara med honom. Detta är en tid som är nu. Sedan kommer andra tider. Jag tror att längtan efter mitt barn har format mig. Den har gjort mig mindre rastlös och mer flexibel. Bland annat. Att jag ammar Prinsen till sömns på kvällen är min sak, vår sak i vår lilla familj. Nu är det så. Sedan kommer det att ändras. Vet inte när. Några halvhjärtade försök har gjorts men till sist har vi hamnat i det invanda och en del menar att det gör trygga barn, att amma länge och att låta barnet somna vid bröstet. Själv tror jag att man måste göra det som passar en som förälder och det som passar barnet. Många gånger har jag tänkt att det är bra att jag ammar Prinsen ännu, för de gånger han har varit sjuk (han är nu inne på fjärde öroninflammationen) har jag bland annat märkt att han har varit dålig för att han har legat vid bröstet mycket. Han har inte skrikit några nätter utan han har tuttat mycket och förmodligen funnit tröst och ro där.

Hur som helst retar det mig när människor ska tycka så mycket, som min kompis på telefonsvararen. Visst kan jag tycka att hennes treåring borde vara blöjfri men det säger jag inte till henne. För jag vet inte ett skit om hur de har hemma, vilken deal som gäller för dem eller hur de gör med saker och ting. Och det angår inte mig.

Lägg inte näsan i blöt utan snyt den, håll in den och låt mig slippa lyssna på dina uppmaningar för de hjälper inte mig. Tack!

Ännu en öroninflammation

Idag var vi hos öronläkaren, Prinsen och jag. Eftersom Prinsen hade öroninflammation i ena örat för ett par veckor sedan skulle vi göra en koll för att se att det nu var bra. Det var det inte. Istället för att få reda på att det såg bra ut talade doktorn om att Prinsen hade öroninflammation. I båda öronen.

Det var inget kul läkarbesök. Prinsen skrek för han ville inte bli undersökt i sina öron. Han ville heller inte att jag skulle hålla fast honom och jag för min del tyckte att det kändes som ett övergrepp då jag var tvungen att hålla i hans armar. Läkaren tog även ett näsprov och då han körde upp en slags pinne i Prinsens näsa galltjöt Prinsen och jag tittade upp i taket för att inte börja gråta. Jag kände mig anklagad då läkaren frågade varför Prinsen får öroninflammationer gång på gång. Jag vet inte. Jag är inte läkare. Det är han. Mötte gulliga komisen E som jag lärde känna i föräldragruppen efter läkarbesöket. Grinade en skvätt. För att det var jobbigt hos läkaren, för att jag tycker synd om Prinsen, för att Prinsen nu måste ta äcklig medicin igen i tio dagar tre gånger om dagen, för att detta är fjärde gången i ordningen som Prinsen har öroninflammation. Lilla älsklingen. Han har blivit ett öronbarn.

Imorgon ska jag ringa till BVC och prata om vaccin mot öroninflammation

Genus. Har din son/skulle din son ha rosa kläder?

Att vara medveten om genus och olika könsroller är inne. Det ligger i tiden. Själv har jag läst ett antal poäng på lärarhögskolan och där är det ett ämne som återkommer i nästan alla kurser. Så pratade vi om genusperspektiv igår, sambon och jag.

"Men är det fel att killar och tjejer har olika roller?" sa sambon.
"Här är det ju jag som meckar med bilen eller tar fram skruvdragaren då det behövs" fortsatte han.
"Sant" sa jag och började fundera.

Det är viktig att vara medveten om genus, men vad precis är det som är viktigt? Var ska vi lägga krutet? Självklart ska kvinnor och män ha samma lön för lika arbete men mer? Som mamma åt ett litet barn och som pedagog tycker jag att det är viktigt att inte utgå från en och samma mall. Killar kan gilla att leka med dockor, de kan gilla rosa. Tjejer kan älska bilar. Där är jag med.

Tittar man i Prinsens leksakshög finns där tre bollar, två bilar och en blå Bobbycar, alla presenter. Där finns en rosa käpphäst som gnäggar. Hästen är en present från kusinerna och den yngsta kusinen har alltid älskat rosa. En docka kan man hitta och den hade jag när jag var liten. Kikar man i Prinsens garderob finner man plagg med färger som brunt, orange, vitt, beige, grönt och rött men även en hel del blått. Dock inget rosa. Jag erkänner. Det tar emot att köpa rosa kläder. Varför gör det det? Prinsen har fått en jättefin skjorta som är rosa och som kommer att användas när han vuxit i den, men aldrig att jag köpt något rosa. Sitter det i själva färgen, i inprentade normer eller i att de rosa plaggen alltid har små rosetter och puffärmar? Antagligen en blandning. Varför finns det inga "vanliga" rosa kläder utan en massa krims-krams på?

Visst skulle jag kunna förklara mina ickeinköpta rosa kläder med att "Men jag är inte förtjust i färgen rosa" men det är inte hela sanningen. En av mina kompisar klär sin son på tre år i rosa tröjor med paljetter på, han har rosa mössor med stora bollar på och det ser lite ovanligt ut. Jag vet att det finns folk som pratar om det, att han ser lite galen ut för att hans mamma propsar på att klä honom i utmärkande kläder som dessutom är rosa. Vad säger det som de som snackar? Är de inskränkta eller håller de sig bara inom ramarna för det vanliga?

Igår var jag på leksaksaffären. Jag skulle köpa ett slags lego till Prinsen som kallas för megabloks. Två stora påsar stod på hyllan. I den ena fanns det inslag av rosa och lila klossar men inga gröna eller blå. På påsen fanns det en bild av en flicka. I den andra påsen fanns det gröna och blå klossar men inga lila och rosa och så var det självklart en bild på en pojke. Jag tog med båda påsarna till kassan och sade till den unga expediten "Hej! Jag skulle vilja ha en påse där det finns alla färger på klossarna". "Då får du köpa två påsar och blanda hemma" sa tjejen och avfärdade min idé om att blanda i leksaksaffären. Jag köpte den med rosa och lila klossar för att de var med färgglada men jag kan sätta min högra hand på att sambon hade köpt de andra. Varför är det så? Sånt blir jag grinig på. Att det finns bilder på pojkar och flickor som ska styra våra val, att det på "pojksidan" i klädaffärerna är tröjor med fotbollar, döskallar och bilar som tryck och att det är blommor, hjärtan och fjärilar på "tjejsidan".

Ja genus är ett ämne som är inne, som är aktuellt och intressant och jag skulle kunna fortsätta halva dagen. Men vad tycker ni andra? Är det ni tjejer som öppnar motorhuven bara för att, har era söner/skulle era söner ha rosa kläder och vart ska vi egentligen lägga krutet? Vad är viktigt då man pratar om genus?

Fem små steg

Det är nära nu. Prinsen kommer snart att rusa fram här i huset. I går reste han sig rakt upp från golvet och travade på. Fem hela steg som jag missade men Prinsens mormor och bonusmorfar fick äran att se. Snart är det full fart här. Tur att grindarna vid trappan är på plats.

Fredagkväll

Tacomiddag med mamma och man + sambons kompis J. Gott! Prinsen ville mest äta gräddfil.

Kväll då Prinsen bajsade i badvattnet och mammas man trodde att min gamla amningskupa var locket till gräddfilen. Underbart.

Uppesittarkväll med lakrits och Idol.

Inga mer illtjut, tack.

Jag vet att barn låter. Jag har barn. Jag jobbar med barn. Ändå kan jag inte låta bli att bli lite irriterad.

Efter en promenad sov Prinsen på tomten utanför huset. Själv plockade jag lite inne. Så hörde jag ett illtjut. Inte vanligt skratt och stoj från barn utan som från en mistlur. Det hela slutade i hög falsett.

AAAAAAAAGGGGGHHHHHHHHIIIIIIIIIIIIIHHHHHHHHHHH!!!!!!!!

Det är mysigt att barnen från förskolan på gatan ibland är i lekparken barkom vårat hus. Men det är inte mysigt med illtjut. Självklart vaknade Prinsen och jag kastade mig ut för en snabb vända två varv runt kvarteret.

Nu sover han igen och jag kan plocka vidare.

Mardröm om Skolan P

Drömde om mitt jobb i natt. Jag menar om Skolan P där jag fortfarande är anställd. Jag var i drömmen där för att säga upp mig. Jag pratade med rektorn och Fröken M. De satt och hånade mig sa att jag inte hade gjort så bra ifrån mig på jobbet. Att jag inte alls hade arbetat med teater som jag sa att jag ville då jag blev anställd. Att det var dåligt. Jag satt där och svalde tills jag morskade upp mig och talade om hur jag kände. Berättade att jag tyckte det var jobbigt att inte arbetslaget fungerade, att det fanns en hierarki, att jag kände mig kontrollerad, att jag inte trivdes. De fortsatte säga elaka saker och jag bestämde mig för att gå. Så vände jag mig om och frågade : "Varför gratulerade ni inte mig då jag fick barn?" "Tja" sa rektorn. " Äh. Det var inte så viktigt. Du hörde ju aldrig av dig till oss".

Så vaknade jag.

Detta skulle kunna hända, det vet jag. Rektorn och Fröken M skulle kunna håna folk, det har hänt min kollega. Jag har inte arbetat med teater så som jag ville. För jag orkade inte dra igång projektet. Jag var nyutexaminerad då jag började på Skolan P. Hungrig på att testa mina kunskaper. Jag fattade först inte hur Fröken M fungerade men sakta smög det sig på mig. Att hon inte litade på mig, att hon var ett kontrollfreak av stora mått, att hon ville att jag skulle arbeta på hennes sätt. Jag körde på med mina lektioner, gjorde det bästa jag kunde. Men jag var trött också. För två dagar innan intervjun på Skolan P hade jag fått missfall. När skolan drog igång på hösten fick jag ett tillbaka ett embryo men även denna gång krossades drömmen. Min livmodertapp var lättblödande och frystes på en gynmottagning och en vecka bara rann det sårvätska och det var som att jag kissade på mg. Hela tiden. Fick dra vita lögner några gånger då jag var tvungen att vara borta eftersom jag inte ville tala om på det nya jobbet hur det verkligen låg till, att vi gjorde IVF. "Jag är nyanställd och gör IVF. Jag vill allstå bli gravid och kommer det att funka försvinner jag härifrån ett tag framöver. Kommer det inte att funka kan ni ju ringa psyket på en gång för jag är redan nu under isen". Typ. Eller vadå? Nej det fanns ingen möjlighet att berätta. Det fanns inget förtroende.

Barnen testade mig så att jag vissa gånger gick hem och grät. Jag hade svårt att hantera ett gäng trotsiga barn som levde rövare på lektionerna samtidigt som jag själv befann mig i ett inre kaos. Eftersom arbetslaget inte fungerade fick jag heller ingen hjälp från de som varit på skolan längre. För de två kollegor som enligt mig är duktiga och snälla hade jämt göra med att själv hålla huvudet ovanför vattenytan.

I december kom glädjebeskedet. Jag var äntligen gravid! Detta var jag tvungen att tala om för rektorn i vecka 14, innan jag ens talat om för mina föräldrar. Det föll sig så eftersom vi hade ett utvecklingssamtal och pratade om framtiden. Nyheten berättades av rektorn i personalrummet. Hon frågade aldrig om det var ok att säga något.

Jo jag hörde av mig, det gjorde jag. Jag skickade foto på min lilla nyfödda son men det var ni som sedan valde att inte gratulera. För så var det även i verkligheten och inte bara i drömmen. Ångrar så att jag inte sa det då vi talade i telefonen. Det skulle jag ha gjort. Men allt gott kommer tillbaka och även allt ont. Tänk på det fröken M och rektorn.

Och nej. Det blev ingen teater på Skolan P.

Syskon. Jag är avundsjuk igen.

Var och fikade med två par i helgen. De ena paret har en son född i maj-06. Så pratade de om syskon.

Killen: Jag tycker att det ska vara ca tre år mellan barnen.

Tjejen: Ok. Men då blir det ju till att bli gravid nästa sommar.

Punkt liksom.

Så enkelt det lät. Klart att man blir avundsjuk.

Provrörsbefruktningar, 12 barn och en mamma som inget vet

Jag pratade med mamma igår på kvällen.
"Jag har tittat på ett program på TV" sa hon. "Det handlade om par från England som hade många barn. Några hade 12 barn eller nåt men ville bara ha fler hela tiden. De stod i kö för att göra provrörsbefruktning. Man bör inte vara äldre än 40 och får bara tre chanser sa de. Kön är lång. Man kan inte låta folk som redan har 12 barn göra provrörsbefruktningar då det finns andra par som inte har något barn. Men så är det inte i Sverige..."

Om du visste vad jag kan mycket om IVF, mamma. Om du bara visste att jag vet hur det är att vara i klimakteriet efter att ha tagit en nässpray för att bli nedreglerad. Att jag har blivit stucken i magen med sprutor, att sambon gjorde det på mig för att jag tyckte att det var jobbigt och för att jag ville att han skulle vara delaktig. Att min mage har varit proppfull av små ägg som plockades ut på två olika sjukhus vid två olika tillfällen. Om du bara visste att jag vet hur det är då man fått tillbaka ett litet embryo, då man kastas mellan hopp och förtvivlan. Och ja, jag vet hur det känns att misslyckas, att kravla upp ur det svarta djupa hålet, skrika av smärta för att man tror att det sitter en kniv i bröstet, gråta av sorg. Jag vet att man kan sakna något man aldrig haft och vet hur avundsjukans klor kan rivas. Jag vet hur det är att borsta av sig skiten, kavla upp ärmarna och ta ännu en faight. För jag var tvungen mamma. Jag längtade efter Prinsen natt och dag i många år. Men jag sa inget till dig. Det beror inte på bristande förtroende. Jag ville bespara dig sömnlösa nätter och grubblerier. För jag känner dig. Och jag ville inte ha ännu ett problem, att försöka besvara dina frågor och ge dig hopp när jag själv var under ytan. För jag vet att ditt medlidande hade varit mer jobbigt än var det hade gett stöd.

Ja jag kan IVF. Jag vet vilket helvete det är att vandra i barnlöshetens land men jag vet också hur det känns när det vänder. Vet vilken lycka som infinner sig då man fattar att man äntligen är gravid, då man förstår att fostret verkar må bra och fortsätter växa inne i magen, då man för första gången får se sitt barn i verkligheten. Jag vet hur det är att älska gränlöst och hur det är att varje dag titta på sitt barn och förundras. Bli fascinerad över att någon har valt ut honom, att det som skulle bli han låg i en stor frys i ett halvår innan han kom vidare in i min mage. Tänka att det är helt otroligt att det verkligen fungerade till slut, att bli förundrad över livet självt.

Jag kan IVF, mamma. En dag ska jag berätta det för dig.

Käderna har kommit

Igår var det som julafton här. Mina kläder som jag beställde från Ellos hade kommit i ett stort paket. Det var ungefär som jag hade föreställt mig; En del passade och såg bra ut, andra såg inte alls ut som på bilden i katalogen.

Bestämde mig för att behålla:

ett par skor (rosa fodrade basketdojor)
ett tre-pack med t-shirts
en halsduk (som matchar de rosa skorna)
en luvtröja
två par strumpbyxor till Prinsen. (Äntligen har jag hittat några som inte är rosa med blommor på)

40 pix för att skicka tillbaka:

en fleecetröja som såg ganska B ut
ett par taights som inte alls var roliga på
två par byxor till Prinsen som var jättevida i benen

Ja. Det var ganska kul att beställa per katalog.

Tacktal från en trött och lycklig mamma

De senaste dagarna har liksom flutit ihop. Prinsen har varit ganska ledsen bitvis och har velat vara på armen mest hela tiden. Han har velat tutta ofta och har suttit fastklistrad vid bröstet som en igel. Det har inte varit någon utomhussovning och vi har varit vakna en del nattetid. Prinsen har vaknat så fort jag har flyttat mig en centimeter så jag har inte fått något gjort då han har sovit på dagen.

Nu är Prinsen bättre och jag är lycklig. Tack Sverige för att vi har bra sjukvård. Tänk att jag inte ens behövde betala på vårdcentralen. Tack för att vi har medicin att tillgå. Tänk om det inte funnits. Tack för att min prins mår bättre. Inget gör mig lyckligare än när han mår bra. Ingenting.

Den höga febern...

berodde på en öroninflammation. Idag har Prinsen fått sin tredje dos med äcklig kåvepenin och han är bättre. Jippi!

Feber

Idag är det tredje dagen som Prinsen har feber. Vet att man ska kolla på allmäntillståndet men det är inte så bra. I tre nätter har han legat som en koalabjörn och bara tuttat och tuttat. Febern har gått ner och sedan vänt för att bli 39.6 idag. Ska till läkaren om 40 minuter. Typiskt då Prinsen äntligen har somnat utan att jag ligger bredvid. Känns jobbigt att behöva väcka honom då han nu sover så gott. Ska vänta in i det längsta och sprinta till läkaren istället.

Jag blir alltid lite förstörd då Prinsen är sjuk. Jag tycker att det är jobbigt då han inte mår bra, blir orolig att han ska ha ont eller att det ska vara något annat än förkylning. Man sover ju inte bra heller. Prinsen tuttar och vaknar då jag rör mig en centimeter. Alltså ligger jag kvar trots att halva kroppen har domnat bort. Då jag blir trött kommer nojor och jag får nära till lipen. Men han är liten och jag mamma så jag skärper mig och fortsätter bära honom, badda hans panna och läsa böcker han gillar för att han ska vara så glad som möjligt. Idag kommer min mamma och hennes man hit och det blir skönt. Detta är tredje dagen vi är inne och både Prinsen och jag tycker att det är långtråkigt.

Hoppas så att detta bara är en förkylning och ingen öroninflammation igen. Önskar att min prins snart är bra igen och att febern försvinner snarast.

Allt är lite upp och ner idag

Klockan är snart ett på dagen. Söndag. Sambon sover fast det är mitt på dagen. Prinsen också fast han nästan aldrig sover så här dags. Det är huller om buller i köket. Det stinker äckligt, gammalt kräftspad. Vinflaskorna står uppradade på bänken (jag är oskyldig). Disk som ingen har packat in i diskmaskinen. Prinsens halvätna smörgås på bordet. Leksaker på hela golvet i vardagsrummet. En rislampa som någon har målat ögon, näsa, mun på. (Kräftgubbslamporna var slut på affären). Vid bordet en bloggande tjej med stor röd finne på näsan, iklädd mysbyxor och stickad tröja. Någon som borde göra ett ryck istället för att sitta vid datorn och äta lakrits från Findlandsfärjan.

Vi hade en liten tillställning igår. Prinsen hade feber hela dagen, kanske av vaccinationen. Han sov oroligt. Ville amma hela kvällen och jag lämnade bordet några gånger i timmen för att natta om honom. I dag har han varit trött och inte varit glad. Nu sover han som sagt och jag hoppas att han är piggare när han vaknar. Själv somnade jag klockan tre i natt men fick sovmorgon. Men vi går i skift och nu sover sambon.

Nu mer ammar jag bara å kvällen och någon gång på natten. Idag har det varit fri amning. Idag gäller inga regler. De finns inte när Prinsen är sjuk. Jag minns själv då jag var barn. Det enda man ville var att ligga i sängen och få pannan klappad av mamma. Vill Prinsen tutta så får han.

Ikväll kommer kompisar till sambon. De ska titta på fotboll på TV. Vi ska äta ost och kex. Det glömde vi igår. Me and I-partyt jag skulle haft idag är inställt. För många blev sjuka så vi tar det nästa vecka. Idag ska vi bara ta det lugnt. Idag är allt lite upp och ner.

Tack!

Tackar för alla snälla grattis till jobbet!

Ja efter:

1 1/2 månads sökande

13 sökta arbeten

6 intervjuer

5 erbjudanden om anställning

har jag nu bestämt mig för ett ställe som verkar bra. Kollegorna verkar ha stor kunskap om arbetet i en småbarnsgrupp efter som de jobbat på samma ställe länge men är samtidigt öppna för nya tankesätt. Chefen verkar trevlig och erbjöd mig mer lön än jag hade dragit till med (man tackar!). Det tar 15 minuter att promenera dit och går blixtsnabbt på cykel.

Ja. Det känns bra.

Där satt den!! Jag har fått ett jobb!!

Nu är det klart! Idag var jag och hälsade på arbetslaget och det kändes bra. På fredag skriver vi papper.

Underbart att det är färdigt med jobbsökandet nu!

Snarkningar igen

Tur att det inte låg en träklubba bredvid sängen i natt. Tur för sambon alltså, för då skulle han ha haft en stor bula i skallen i dag. Eller flera. I går hade jag precis lagt mig i sängen. Prinsen sov sött bredvid. Så satte sambon igång igen. Det är verkligen tortyr att ligga bredvid, stentrött, och vilja sova och bara vänta in nästa timmerstock. Funderar på att gå in på apoteket och köpa en klämma och sätta på snoken på honom. Funkar snarkklämmor, nån som vet?