Nojjor

Här om dagen när mamma och hennes man var hemma hos oss kom vårt planerade snitt på tal. Mamma skruvade på sig och sa något i stil med att "Det där känns inte roligt..." Med rynkad näsa. Som att jag vill höra att hon är orolig. Som att jag behöver höra det. Som att jag ska ta hand om hennes nojjor. Som att det inte räcker med mina egna. "Men det där behöver vi inte prata om" avbröt jag och blev påminnd om varför vi aldrig berättat om barnlösheten för henne. För att jag visste att jag skulle få bära henne också. Hennes nojjor och hennes ledsamhet. Detta var bara ännu ett bevis för det.

När snittet ska göras ska Prinsen vara hos våra nära vänner. De är förmodligen inte alls oroliga för det som ska göras. Och är de det så skulle de aldrig visa något för Prinsen. Det känns både viktigt och tryggt.

Jul

Det började med att vi kom lite sent till firandet på julafton, Prinsen, sambon och jag. Vi hade fått ost, kex och bröd på vår lott till julbordet men inte tagit tag i det i tid. Fråga mig inte varför vi skjuter på saker många gånger. Vi blåste förbi Ica Maxi nära stan och tänkte att vi kunde handla i Södra Hålan där vi skulle fira jul. Inte en butik hade öppet och efter att ha stirrat in i kanske sju olika mörka affärer handlade vi på en öppen mack. Knäckebröd och färdigskivad Billingeost. Kändes så där att komma med det. Jag hade struntat i att göra min årliga julkola och den efterfrågades innan jag ens hade fått av mig skorna i hallen. Det andra julgodiset hade jag mitt svullo ätit upp innan det ens närmade sig julafton. Sambon hade glömt sin hundrakronorsjulklapp (vi byter så med de vuxna) och var tvungen att lösa det problemet. Han stack till macken igen. Hoppas vi inte är portade till nästa jul.

13 månader

Idag var jag hos frissan. Prinsen var med.

Frissan (som jag inte känner) till Prinsen: Hur gammal är du?

Prinsen: Fyra.

Frissan till mig: Vad tycker han om att bli storebror?

Jag: Det ser han fram emot!

Frissan till mig: Fyra år, ja man ska inte vänta längre. Jag har 13 månader mellan mina barn. Nu är de åtta och nio år. Det var jobbigt när de var små men jag ville ha det så. Nu leker de och har kul.

Jag: Jag var inte ens säker på att vi skulle kunna ge Prinsen ett syskon. Vi har verkligen fått kämpa för att få barn förstår du. Och 13 månader. Det betyder att du hade en bebis på fyra månader när du blev gravid igen. Vet du förresten, att jag hade inte ens pippat efter förlossningen när min son var fyra månader. Ja jag sprack hela vägen så jag var liksom inte så sugen på det.

Nä, inget av det sista sa jag. Jag la ner och kollade vidare i skvallertidningen istället.

Rörd

Jag arbetar ju med människor. Vissa föräldrar och barn står jag nära, några enstaka ytterligare lite mer nära. En del föräldrar väljer att prata mycket med mig, andra talar mer med någon kollega till mig. Vissa barn väljer att ty sig till mig, andra till en annan pedagog. Så klart.

Jag har länge haft en liten tjej som verkligen har varit "min" på jobbet. Hon har valt mig, tytt sig till mig och föräldrarna har (förmodligen) känt tillit till mig. Denna lilla tjej och jag har haft en speciell relation, så känns det.

Idag var hon ledig, lilltjejen. Men så kom hon tillsammans med sin mamma. Med ett jätteblompaket, med choklad , med paket till vår bebis och med en kort på flickan. Jag kunde inte hålla tårarna borta när jag läste de fina orden. Att det skulle sakna mig. Att jag är hennes favvofröken. Så mammans nummer. Om jag vill ta barnvagnspromenader i vår då lilltjejen ska få ett syskon.

Jag blir bara så himla rörd.

Köra på

Jag börjar bli riktigt tjock. Har en kanonkula på magen, mina 14 kilo verkar sitta mest där. Ändå kör jag på som vanligt (förutom att jag har gått ner i arbetstid.) Jag kör på för att jag antar att jag funkar så och för att jag kan. I går var vi i ett köpcenter, Prinsen och jag. Jag skulle inhandla de sista klapparna. Prinsen somnade i bilen. Jag kånkade ut vagnen som låg i bagaget och bar sedan i den sovande Prinsen i vagnen. Sedan körde jag ett race. Prinsen vaknade och var på dåligt humör. Jag, förvirrad som vanligt, råkade lämna Akademibokhandeln utan att betala en almanacka. Gick tillbaka in och pröjsade. Ringde till sambon. "Nu måste klockan vara 16! Du ringer alltid den tiden och undrar när jag kommer hem!"sa han vad jag upplevde anklagande.Talade om att jag bara undrade vilken klädstorlek han har "I fall att Tomten kommer med kläder..." Handlade en tröja till sambon och gick sedan in i en liten butik och köpte handgjorda praliner till dagmamman. Glömde påsen med almanackan och sambons tröja och fick jogga tillbaka med tjockmagen och barnvagnen i snömodden till pralinbutiken. På hemvägen frågade Prinsen femtio gånger om vi inte var framme snart. Väl hemma var jag på skittrist humör. Jag sopade igen dörren, helt utmattad, lät alla ytterkläder och klappar ligga i en hög på hallgolvet. Sedan däckade jag flåsande i soffan. "Är du ledsen mamma?" undrade Prinsen som blivit på bättre humör. "Näe, mamma är bra trött" svarade jag gråtfärdig. Efter att ha grinat lite av utmattning samtidigt som jag tvättade ansiktet i rinnande vatten sansade jag mig.

Började laga mat och det blev rester som jag inte alls var sugen på. Skulle egentligen ha handlat, men det fanns ingen kraft till det. Undrade i mitt stilla sinne när sambon skulle dyka upp men jag hörde inte av mig. Det var inte på ett positivt sätt han sa att jag alltid ringer klockan fyra tyckte jag, men jag anser att det är en relevant fråga. Andra människor som lever med en eller flera andra människor brukar meddela när man kommer hem på eftermiddagarna. Det har i alla fall jag fått för mig. Här kan det vara 17 eller 21. Sambon kan jobba i Uppsala eller Flen. Många gånger när jag ringer och undrar när han kommer hem är svaret "När jag har jobbat färdigt", vilket känns nonchalant. Så jag sket i att ringa. 19.30 ringde sambon glad i hågen och sa att han var på väg hem. Jag hade då hört om flera olyckor på vägarna men ville i alla fall inte ringa och vara besvärlig, vilket det känns som att jag uppfattas som. Så när han kom hem var jag ännu på lite dåligt humör. Sambon märkte att jag inte var helt ok och många gånger undrar jag varför jag aldrig kan få höra: "Hur är det?" Bara så. Lite medkänsla, genuin omtanke. Istället för "Men vad fan är det meeed dig?!" som igår. Alltså, hur svårt kan det vara? Med lite ömhet. Jag är ju för fan till och med höggravid! Kan man inte ens då få lite omtanke. Nej. Det går tydligen inte.

Jag vill inte jämföra mig med andra, men många gånger får jag känslan av att sambon och jag lever så olika andra par. Där min sambo kör sitt race och kanske inte hör av sig som igår. Där han jobbar mycket och tar för givet att jag är med Prinsen (vilket jag så klart är). Där jag inte är så beroende av honom, då jag packar in Prinsen, grejer och mig själv i en bil och drar på olika upptåg. Där det inte är självklart att vi som familj umgås hela helgerna. Vi är självständiga men ibland blir balansgången svår. Som att vi tappar varandra på vägen. I att han gör sina saker.
T ex leker med den nya datorn istället för att prioritera att sätta upp skötbordet till bebisen. I att jag väljer datorn och han tv:n istället för att välja varandra. I att vi periodvis inte har så många gemensamma roliga upplevelser att dela. Att det ofta är Prinsen och jag och "pappa på jobbet", vilket förstås är ännu mer påtagligt nu när jag gått ner i tid och snart är hemma med en bebis. Jag tror också att sambon är van vid att leva med en (inte för att skryta) rätt självständig tjej som mig. Som att han inte fattar hur andra har det (även om jag som sagt inte vill jämföra). Som när jag undrar om vi kan åka till Ikea menar han att jag kan göra det då jag slutar tidigt. Åka till Ikea. Med Prinsen, jättemage, saker att lämna tillbaka (felköp) och nya att handla. Visst, jag klarar det. Men jag vill inte hamna där igen. Där jag låg igår som en våt fläck i soffan då Prinsen undrade om jag var ledsen. Men jag vet inte om sambon förstår och kan sätta sig in. För han är van. Att det finns kraft och energi hos mig. Och han vet inte ens om att jag var slut igår. För han valde att inte fråga. Och efter det åkte jag och handlade så att Prinsen fick vara med sin pappa. Och då svor jag i bilen. Fan och helvete att det inte kan vara lätt. Skit och jävlars att man aldrig kan bli förstådd.

Tack!

Först av allt vill jag säga tack! Tack till er alla som lämnade ett avtryck och skrev en liten presentation om er själva. Det var väldigt kul för mig att ta det av! Jag tycker att det är så kul att ni följer mig här på bloggen! Underbart att många av er har lyckats få det ni önskar mest, all lycka till er som fortfarande kämpar!

Helgen har varit lugn. Det började med att Prinsen hade feber och ont i halsen när jag hämtade honom hos dagmamman i torsdags. Då jag vet att det går halsfluss hos dagmamman ringde jag i fredags till vårdcentralen. "Det är ingen som kollar upp efter en eller två dagar" fick jag till svar. "Dessutom kan man se tidigast i morgon om det är halsluss." Så det var bara att hålla ut. Med alvedon som tog ner febertopparna som högst var 39.9. Man förstår ju att något är galet när ens prins tackar nej till både sagoläsning och isglass. Efter två nätter med risig sömn, med stekheta fötter på min rygg åkte vi till närakuten igår. Jorå. Halsfluss. Efter bara några doser av penicillinet mår Prinsen bättre och det är en fröjd att se att han nu leker för fullt igen.

Det börjar dra ihop sig på riktigt och idag ska jag nog ut i förrådet och leta fram grejer som vagn och spjälsäng. Dessa saker var nära att hamna på blocket i våras precis i samma veva som jag testade positivt. Nu hoppas jag bara på att sakerna ser ok ut, ska hotta upp dem lite tänkte jag.

Bye the way var jag nostalgisk här om dagen. Den 16:e var det precis fem år sedan jag kissade på stickan och fick ett positivt utslag. Det fanns något litet där inne, någon liten som sedan blev Prinsen. Fantastiskt att tänka på.

Hej

Ibland dyker det upp någon ny person som visar sig läsa bloggen. Vissa har följt den ett tag utan att ge sig till känna, andra sträckläser en massa på en gång och säger hej direkt. Mig spelar det ingen som helst roll vilket man väljer att göra, men visst blir man nyfiken. Vem är DU som läser min blogg och varför läser du?

Vill passa på att säga hej och välkommen till Wilda Mathilda som både gav sig tillkänna och skrev fina ord här om dagen.

/Anna-Bell

Gråt

Jag har verkligen inte slösat på tårar under graviditeten, inte mer än vanligt, men den här veckan har jag gråtit två gånger. Den ena gången var när jag ringde till sjukhuset där snittet ska göras. Jag tänkte att det planerade datumet låg lite väl tätt inpå det beräknade förlossningsdatumet. Så jag ringde och frågade, bara undrade. Och blev sedan ifrågasatt. Det var inte så att jag var gå-på-ig, inte alls. Jag vill bara inte att förlossningen ska dra igång, utan att det blir lungt och fint denna gång och tänkte att det kanske är bra att ha några extra dagar att spela på. Men jag fick inga goda råd. Bara ett dåliga samvete när syrran sa "Men är det ingen som sagt att det är bäst att barnet ligger så länge som möjligt i livmodern?!" Sedan sa hon att "Men du har ju gått igenom en del ser jag..." men jag vet inte vilket av allt hon menade. Hur som helst fick vi en ändrad tid för snitt, två dagar tidigare än den förra. Och efter samtalet grinade jag på jobbet, hulkade för att jag tyckte att hon inte gav mig bra information, utan bara ett dåligt samvete. Som att jag inte skulle göra det som är bäst för barnet.

Den andra gången tårarna kom var en morgon i badrummet. "Prinsen, ge mig din tandborste så ska jag borsta dina tänder" sa jag. Och plötsligt kom tandborsten farandes mot mig och träffade mig mitt på munnen. "Aj!" sa jag och Prinsen rusade ut från toan. Jag vet inte vad som flög i honom, han brukar aldrig kasta saker. När han kom in igen efter kanske två minuter satt jag på toalocket med ett litet blödande sår på munnen och grät. Det liksom bara kom och jag kände mig jättedum. Som en fjant som börjar böla för ett litet sår. Jag kände mig pinsam och blev rädd att jag gav honom dåligt samvete. "Förlåt" sa han och kröp upp i mitt knä. "Gjorde det ont, blöder det?" "Ja" svarade jag. "Det var inte med flit" sa han. "Älskade, du kastade tandborsten men det var inte meningen att göra illa mamma, det förstår jag" sa jag. Så kramades vi länge och jag förklarade att jag har lätt för att gråta just nu, att man kan bli så när man har en bebis i magen. Att jag nog började gråta för att jag är lite trött. Att det inte alls var så farligt med tandborsten och det lilla såret på min läpp. Jag tror att han förstod.

Jag är nog lite känslig just nu.

Tankar om blod

Jag har varit rätt cool den senaste tiden. Gått till kuratorn med jämna mellanrum. Inte nojat för mycket. Inte alls för snittet som skall utföras inom en relativt snar framtid. Så i natt. Vaknade jag med andan i halsen. Tänkte på blod. På två och en halv liter som rann ur min kropp då Prinsen föddes. Jag. Vill. Inte. Förlora. Blod. Igen. Kände mig plötsligt rädd där jag låg i dubbelsängen och lyssnade på Prinsens och sambons andetag. Katastroftankarna kom slagkraftigt från ingenstans och jag försökte slå bort dem. Någon ska skära mig i magen. Det hände inte förra gången jag födde barn, men jag blödde som en gris ändå. Jag vet att det nog kommer att gå fint, att min livmoder nog vill dra ihop sig den här gången. Men ändå kom rädslan. För att ligga och blöda. Förblöda.

Jacka

Jag vet inte varför, för jag känner inte min granntant så vidare värst alls. Men här om dagen när vi sa hej till varann fick hon för sig att hon hade en jacka som jag kunde få. Så igår knackade hon på med en skitful blå jacka från typ 1982. En tunn variant med en logga från Lindex som jag aldrig någonsin har sett. Så sa hon "Här är jackan och det är ju din favoritfärg!" Öh, hur tänkte hon då? Att jag har en blå Everestjacka i dun (som sjunger på sista värsen) eller vad? Så vad ska jag göra nu då? Jag vill absolut inte ha den muggiga jackan på mig men vill ju heller inte verka otacksam. Har heller ingen lust att förvara den i varken en garderob eller i förrådet. Tack för den.

B

Jag var på fest i lördags. En kompis till mig fyllde 30. Vi är hyfsat bra kompisar, men inte alls jättenära. Vi ses någon gång ibland, pratar lite då och då om mest ytliga grejer. Tidigare på dagen var jag på julmarknad och fick för mig att jag (som var sent ute med present) skulle köpa något till kompisen där. Jättebra. Liksom två flugor i en smäll. Jag inhandlade lite olika marmelader och något slags knäcke plus en pepparkaksdag. Det var ett färdigt kitt. Tänkte att det såg mysigt ut, lite hemma-hos och att kompisen skulle kunna baka med dottern. Dessa saker fanns inslaget i cellofan. På vägen till festen stannade jag vid en blomsteraffär och köpte en stor bukett röda tulpaner. Festen var trevlig, en tillställning hemma för bara tjejkompisarna, och det bjöds på smörgåstårta. Efter ett par timmar började kompisen öppna sina presenter. Det var behandlingar på Sturebadet, spabesök och allt möjligt lyxigt...och min cellofangrej. Även om flera andra hade gått ihop, vilket inte jag hade då jag inte umgås med hennes andra vänner, så kändes det så fel. Så snålt trots att det ändå gick på drygt tvåhundringen. Ja i dessa havandeskapspenningstider tyckte jag att det räckte så. Fel trots att jag är en sån person som inte gillar när folk blåser upp det där med presenter. För jag tycker faktiskt att det är tanken som räknas. På riktigt. Men så ändå. Känslan av att det hela var fel och B. Varför då egentligen?

Lyckodag

Vi firar här hemma i förorten idag. Firar att det är elva år sedan sambon och jag träffades. Elva år sedan jag sneglade på honom och tyckte att, jo han var väldigt fin. Elva år sedan hyrde en massa filmer, höll i handen och blev förälskade. Det har varit toppar och dalar. Vi har bott flera år på minimala kvadratmeter, varit många och långa svängar i IVF-karusellen, renoverat i flera år. Jag har älskat honom besinnigslöst men ibland velat dumpa honom på dagen. Min fina sambo. Han som blev pappa till mina barn. I kväll ska vi äta gott tillsammans med Prinsen. På fredag ska vi på restaurang, bara han och jag.

Vi firar mer idag. Det är precis fem år sedan vi var på Huddinge sjukhus och fick tillbka ett embryo. Ett starkt litet embryo som höll sig fast, utvecklades och gjorde oss till föräldrar. Det var embryot som blev han. Vår älskade prins. Han som gör mig lycklig varje dag. Som just nu sitter i soffan med en mantel på sig, tittar på film och äter kalla prinskorvar.

Kärlek. Rus. Lyckodag.

Att snittas

"Jag har ett planerat snitt inbokat i början av januari". Det är så jag säger när folk undrar när jag ska föda. Många undrar varför och flera gånger har jag hört "Är det för att du vill det eller?" Vad menar folk och varför vill de veta? När jag, som vissa gånger, har dragit hela storyn om en navelsträng runt Prinsens hals, yttre press och om att jag sprack hela vägen och fick stora problem i de nedre regionerna efteråt ser en del lättade ut. Som att "Jaha, det finns ett skäl. Det var bara inte det att du har lust. Puh." Som att det är någon prestige att föda vaginalt, som att man liksom inte får missa det.

Bye the way så verkar sambon rädd och sa igår att "Jag vill bara att det ska vara gjort och att jag får hålla bebisen i mina armar". Själv känner jag min hyfsat lugn inför snittet men önskar så klart av hela mitt hjärta att barnet är friskt och mår bra. Trots att jag är lite av ett kontrollfreak har jag inte läst något alls om kejsarsnitt. Har bestämt mig för att lyssna noga på införmationen vi får ett par dagar innan på sjukhuset. Det får räcka.

Mitt jobb

Det börjar närma sig slutet på mitt jobb. Jag har 14 arbetsdagar kvar att göra. Jobbet som jag har haft i tre år. Där jag har varit med om flera stora omorganisationer, där jag aldrig talade om att vi befann oss i IVF-helvetet. Där jag jobbade samtidigt som jag rännde mellan Doktor L och Uppsala, där jag fixade med ÄL-stickor på toaletten, där jag upptäckte ett av de tre tidiga missfallen. Där jag nu går runt med tjock mage och springer in på samma toa fem gånger per kort arbetspass för att Den Lilla trycker på.

Min förra arbetsplats lämnade jag efter en lång sväng i IVF-karusellen, med magen i vädret, fast besluten att aldrig mer återvända. Snart ska jag göra samma sak här.

Kollat till

I går var vi och kollade till Den Lilla. Vi gjorde det tillväxtultraljud man blir erbjuden om man gjort IVF. Det var helt underbart att se honom/henne! Det lilla foster vi såg förra gången har nu blivit en bebis. En bebis som låg och plutade med munnen som att h*n svalde fostervatten, som höll sina små händer framför ansiktet. Den Lilla väger nu 2100 gram och är 5% större än genomsnittet. Flödet i navelsträngen var bra och det andra (hjärtaktivitet, fosterrörelser och fostervattenmängd) såg också fint ut. Jag kände sån glädje när vi åkte hem. Det börjar dra ihop sig. Snart har vi vår efterlängtde bebis hos oss. Jag är nyfiken och jag längtar.

Övertramp

En nära släkting till mig har senaste tiden gjort små övertramp vad det gäller Prinsen. Så att Prinsen själv har sagt till. Så att det har satt sig i min skalle. Jag tror att det handlar om en annan barnsyn. Men jag tycker att det är fel mot ett barns integritet. Mer kan jag inte skriva.

Jag arbetar med barn. Jag har ett förhållningssätt. Vet vad som är ok och inte. Jag måste ta upp detta. Det känns obekvämt och jag vet inte hur. Men det finns inget som är viktigare än Prinsen. Jag är hans lejonmamma. Jag backar upp honom trots att det är obekvämt. Alltid.

Bh

För rätt många veckor sedan upptäckte jag att mina vanliga bh:ar inte passade. Tuttarna är liksom lite större än vanligt. Jag gick till en affär och inhandlade några nya, vilket blev amningsbh:ar. Jag tänkte att de är mjuka, har tunnt skönt tyg och förstår att de kommer till användning senare. När jag sedan provade satt de bra. Det var bara en grej. Det är inte bara brösten som har blivit större. Även bröstvårtorna är liksom mer stora och utåtstående. När jag provade mina nya bh:ar såg man dessa två peka ut från tröjan och det kändes...porrigt. Jag inhandlade amningskupor som jag la i och problemet var löst tyckte jag. Idag råkade jag få syn på mig själv i spegeln. Vad jag la märke till var då att i koftan jag hade på mig såg man amningskuporna rakt igenom. Inte så att de lös, men dock. Det såg alltså ut som att jag har enorma vårtgårdar. Och så har jag suttit på två utvecklingssamtal i dag på jobbet. Man kan ja bara hoppas att ingen kollade på min barm. Vilket är då bäst? Att folk kan ana att två bröstvårtor sticker ut eller att folk tror att mina vårtgårdar är typ åtta centimeter i radie...Eller man kanske ska kassera den där koftan helt istället.

Läget

Jag har nu gått ner i arbetstid och det känns skönt, rimligt liksom. Den lilla i magen buffar för fullt och det är underbart mysigt. Karln jobbar lite mindre just nu och det är bra. Jag har förkylning nummer sjuttiofemtusen under denna höst men bävar mest för magsjukan som kommer varje år. I morgon ska jag till kuratorn igen. Lite så är läget i stora drag.

Mjuknat

Här om dagen var jag lack. Nu har jag mjuknat. Det började med att sambon kräktes ch hade ont i magen igår. Vi tänkte på magsjuka direkt. Jag bäddade i gästrummet. Hell no att jag vill ligga på badrumsgolvet, inte heller att Prinsen ska behöva göra det. Idag var magvärken värre och det hela slutade med att sambon tog sig till vårdcentralen och vidare till Det stora sjukhuset. Nu är han inlagd och väntar på en operationstid för blindtarmen. Vi var där i kväll, Prinsen och jag. Sambon hade ont men var ok. Prinsen lade sig bredvid och hissade sängen upp och ner, testade radion och ringde på personalen. När vi skulle gå sa Prinsen "Jag kommer att sakna dig pappa" och när vi kom till hissarna grät han. "Jag vill gå tillbaka! Jag vill inte lämna pappa här i natt!" Jag var tvungen att själv svälja gråten och lova en tablettask i Pressbyrån. Hemma är det stökigt. Sambons strumpor ligger slängda på golvet och disken svämmar över. Kan inte alls känna irritation. Bara ödmjukhet över att jag har min familj och att sambon förmodligen är hemma snart igen.

Rullar på

Ja det rullar på. Magen växer, Den Lilla tumlar runt för fullt och jag räknar veckor. Det är faktiskt inte så himla länge kvar. Är i vecka 31 nu. Fortfarande kan jag haja till och kolla ner på min mage, tänka att "Shit, jag är verkligen gravid!" som att jag stod utanför min egen kropp och iakttog. Det känns verkligen fantastiskt!

I går surnade jag ur på sambon som avskyr mitt tjatande om saker som bör göras. Men säg då för fan inte att du ska hänga upp hyllan från Ikea och den nya nyckelhållaren. Säg inte att du ska rensa avloppet i toan som vi inte har kunnat använda på en massa månader eftersom det är stopp. Ja jag vet att det inte är så angeläget då det är JAG som tvingas treva mig ner till undervåningen varje natt för att kissa. Informera mig om att du tänker ligga i soffan i flera timmar och kolla på fotboll när jag är ute och leker med Prinsen. Om att du skiter fett i att hänga tvätten. Förbered mig gärna på att du sedan tänker flippa när jag undrar varför inget är gjort.

Sms fick han i morse, sambon. Där jag talade om att det inte är ok att skrika på mig inför Prinsen. Det är en sån grej som kan få mig att vilja leva utan en karl, göra slut för gott. Skrik aldrig på mig inför mitt barn. Jag menar aldrig! Sedan skiter jag i om man är stressad eller att jag är tjatig. Skrev också lite annat som jag hoppas han tog åt sig av. Nu är min taktik att: 1 Inte nämna något som skall göras hemma, 2 Inte fråga vad han ska göra på helgen (Han jobbar eller struntar i att haka med på mina och Prinsens grejer). Jag vet att han har mycket och jag förstår det, men ärligt. Lite engagemang kan man väl få? Ska se om min taktik ska få sambon att 1 Göra grejerna självmant och 2 Fatta att han ska vara mer med Prinsen och mig.

Nedräkning

Ja den har börjat. Det är åtta dagar kvar på mitt odinarie schema, sedan ska jag gå ner i tid. Det känns bra. Jag kommer att arbeta mindre än halvtid och göra annat på dagarna än att bara jobba. Typ göra mysiga saker med Prinsen. Så mysigt.

Föräldrar

Jag jobbar med barn. På köpet får jag deras föräldrar. De flesta av dessa vuxna är trevliga, positiva och nöjda. Men så finns det en annan klick. Som bara ser till sitt lilla. Som inte förstår att deras barn är en del i ett sammanhang, en verksamhet. Att vi pedagoger inte kan vara alla till lags med alla sorters önskemål hela tiden. Morgonen började med att en sådan mamma kom till mig. Snäste fram några åsikter och vände på klacken. Jag skulle vilja låta allt rinna av mig som vatten på en gås. Istället blir jag på dåligt humör. Muttrar och säger fula oprofessionella saker ihop med fina kollegan M i garderoben. Låter denna mammas åsikter ligga som ett disigt moln över min dag. Låter hennes kritik få mig att känna mig otillräcklig trots att jag försöker göra mitt bästa. Det känns tråkigt. Jag vill sluta på jobbet nu.

Om

"Tänk, om tio veckor kommer bebisen!" sa jag till sambon här om dagen.
"Om, ja" sa han.

Jag levde länge i det där OM. Om den klarar upptiningen, om den fortsätter dela sig, om det inte blir missfall igen, om det blir en graviditet om består hela vägen ut.

Jag förstår att det inte är lika uppenbart för sambon trots att jag är tjock. Han har varit med på ett ultraljud av tre, aldrig hört det lilla hjärtat slå. Jag känner dagligen att h*n rör sig. För mig är det påtagligt. Jag tror att sambon är rädd. För att något ska gå galet.

"Visst kan tråkiga saker hända" sa jag. "Men jag räknar med att det kommer ett barn. Det måste vi våga göra."

Helgen

Helg med musikal, då sambon och jag var lite kära och höll handen. Då Prinsen var go som vanligt och sa många roliga saker att skratta åt. Helg då Prinsen och jag åt ost och kex och kollade på Dansbandskampen. Vi sjöng högt med i Manboy. Helg då vi fixade en pumpagubbe, då sambon var ute och glömde nycklarna på festen. Det var svårt att somna om efter att ha vaknat av en massa bankande vid tresnåret. Helg då vi uträttade en hel del grejer, då det blev en söndagsfika med fina vännen O som varit bortrest i flera månader. I morgon är det ny vecka. Vecka 44 och 10 veckor kvar av graviditeten.

Hur svårt kan det vara?

Här om dagen var jag på MVC. På väg in dit såg jag en tjej som stod och rökte. Gravid. Hon dök senare upp i väntrummet. Jag ville slå henne. För att hon pissade på storheten i att vara gravid, för att hon sket i respekten för sitt ofödda barn. Jag sa ingenting, jag hade Prinsen med mig och jag vet egentligen inte om det är jag som ska vara polis och tala om. Hon borde redan veta. Nej jag röker inte själv. Nej jag har aldrig gjort det. Men hur svårt kan det vara att sluta röka för sitt barns skull? Hur svårt kan det vara att låta bli att mata sitt barn med sån skit? Jag bara undrar.

Middag och handlande

Det blev ingen middag med C och E. På morgonen fick jag ett smssvar på mitt meddelande Det stod något i stil med att "Trist att din karl ratar oss." Så en smajlgubbe. Men ärligt. Vi har känt varandra i 12 år. Ja han kanske bangar. Men det är ingen nyhet liksom. Jag hade i alla fall ont i magen hela dagen. Det var som att jag hade sträckt mig i halva sidan. Jag vaknade varje gång jag vände mig om hela natten. Lommade ner till MVC på morgonen och de sa att barnet verkade må bra och att det nog var något muskulärt. Jag skickade ett sms på eftermiddagen till C, talade om att jag hade ont i magen. Inget svar. Jag ringde en timme senare. Inget svar. Jag skrev ett sms i dag, att "Hoppas att ni hade det trevligt och vi ses en annan dag" (för det skulle tydligen komma andra gäster också) men inget svar. Jag tror att jag lägger ner snart.

Idag var Prinsen och jag i ett köpcenter här i närheten. Vi ilade runt och gjorde en massa grejer som jag bockade av på en lista. Summan av kardemumman blev att jag har inhandlade ett för små vintervantar och att jag glömde ställa P-skivan så att jag fick 350 kronor i böter. Naturligtvis har jag redan dragit till med en liten story och försökt att överklaga boten. Antagligen funkar det inte alls, men försöka duger.

På hemvägen var Prinsen hungrig och jag svängde förbi MC Donalds. Vad gillar ni dessa två altertativ:

1. Ett sexpack nuggets, en hamburgare och en juice. 72 spänn.

2. Ett sexpack nuggets, en hamburgare, en juice, en pommes, äpplen och en bok om Lilla Anna Och Långa farbrorn. 52 spänn.

Öh, gissa vilket alternativ det blev. Ibland är Anna-Bell med på noterna. Vissa andra gånger skulle jag lika gärna kunna ta det jag först beställde och bara "Shit vad dyrt! Mutter, mutter" utan att reflektera närmre.

Musik

Jah har fått något mysigt att grunna på. I brevet vi fick från sjukhuset där kejsarsnittet kommer att göras skrev de att de har bandspelare på rummet, att man gärna får ta med egen musik. Så himla mysigt! Det kanske man fick då Prinsen föddes också och jag hade en Sadeskiva i väskan men det kom aldrig på tal. Denna gång är det under kontrollerade former. Jag ska inte ha ont. Vi vet när skivan ska sättas på. Men vad ska man välja för musik? Jag får välja säger sambon, men jag vill ha något som vi båda känner oss nöjda med. Jag vill att det ska vara glad musik.

När jag var på Linnékliniken förra gången (sista gången!) och precis hde fått tillbaka Den Lilla så satte jag mig i mitt rum jag fick ha då jag var där. Jag satt i den vita rocken med de korviga strumporna och den första låten som spelades på radion var Keep on walking, med fina Salem Al Fakir. Jag älskade den låten innan och nu betyder den så ännu mycket mer. Det kanske är den låten som ska spelas i rummet när bebben gör entré?

Som vanligt

Jag till sambon: Vi är bjudna på middag till C och E på fredag.

Sambon: Jaha.

Jag: Det skulle vara kul om du hakade på.

Sambon: Om jag inte kan då?

Jag: Vad ska du göra då?

Sambon: Jag tänkte gå ut och äta med J (som är anställd på sambons firma). Han fyller år.

Jaha. Så var det med det. Då blir det till att skicka ett sms till C och tala om att det "bara" blir Prinsen och jag. Som vanligt.

Extrajobb

Det är slut nu på sambons extrajobbande. Det sa han i alla fall idag. Jag ångrar att jag inte spelade in det hela på film, för det tror jag när jag ser det. Det ska bli väldigt skönt att ha honom hemme lite mer. Om det nu blir så.

Helgen har varit lugn och skön. Hann med några grejer på göralistan men inte allt. Fixade på tomten men hann inte storhandla. Nåväl, hinns kanske med i veckan. Idag var jag med syrran på stan. Händer inte ofta. Vi var på secondhandaffär och provade mössor och hattar. Jag skrattade så att jag höll på att ramla omkull. Egentligen för sällan man skrattar så hystreiskt.

I morgon går jg in i vecka 28. Det går framåt och det känns underbart skönt. Vågade mig faktiskt på att köpa en liten body idag. Undrar så vem som finns där inne.

Parmiddag

Här om dagen fick jag ett sms av min kompis C. Vi har känt varandra i kanske 12 år och umgås lite sporadiskt. Hon bor med sin kille E här i stan och de har inga barn trots att de är över 30 år. Ja jag är ju inte typen som frågar som ni förstår. Men hon har själv tagit upp det ett flertal gånger och sagt att "Han är sugen, men inte jag. Jag vill kunna gå ut och äta och resa. Jag är inte redo och vet inte om jag vill ha barn." Fine, folk är olika. C och E lever inte så lika sambon och mig. De är väldigt pariga, är nästan jämt tillsammans om de inte jobbar men så är det inte här och har heller aldrig varit. Min sambo jobbar en hel del och ofta är det Prinsen och jag stora delar av kvällar och helger. Det är inget problem för mig för jag gör nästan bara saker som Prinsen kan hänga med på som att träffa kompisar då vi går promenader eller fikar. Vissa gånger är sambon hemma med Prinsen om jag vill träffa en kompis kvällstid och t ex gå på bio eller gå ut och äta. Det varierar förstås hur mycket sambon jobbar och visst ses vi, men det är inte vi, familjen, non stop hela helgerna. Jag förstår att vi kanske är lite annorlunda. Men till saken. C bjöd via sitt sms på middag och jag tackade ja. Hon undrade i sms:et om "vi" ville komma och jag antog att hon menade Prinsen och mig. För så här är det att när jag träffar vissa av mina vänner passar sambon på att göra annat. T ex vara med någon av sina kompisar eller bara vara hemma och ta det piano. Han gillar inte ens alla av mina kompisars partners och tycker ibland inte att han alls har någon lust att sitta på parmiddagar. Sådana middagar har vi med en del vänner där vi funkar ihop alla fyra. Sambon borde bjuda till, det kan man tycka. Ja visst, det kanske han borde. Men nu är det så här det ser ut och alltid har varit och för mig är det inget problem. Förra gången jag fick ett liknande sms av C undrade om jag skulle lämna Prinsen hemma men då sa hon "Nej det är så kul att träffa honom. Ta med honom!" Så det är inte det. Hon vill att alla vuxna ska ses och jag vet att sambon inte har lust med det alls och det är inte för att han ogillar C och E, utan att han vill göra annat. Detta sms kom idag och gjorde mig faktiskt lite stressad:
"Hej! Vad trevligt att ni kommer! Det är så länge sedan vi träffade din man! E ser verkligen fram emot det! Kram /C"

Så vad ska jag göra?

1. Vara ärlig och tacka vänligast från sambons sida men säga som det är att han har häcken full och helst vill ligga på sofflocket när han är ledig. Man kan ju faktiskt inte tvinga vuxna människor.

2. Säga att "Oh no! Sambon tyvärr är upptagen" men att jag kommer och Prinsen också om hon tycker det. Mellanmjölksalternativ liksom.

3. Säga till sambon att han faktiskt får hänga med på en middag. Att man får "offra sig" ibland och att det säkert kommer att bli jättetrevligt.

Ge mig ett råd! Vad hade ni själva gjort?

Kontroller

Här om dagen var det kontroller. Hos barnmorskan där Prinsen och jag ännu en gång lyssnade på hjärtljuden. Hos BVC där Prinsen fik göra en fyraårskontroll. Det gick fint att rita en gubbe. Han ritade mig med en bebis i magen. Sedan gick han balansgång på en linje på golvet och trädde pärlor på en tråd. När det kom till syntestet ville han inte mer utan lade sig under bordet. När sjuksyrran kikade på honom och undrade om hon kunde få visa en grej sa han bestämt "Aldrig i livet!" Samma sak vid hörseltestet när syrran undrade om han ville testa hennes coola hörlurar. "Näe jag har egna lurar i bilen" svarade han. Vi fick helt enkelt boka in en ny tid för syn- och hörseltest.

Idag är det vabbande igen. Det är det tredje veckan det bir så. Nu är det feber. Men det är svårt att få ner febern när alvedonet spottas ut i soffan med flit. Jag tolkar det helt enkelt som att allmäntillståndet rätt ok ändå, när man orkar sätta sig på tvären. Hoppas detta går över snabbt.

Jag har också varit på ytterligare ett besök hos kuratorn. Det känne helt ok att prata lite med henne. Vi snackade en del om karastrofankarna men även om dåligt samvete och att försöka vara en tipp topp mamma. Minst fem besök till ska jag gå på tyckte hon.

Datum

Idag kom det ett brev med ett datum. Datumet på när vår bebis, Prinsens lillasyskon, ska komma. Jag blev alldeles pirrig. Allt blev plötsligt så påtagligt och konkret. Så spännande. Så himla verkligt. Ja jag har stor mage. Ja den rör sig. Men nu, nu vet vi det som förmodligen kommer att bli vårt barns födelsedatum, när vi får se honom eller henne. Åh vad svindlande.

Veckan som var

I dag är det söndag. Denna vecka har jag jobbat två dagar och vabbar tre. Prinsen har haft nässelutslag och nackspärr i olika omgångar. Pappas fru har opererats (tack alla för fina kommentarer) och jag har varit på premiärdate med kuratorn. Hur det gick hos kuratorn? Tja, vad ska man säga. Jag kom in i ett klassiskt rum med två stolar med ett bord emellan. På bordet låg en förpackning näsdukar. "Du har fått en remiss av Doktor D" sa hon. "Ja jag har kontrollbehov, katastroftankar och dödsångest" sa jag. "Det är ingen rolig kombo" tillade jag. Så fick jag berätta en massa, om när jag har katastroftankar, i vilka situationer. Och hon noterade i sitt block. Jag vet inte om samtal hos henne kommer att hjälpa mig men jag hoppas. Det kan ju knappast bli värre i alla fall. Denna vecka har jag en ny inbokad tid.

I veckan har jag också överraskat sambon med en inbokad massagetid. Tänkte visa mitt goda jag och vara lite gullig. Det är jag annars inte nu känns det som. Vi umgås nämligen inte. Och när man umgås lite blir de inte bra. Alls. Sambon jobbar på som en galning med sitt nya företag. När han är hemma om kvällarna somnar han eller jag med Prinsen. Sover inte sambon sitter han med fakturor eller kollar på tv. Jag är inte intresserad av tv, eller inte av samma program som honom. På helgerna jobbar sambon. Och gör han inte det är han astrött och vill ligga i soffan. Jag vill inte ligga i soffan utan vill göra saker. Det är mycket Prinsen och jag själva. Så har det nästan jämt varit, nu väldigt påtagligt. Jag räknar liksom inte med sambon. När jag ringer och undrar när han ska komma hem säger han "När jag är klar" och det kan vara när som helst. Efter fem timmar eller efter tio. I lördags var det klockan 19.15. Han renoverar när han orkar men spar på sakerna tills jag tjatar, då blir han en martyr och gör grejerna med sur min. Men den som spar den har liksom. Förutom att jobba och renovera ibland blir det inte mer. Kanske laga mat då, vilket han gjorde mer förr. Sambon tycker att jag klagar på honom och visst pyser det ut då jag tycker att han borde vara med med Prinsen och mig. Nej läget är inte kul just nu men jag undrar om han fattar vad jag tycker. Det går liksm inte att prata med honom för då tycker han att jag bara gnäller verkar det som. Han har heller ingen som helst förståelse för att jag just nu mår lite si och så psykiskt och det är en svaghet hos honom tycker jag. Att han har svårt att sätta sig in i andras situationer. Jag tänker att det är tur att jag inte ligger däckad med asont i bäckenet eller något. Har svårt att tänka mig att han skulle släppa sitt jobb för det. Han skulle förmodligen bara tro att jag överdrev och köra sitt race som vanligt. I morgon går jag in i vecka 27. Fortfarande har han inte tagit en enda bild av min mage trots att jag har bett honom.

På tisdag får pappa och hans fru närmare besked om hur det egentligen liger till, hur mycket skiten har spridit sig vidare, till vart osv. Jag tänker på dem mest hela tiden. Så håller jag på och nojar för mig själv också. "Fan säg inte att alla hormoner jag har proppat i mig ger mig detta senare i livet." Men samtidigt kan jag inte tänka så. Hade det funnits stora risker med IVF hade Socialstyrelsen gåt ut med varningarr och mitt älskade barn blev faktiskt till så, så det är ju inget att fundera över. Men detta tillhör väl katastrofbilden jag har i samspel med det hemska har drabbat på nära håll.

Jag har blivit beviljad helv havandeskapspenning förresten, vilket innebär att jag från vecka 32 får gå ner i tid på jobbet och då arbeta hälften av det jag gör nu. Resterande tid tycker tydligen FK att det är ok att lyfta barn och böja sig ner 100 gånger om dagen. Men kära Försäkringstanter och gubbar, kom gärna till mig en dag och kolla hur det är att arbeta på en småbarnsavdelning med 30 barn, varav 24 är blöjbarn. Välkomna bara!

Böner

Det känns förjävligt när ens gråtande pappa berättar att det inte alls gick bra. Att skiten efter operationen inte är borta, utan att kampen just har börjat. Att det har spridigt sig. Jag ber inte bara en bön. Jag ber hela tiden.

Äntligen!

För första gången blir jag verkligen berörd av att läsa om ett Nobelpris. För första gången rörd till tårar. Tack! Evinnerligen tack Robert Edwards och grattis till priset! Du har kämpat för mirakel och jag har två här. Ett som sover middag på övervåningen och ett som buffar i min mage. Ditt arbete gjorde det möjligt. Det finns inte ord.

Cirkulerar

I dag opererades hon, pappas fru. För knölen i bröstet. Och här cirkulerar jag runt telefonen. För pappa skulle ringa sedan och säga hur det är. Och runt halsen har jag mitt fina halsband från Mawi, det jag köpt för att hälften av pengarna går till Rosa Bandet. Låt allt vara ok, låt allt vara borta nu.

Fyrasiffrigt, hipp hipp hurra!

Det började som en kul grej. Året var 2007, Prinsen var fem månader och det första jag skrev var så här:

Premiär!

Jag har tagit mig i kragen och skaffat mig en blogg. Ska bli både kul och befriande att ventilera mina tankar och känslor här!

På återseende!!

/Anna-Bell

Genom alla inlägg och årens lopp har det hänt en massa. Prinsen har blivit en rätt stor kille, vi har flyttat till huset i förorten och känt på renovering med stort R. Jag har fått många fina inlägg från tjejer jag inte känner i verkligheten, jag har också varit på bloggträffar, fått vänner för livet. Jag har delat med mig av stort och smått och har fått massor tillbaka.

Grattis bloggen, detta är mitt tusonde inlägg!

/Anna-Bell

Om snitt, svar till Linda.

Det var dramatiskt när Prinsen föddes. Han hade navelsträngen två varv hårt runt halsen. Han förlöstes med yttre press. Han skrek inte när han kom ut och personalen sprang med honom till akutrummet. Men allt gick bra och det tackar jag min Lyckliga Stjärna för. Jag blödde 2 1/2 liter. Jag sprack mycket, hela vägen. Fick sövas ner, opereras med 27 stygn, hade mycket problem efteråt och gick till en sjukgymnast till Prinsen var ett halvår. Det var det värt så klart. Jag blev mamma, fick världens finaste son som personalen tog ut i rättan tid. Men jag fick veta det redan då, att jag inte ska belasta det där området med en vaginal förlossning något mer. Därför blir det snitt den här gången.

Utslag

Prinsen har fått utslag. Stora, kliande, upphöjda blaffor som är nässelutslag. Det har uppkommit av allergi eller virus. Hoppas på det sistnämnda. Han äter allergimedicin och vi är hemma. Hoppas utslagen snart är väck.

Sax

Det är skönt att veta att blodet i trosskyddet beror på att jag har klippt mig i blygläppen och inte något annat. Ja det var svåransat för jag har liksom ingen sikt ner där längre och det var lite vildvuxet, så jag tog till saxen innan rakhyveln. Och det var väl det där med sikten som gjorde att det blev som det blev. Eller saxen.

Trombyl

Jag har ju tagit Trombyl hela graviditeten, en tablett om dagen. I går ringde jag till Linnékliniken och frågade när jag ska sluta med dem. Läkaren tyckte absolut att jag kunde göra det nu. Men på något vis känns det läskigt, speciellt med tanke på att jag vet att flera av er som läser här tidigare har svarat mig att ni fortsatte nästan fram till förslossningen.

Barnmorskan

I går var jag hos barnmorskan. Prinsen var med för första gången och det var mysigt. Han tittade noga på när jag fick ett stick i fingret, ett i armen och han flyttade nära mig när det var dags att lyssna på hjärtljuden. Allt var bra tyckte barnmorskan, bara lite lågt järnvärde men det är ju vanligt. Jag hade med mig några frågor som hon antcknade ner. Bland annat det här med trombylen, hur länge man ska ta det. Sedan om man nu för tiden gör ett tillväxtultraljud då man gjort IVF. Det gör man tydligen och vi ska få en remiss till UL i vecka 32. Hon pratade också om ett papper "som ska med till förlossningen" och jag rättade henne och sa "till snittet." Då verkade hon frågande och jag undrade i mitt stilla sinne om hon missat att göra anteckningar om att det redan varit bestämt från början att jag inte ska föda vaginalt en gång till. Hon skickade en remiss till sjukhuset där snittet ska göras för at vi ska få komma på ett förberedande samtal och få ett datum. Inte heller nämnde hon något om kuratortid som jag bad henne kolla upp. Hon sa bara precis när jag skulle gå "Hur är det annars då?" och det var både irriterande och skönt att hon glömt min historia, att jag gråtit de allra flesta gånger hos henne och att jag faktiskt sa att jag behöver prata med någon. På onsdag ska jag till kuratorn på vårdcentralen.

Tjuv

Hej, jag heter Anna-Bell och jag är en tjuv. Ja så är det. I vissa perioder. För att jag är så förvirrad och disträ. En period gick jag iväg med allt möjligt på barnvagnen. En flugsmällare, ett sexpack glas. Det är ingen sport för mig, absolut inte. Jag skulle aldrig sno något. Jag är en ärlig människa. Jag tog aldrig godis eller ett läppstift på åttiotalet som en del andra kompisar. För jag skulle dåna av skammen om någon kom på mig och jag vill inte göra fel.

Söndagen var en trött dag. Jag hade varit på sen fest dagen innan. Prinsen och jag var med kompisar i ett köpcenter. Han var trött, jag var trött. Vi försökte kolla på vinterkläder. Det hela slutade med att jag hastade iväg från en affär med Prinsen för att han skulle få sova en stund i bilen. I min famn hade jag min jacka, Prinsens tjocka fleece och...ett par obetalda svarta vintervantar.

Igår var jag med Prinsen på Ikea. Överlastad barnvagn, en hungrig prins i vagnen. "Jag ska bara betala. Självklart kan vi äta korv vid kassorna. En glass till efterrätt? Visst. Men du måste hjälpa mamma, fortsätt hålla i köksbunkarna för jag har fullt både på sufletten och i mina armar. Men säg till när du reser dig upp för annars välter vagnen och glasen kan paja." Typ så. Väl vid bilen när jag hade betalat och vi hade ätit korv upptäckte jag två obetalda saker igen, á 49 spänn.

Igår skojade vi, sambon och jag. Sa att "Tyvärr Prinsen. I år blir det bara en vänstervante för det sitter ett stort larm på den andra vanten." Jag måste försöka skärpa mig.

Namn igen

Jag är i vecka 25. Sambon har inte tagit en enda bild på mig för att dokumentera min mage. Igår när jag undrade vilka hans favoritnamn till bebisen är sa han att "Vet inte, det är väl ingen panik ännu." Nej verkligen inte, men kan man inte få spåna lite? Äntligen planera? En annan dag nämnde han att han är luttrad. Jag tror att han är rädd att något ska gå fel, att barnet inte är ok. Jag misstänker att han inte gillar tanken på snittet. Men jag kan inte bära det. Nej vi gjorde inte KUB-testen för att jag inte ville. Vi fick ingen hint om att barnet är i riskgrupen för Downs Syndrom. Nej jag ångrar inte mitt beslut. Men jag tror att tankarna mal hos honom, för jag vet hans rädsla. Men det är som det är och jag hoppas på det bästa. Imorgon ska jag till barnmorskan. Jag ska fråga när vi ska till sjukhuset för att prata om snittet. För då ska han med, sambon. Jag förstår att det blir verkligt när barnet kommer ut, att sambon missar en del nu. Jag känner fosterrörelser många gånger om dagen. Han gör inte det mer än om bebisen är igång när han håller på min mage. Vi får väl prata namn i december. Eller nåt.

Fest

Jag var på fest i helgen. Med personer som förstår och vet. Där jag kunde vara ärlig, tala klarspråk, lägga ut korten på bordet. På fest med min runda mage, där folk hade insikt i att jag längtat, där flera har liknande erfarenheter, där många nått sitt mål men andra inte. Jag har varit på fest där man vet att min graviditet är resultatet av både tur och hård kamp. Det är befriande att träffas, fint med denna speciella kontakt, detta betydelsefulla nätverk. Tack!

/Anna-Bell

Svart på vitt

Så kom svaret igår. Att pappas fru har bröstcancer. Fan. Efter en rutinmamografi upptäcktes en avvikelse. Så hon fick komma tillbaka och ta ytterligare prover och vänta. Våndas i en vecka. Igår var hon och pappa på sjukhuset för att få svar. Om mindre än två veckor opereras hon. Gode Gud, gör så att detta går bra.

Jobbigt

Så här i valtider har jag försökt hitta information vad de olika partierna säger om förskolan. Många gånger handlar det om fritids och mest om skolan. Men främst två saker har jag fattat. Vissa partier vill höja maxtaxan och öka tiden på förskolan för barn till föräldralediga och arbetslösa.

Så här: Om man är arbetslös eller är föräldraledig med ett syskon så får det äldre barnet vara på förskolan. Fine. Är barnet äldre tycker jag att det är självklart att barnet ska få upprätthålla sina kamaratkontakter. (Är man ett år och får syskon tycker jag att det nog är bäst att vara med mamma eller pappa hela tiden om möjligheten finns. Men det är ju min åsikt.) Denna tid barnet får vara på förskolan varierar från kommun till kommun. Där jag arbetar har vi 20 timmar i veckan för de barnen. De partier jag talade om vill att barnet ska ha en möjlighet att få vara på förskolan 30 timmar. Varför då känner jag? När redan en förälder är hemma? Det räcker väl med att få komma till förskolan och leka klockan 9-14 fyra dagar i veckan? Är inte det lyxigt? Varför inte satsa det på annat liksom?

Nu talar jag om de föräldrar som har två barn utan handikapp eller diagnoser. Som är föräldralediga. Nu talar jag utifrån att jag själv har ett barn och inte fler. Men jag kan inte tänka mig att jag kommer att klaga, påpeka att det är för lite tid som Prinsen får vara hos dagmamman. En del föräldrar tycker att det är så jobbigt att vara hemma med syskon. Det hör jag. Eller de tycker att det är jobbigt att det andra barnet "måste" till förskolan. Att det liksom bara är att gå dit, lämna, gå hem och vända. Men skit i det då. Gå inte ut den där morgonen när det regnar. Var hemma istället när du kan, när du ändå är föräldraledig. Baka chokladbollar, gå till parken, dra till Öppna förskolan, till ett museum. Man måste inte komma till förskolan varje dag. Erbjud barnet något annat en dag eller två. Sedan kanske du orkar ta dig och lämna igen. Om det är så jobbigt.

Vänta du bara får du se, tänker kanske en del. När du har en skrikande bebis som bara vill amma. Vänta får du se om det är så jävla lätt att stimulera Prinsen. Japp jag väntar och ser. Det ska bli så spännande.

Saknat

Samtal i telefonen mellan Prinsen 4 år och hans kompis F: (F är 6 år och dotter till min nära vän G som jag blev osams med så att vi inte träffades under hela sommaren. Prinsen och F har endast setts en gång efter det, på ett kalas där det var en massa andra barn med.)

Prinsen: Hej!

F: Hej!

Prinsen: Jag leker med lego, vad gör du?

F. Gör halsband.

Prinsen: Vi ska på loppis idag. (Det ska Prinsen, F, vännen G och jag tillsammans.)

F: Jag vet.

Prinsen: Ska vi leka då?

F: Ja!

Prinsen: Jag har saknat dig!

F: Jag med.

Prinsen: Hej då.

F: Hej då.

Lördag

Fina Prinsen leker och jag pysslar i köket. I min mage knuffas bebisen. Om några timmar ska vi träffa kompisar, längtanssyster med barn och bebbe i magen. Sen blir det kalas. I kväll ska vi på middag hos vänner. Jag ska snart googla på ett nice dessetrecept. Det kommer att bli en härlig lördag.

Profesionella samtal

På måndag ska jag till husläkaren. Han ska göra en bedömning om jag är ett fall för kuratorn eller om jag borde vända mig till mödravårdcentralen. Det har jag ju redan gjort förresten. För 3 1/2 vecka sedan. Men ingen har kontaktat mig. Just nu känns det onödig att gå och prata med någon. Som att allt är bra nu. Men jag vet att saker bubblar upp likt grejer kokar över på spisen. Jag har tänkt på att jag måste gå och prata med någon. För att på något sätt ta ansvar över mig själv, lassa ur en del skit ur ryggsäcken. Jag tror att alla borde det egentligen, prata med någon. Folk har att ösa ur, stort och smått.

Jag tänker på de gånger jag själv egentligen borde har fått professionell hjälp. Som när jag var ung, 17 så där, och hade ätstörningar. Jag kan själv inte fatta det nu. Jag som älskar mat och inte alls är kroppsfixerad. Några pratade om det på en middag för ett tag sedan, om ätstörningar. Om att det handlar om en ung tjej som inte vill bli vuxen. Jag lade mig inte i diskussionen men tänkte att det inte var så för mig. Jag mådde dåligt av en anledning jag inte vet. Jag ville ha kontroll och det hela blev att jag började ha det över maten. Detta samtidigt som jag plötsligt tyckte att jag var fruktansvärt fet. Jag borde ha pratat med någon då. Det gjorde jag en enda gång och jag minns att det var mest min mamma som pratade, hon var med. Och att jag ljög. Sa att jag inte alls tyckte att jag var tjock. Jag tog mig ur dessa tankar och ätstörningar efter kanske något år eller så. Det gjorde jag för att jag hade en underbar pojkvän som fanns där kravlöst vid min sida. Och jag började äta för att jag blev rädd. Rädd då jag låg i min säng om kvällarna och upptäckte att mina höftben stack ut som spjut, att mitt hjärta dunkade extra hårt. Jag blev rädd för att jag skulle svälta mig till döds.

I juli för nästan tio år sedan var jag med om en grej som jag också egentligen borde fått hjälp att hantera. Jag var inblandad i en olycka med bil när jag sommarjobbade. Jag hade försökt lösa en rörig situation på en hårt trafikerad gata i stan, backat två meter i lugn takt och plötsligt låg det en tant bakom min bil. I en linje med bilen, två meter bakom. Tanten låg orörlig med bruten hand och jag var i chock och bara grät där på gatan. Jag var medveten om att jag backat nära ett övergångställe och hade kollat alla speglar extra noga. Senare fick jag veta att tanten hade skallröngats, att hon var fine förrutom den brutna handen. Jag undrade om jag kunde hälsa på men hennes anhöriga sa att hon var dement. Jag hävdade då och jag gör det fortfarande att jag inte backade på henne, utan att hon måste ha sett bilen i ögonvrån och ramlat. I januari året efter fick jag ett brev hem där det stod att jag var misstänkt för vållande till annans död. Tanten hade dött. Fatta vilken chock! Jag som aldrig ens snott en godis på Ica. Det kändes som att jag var mordmisstänkt. Det blev ett förhör på polisstationen ytterligare en månad senare och jag tog med mig en advokat. Utredningen lades ner eftersom inga vittnen kunde styrka att jag hade varit vårdslös i trafiken. Jag är fortfarande rädd för att backa.

Självklart hade det säkert varit bra att prata med någon under alla år som ofrivilligt barnlös. När vi kämpade, fick positiva graviditetstest, missfall, strul i relationen, ups and downs. Någon som kunde hjälpa till att hantera sorgen över att inte få bli förälder. Men det blev inte så, för jag tyckte inte att det behövdes men nu i efterhand kan jag ju förstå att det kanske hade underlättat.

Ingen av dessa saker är direkt anledningen till att jag nu söker professionell hjälp. Utan det är annat som gnager. Inga speciella händelser, utan jobbiga tankar. Men jag tror att obearbetade saker som man stoppar i ryggsäcken gör att tankarna blir jobbigare och mer påtagliga på något sätt. Jag behöver en rensning helt enkelt. Så är det nog.

/Anna-Bell

Onsdag

Bra dag. Ingen klump i bröstet alls. Smidigt på jobbet, få barn. Kort arbetsdag. Kanske bättre med den i min närhet som jag trodde var sjuk. (Återkommer om det en annan dag.) Sol när jag hämtade min solstråle till son. Promenad tillsammans till bilverkstaden. 10 lax och bilen är hel. Handling till Prinsens kalas som ska vara tillsammans med dagmammorna och barnen på fredag. Pastasallad till middag. Cykeltur med Prinsen till vänner i närheten. Kvällsprat. Tur hem i mörker under stjärnklar himmel. Sjungande son med hjälmen på sned i sval höstkväll. Bak till personalrummet.

Prat i personalrummet

Jag är extra känslig just nu. Både mina katastroftankar och insikten om att en nära till mig tydligen är sjuk i en allvarlig sjukdom gör att jag inte orkar höra vissa saker. Inget om sjukdom, död, äckliga grejer, prat om farliga saker, katastrofer i stort. Så idag i personalrummet på jobbet bad jag kollegorna att prata om annat. Jag orkade inte höra om cancer i jag vet inte var, om katetrar, om magoperationer, sjukhusvistelser, om hur man som man kan tömma sin blåsa själv. "Gillar du inte när vi pratar om snoppar?" undrade en. "Jag gillar verkligen snoppar" sa jag och undrade om de överhuvudtaget fattade vad jag menade.

I övrigt är samtalsämnena i personalrummet på jobbet rätt trista. Tycker att det är öken när någon högljöd människa kommer in och tar hela talutrymmet genom att prata om barnen på avdelningen hela rasten. Visst att det är en bra tillfälle att ta upp saker men att sitta i en halvtimme och prata om barnen blir lite mycket tycker jag.

För övrigt tror jag att jag ska göra en liten oseriös studie för mig själv vad det pratas om i vårt personalrum.

Det där med omplacering

Idag fick jag tillbaka mitt papper från den vikarierande chefen. Hon har skrivit att jag har tunga lyft, att jag får stå och gå mycket och hon har beskrivit mina arbetsuppgifter där det kan (lär bli) problem. Där står också att jag inte kan bli omplacerad. Man tackar! Jag tänker alltså söka havandeskapspenning och hoppas på det.

Tid för samtal

Jag har ringt till min husläkare idag. Bett om en samtalskontakt. Jag talade om att jag är gravid och han undrade om det hela är knutet till graviditeten, vilket det inte är. "Jag har katastroftankar" sa jag. "Jag är en som som per automatik ofta tror det värsta. Det har blivit värre i och med graviditeten och jag behöver prata med någon" sa jag. "Ok, du får komma till mig på ett besök innan, sedan har vi A här som du kan få gå till. Men jag har semester nästa vecka. Om du vill ha igång det hela kan jag låta dig gå till en kollega nästa vecka." "Det är ok att vänta i tills du är tillbaka, jag går till dig" sa jag. Jag har förtroende för min husläkare om vill inte hamna hos någon annan för detta första samtal då jag ska blotta mig och mina tankar. "Då tar vi måndag den 20.e" sa han.

Jag struntar i den kontakt jag skulle få på MVC. Jag pratade med barnmorskan för
2 1/2 vecka sedan och har inte hört ett ljud. Det tycker jag är dåligt. Det är inte ett frisörbesök vi talar om, utan ett besök till en kurator.

Mer om jobbläget

Svar till Kattmamman:

Jag vet att jag har rätt att bli omplacerad. Jag har blivit erbjuden att arbeta i en skola i förskoleklass mellan 13-17 varje dag och fylla ut timmarna i en annan klass. Jag tackade nej till det. Prinsen går hos en dagmamma som stänger klockan 16.30 varje dag och sambon kan inte hämta varje dag. Detta erbjudande funkar inte med vår vardag.

Det mest rimliga borde vara att jag fick gå till storbarnsavdelningen. Jag är då i samma hus, kan behålla samarbetet med mitt vanliga arbetslag och
t ex ta mina utvecklingssamtal och jag känner alla de större barnen (och även kollegor) eftersom jag själv har haft alla. Men min vikarierande chef tänker inte röra om i de två arbetslagen som finns i huset, det har hon sagt senast idag och hänvisade till att jag tackade nej till erbjudandet i skolan.

När jag frågade i mitt arbetslag hur de brukar göra på huset i dessa situationer funderade de ett bra tag och kom sedan med svaret att ingen varit gravid på så himla länge. Det säger en del om medelåldern på vår arbetsplats! Jag är yngst med mina 35 år och kollegorna som är lite äldre än mig har större barn som de fått innan de började hos oss.

Jag har som tur är förstående kollegor som tar en del lyft åt mig och får jag någon liten levererad till min famn väljer jag att snabbt sätta mig ner. Jag går alltså inte omkring och kånkar en massa. Om något barn vill upp i min famn väljer jag att sätta mg ner på marken eller golvet. Men ja, man känner sig lite begränsad av att inte kunna bära. Jag arbetar trots allt på en arbetsplats med väldigt små barn.

Sedan har vi ju alla gånger som jag tvingas böja mig ner. För att städa upp alla leksaker både inne och ute, byta blöjor (vi har 22 blöjbarn), klä på kläder. Listan är lång. Detta går nu när jag inte är så jättestor, även om jag är lite bredbent när jag böjer mig ner. Men om hur länge är magen så stor att det inte går längre?

Det ska bli intressant att se var den vikarierande chefen har skrivit på papret till Försäkringskassan. För att jag ska få havandeskapspening måste hon understryka att hon inte kan omplacera mig och på ett sätt tycker jag att hon nekar mig en omplacering. Eller vad tycker ni?

(Jag är inte med i facket så jag har inte hört med dem.)

Arbetet

Det funkar än så länge. På en stor småbarnsavdelning med 30 barn. Med en liten bulle på magen. Förra veckan fick jag frispel 100 gånger om. För att kollegan gick i pension efter lång och trogen tjänst och ersattes med ett par olika vikarier. På torsdagen fick vi veta vem som skulle komma på måndagen. Ruttet mot fina D som arbetat så många år, som att "Vi tar väl och fyller upp din plats med...ja nån. Vi får se." Frispel för ovisshet och meserier. För att vår vikarierande chef är konflikträdd och pratar runt. För att hon inte tänker flytta mig till de äldre barnen eftersom hon inte orkar med fajten. Under veckan var tre kollegor borta och ersattes med mer eller mindre bra vikarier. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla skeppet flytande. Veckan toppades av en klagande förälder. Detta efter andra klagomål. Lördagen började med ett hormonellt gråtanfall där skiten från veckan fick komma ut.
Jag ska försöka tagga ner. Be vikariechefen skriva under min lapp om havandeskapspenning. Jag kommer inte att orka jobba till december. Med pluttisar. I en årstid när man behöver både overall med galonisar på. Under förhållanden där vi alltid går kort om folk. Det fattar väl vem som helst.

Namn

Ibland roar jag mig med att tänka på namn till bebben. Det är roligt men svårt. Innan jag blev gravid med denna pratade jag med en kompis. Hon sa "Har du några favvonamn om det blir syskon till Prinsen?" Jag har några och speciellt ett killnamn men sa i alla fall "Nja jag vet inte." Då sa hon "Mitt killnamn är X" och det visade sig vara samma som jag tycker om så mycket. Och där är jag nu. Man märker att vissa inte vill att man ska "sno deras" namn, förstår ni hur jag menar? Hur tänker ni där?

Prata

I morse vaknade jag med bultande hjärta och en stressklump i bröstet. Fan, inte en sån dag igen. När jag känner mig orolig, har katastroftankar, är labil. Det är några saker som jag har fått en hang up på och som jag brottas med. Har pratat med barnmorskan för två veckor sedan. "Jag behöver någon att prata med." Så grät jag igen. Jag har gråtit på alla mina barnmorskebesök. Jag är överlycklig för graviditeten. Men jag mår konstigt. Kan inte hjälpa det. "Jag ska höra med kuratorn" sa barnmorskan. Hur länge ska man vänta? Jag får ringa igen.

Tankar om syskon, svar till Ebba.

Svar till Ebba:

Vi har ju som ni alla vet hållit på med IVF rätt länge. Det började på Sophiahemmet 2004 och fortsatte med Huddinge sjukhus när vi kommit fram i den landstingsfinansierade kön. Sommaren 2006 kom vårt efterlängtade barn, Prinsen. För mig har det alltid varit självklart att försöka få ett syskon till Prinsen. Jag vill ge honom någon att dela sin barndom med. Jag älskar att vara mamma och vill ha ett barn till. Så. Hela tiden har jag tänkt: "Jag vill försöka få ett syskon till honom. Går det inte så går det inte och så klart tackar jag Gudarna för att jag har Prinsen, i vilket fall. Jag vill göra vad jag kan men blir det inget mer barn så har vi Prinsen och han blir ingen olycklig människa som ensambarn." Sambon var inte så pigg på att föröka få ett till barn. Han tyckte det var jobbigt med IVF sa han. Men enligt mig var det jag som fick ta det mesta med mediciner, läkarbesök osv. Jag fick honom att gå med på att ta dem i frysen som fanns kvar på Huddinge (två stycken) och även att köpa ett trepack på Linnékliniken. Inget av dessa förök ledde ju till en fullgången graviditet och ett barn. Efter fem syskonförsök nångång började sambon muttra om att "Hur länge ska vi hålla på. Du kommer ju aldrig att sluta och sätta ett stopp." Men jag kände att så länge läkarna säger att vi har goda chanser kan jag inte ge upp. Jag tänkte också att det var jag som skulle bestämma när det var finito. Det eftersom det var jag som gick egenom det fysiska, jag som har en biologisk klocka. Jag tänkte att hur ska det bli, om jag ger upp när jag inte känner mig färdig, så blir jag bitter sen. Är det en vinst för sambon? Och tänk om vi gör slut, så har han bestämt att jag ska lägga ner IVF och våra chanser att ge Prinsen ett syskon och sedan att det blivit för sent för min del. Så gick mina tankar. Sambon lade ner kan man säga. De två sista försöken betalade jag själv, 9000 styck. Jag körde ensam till Uppsala, visserligen som så många gånger förr, vi talade inte så mycket om ruvningen. Jag körde liksom bara på medan jag upplevde att han var passiv. För min sambo var det inte lika viktigt med ett till barn som för mig. Det tog jag ingen hänsyn till och detta kommer inte påverka hans sätt att vara mot barnet, det är jag säker på. Detta barn är självklart inte oönskat från hans sida, men jag tror inte att han orkade kämpa på som jag. Eller kanske var det så att han inte trodde som jag.

Jag vet inte om detta är svar nog på din fråga/ dina frågor. Gällande priser och så tycker jag att du ska sätta dig ner och jämföra olika alternativ som finns på nätet.

Kram /Anna-Bell

Sams

Igår pratade jag med en chef om att bli omplacerad denna termin. Jag menar, jag jobbar med små barn. Alltså blöjbyten, på- och avklädning, lyft, plocka leksaker, böja sig dubbelvikt 1000 gånger varje dag. "De blir svårt som jag ser det nu" svarade hon. Jaha ja. Och jag vet varför. För att det är enklare att säga så. Var om inte på min arbetsplats hade det varit lättare att ordna? Det finns ett till arbetslag på förskolan. De har större barn. Varför inte flytta en person och byta med mig i fyra månader? Jo för att det blir för obekvämt att ta det för hon som ska kallas för chef. Det är smidigare att säga till mig att det inte funkar. Ska söka havandeskapspenning och hoppas på det bästa.

Igår ringde jag till vännen G. Det var hennes födelsedag. Vi pratade lite löst om allt möjligt och ska träffas nästa vecka. Mamma ringde på kvällen. "Vi ska väl inte vara osams?" sa hon. Och jag förklarade att jag blir tokig på hennes städmanier. "Jag lovar att inte städa mer hos dig" sa hon och tillade "När jag blir gammal är det du som får städa hos mig." Det känns fint att hon ringde och det sa jag.

Hjärtat

Igår fick jag lyssna på bebisens hjärta för första gången. Det lät fint. Jag kom till barnmorskan på eftermiddagen och redan innan vi (barnmorskan och jag) kom in på rummet grinade jag. För att jag just blivit osams med mamma. För att jag är så hormonell och känslig. Barnmorskan är jättebra. Hon lyssnar och verkar förstå. Det känns fint. Jag sa till henne att jag behöver prata med någon kurator eller så. Jag mår inte 100. Mina karastroftankar har slagit rot i skallen på mig och jag behöver verktyg för att kunna putta bort dem. Hemma är det ingen idé att prata om det. Sambon fattar noll på det planet. Han blir knappt förkyld, ännu mindre får han bryt som är psykiska. Det finns liksom ingen kunskap eller förståelse alls. Det är inte så att jag har freakat ur helt. Jag bara känner att jag bär på en massa tunga stenar som måste bort från axlarna och ur ryggsäcken.

Ibland undrar jag om det är jag som är för argsinnt av mig eller varför det blir som det blir. Jag brukar inte vara osams med folk. Just nu har jag inte pratat med bästa vännen G sedan i mitten av juli och igår lackade jag på mamma. Men å andra sidan är jag inte ensam i konflikterna och de andra två verkar minst lika tjurskalliga som jag. Well, det blir nog bra i slutänden. Men idag fick jag asdåligt samvete när min kollega vars mamma är död sa att man måste vara rädd om sina föräldrar. Ja det måste man. Det är skit att det blev så här. Men jag kan inte vrida tillbaka tiden. Jag får förklara ännu en gång, be om ursäkt för mitt kanske gåpåiga sätt och komma överens om något tillsammans med mamma. Så får det bli.

Bråk

Idag har jag blivit osams med min mamma. Det känns asjobbigt. Det handlar om städningen. Igen. Men så här, hon är städgalen och anser att hon är snäll som vill hjälpa oss hemma. Så fort hon kommer innanför tröskeln börjar hon prata om att klippa gräset eller putsa fönster eller moppa golven. Ja nånting. Skitbra tycker sambon. Men jag triggas igång. Tycker att det känns som att hon klampar in, tycker att vi har skitigt, som att hon inte tycker att det jag gör duger. Ett exempel på det är när hon en gång stod och kikade över min axel och kommentarade mitt sätt att göra sockerkakssmet. "Så där gör inte jag. Du liksom bara dänger ner allting." Som att bara hennes sätt är bra, inget utanför hennes snäva ramar. Och idag när Prinsen berättade att vi hade plockat ner äpplen från trädet för att göra paj till efterrätt vände hon sig till sin man och sa "Men hur är det nu med pajdegen? Är det 3 dl vetemjöl?" Men alltså, det var JAG som skulle bjucka på paj. Relaxa känner jag bara. Så jag tog till orda och bad henne sluta stressa med VÅR städning och det JAG gör. Det slutade med att hon skrek åt mig, svor som jag aldrig hört henne svära förr. Lät mig få veta att hon har jätteont i händerna och ryggen, gav mig dåligt samvete. Som att jag borde veta bättre och ta emot hennes vänliga hjälp utan att gaffla. Det sista sa hon inte med det förstod jag mellan raderna. Och mellan oss satt mammas man och byggde lego med Prinsen. Tyst och utåt opartisk. Prinsen kom fram till mig, kramade mig och klappade mig på axeln. "Jag tröstar dig mamma" sa han och jag förklarade att vi bara blivit lite osams mormor och jag, att det är sånt som kan hända. Sedan drog de hem. Struntade i att göra makaronipudding trots att jag bad henne stanna så att vi kunde prata som två vuxna människor. Så här sitter jag alena och känner mig rutten, som världens sämsta dotter. Otacksam och elak som spyr ut allt rakt ut. Fan vad jag är bad.

Jobbet

Tack Tova-Lisa för fina ord! Jobbet ja. Det känns inte ok alls faktiskt. Jag är ju på vissa plan ett kontrollfreak och för många tåtar hänger löst för att jag ska tycka att det är ok. Bland annat har vi ingen nära chef. Det är asjobbigt att inte ha någon att vända sig till om det är något. En kollega till mig slutar om två veckor och ingen ny är på gång. Man undrar varför. För att vi ska gå en till man kort? (Vi saknar redan en person till en tjänst.) Eller för att det ska kommen en eller flera vikarier och hoppa runt på hennes timmar? Vi har just nu inskolningar, nio stycken pluttar, och jag har kommit på att det är omöjligt att arbeta på en småbarnsavdelning och inte bära de små. Detta har gjort att jag idag har skickat ett mail till vår nya rektor som jag endast sett i tio minuter, och bett om att få bli omplacerad. Det skulle liksom underlätta att slippa lyft, på-och avklädningar och blöjbyten. Hoppas på det.

Back!

Tillbaka på jobbet och tillbaka på bloggen!

Vet inte vart jag ska börja, hur jag ska sammanfatta denna semester och detta blogguppehåll. Försöker så här lite kort:

Astrid Lindgrens värld: Varmt, trångt, kul med alla teatrar. Prinsen gillade en flotte mest av allt. Där drog man sig fram och tillbaka över vattnet. Jättekul tyckte han.

Stuga: Näe, att hyra stuga är nog inte min grej. Speciellt inte i en tallskog långt bort från civilisationen Snubbigt också att veta att andra okända människor nyss har sovit i samma täcken. När jag bäddade i våra lakan kunde jag inte sluta tänka på vilken runk det fanns i de där gamla täckena. Vi hyrde stugan i en vecka. Efter två dagar gav vi upp och drog hem.

Ultraljud: Gjorde ju ett i vecka 13 för att jag är orolig av mig och har som ni vet en speciell historia. Idag var det dags igen. Allt såg bra ut enligt barnmorskan och det var ju verkligen skönt att höra. Hon fick förresten hybris när vi bad om en bild till Prinsen och fixade sju stycken.

Oro: Jodå, jag är ju nojan själv men nu har det eskalerat totalt. Jag förstår att det är mina hormoner som spökar men ska faktiskt försöka prata med någon på MVC. Det är fruktansvärt jobbigt att parera sina katastroftankar och hang ups själv. Detta är utanför de vanliga ramarna, det förstår jag utan att få ett utlåtande av någon specialist. Jag behöver verktyg att hanteta min oro helt enkelt och denna oro handlar just nu faktiskt inte ens om graviditeten. Det är annat jag snöar in på.

Förhållandet: Det är fint med sambon med det har varit en helt sexfri sommar. Näe jag vågar mig faktiskt inte på någon aktivitet just nu. Men jag har tänkt att hålla ihop med karln länge så det finns tid för sådant senare.

Prinsen: Underbar som vanligt så klart. Knappt ingen trots under sommaren. Mest bara kloka tankar, frågor om varför saker är som det är och gos. Så underbart att vara ledig med honom!

Talat om: Vi har talat om. För mamma med man i vecka 15. Jag spydde som en gris när de var här så jag var liksom tvungen att outa mig. En del har faktiskt blivit lite förvånade, "Jag trodde bara att ni skulle ha ett barn för det verkade så." Min svala attityd har alltså funkat. Roligast var det att tala om för Prinsen. Han bytte inte samtalsämne på en timme. "Åh vad det ska bli roligt att få en bebis! Jag tycker att hon ska heta Maj-Britt!" Så pratade han med magen och klappade den. Älskade unge, han kommer att bli den finaste brorsa av alla!

Osams: Jag är osams med bästa vännen G. Vi har kännt varandra i 15 år, är varandras tvillingsjälar och detta har aldrig hänt. Det började med en gemensamt bokad stuga och fortsatte med att hon bangade, att jag blev besviken och att hon ansåg att jag var oförstående. Vi har nu inte pratat med varandra på sex veckor. Förstår inte vad det är som händer. Någon måste bryta tystnaden och jag undrar om det blir jag.

Huset: Ingen renovering över huvudtagen har gjorts under semestern.

Ja det var väl lite kort om semestern och det som hänt sedan senast. Är det något annat ni vill veta, liksom våga-fråga med Anna-Bell? Kom igen och ge mig några roliga frågor att bita i. Behöver en putt i baken för att komma igång efter blogguppehållet.

Tala om

Jodå Ebba. Så klart att det kan bli en rapport från ultraljudet igår. Jag såg den igen, Den lilla, miraklet som bor i min mage. Den rörde sig, höll de yttepyttesmå händerna för ögonen. Det såg fint ut sa barnmorskan. Hon kollade igenom och mätte. Jag var lycklig när jag fick se den rumla runt. Tyvärr missade sambon hela showen. Jobbet drog ut och jag blev lite grinig. Men det var hans förlust och det viktiga är att allt såg bra ut.

Jag vet inte när vi ska berätta för de närmsta, släkten. Jag är nu i vecka 14 och börjar bli lite pluffig om magen. Först ska Prinsen få veta, det har vi bestämt. Klart att det ska bli roligt att delge nyheten men jag är så himla rädd att ta ut något i förskott. Kanske nästa vecka. Får se hur vi gör.

Ha det skönt nu alla!

Anna-Bell

Sommarhälsning

Hej alla!

Hoppas att ni har en riktig skön ledighet och mår bra. Allt är fint med mig. Tiden rullar på även om jag inte kan slappna av helt vad det gäller graviditeten. Jag går idag in i vecka 14 och jag tror faktiskt att jag börjar få en liten bulle på magen. I övermorgon ska sambon och jag till sös och göra ett ultraljud. Jag längtar och hoppas hårt på att allt ser finfint ut.

För övrigt så är det idag första dagen på semestern för mig. Jag ska vara ledig med Prinsen i fem veckor och någonstans efter halva tiden kommer äver sambon att vara ledig. Vi ska göra lite dagsutflykter men även hyra ett hus i skärgården.

Jag har blivit lite ovän med bästa vännen G och det är ovanligt. Hon bangade ur vår gemensamma semester med en anlednitng som jag själv inte tycker är ok och hon tycker att jag är oförstående. Orkar inte dra hela storyn här och nu. Vet också att det kommer att ordna upp sig mellan oss men nu måste allt bara få var på is ett tag.

Bloggen lever som vanligt men nu tänkte jag att även den får ta semester ett tag. Så
ha det underbart nu fina människor. Ha en härlig sommar och sköt om er riktigt ordentligt. Vi hörs om några veckor!

Soliga sommarhälsningar från Anna-Bell

Fel

Söndag och en del blev fel. Prinsen var på dåligt humör och jag hade inga nerver. Nära kompisen som bor i ett annat land var här och talade om att hon är gravid i åttonde veckan. Hon vet om vårt IVF:ande och jag berättade om Den lilla. Hon frågade en del och jag märkte att hon inte tyckte att jag undrade tillräckligt om henne. Jag har ett handikapp. Jag vågar inte prata om min graviditet annat än med vissa få. Jag är heller ingen fena på att prata om andras graviditeter. Dessa jag har undvikit i så många år. En incident inträffade där kompisen talade om hur jag skulle göra i en grej som handlade om Prinsen. Hennes svar på situationen gjorde att Prinsen skrek hysteriskt i en kvart. Jag visste om hur det kunde bli och ville välja den snabba vägen för att slippa ta mer fajter. Jag blev grinig på kompisen och vi hann inte rada ut något utan skiljdes åt i ett öronbedövande skrik. Min stubin var inte lång under kvällen, jag som brukar ha gott om tålamod. Kände mig som en bad mamma trots att jag vet att jag är en bra förälder till Prinsen. Vissa dagar blir bara lite fel.

Lite ditten och datten

För det första vill jag tacka Frida för fina åsikter. Naturligtvis borde jag inte ha nöjt mig med barnmorskans svar att man inte ska kolla hela tiden. Vi pratar om en kvinna (jag!) som har försökt att bli gravid med IVF i två år, som har fyra missfall i bagaget, som lider av stor oro, som kollar pappret varje gång på toa och har gjort det sedan april, som är rädd varje dag att det ska skita sig. Ja jag ska ringa idag. Säga att jag måste få komma om ett par veckor. Hoppas att de har kvar remissen och att den inte raderades på något sätt igår samtiidigt som vi lade på luren.
Trollisbo, tack för ditt tips att höra av mig till SÖS för samtal. Det var inte alls dumt och något jag absolut ska fundera på.

Just nu är jag väldigt trött. Graviditeten gör mig förlamande trött på kvällarna (jag klagar inte!) och jag tar gladeligen varje nattning med Prinsen. Han och jag går och lägger oss med huvudena ihop varje kväll, så himla mysigt. Men jag är trött på annat sätt också. På jobbet. På att det alltid är kort om folk, rörigt, ingen framförhållning. Anar att utspelet då kollegan pratade om mig i personalrummet också tog en del kraft av mig. Tröttheten har gjort mig mer förvirrad än vanligt. I tisdags var jag och hämtade ut ett paket. Min fina Pappelinamatta hade kommit. Prinsen blev kissnödig just när mattan var uthämtad och vi tog oss till närmsta toalett. När vi kom ut från toan ropade killen som lämnat ut mitt paket. "Du glömde paketet!" Det är just snyggt att glömma en ny matta för 1600 spänn. Igår glömde jag mitt Visakort, troligen på Apoteket. På Apoteket sa de att där inte fanns något kort. Det är nu spärrat och jag måste ringa banken idag. Jag behöver semester!

Jag har slutat nojja för mitt födelsemärke på magen förresten. Jag kom fram till att det måste ha varit så att jag kliade på det och att det sedan blev en sårskorpa. Skorpan är nu borta och födelsemärket ser fint ut. Skönt.

Förra veckan fick jag ett kuvert i brevlådan. Det var från restaurangen som såg till att jag fick i mig mandel som jag inte tål. I kuvertet låg ett presentkort på...Lux. Jag har fått två Luxmenyer som plåster på såren. En Luxmeny utan dricka kostar 900 spänn. Man tackar.



Nya mattan!

Tiden

Tiden sniglar sig fram. Jag är fruktansvärt trött på jobbet och kan inte förstå hur jag ska stå ut i en och en halv vecka till innan jag har semester. Jag tar dag för dag och det finns ingen dag som jag slipper undan oron. I morse såg jag att det i trosan (proggisar och flytningar) hade en annan färg, som ljusa strimmor. Nu är jag rädd igen. Livrädd är jag och jag vet inte vad jag ska göra för att hantera min rädsla. Jag är skraj att det ska skita sig så klart och jag vet att samtidigt som det är skönt att dagarna går så blir fallet allt högre. Jag hade ju en tid för VUL på fredag men eftersom jag var på gynakuten på midsommarafton så bokade jag av tiden. "Jag tycker inte att du ska hålla på och kolla igen, att stoppa in en ultraljudsstav en gång till innan det stora ultraljudet" sa syrran på ulrtaljudsmottagningen."Låt den vara ifred där inne." Nu har jag en tid inbokat i augusti. Det är 6 1/2 vecka dit. En evighet alltså.

Fråga om proggisar

Jag har nu tagit progesterron sedan ET den sista april, två gånger om dagen. På söndag har jag gått tolv fulla veckor och vill sluta med proggisar. Hur gör jag? Trappar jag ner på något vis eller? På Linné har de sommarstängt så jag kunde inte fråga där.

Tacksam för svar från kloka tjejer.

Midsommar 2010

Det hela började med lunch hos oss. Mamma med man skulle komma till halv tolv. Klockan elva var jag på toa och upptäckte lite blod i trosorna. Jag blev så klart jätterädd. Mamma med man kom och vi åt lunch. De drog hem efter ett par timmar och sambon och jag cyklade med Prinsen till midsommarstången. Efter lite dans (ca en sekund sedan ville inte Prinsen dansa mer), glassätande, lotterier och fiskdamm hojade vi hem igen. Jag tog bilen till gynakuten och checkade in klockan 17.15. Sedan väntade jag. Inget mer blod syntes till men livrädd var jag. Var tvungen att lyssna till skrikande bebisar, tjutande fotbollstutor på tv och en tant som flåsade, höll sig för magen och gick av och an i korridorerna En syrra tog lite prover på mig och upptäckte att jag hade 38 i temp. Jag pratade men sambon på mobilen som var på midsommarfest med Prinsen. Prinsen lekte för fullt men hade fått en trägrej till ett kubbspel i huvudet. Efter sex timmar, klockan 23.15, fick jag komma in. Så nervös jag jag var när jag hoppade upp i gynstolen. Efter några sekunder vände läkaren skärmen till mig och jag såg Den lilla fara runt. H*n snurrade, guppade, vred sig fullt och jag grät av lättnad. Blödningen kom förmodligen från livmodertappen trodde läkaren. Febern visste hon inte men tyckte inte att jag kändes varm och jag höll med henne. Mitt urin skickades till lab för att kolla bla urinvägsinfektion.

På midsommarnatten åkte jag till festen. Trött men lycklig. Jag pratade lite med folk i någon timme innan jag tog med mig Prinsen hem. Sambon stannade kvar ett tag till. Väl hemma stack jag örontempen i örat. Ingen feber alls. Skumt.

I går hade Prinsen en jättebula i pannan efter kubbträt. Barnet som slog honom var en 2 1/2-åring som gjorde det helt oprovocerat. I morse när vi vaknade hade svullnaden gått ner över ögat och ena Prinsens öga var helt igenmurat. Jag blev jätterädd, ledsen och förbannad. Ringde till sjukvårdrådgivningen där en kvinna sa att det kan bli så. Det är inte alls rationellt att svära över ett litet barn men i morse var jag förbannad. För att ett annat barn gjort så där med min lilla kille, Prinsen som dessuton aldrig pucklat på en enda unge själv. Jag tyckte så synd om honom och det värkte i mammahjärtat. Prinsen själv har varit tapper hela dagen, pigg och lekt trots att han knappt sett ut genom springan från det ena ögat. Hoppas svullnaden har lagt sig i morgon.

Japp så har helgen varit ungefär.

Tid

Jag har fått en tid för ultraljud. Det är nästa fredag och nu längtar jag bara dit. Vill se att Den lilla lever, rör sig och verkar må bra.

Hyppo

Ja jag är lite hyppo och det erkänner jag. I går hittade jag en annan sak att oroa mig för än "endast" att Den lilla ska växa och må bra. Jag har hittat ett födelsemärke som jag tycker ser lite skumt ut. Jag kliade mig genom tröjan i går och på upptäckte att det var på den pricken. I dag är pricken liksom upphöjd och ser lite mysko ut, liksom att det är en liten svart sårskorpa där i. Jag hoppas så klart att allt är bra men kan liksom inte släppa det. I morgon kan min kära husläkare förvänta sig ett samtal.

Som grädde på moset går både svinkoppor och löss på jobbet. Brr.

Svar från restaurangen

Hej Anna-Bell!

Tack för ditt brev. Det var mycket tråkigt att höra vad som hänt dig. Självklart tar vi mycket allvarligt på allergier men misslyckades helt klart med att fullfölja er middag på ett korrekt sätt. Vi beklagar verkligen detta och skäms över att ingen bad om ursäkt ordentligt på plats och tog hand om dig bättre (utan märkliga uttalanden som vi förskräcks över att höra talas om).

Ditt brev har samtliga i vår personal fått ta del av direkt och kommer hjälpa oss bli mycket noggrannare då något liknande inte får hända. Vi ber återigen om ursäkt.

Skulle vi kunna få din adress så vi kan skicka en glad sommarhälsning?!

Allra vänligast,

XX

Tillbaks

Idag när jag var på Söder kom det med kraft. Illamåendet. Det knöt sig i magen så att det gjorde ont. Jag gick böjd som en ostkrok över Prinsens vagn, hyperventilerade och höll på att kräkas utanför 7 Eleven. Och jag blev glad. För jag hade ju undrat vart symptomen hade tagit vägen. Men de var visst bara vid Nytorget denna soliga söndag.

Brev till restaurangen

Hej,

Förra fredagen, 11/6, var min man och jag hos Er på Lux. Vi hade fått ett presentkort och hade länge sett fram emot att få komma till Er restaurang. Jag har själv arbetat många år som kallskänka på en hel del krogar i stan och både min man och jag är roade av att gå ut och äta en bit god mat. Vi har hört mycket gott om Er verksamhet men tyvärr hände en incident som var så allvarlig att detta överskuggade helhetsintrycket av vistelsen hos Er.

Jag har en del födoämnesallergier och detta informerade jag en servitör/hovmästare om så snart jag fick möjlighet. Det är nötter, mandel, kokos och skaldjur som jag inte kan äta. Vi beställde in för- och varmrätter och innan det drack vi champange och smakade på de små rätter som kom som överraskningar från köket. Efter att ha avslutat varmrätterna beställde vi desserter. En personal kom in med en liten kokott med någon form av dessert i, ännu en surprice från köket.
"En cheececake med rabarber" sa hon som serverade och lämnade sedan bordet. Jag tog en tugga och fick någon form av intuition då jag snabbt upptäckte att jag hade en bit mandel i munnen. Min man frågade någon i restaurangen om det kunde stämma och fick svaret "Det är mandel i." Då jag påpekade att jag ju inte tål det gick han ut i köket och kom snabbt tillbaka. "Det är bara lite mandel i" talade han om samtidigt som jag letade efter mina adrenalinsprutor i handväskan. Detta gick lyckligtvis bra eftersom jag själv upptäckte mandeln och därför hann spotta ut tuggan och gå och skölja munnen. Efter ytterligare en stund såg vi en personal i restaurangen. "Nu beger vi oss till Italien" sa han till paret vid bordet bredvid. Sedan kom han till vårt bord, tittade på mig och sa:" Har vi tagit död på dig än?"

Att det går till på det här sättet är naturligtvis inte ok. Detta borde inte hända på en restaurang som Lux. Vart gick det fel? Var det han som tog vår beställning som borde ha informerat de andra? För "de andra" var väldigt många. Det var ju inte bara en eller två som verkade ha stationen utan en hel massa människor kom till bordet titt som tätt. Kanske är det därför det brister? För att det viktiga informationen försvinner på vägen? För att krutet läggs på att kula små glassar och strö rosenblad på dukarna? Borde jag ha frågat innan varje liten rätt, "Är det nötter eller skaldjur i detta?" Vem hade trott att det inte hade uppmärksammats, då jag redan hade sagt till? Att det bara var lite mandel i var ett konstigt konstaterande. Man undrar hur mycket kunskaper det krävs av personalen då man får höra kommentarer som denna. Bara lite nötter eller något annat kan få en människa med allergi att svullna upp i halsen på nolltid. Att personalen tar allergier på allvar räknar man med när man går på en bättre restaurang. Dessutom undrar jag vad Ni ser för likheter mellan cheececake och ostkaka? Hade hon som serverade oss sagt att det var ostkaka hade jag förstått att det var mandel i, men detta brukar man vanligvis inte ha i en cheececake.

Jag förstår att det kan hända saker, att den mänskliga faktorn spelar in ibland. Men det jag nog tycker är mest dåligt är att jag inte fick någon ursäkt. Inget "Detta får verkligen inte hända vi ber så mycket om ursäkt. Självklart bjuder vi på desserten." Inte ens detta simpla. Det vet alla som jobbar på restaurang att man försöker ställa till rätta om något blir galet, så att gästen blir nöjd. Detta försökte ingen av personalen göra denna kväll. Varför? Det vill jag veta. Varför, när man betalar så pass mycket pengar för att ha en trevlig kväll och äta god mat, fanns ingen som tog detta på allvar och ens försökte?

Jag är tacksam för svar.

Anna-Bell Svensson

Minskat

Helt plötsligt har mitt illamående minskat och jag blir så klart orolig att något är galet. Googlar och kan läsa att det kan vara så i vecka tio-tolv att illamåendet försvinner men kvar finns ändå oron. Idag har jag gått 10 fulla veckor. I morgon ska jag till barnmorskan och ta några blodprov. Jag skulle vilja träffa den damen varje vecka för lugnande ord men det är förstås inte möjligt.

Hoppade

På kvällen i torsdags langade jag fram papprena om KUB till sambon. Jag bad honom läsa och ta ställning till vad han tycker och vill göra. Han läste och sa sedan: "Jag önskar av hela mitt hjärta att vi kommer att få ett friskt barn men jag tycker att du ska få bestämma hur vi ska göra. Det blir bra för mig för jag vet inte." Jag kom fram till att jag inte vill göra KUB-testet. Jag hoppade det. För att jag inte vet vad jag ska göra med informationen. För att jag inte på rak arm kan säga att jag skulle ta bort ett barn med DS. För att jag skulle gå och oroa mig om siffran blev mindre bra. För att jag blir stressad bara av att tänka på momentet som sådant. Igår var jag hos läkaren på Mödravården. "Jag har bestämt mig för att inte göra något KUB-test" sa jag. Han började prata om att "Om man får en siffra på 1 av 50 blir de allra flesta oroliga, det skulle jag också ha blivit." "Ja men det är ju bara en riskbedömning och inget ja eller nej och jag vill inte göra fostervattensprov i annat fall än om man ser verkligt stora skador på barnet." Jag upplevde att han var tvetydig men då jag undrade om han skulle råda mig att göra testet sa han nej. "Du har precis fyllt 35 år. Om du hade varit över 40 hade jag gett dig ett annat svar."

I förrgår när jag var på Mödravården och pratade med barnmorskan sa hon då jag frågade att jag kan få göra ett vanligt ultraljud om jag väljer bort KUB. "Vi brukar inte låta folk göra extra ultraljud men du är lite av ett specialfall med din historia" sa hon. Jag vill se att det fortfarande finns ett hjärta som slår och se att det verkar som att Den lilla mår bra. "Jag förstår att du är orolig..." sa barnmorskan "...och om ett ultraljud kan göra dig lugnare så ska du få det."

I går när jag var hos läkaren tog jag upp det eftersom det är han som skriver remisser. "Oro är ingen anledning till att få ett extra ultraljud. Det finns vissa saker som har visat sig där man har gjort många tidiga ultraljud. Vänsterhänthet till exempel". "Men det sa ju barnmorskan jag pratade med igår..." sa jag. Så läste han vidare i min journal. "Ett barn -06. Missfall ja. Fyra, senast i januari -10.IVF... Åtta för att få till det här barnet, tretton sammanlagt. Men du, jag skriver det i en remiss till SÖS." Och så hade han ändrat sig. Vänsterhäntheten var visst ingen katasrof längre. Jag blir rätt många gånger förundrad över att läkare inte verkar läsa sina patienters journaler innan de (patienterna) kommer innanför dörren. Varför? Glad i alla fall över att jag verkar få min vilja igenom.

Hjälp med KUB-fråga

Så i morse var jag där. På MVC. Kvinnan jag träffade var väldigt trevlig, gav sig tid och besöket varade i 70 minuter. Jag grinade två gånger. När jag skulle prata om tiden som varit, om alla missfall och kämpandet. Sedan kom tårarna när jag talade om min oro, när jag berättade att jag är jätterädd att något ska gå snett. Hon lyssnade, sa att hon förstod.

Vi har blivit erbjudna att göra ett KUB-test. Man ska i så fall mäta fostrets vätskespalt i nacken genom ultraljud och ta ett blodprov på mig. Sedan räknas det på hur stor risk det är att barnet har Downs syndrom. Jag fattar, det är bra att få möjligheten. Jag önskar mig ett friskt barn av hela mitt hjärta. Men vad ska jag göra med informationen? Det är ju liksom inget ja eller nej. Vad ska jag göra om det är stor sannorlighet att barnet har Downs? Göra ett fostervattensprov som medför en risk för missfall? Gå och noja ändå mer resten av graviditeten?

När jag var gravid med Prinsen tackade jag nej till detta. Jag var då 31 år. I morgon ska jag träffa en läkare på MVC och ska då lämna besked om hurivida vi vill göra KUB eller ej. Sambon säger att jag får välja men jag vet inte om jag ska eller inte. Hur resonerar ni och vad tycker ni att jag ska göra? Råd mig snälla!

Tvåsiffrigt

Jag är nu i vecka 10. Idag är det premiär på mödravårdcentralen.

Proggisar

Fråga till någon klok människa:

Hur länge bör jag ta proggisar? Har proggisar för kanske en vecka till här hemma men hittade ett recept på ytterligare en omgång, ett gammalt recept. Bör jag ta ut dem och fortsätta eller ska jag sluta nu? Hur hade du gjort?

Nu är det klippt

Jag klippte ju lugg för ett tag sedan. Trivs bra med den. När luggen har blivit för lång har jag lyckats bra med att kapa till den själv. Här om dagen när jag duschat och borstat håret märkte jag att luggen växt sig för lång igen. Spontan som jag är tog jag nagelsaxen som fanns i hyllan framför mig. Jag tog en hårslinga mellan fingrarna och klippte så där snett som frisörerna gör, ni vet. Och det blev jättekort. Var tvungen att försöka fixa till helheten men det blev katastrof. Nu mer när jag vaknar på morgonen står min typ tre centimeter korta lugg rakt upp och påminner mig om min spretlugg i sjuan. Kör hårspänne i luggen tills den har växt ut igen. Någon på jobbet frågade om jag har AdHd. Kanske kan vara så.

Finmiddagen var väl trevlig men det hela kändes en smula överdrivet. "Och här kommer en liten smak från köket!" sa servitrisen och serverade små grejer som vi inte hade beställt. Rå lax som jag i detta tillstånd inte vill äta, något ägg med anjovis som jag inte gillar. Jag hade klart och tydligt talat om att jag inte tål nötter och ändå kommer de ut innan desserten och säger "En liten cheescake fraån köket" och serverar en ostkaka med mandel i. Jag fick någon intuition direkt när jag stoppade in skeden i munnen och spottade ut tuggan i servetten. "Det här känns som mandel" sa jag. Den snofsiga servitören sa att det var mandel och jag påpekade att jag ju inte tål det. "Men det är bara lite" sa människan samtidigt som jag letade i väskan efter mina adrenalinsprutor. Inget hände för jag svalde inte ner någonting och gick genast på toaletten och skjölde munnen. Men inget ursäkta. Inget "Förlåt misstaget, vi bjuder självklart på desserten." Detta är långt ifrån ok och de kan förvänta sig ett mail från mig denna vecka. Med en nota på 2200 (där endast en av två har druckit ett par glas vin) kan man förvänta sig bättre kunskaper. Morr.

Så nära

Ett föräldrapar på jobbet har sitt lilla barn hos oss. Mamman är jättegullig, väldigt öppen och också gravid. Här om dagen kom hon till mig och pratade. De hade varit på ultraljud och barnet i magen mår inte bra. De måste ta bort det. Hon är i vecka 20. Hon har tjock mage. Nästa vecka ska hon föda fram den. Bebisen. Jag vill bara gråta när jag tänker på det. Några andra på jobbet fick nyligen ett syskon till barnet som går hos oss. Bebisen föddes i vecka 23. Vecka 20 och 23. Två förlossningar men ändå så olika. Liv och död. Så långt ifrån men ändå så nära. Jag ber en bön.

Sagt

Samtal med chefen och jag sa som det var. Hon kunde liksom inte annars fatta varför jag inte söker förskollärartjänsten som är i skolan i samma organisation. Roligt tyckte hon. "Men det är tidigt och jag vågar inte prata om det. Jag hoppas verkligen att detta går bra för jag har tidigare varit med om missfall" sa jag. Innan mitt samtal kom kollegan sam drog skämtet i förrgår ut från chefens kontor. Hon hade gråtit. Jag är inte hårdhudad men jag kan inte tänka på det. Hon gjorde fel. Jag kan inte ansvara för vad andra gör. Hoppas att stämningen snart är bra och att folk snart slutar att snacka skit.

Du har rätt Tudorienne. Fram med grejerna och ur vägen för nu ska Anna-Bell grilla!

Torsdag

Grillkväll med jobbet ikväll. Får se om jag bangar. Idag kommer kollegan att vara på jobbet, hon som hittade på att jag sökt chefstjänsten. Igår var hon ledig och jag ringde upp henne och sa ett och annat. Jag är inte nervös för att träffa henne men jag vet inte om jag är upplagd för en grillfest ikväll. Får se. Idag ska chefen prata med de tre som babblade om mig i personalrumet i förrgår. Fortsättning följer.

Skulle ha bakat till helgen igår. Prinsen hade inte sovit middag för tredje dagen på raken och var fallfärdig när jag hämtade honom. Fick muta honom med tuggummi för att överhuvudtaget ha en chans att kunna handla middag. Sedan däckade han klockan 17, sov i två timmar och var pigg resten av kvällen. Även vid halv elva när jag ville sova. Får se hur det blir med baket. Kommer inte att stressa ihjäl mig för det.

Har beställt smörgåstårta till helgen av syrran som har en restaurang. Inte med skaldjur (som jag är allergisk mot) utan med ost och skinka. Nu nojar jag över att de ska ha i någon slags mögelost men det brukar man väl inte ha i sådana saker va?

Klockan är åtta och jag börjar om två timmar, så himla skönt. Jag älskar att ha sovmorgon. Idag har jag förresten ett samtal med min chef. Hon ska ju som sagt sluta och vill prata med oss anställda innan. Hon är nyfiken på jobbet som jag fick, men tackade nej till. Hon var referens för det och undrade igår hur det gick med jag sa att vi kan ta det på samtalet imorgon. Den ena sanningen är att jag inte vill gå ner i lön. Den andra att jag är gravid. Vet inte om jag vågar säga det sistnämnda. Chefen har tystnadsplikt, jag litar på henne. Det är inte det. Jag har bara så svårt att tala om det. På något konstigt sätt är det som att jag tror att allt ska skita sig bara jag nämner det. Får se hur jag gör.

Olika

Doktor L sa i vilken vecka jag var när jag var där. I dag pratade jag med Linné som sa att jag var tre dagar längre fram än Doktor L hade sagt. Jag fick tre dagar gratis. Tack för det. I dag är det 8+3. Jag är alltså i mitten av vecka 9. Hoppas att Den lilla mår bra där inne!