Till Er

(Jag står i långklänning innan tolvslaget och läser detta för Er, som liksom på en scen. Er med stor bokstav idag för att det är så högtidligt.)

"Till Er kära vänner och bloggläsare. Jag vill tacka Er för året som gått. För stöd och uppmuntran, för fina ord och peppande. Ni är viktiga. Tack i massor för att ni tar Er tid att läsa mina ord, bry Er om! Må alla önskningar gå i uppfyllelse detta nya år, 2010!"

(Så höjer jag mitt glas med alkoholfritt i eftersom jag trots att jag egentligen inte vågar hoppas en smula. Och ni ler mot mig och skålar tillbaka. "2010 ska fanemej bli ett hejdundrande bra år" ropar någon av Er och jag ler. "Det ska det" hojtar jag tillbaka. "Det ska det verkligen bli!")

/Anna-Bell

Bergochdalbana

Att det är en bergochdalbana att hålla på med IVF är ingen nyhet. Jag var lite hoppfull efter besöket på Linné, på något sätt var jag det trots alla misslyckanden. Så kom det negativa testet och blodet på juldagen och annandagen. Jag blev ledsen, besviken, frustrerad och arg. Men sedan försvann blodet och jag vågar knappt skriva detta, men igår var det inget blod alls. I morse gjorde jag ett positivt test, lika svagt som i förrgår. Annars mår jag bra, men har ont i korsryggen och har mensvärk till och från. Väntar nu på att få se mer blod och jag tidigare skrev, jag tror att jag ska få det det varje gång jag torkar mig. Men jag vill inte och jag tycker att om detta ska skita sig så bör det inte dra ut på det, för desto längre tid som går desto mer hopp och ännu hårdare slag över käften om det inte fungerar.

Test

Testade i morse och det blev ett svagt plus. Svagt. Men detta betyder nog inte att det blir ett barn tyvärr, utan förmodligen ett fjärde missfall. Jag vill tro på mirakel men vågar inte. För jag har sett blod. Inga mängder, men blod dock, och jag har varit med förr. Ändå kisar jag när jag har torkat mig, för jag vill inte se mer. Vill inte. Vill. Inte.

Skumt

Något är skumt. I fredags gjorde jag ett negativt test, igår kom det lite blod och idag med. Men det har avtagit i stället för att sätta igång på riktigt. Det har varit småbrunt, ibland strimmor, vissa gånger inget.(Ja jag har torkat mig ett antal gånger de senaste dygnen.)Det får mig att tänka tillbaka på förra gången. I juni. När jag småblödde i två veckor, fick gå till Doktor L och mäta hcg för att sedan få veta att jag fått ännu ett tidigt missfall. Är det så det är, att dessa två små blastocyster har pussat på min livmoder innefrån för att sedan skäppa taget? Eller är det bara så att det bara är mensen som är konstig? I morgon på morgonen ska jag testa. Jag har varit på kvällsöppna Apoteket för att få svart på vitt. Fan vad detta tär på mig.

Syskonförsök nummer 7

Barnfixartomten sket i mig i år igen. Trots att jag kämpat med blod svett och tårar drog han förmodligen vidare till någon räckmackemänniska istället. Dissade mig som så gärna vill.

Idag gjorde jag ett negativt test innan julmaten hos släkten. Idag blöder jag.

Jag är ledsen och arg. Avundsjuk på andra som bara pippar sig till sina barn. På folk som bara kör en IVF eller en FET och sedan är klara. Frustrerad och lite rädd för hur det blir om det aldrig går vägen. Det känns svårt att acceptera eftersom det har gått förr. Jag vill nästan till varje pris ha ett syskon till mitt barn. Sambon verkar mest glad att över IVF-skiten snart är över även om han helst också vill ha ett till barn. Men han skulle inte sörja ett barn nummer två som jag. Inte känna samma nederlag att det aldrig fungerade.

Jag är inte lika ledsen nu som innan Prinsen kom, hur skulle jag kunna vara det? Men jag vill ge honom ett syskon. Mer än att få ett till barn vill jag det. Fattar ni? Jag tittar på honom nu, på min fina son, där han leker på golvet med sina kökssaker. Och jag blir glad och ledsen på samma gång. För att det är underbart och otroligt att han verkligen kom, det som har varit en faight. För att jag älskar honom härifrån och till månen och tillbaka. För att det är sorgligt om han inte får ett syskon att dela sin barndom med. Därför blir jag glad och ledsen och jag passar på att gråta ännu ett par tårar. Av både lycka och ledsamhet.

God jul

God jul till alla fina! Hoppas att ni får en underbar julafton!

Pefekt del 2

"Men vad fan!" ropar sambon från sovrummet.
Jag lubbar upp till övervåningen.
"Vad är det?"
Han står och bäddar vår dubbelsäng.
"Det är blött underifrån på bäddmadrassen."
"Men vad har hänt? Har det läckt så att det gått igenom hela madrassen eller?" (Det har hänt några gånger att Prinsens nattblöja har läckt.)
"Näe" svarar sambon. "Det är säkert någon som har legat under sängen och har pissat uppåt." Han himlar med ögonen.

Ännu en grej som händer hemma hos oss. I vårt hem vi vill ha snyggt men som mest sunkas ner av olika anledningar. I natt sover vi med lakan under madrassen. Ovanpå också. Imorgon blir det skumtvätt. Det luktar starkt som helvete och madrassen är otymplig och sambon och jag kommer att stångas med den för att försöka hantera den. Kanske blir vi hetsiga och eventuellt kommer sambon att säga:"Men vad fan Anna-Bell, hade vi inget madrassskydd? Var är det nånstans?" Ja madrassskydd vore bra. Vi hade det en gång. Varför köpte vi inte ett nytt när det andra blev sunkigt? Inte vet jag.

Ting, vi är rätt ordentliga. Med vissa saker. Men så är det en del grejer som liksom släpar efter. Som att jag glömde att tanka för ett par veckor sedan. Så att sambon klockan sex på morgonen fick köra ner kopplingen i botten och rulla in på bensinstationen på bresida. Han lyckades precis komma in på mackområdet innan bilen lade av. Och toapappret. Vissa gånger glömmer vi att handla nytt. Men det går att torka sig med påskservetter också. Det skulle aldrig hända hos min mamma att pappret tar slut. Varför gör det det hos oss? Mamma tycker istället att jag är slarvig med hushållspappret eftersom det också tar slut hela tiden och jag då tar en toarulle till köket (om vi har något). Så nästan varje gång min mamma kommer till oss har hon med en rulle hushållspapper. Andra får blommor, jag får papper.

Jag är dock alltid noga med allt som har med Prinsen att göra, det vill jag påpeka. Jag har exempelvis lånat kollegans bil vid ett flertal gånger eftersom jag glömt Prinsens fruktburk hemma.

Det är inte så att vi lever i missär, inte att vi är nonchalanta. Det är inte så att vi skiter i hur det ser ut eller så. Det är bara det att jag är lite förvirrad, glömsk och vissa gånger prioriterar annat än det synliga som t ex toaringen. (Shit vad jag tjatar om toaringen. Den måste nog snart presenteras med namn och bild på bloggen.) Och jag tänker att sen, SEN, när huset är klart då ska allt vara iordning. Jävlar vad filtarna ska matcha och allt ska vara fix och färdigt. Och förresten så ska jag ha en vältränad kropp också, sen när alla IVF är gjorda. SEN, då ska allt vara tipp topp. Men tills vidare nöjer jag mig med en halvdegig mage och en kaosartat hem.

19

Den 19:e december förra året sket sig ännu en IVF för oss. Jag hade önskat mig innerligt, käppt mina händer. Det blev i alla fall inte den julklapp jag ville ha.

Den 19:e december detta år var jag i Uppsala igen. För ännu en lott i det det allvarsamma lotteriet. Ännu en nit eller kanske en högvinst?

Vi kör på, kör på, kör på. Skam den som ger sig. Men det tär. För varje misslyckat försök undrar jag om det någonsin kommer att gå vägen. Men det har gått förr och även vägen dit var lång. Det är det som gör att jag inte ger mig.

Idag är det ruvardag fyra. Förra gången testade jag positivt på dag åtta. Jag våndas, det gör jag verkligen. Det här ingen barnlek. Jag vill tro men vågar inte. Jag vill sluta analysera men kan inte. Jag vill sluta leta symptom men det går inte. Jag vill önska men törs inte. Jag försöker bädda för fallet. Men jag vill inte att det ska komma. Fan att det ska vara så svårt.

Rapport

Här kommer en liten rapport från Uppsalabesöket i lördags. (Har inte kunnat skriva tidigare då datorn varit på annat håll.)

Så åkte jag till Uppsala. Ensam i halkan. (Sambon var hemma med en febrig prins.) För fjärde gången och gjorde den 12:e transfern, det 7:e syskonförsöket. Träffade en, för mig, ny läkare. Som talade om mitt långa brev. Han beskrev bakgrunden och tankarna kring att sätta tillbaka ett respektive två embryon, vilket inte var någon ny information för mig. Han sa att han förstod att vi var besvikna och menade att man antingen håller det man lovar eller skiter i att lova. Sant. Själv sa jag inte så mycket utan lyssnade mest, försökte svälja gråten som bubblade upp när jag tänkte på att det ju är fan att man ska behöva sitta i denna båt. Hur som helst så hade vi från början två dag-två-embryon och sex dag-fem-blastocyster. De började att tina upp en blasto som inte utvecklade sig bra. Sedan tog de en till som inte heller såg
100 ut. Till sist tog de ännu en som såg fin ut. Summan av kardemumman blev att jag fick tillbaka den som de sist tinade upp och den som inte såg 100-procentig ut. Två som vi önskat! För att det inte var stora risker (ja de säger ju risk) för tvillinggraviditet och för att den ena inte såg så bra ut. Jag kunde inte få någon siffra på hur stor graviditetschans det är men det spelar inte någon roll egentligen. För även om siffran vi hört varit hög så har det i alla fall inte lett till något barn. Blastocysterna hade klarat att tinas upp, den ena såg inte så bra ut, den andra fyllde nästan helt ut sitt skal och var bättre. Det var den informationen jag fick. Nu är det bara att våndas och hoppas igen.

Perfekt

Vabbar idag och sitter och surfar runt. Hamnar på bloggar jag inte brukar läsa, bloggar som ger mig prestationsågren. Där fina hem viss upp, med riggade ljusstakar och pynt, med citroner och basilika på diskbänken. Där bilder på moderiktika typer visas, där allt matchar och inte en enda halvnoppig HM-tröja kan anas. Där folk som är 22 år är tvåbarnsmammor och redan skrivit en bok OCH skapar egna smycken till försäljning på nätet. Där folk flashar info om sina jämnställda män som de förmodligen har vrålhäftigt sex med nätterna igenom trots att de har två ungar tätt och redan väntar den tredje. Där hamnar jag. Och tänker på mitt eget hem där toaringen är paj (det är ett stort hål i locket som är ca 25 gånger 20 cm), där det är kaos i köket (nej vi har inte beställt något nytt kök än) och där inte en enda filt i soffan matchar med varann, och inte heller med något annat heller. Mitt hem där jag sitter med orakade ben och inte alls ser ut som de som poserar på bloggbilderna med sina tanduschade spiror. Där garderoben är galet tom på annat än halvtrista grejer jag har på jobbet, där vi inte alls hänger i kristallkronan om nätterna. Där befinner jag mig. Vi har inga basilikaplantor i vita matta krukor på diskbänken, bara en kastrull med vidbrända makaroner. Men skit samma för man ska inte jämföra sig och bakom gardinerna och när man skrapar på fasaden har alla sitt. Även under dyra kappor och med påslakan från NK i sängarna.

Änglar

På allhelgona var Prinsen med och satte ljus i minneslunden.
"Det är för min farmor" sa jag. Hon är död, hon finns inte mer här hos oss. Hon dog när du var liten bebis."
"Var är hon?" undrade min son.
"Jag vet inte, jag tror att hon är en ängel i himlen sa jag."
Han nöjde sig med svaret.

För vecka sedan dog kompisans katt. Prinsen och jag kom fram till att katten hamnade i katthimlen och blev en änglakatt.

Här om dagen stod Prinsen och tittade på ett par små julänglar som står i sovrumsfönstret.
"Ni är döda och har blivit änglar" sa han bekymmerslöst till dem.
Jag vet inte om det var så lyckat av mig att säga att man blir en ängel när man dör.

Resa

I går blev det omslag på stickan. På lördag blir det en resa till Uppsala, om allt går som det ska. Sa att vi åter önskar två små insatta. Det kommer vi med säkerhet inte få. Väljer att låta dem tina en blastocyst istället för ett embryo. Doktor O jobbar inte. Pröjsar åtta och halvt lax med kortet på plats. Hoppas på mirakel.

Stickor

Idag har jag börjat med stickorna. Spänningen är olidlig. Ska jag hinna få tillbaka en blastocyst eller inte? Jag hoppas på glad gubbe på söndag eller måndag så att det blir Linné på helgen. Kan man ha sån tur?

I love Malin

Så vad gör den dataanvändande mamman? Surfar på nätet för att få reda på hur man ska gå till väga för att slippa bli arg så där som jag skrev i inlägget nedan. Jag blir sällan arg på Prinsen och känner inte igen mig helt i frågan nedan men tycker att det är jobbigt när jag blir arg på Prinsen, speciellt när jag impulsivt blir det i situationer påverkade av t ex sress eller trötthet. Jag tror att mitt sätt att vara förälder påverkas av att han är så efterlängtad, att jag gärna vill vara den perfekta mamman. Tyvärr har jag insett att hon inte finns hur gärna man än vill.

Fråga med svar, här kommer det i alla fall:

Jag blir arg på mina barn.

Fråga: Mitt problem är att jag blir så arg på mina barn. Särskilt på min äldste son, som är i förskoleåldern. Han är osedvanligt aktiv och trotsig, men har självklart rätt att bli bemött på ett mer samlat sätt. Som jag ser det är problemet mitt, och jag har dåligt samvete för min oförmåga att tygla mitt temperament.
Många gånger har jag lovat mig själv att det är sista gången. Men ändå återfaller jag. Jag ryter och skäller så gott som dagligen. Särskilt stor risk för sammandrabbningar är det när vi båda är trötta på eftermiddagen. Ibland går jag handgripligen till väga – aldrig att jag slår honom – men jag lyfter undan honom. Håller hårt i honom. Lägger ner honom på golvet och talar allvar med honom. Nu bävar jag för hur dessa ständiga attacker påverkar hans utveckling.
Har du några råd för hur jag ska bära mig åt för att inte bli så arg? Allt sker så snabbt. Adrenalinet rinner till på några sekunder och jag blir tvärförbannad. Hur kan jag lugna ner mig i det läget? I andra sammanhang är jag sansad och blir inte lätt upprörd.



Svar: Du skriver att din son har rätt att bli bemött på ett mer samlat sätt. Jag menar att det kanske är så att din son har rätt att bli bemött på det sätt du bemöter honom. Han ”kräver” ibland av dig att du ska stoppa honom i hans trots och envishet, därför att han själv inte kan hantera alla sina känslor och det han gör. Och då kan du hjälpa honom just genom att bli arg på honom. Det vet han. Det gör honom trygg och därför vågar han utmana dig.
Och kom inte och påstå att vi föräldrar kan prata med våra mest ilskna, trötta och trotsiga barn. Nej, vi måste först lugna ner både dem och oss själva och det gör vi genom att just bli arga och ta tag i dem och kräva att de ska titta oss i ögonen och lyssna. När de sedan lugnat ner sig lite, då kan vi tala om varför vi blev så arga.
Du skriver att du i vanliga fall inte blir upprörd, så det om något säger väl att du kan hantera din ilska. Men din son väcker de här starka känslorna hos dig. Om du kan se att det faktiskt ofta är bra för honom att du blir arg och att det hjälper honom i hans utveckling, så kommer du att vara mindre rädd för dina egna reaktioner och ditt adrenalin kanske inte rinner till lika snabbt som det gör nu.
Vi föräldrar måste inse att vissa barn väcker mer ilska hos oss än andra, vissa barn är svårare att uppfostra, medan andra barn bara behöver ett par tillsägelser för att göra som vi vill.
Att vi föräldrar ibland är trötta och blir argare än vi skulle behöva, det är att vara människa. Och det behöver våra barn också lära sig. Det kan vi också berätta för våra barn, när ilskan har lagt sig.



Malin Alfvén

Bad

I eftermiddags var vi hos tandläkaren. Det vore bra om vi kan borsta Prinsens tänder med el-tandborste sa tandis. Vi har en sådan men laddaren har varit borta i kaoset som nu är i huset. På kvällen när det var dags att borsta utbröt en strejk och ett skrikande. (Prinsen hade redan skrikit i bilen ca tio minuter på motorvägen på väg hem eftersom han ville ha en grej i bilen som jag inte nådde. Även trött, ja.) Plötsligt där i badrummet började det koka i mig, jag liksom kände orken tryta och jag skrek till Prinsen. "Men borsta inte då! Då får du hål i tänderna" Så slängde jag hans eltandborste i handfatet. (Den var redan sprucken och det blev inte bättre.) Så drog jag ut i köket och lät ilskan rinna av mig. Fan vad bad jag kände mig. Stå och skrika till mitt barn, så idiotiskt. Ja, jag vet att det inte är konstigt och heller inte värsta grejen kanske, men fan så onödigt. Jag är stressad till max, tror att syskongrejen tär på mig mer än jag anar, huset är skitigt och rörigt och jag har inga krafter. Sambon jobbar som ett djur och jag tar Prinsen själv. Vi har virr varr på jobbet som vanligt och snart drar alla utvecklingssamtal igång. Men att gaffla på sitt trötta barn för att han inte ville borsta tänderna, inte ok! Så vad gjorde den trötta mamman? Började gråta, berättade för Prinsen att det inte alls var meningen att bli så arg och att det var dumt, men att man måste borsta tänderna. "Du får inte bli så arg på mig. Torka tårarna" sa Prinsen. Och jag grät mer i smyg, efter sagan i mörkret. För att jag kände mig så bad, så rutten mot mitt lilla längtansbarn, som gastade och sopade iväg tandborsten. Tjurade för att det känns som att mina krafter minskar dag för dag. Giv mig styrka nån. Förlåt mitt lilla hjärta, mamma är inte galen bara trött.

Tisdag

Tisdag när jag för en gångs skull fick ha bilen pga mitt späckade schema. Sambon som aldrig åker kommunalt hoppade på bussen vid halv sex i morse med sina verktyg i en hink. Hans kommentar efteråt var :"Jag var den enda på hela bussen som hade skruvdragare och ett koben med mig." Virr varr på jobbet med frånvarande personal men gulliga vikarier. Jag ilade till vårdcentralen på lunchrasten för att ta blodprov, hastade till dagmamman efter jobbet för att sedan dra vidare till läkaren med Prinsen. Efter det möte på jobbet. Prinsen var med eftersom sambon ännu jobbade. Hem till röran. Sköldkörtelläkaren ringde, 20.30 på min hemtelefon. Han hade märkt att jag jagat honom på dagen. Prinsen svarade i telefonen och jag hörde den mörka dova rösten som sa "Har du mamma hemma?". Prinsen struntade i det och frågade "Vad gör du?" var på läkaren ännu en gång frågade efter mamma. När jag då tog luren började Prinsen att gallskrika trött som han var. Jag fick inte stopp på honom och hörde inte att ord av vad läkaren sa så jag var tvungen att öppna dörren till toan där sambon satt och ´jag började tydligt signalera att han var tvungen att rycka in. Efter samtalet fick Prinsen fetflipp. Han skulle minnsann ha pratat med doktorn. Jag bar honom upp till övervåningen, lugnade ner honom och sket i tandborstningen (Vi som ska på premiärtur till tandis imorgon...) och fick honom att somna. Innan det fick även sambon en flipp laight på mig för att jag gnällde på att vårt hem är assmutsigt. Så han blev martyr men mjuknade så fort jag bad om ursäkt för att jag klagade. Sambon hade ju trots allt gått upp klockan fem och var trött, det kan man förstå. Skitigt ja, vårt hem är inte kul nu. Men det blir snyggt sen, ni vet;) Det är damm, saker i högar (eftersom köksskåp är rivna) och allmänt risigt. Om jag var tvungen att välja om jag skulle slicka på vår toa eller en på t-centralen skulle jag nog välja t-centan. Närå, men nästan. Ikväll efter att de två killarna i huset somnat satte jag på vinyl och lyssnade på jullåtar och samtidigt fejade i köket. Jag tog mig an halva stora högen på golvet men tyvärr ser man knappt någon skillnad. Får fortsätta imorgon igen. Shit, ser att klockan tickat på igen. Grymt mycket grus i ögonen igen när larmet ringer imorgon bitti. Natti natt.

Förberedelser

Förberedelser om man heter Anna-Bell och ska försöka göra barn:

Ta blodprov till läkaren som kollar sköldkörtelvärdet. Check.

Ringa Doktor L och fråga om man bör mäta slemhinnan innan frysförsöket. Check. (Nix, för jag har haft tjock slemhinna förut, 8-10 mm).

Ringa Linné och kolla om vi kan få tillbaka en blastocyst istället för ett embryo. Check. (Det kan vi OM jag får en glad gubbe på äl-stickan senast på måndag. Och OM det finns någon att sätta tillbaka förstås).

Boka tid hos läkaren med sköldkörtelvärdet. Check.

Kolla att det finns ägglossningsstickor hemma. Check. (Det finns sex stycken).

Förberedelser om man heter Svensson-Svensson och ska försöka göra barn:

Klä av sig och hoppa ihop nära i bingen.

Så olika det kan vara...

Julklappar

Igår var Prinsen med mig och handlade julklapp till sambon. Han lade direkt märke till vad det var i kartongen och frågade mig "Ska pappa få den där?" Vi kom överens om att det är en överraskning och att man inte ska säga vad som finns i paket. Får se hur länge det håller.

Hemma

I dag, lördag, och jag har mestadels varit hemma. För första lördagen på två månader har jag slöat på morgonen, haft all tid i världen, sluppit stressa iväg för att hålla mig undan för att sambon ska renovera. Det är inte färdigt på långa vägar, men de är ok. Det finns damm kvar men vi har en matplats och vi har en soffa. På förmiddagen var Prinsen och jag och jobbade i trädgården med min mamma och hennes man. Sedan åt vi lunch och fikade. Sedan kom sambon hem från jobbet och ett par kompisar kom spontant förbi. Och vi fikade igen. På kvällen var Prinsen och jag på middag och kom hem vid halv elva. Det har varit en skön lördag.

Till Ebba

Hej Ebba,

Så kul att du gillar min blogg. Välkommen hit! Det stämmer att Prinsen blev till på Huddinge sjukhus. Efter att han kom till oss hade vi två små kvar i frysen där. Vi tog dem våren 2008 och resultatet blev två transfer. Det första gick åt skogen och även det andra som blev ett tidigt missfall. Efter det hade vi inga embryon kvar i frysen och var därför tvugna att välja en privat klinik för vidare försök. Vi valde Linné i Uppsala av olika skäl, mest för att det är jämförelsevis billigt och har gott rykte vad jag vet. Lycka till med din/er behandling! På återseende!
/Anna-Bell

Kanske nära

Vi kanske är nära ännu en behandling. Idag ringde jag till Linné och pratade med en syrra. På dag 11 ska jag köra igång med stickorna. Vi har åtta små i frysen. Två av dessa är odlade till dag 2, de andra till dag 5. Jag känner rent spontant att jag vill ha tillbaka en blastocyst i första hand och låta embryona som inte delat sig lika mycket ligga kvar i frysen. Men har vi möjlighet att få en bastocyst måste vi vänta fler dagar innan den sätts tillbaka och då kanske labbet hinner stänga.
Vad hade ni valt om ni fick välja, att sätta tillbaka ett embryo eller en blastocyst? Observera att jag räknar med att det kan bli så att ingen klarar upptiningen.
Tack för svar med motivation.

Snott lista

Egentligen har jag saker jag borde göra i kväll. Så vad gör jag? Snor en lista och fyller i.


1.Hur gammal är du om fem år?
39

2. Vem var den senaste du träffade?
Sambon. När jag kom hem från min kvällspromenad med kollegan M gick jag och kollade om det var meningen att han skulle sova för kvällen. Det var det.

3. Hur lång är du?
165 cm.

4. Vilken var den senaste film du såg?
Ja vad hette den nu...Jag minns inte, bara att den var bra.

5. Vem ringde du senast?
Kollegan M för att styra upp kvällspromenaden.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
Det senaste var till en kompis men det är raderat.

7. Vad är dagens planer?
Kvällens planer är att sova efter detta. Kanske läsa en liten stund innan.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Det beror på. Ibland känns det fåningt att hålla en konversation via sms och då ringer jag upp istället.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
De skildes när jag var ett år.

10. När såg du senast din mamma?
I lördags. Hon var då barnvakt åt Prinsen när vi kollade på kök.

11. Vilken ögonfärg har du?
Bruna.

12. När vaknade du idag?
KLockan 6.30.

13. Har du någon gång hittat en katt?
Näe.

14. Vilken är din favoritplats?
Solneggång vid havet en varm kväll.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Någon äcklig hiss typ på T-centralen.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Jag tror att jag (vi) bor här i samma hus.

17. Vad skrämde dig som barn?
Döden. Då som nu.

18. Vem fick dig att skratta senast?
Minns inte. Jag skrattar rätt mycker tycker jag.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
Nej. Jag har bland annat Carolas debutalbum, det ni.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Jag sover i trosor. Avskyr korviga tröjor och nattlinnen.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
I dubbelsängen finns sammanlagt fyra kuddar. Jag sover på en hög och fluffig kudde.

23. Har du någon gång spytt på fyllan?
Ja men det var länge sedan nu.

24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Det beror på.

25. Är du social?
Bara med folk jag vill vara social med eller de jag måste vara social med som på jobbet.

26. Vilken är din favoritglass?
Saffransglass.

27. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Inhandla en resa. Köpa en jeep. Spara en del.

28. Tycker du om kinamat?
Jorå. Speciellt på Ho:s vid Horntull.

29. Tycker du om kaffe?
Näe har slutat med den lasten.

30. Vad dricker du till frukost?
Te.

31. Sover du på någon särskild sida?
Nej och inte heller någon särskild sida av sängen heller.

32. Kan du spela poker?
Japp.

33. Tycker du om att mysa?
Öh, gör inte alla det?!

34. Är du en beroendemänniska?
Inte när det gäller sprit och andra laster, bara när det gäller kärlek och trygghet.

35. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Ja.

36. Vill du ha barn?
Jag har ju ett underbart barn och vill gärna ha ett till, ja. Förvånad någon?

37. Kan du några andra språk än svenska?
Halvrisig engelska.

38. Har du någonsin åkt ambulans?
Nej och jag hoppas att jag slipper göra det också.

39. Föredrar du havet eller en pool?
Havet så klart!

40. Vad spenderar du helst pengar på?
Hemmet och grejer till Prinsen.

41. Äger du dyra smycken?
Nej.

42. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
Skulle vilja skriva något snuskigt men det var bara en macka faktiskt. Trist.

43. Vem är den roligaste människan du känner?
En tjejkompis.

44. Välj ett ärr på din kropp?
Har inga stora ärr bara fjuttiga från mindre brännskador och sånt.

45. Vad har du för ringsignal?
Vet inte vad den heter.

46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Ja några få plagg. Bland annat en orange tröja med Paddington på som jag hade typ 1976. Den hade Prinsen förra sommaren och var ursöt förstås.

47. Flirtar du mycket?
Det tror jag inte.

48. Vart togs din profilbild för din blogg?
Har en prydnadskål på bloggen. Bilden togs i vår trädgård.

49. Kan du byta olja på bilen?
Nej det gör jag aldrig.

50. Har du fått fortkörningsböter?
Nej konstigt nog inte faktiskt.

51.Vilken var den senaste bok du läste?
Det var "Fågelbrovägen 32" av Sara Kadefors.

52. Läser du dagstidningen?
Kollar bara nyheterna på nätet.

53. Prenumererar du på någon veckotidning?
Prnumererar på Mama och Amelia.

54. Dansar du i bilen?
Så gott det går ja!

55. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
Vinyl.

56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Vilka jag ska ringa imorgon. Bland annat Linnékliniken.

57. När var du i kyrkan senast?
Minns inte.

58. Vad ska du göra nu?
Gå och borsta tänderna.

Tillbakablick

Från dagboken:

"1:a december 2005 (Vi firar sex år ihop.)

Idag fick vi två embryon tillbaka, ett med fyra fina celler och betyget MVG och ett sämre. Testdagen är 19:e december och tills dess är det bara att hålla tummarna. Åh vad jag hoppas på en fin julklapp! 30-årspresenten gick det ju åt skogen med. Tar proggisar denna gång."

Igår firade vi tio år ihop, sambon och jag. Vi firade även att det var fyra år sedan det som skulle bli Prinsen sattes in i min livmoder. Tänk att det gick vägen. Så magiskt att tänka på. Denna lilla fina kloka pojke som igår satt på kvarterskrogen och alldeles själv beställde in pannkakor av servitrisen kom in i min mage via en slang på Huddinge. Efter att först ha legat i frysen i ett halvår. Hjärtat mitt, allt svämmar över av lycka när jag tänker på det och när jag tänker på honom, min son.

Sambon blev hedrad av ett snabbt ihoppåtat tal som jag höll i vardagsrumet efter restaurangbesöket med skomakarlåda. Här har ni det:

Till Sambon:

10 år sedan vi sågs på Götgatan.
Vi har älskat innerligt,
bråkat som satan.

Vi har flyttat till Gullmarsplans sus,
från ettan på Söder,
vidare till vårt lilla hus.

Ibland är allt frid, ibland börjar vi bråka,
det är toppar och dalar,
bara att hålla i sig och åka.

Vi har kämpat med IVF på två dårars vis,
envist strävat framåt
och slutligen vunnit högsta pris.

Prinsen vår fina är det mest fantastiska som finns,
du är hans underbara pappa,
lycklig att vi tillsammans fått vår fina prins.

Du renoverar nu, har målat och byggt,
kör på natt och dag,
för att göra vårt hus snyggt.

Sambon min fina, 10 år idag,
det är vi mot världen, tillsammans är vi staka,
det är Prinsen, du och jag.

1000 pussar /Anna-Bell

Kanske en chans

Jag fick mens i dag. Fem dagar för tidigt. Det betyder att jag kanske hinner få ägglossning tidigare än beräknat och har en chans att få tillbaka en blastocyst (OM det finns någon som klarar upptining) innan labbet på Linné stänger 20/12. Hoppas.

Rosa bandet

För några veckor sedan hamnade jag en stund i soffan och råkade zappa till Rosa bandetgalan på 3:an. Inslaget handlade om en tjej i min egen ålder och resten var så hemskt att jag började gråta där jag låg. Hela tiden rullade telefonnummer på tv:n med olika summor man kunde ringa för att skänka pengar. Jag knappade in ett nummer för att ge bort en hundring. Efter en stund upptäckte jag att det visst var femhundra jag hade råkat knappa in. Här om dagen kom inbetalningskortet. Visst jag hade kunnat ändra till hundra, summan jag först tänkte. Men så blir jag så här, att de har ju räknat med mina pengar. Det var ju faktiskt femhundranumret jag ringde på, även om jag ringde fel. Så trots att vi har asmycket denna månad med renovering och julklappar så blev de i alla fall femhundra till forkningen. Det är bara en fjärt i rymden men rätt mycket för mig. Men det blev så. Det kunde liksom inte bli på något annat sätt kände jag.

Men det kommer att bli snyggt sedan

Jag vet att det jag nu kommer att gnälla om är ett i-landsproblem, I know.Så här. Jag gillar inte november. Kallt, rått, mörkt och allmänt trist. Jag vill då bara hänga i soffan på kvällarna, med levande ljus och en bunt tidningar. Men. Det är nu mer än sex veckor sedan vi drog i gång renoveringsprojektet på undervåningen. Vardagsrummet är tömt på saker, sofforna står på varandra i hallen. Vi har ätit middag på golvet i jag vet inte hur många veckor, det är iskallt i huset eftersom vi måste vädra hela tiden då det luktar av alla olika lim och lacker. "Men det kommer att bli snyggt sedan" säger folk när jag berättar. Det är dammigt hela tiden, vi städar frenetiskt, dammsuger och moppar men det fina dammet äter sig in. Tvätthögarna är större än någonsin, även det för att allt blir dammigt. Prinsen och jag har sovit borta säkert sex helger sen senaste tiden (tack för att jag har fina nära som ställer upp och låter oss inta deras hem), sambon är aldrig med på våra upptåg och aktiviteter eftersom han måste jobba i huset. Det är aslänge sedan vi tre gjorde något ihop (om man inte räknar med middagarna på golvet) och vi båda (sambon och jag) däckar på kvällarna. Prinsen är jättemammig då sambon tvingas prioritera huset (ja vi måste köra på nu när vi har börjat och kan faktiskt inte pausa) och jag får ta trotsen som nu kommit tillbaka. Sambon är utarbetad och jag allmänt hösttrött, vi har pratat om att ha sex men närmare än så har vi inte kommit på väldigt länge. "Men det kommer att bli snyggt sedan." Jag tjatar om att det är dammigt (jag har astma och är nojig för att Prinsen ska andas in skit) och sambon stressad över att bli färdig. Hela nerevåningen ser kaosartad ut och jag känner mig dum när jag blir irriterad på att för tionde gången säga till Prinsen att han inte kan åla sig fram på det dammiga golvet. Vi är trötta men kör på för vår skull, för att vi vill ha det schysst i huset och för att vi måste ro detta projekt i land. För det kommer att bli fint sedan.

Undran

Kompisens tjej blev gravid i somras. Jag med. Hon är tjock nu. Jag fick ett tidigt missfall. Hon går på koller på MVC. Jag travar vidare till Doktor L. Hon ska snart inhandla barnvagn. Jag ska pröjsa Linné. Hon är tjock. Jag är bara degig. Hon undrar hur tjock hon kommer att bli. Jag tänker på hur tjock jag kunde ha varit. Hon undrar vad det blir. Jag undrar om det blir.

Hugg

På jobbet.
Jag till kollegan: "Visst är väl Calles mamma gravid?" Radarn är omöjlig att stänga av.

Kollegan: "Vet inte, men det är väl dax om de vill ha syskon". Calle är två år. Jag kände hugg i magen. Men det är ju klart, jag bad ju nästan om det.

Boll

Prinsen har fått en hoppboll av en kollega til mig.
"Åh en yoga boll!" utbrister han lyckligt. Fantastiska referensramar trots att varken hans mor eller far yogar.

Köat

I kväll var det premiär på en ny stor matvarubutik här i närheten. Jag som ändå skulle storhandla tyckte att det var en kul grej att testa den butiken. Det var fler än jag som ville handla där kan man säga. Kö på parkeringen, en massa folk i butiken och långa, långa köer till kassorna.
Jag klev in i affären vid halvniosnåret. Jag strosade, sicksackade och plockade det jag skulle ha och lite till. Så hamnade jag efter någon timme till slut i en av kassorna. Jag vet inte hur många det var före mig, men det var ingen chans att jag såg början av kön eller kassörskan. Efter en kort stund ställde de sig bakom mig. Familjen. Jag brukar inte annars kolla så himla noga vilka som står bakom mig i en kö. Men idag blev det så. Jag köade en halvtimme. De utmärkte sig. Det var en mamma. Svarta taighta brallor, ring i näsan, förmodligen i min egen ålder. Två tjejer, döttrar till henne, kanske 18-20 år. Med Pretty womanstövlar, utväxt från gammal hårfärg, parfymer som luktade iglooglass. En av dem med knallrött läppstift. En finnig kille som kallades älskling av en av tjejerna stod också tillsammans med dem och även lilltjejen. En blond flicka med sliten rosa mysdress, trassligt hår och napp, kanske knappt tre år. I kundvagnen mest chips, läsk, skvallertidningar och tvättlappar.
Lilltjejen for fram över golvet medan de stora stod och pratade om Hänt Extra. Så plötsligt lägger sig flickan ner och börjar tjorva. "Jag kan inte gå upp!" vrålade hon. Först ingen reaktion från de andra, sedan en massa komentarer. "Låt henne ligga mamma, hon kan inte bestämma allt. Hon är bara två år." Flickan skrek mer och mer och hennes vuxna pratade vidare, talade om hur jobbig hon var som låg där och skrek. Till slut gick killen i sällskapet fram och pratade lugnt med henne, men han lyfte inte upp henne då de andra sa åt honom att låta bli. "Mamma!" skrek hon gång på gång. Mamman visade först ingen reaktion mer än att sucka och höja på ögonbrynen men gick sedan fram till dottern som låg sparkandes på butiksgolvet, vrålandes så att nappen åkte ut gång på gång. "Lyft inte upp henne mamma!" sa hon med röda läppar. Och mamman lät barnet ligga i kanske drygt fem minuter. Skrikandes på mamma. Klockan var kvart i tio på kvällen och mitt hjärta bultade hårt. Hur fan kan man låta sitt barn ligga och skrika av trötthet på ett golv och vägra ta upp det? När det är man själv som vill gå till den nya butiken och fynda på kvällstid? Så hörde jag hur de vuxna pratade med varandra, att lilltjejen var så jobbig, att det var helt sjukt. Det fanns en tråkig attityd och ett nedlåtande tonfall genomgående när de talade om flickan. Till sist kom killen med förslaget att han skulle ta med sig barnet ut till bilen och så blev det. Kvar blev de andra tre och en av tjejerna sa "Då har folk något att prata om i kväll hur jobbig den där jävla ungen var som låg på golvet och skrek, som vi försökte tygla".

Många gånger är jag en person som säger till. Men jag skippade det ikväll. Kanske var det dumt och lite fegt men jag gjorde det valet där i kassan. För att jag var trött som fan, för att jag inte var framme vid kassörskan och därför hade behövt stå ännu längre med dem bakom mig. Byta kassa var det ju heller inte tal om eftersom det var sjukt långa köer överallt. Nej jag sa inget, men tänkte desto mer. På lilltjejen. Hur har hon det egentligen? Var detta bara en tillfällighet? Har hon bra förebilder hemma? De vuxnas attityder i kön var inte ok. Det jag såg var inte roligt men förmodligen bara en liten glimt av något större.

Bölat

Jag följer inte Idol, har bara ett hum av vad några av deltagarna heter. Så ikväll satte jag på tv:n och drabbades av en gråtklump på momangen. Det var tjejen Mariette, hon snygga, coola med korvar i huvudet. Hon bedyrade sin kärlek och överöste sin tjej med fina ord och rundade av det med att sjunga "Ängeln i rummet" för henne. Och jag började böla för att det var så fint. Efter det var det nästa deltagares tur. En ung tjej som talade om hur mycker hennes farfar betyder för henne. Sedan rev hon av "Himlen är oskyldigt blå" samtidigt som hon spelade piano. Och jag bölade ännu mer. Jag säger bara kärlek. Kärlek.

Tokigt

Tre av barnen hos Prinsens dagmamma ska få syskon. Prinsen är just nu i ett läge när han älskar bebisar, han vill både ta hand om och även leka bebis. Vi pratade lite om bebisar som då sa jag:
"Men mamma har ingen bebis i magen."
Då tittade han på mig och brast ut i ett leende.
"Nej mamma, det var ju länge sedan jag kom ut!"

Ja vad tokig jag är, det var det ju. Sötnos.

Nix

Jag är inte nöjd med svaret jag fick av Doktor O även om det är intressant att en del tolkar det annorlunda än jag, t ex Mary.

Brevet jag skrev till Doktor O var inget ihopkastat med en massa "jag tycker" och annat som anspelar på mina känslor. Det var faktabaserat med datum och Doktor O:s kommentarer i citat. Det var ett brev på tre sidor som tagit mig ett tag att skriva, som fina kollegan M korrigerat, läst igenom och diskuterat med mig. Det var inget hastverk. Detta handlar inte om något hastverk heller. Vi vill ha ett syskon till vårt barn och det har nu gått 1 1/2 år sedan vi påbörjade denna syskonsväng. Jag betalar för detta tillsammans med min sambo, jag tycker att jag bör ha en del att säga till om i behandlingen, jag är ingen nybörjare vi har gjort sex (6)syskonförsök. Vi har tagit del av risker med tvillinggraviditeter, vi har en enda gång fått två embryon och denna gång blev vår älskade son till. Vi har velat ha två embryon tillbaka sedan dag ett (för ett år sedan) på Linné och jag vet att andra får det. Till slut blev vi lovade vid två olika tillfällen med sedan rökta, lurade.

Jag tänker mig in i situationen. Om en förälder på jobbet hade varit missnöjd med något jag personligen gjort hade jag tvingat mig själv att ta det, fejsat det trots att det hade varit asjobbigt. Jag hade pratat med personen enskilt, försökt förklara, bett om ursäkt om jag gjort/sagt något galet. Jag är bara människa, jag kan göra/säga fel. Jag arbetar med människor och Doktor O också. Hur hade det sett ut om jag som pedagog hade sagt: "Jag förstår om jag har svikit er, det är nog bäst om ni vänder er till mina kollegor i fortsättningen." Det skulle kännas som att skaka av sig problemet utan att innan ge alternativ eller någon förklaring.

Ja Doktor O:

a) Erkänner att han har svikit men har tänker inte be om ursäkt för det.
b) Skakar av sig problemet (oss) och låter oss gå till kollegorna.
c) Talar om att brevet finns i journalen. Konstigt borde det annars.

För övrigt är det flera frågor som lämnas obesvarade. Doktor O lovade oss två embryon tillbaka men kunde inte fullfölja det eftersom det inte var han som jobbade den dagen vi skulle till kliniken. Huruvida vårt önskemål tillgodoses kan väl inte bero på hur läkares olika scheman ser ut? Det kan väl inte vara möjligt att olika läkare på samma klinik har olika policy? Dessa frågor bland annat fick inga svar. Man kan ju undra varför.

Nix jag är inte nöjd och tycker inte att det är rimligt att man i denna IVF-karusell ska behöva slå sig fram och stånga sig blodig. Det är inte ok på något sätt.

Behandling 2010

Helt nöjd med svaret jag/vi fick av Doktor O, det det är jag inte. I sället för att ta ansvar för att han faktiskt ljög oss rakt upp i ansiktet lämpar han bara över oss till sina kollegor utan närmare ursäkt. Så vad händer om det endast råkar vara Doktor O som jobbar just den dagen jag måste dra till Uppsala nästa gång? Tänker hn inte hjälpa oss? Jag föstår att han inte kastar våra små frysisar i soptunnan men jag kan inte låta bli att tänka tanken. Jag var i ett dumt läge innan brevet, kände mig sviken. Nu är jag fortfarande i ett dumt läge, jag har sagt hur jag känner och vad jag anser men tillfredsställelsen är ju knappast total ändå. By the way så hinner jag nog inte göra något mer behandling detta år. Hade just mens men bör vänta en månad eftersom jag just tagit vaccin för svininfluensan. Om min mens kommer när den ska och får jag omslag på ägglossningsstickan när jag brukar hinner jag inte få någon fryst för då har kliniken julstängt.

Här är Doktor O:s hela brev:

Bästa Anna-Bell!

Mitt utgångsläge när Ni söker här hos oss är att på bästa möjliga sätt hjälpa Er med att få ett barn till. Bra förutsättningar finns för det.
I och med att jag nu har svikit Er så är det förståligt nog att förtroendet hos Er är lågt eller inget. Det känns därför bättre att Ni planerar nästa behandling med Dr. X eller Dr. Y och Ni känner båda väl sedan tidigare.
Jag hoppas på det bästa för Er och är säker på att Ni kommer att lyckas.

Bästa hälsningar Doktor O

Obs. Ditt brev är sparat i vår journal.

Man tackar för att Doktor O önskar oss det bästa, men hur kan han vara säker på att vi lyckas? Jag tvekar allt mer och mer själv och undrar om detta någongång kommer att gå vägen.

Hej och hå

Jorå. Vissa dagar är lite körigare än andra. Som här om dagen till exempel. Prinsen hade feber för tredje dagen, 39.8. Jag var orolig som jag blir när min pojke inte är bra, satt på sjukan med honom i timtal och fick slutligen höra att det nog var ett virus. Sambon och jag blev osams. Jag är trött på renoveringen. Sambon är trött på att renovera. Han är stressad, jag nojig för att Prinsen ska få i sig damm och skit, han som är hostig. Sambon har jobbat varje dag i en månad, på jobbet och hemma. Jag avskyr att ha dammigt, skitigt. Det plus lite annat smått och gott gjorde att sambon surnade ur och påstod att han inte tänkte renovera mer, utan skita i alltihop. Så kom jag till jobbet efter att ha vabbat. Där var det hönsgård som det är mellan varven. Någon hade varit bekymrad över att jag sjukanmält mig för sent. (Inte till min arbetsplats utan till ett annat ställe vi ska ringa.) Hon hade farit runt med beklagande röst och det fejsade jag sedan. Är det inte konstigt att folk låter så milda när man väl undrar om det varit något problem, de visste ju trots allt på mitt arbete att jag var hemma? Så lite annat där också, på jobbet, som gjorde att jag undrar vad som händer egentligen. Som grädde på moset kom ett brev från Doktor O på Linnékliniken. Svaret på mitt tre sidor långa brev var kort. Han skrev att eftersom vi inte har förtroende för honom längre bör vi vända oss till någon av hans två andra kollegor vid nästa behandling.Punkt. Jaha ja. Var det allt?

Grymt

För ganska exakt tre år sedan var var Prinsen 2 1/2 halv månad och vi började i en föräldragrupp. Där fanns sju andra mammor och vi brukade gå promenader och fika ihop. Den enda som jag håller kontakten med nu är L. L och jag brukar ses lite då och då och för ett par månader sedan när vi sågs berättade hon att hon hade sprungit på V från föräldragruppen. V var gravid. Hon sa det och L såg att hon hade en liten kula på magen.
I dag pratade jag med L igen. Hon talade om att hon åter hade träffat V. L hade undrat om allt var bra och V hade skakat på huvudet. V hade talat om att hon drabbats av cancer, att hon fått beskedet för fyra veckor sedan, att de mist sin lilla dotter som låg i magen. Jag kan inte sluta tänka på det. Att det bara kan behöva vara så hemskt. Fan. Helvete.

Done

Jag har gjort det nu. Postat det tre långa brevet till Linné. Som är adresserat till Doktor O. Där det står att jag känner mig besviken över att vi lovades två embryon tillbaka vid två olika tillfällen. Där det står varför jag tycker att vi bör beviljas två embryon vid nästa behandling. OM det blir någon nästa behandling. För vem vet om de små klarar upptiningen.

Jag har även tagit vaccinet mot svininfluensan nu, jag som har astma och är i riskgruppen men har velat. Efter mycket övervägande fick även Prinsen sprutan. Jag vågar inte låta honom vara utan. Solkatten, du undrade vad jag menar med astmaliknande symptom. Varje gång Prinsen blir förkyld blir han tät i luftrören. Han får ventoline vid dessa tillfällen. Vid flera tillfällen har vi sökt vård (det var innan han fick ventoline) för att han haft tungt att andas. Man kan ju höra på andningen att det är tungt och se att det blir en grop under revbenen när barnet andas. Någon läkare har nämnt att de eventuellt kan var förkylningsastma.

Hur som helst så väntar jag på svar från Linné. För det bad jag om längst ner i brevet, så det hoppas jag verkligen på. Och jag väntar med spänning.

Så där

Nu i kväll känner jag mig så där. Det är asrörigt i huset som jag tidigare sagt. Vi har ingen belysning i vardagsrummet om man bortser från en vrålstark bygglampa. Det är liksom inget mysigt hemma. Och jag har varit mycket hemma denna vecka. Magen är så där också. Jag är inte typen som kan gå och kasta i mig en pizza efter en magsjuka. Min mage och hela min kropp är ruckad på något vis. Det tar några dagar innan jag äter vad som helst, innan jag är hungrig på riktigt och jag ta stora porioner som vanligt. Jag är inte där än. Nojig är jag också. För den förbannade svininfluensan som media spyr ut information om dagligen. Jag är i riskgruppen. Nej jag är inte gravid som någon frågade på jobbet. Jag har astma. Är rädd för svinis och rädd för vaccinet. En hare är jag. En katastrofmänniska som ser mig själv med en sån där låtsaslunga för att jag velade så länge med att ta vaccinet att jag hann få sjukan innan. Fan, peppar peppar det får inte hända. Dessa två veckor kunde jag i vilket fall inte ta vaccinet eftersom jag var förkyld förra och magsjuk denna. Nojar över Prinsen också. För att jag inte vill att han ska få svinis. För att jag inte vill vaccinera honom. För att jag tänker på att han har astmaliknande symptom varje gång han är förkyld men inte har någon diagnos. Trött är jag också. Som fan. Jag anar att det är sviter sedan kräkningarna men vad vet jag. I helgen drar vi igen, Prinsen och jag. Till kompisar för att lämna sambon med renoveringen. För tredje helgen på raken. Kanske den sista innan målarna kommer.

Mammig

Prinsen har alltid varit mammig. Med det menar jag att han ofta föredrar mig om jag finns till hands. Nu ikväll skulle han lägga sig med sin pappa och ville helst sova med mig. Det gick bra sedan med pappa (som var stött och kändes sig som ett andrahandsval.)Jag förstår att det är trist att som förälder komma på andra plats, men just nu är det väl inte så underligt. Två helger på raken har Prinsen och jag sovit borta när sambon renoverar. Jag har vabbat tre dagar förra veckan och snart har Prinsen varit hemma tre dagar denna vecka med mig. I kväll spelade Prinsen och jag memory (fatta jag har ett barn som man kan spela sällskapsspel med!) medan sambon kollade på fotboll. Är det då konstigt att Prinsen vrålar efter mig? Jag tycker inte det.

Dagens outfit

Rosa-och vitrandiga mysbyxor, grön smurftröja, tofs med bubblor, vit fejja med blå ringar runt ögonen. Det är jag idag. Glad över att det inte är idag målaren kommer. Glad över att magsjukan är bättre. Och nej, jag bjuder inte på någon bild på dagens outfit.

Urk

I helgen kajkade vi runt igen, Prinsen och jag. Sambon har renoverat mer. Lördagen tillbringade vi hos mamma med man och söndagen hos vännen G. Det var på söndag eftermiddag som det började kännas skumt i magen. Det ilade, körde runt och jag mådde illa. Efter att ha legat en timme på G:s soffa började jag kräkas inne på toa. Magsjukan var ett faktum. Efter att ha legat i ytterligare en timme, fast denna gång på G:s badrumsgolv med en filt över mig samlade jag krafter att åka hem. Prinsen är envis som en gris och detta har bland annat resulterat i att han, en treåring, igår lyckades knäppa sin dragkedja alldeles själv. Detta skulle han promt göra innan vi drog hem igår från G och jag satt på trappen och väntade på honom, hyperventilerande. Jag lyckades köra de fyra milen utan att behöva använda spypåsarna. Idag har Prinsen och jag kollat på tv i flera timmar. Jag har varit helt däckad. Nu väntar jag bara på att Prinsen ska åka på det. Men hoppas så klart att han klarar sig denna gång.

Torsdagskväll

I vardagsrummet: Sladdar, bjälkar, ett stort tygtak som hänger taket. Inga möbler, kalt på väggarna och en sambo iförd arbetströja och kalsonger, spelandes tv-spel i den maskerade soffan. I dubbelsängen på övervåningen: Prinsen som sover med fem nallar. Han somnade efter att ha hört sagan om bebisen. Den börjar så här: "Det var en gång en mamma och pappa som så gärna ville ha en bebis. Men det kom ingen bebis. De var så ledsna. Mamman längtade, pappan väntade men det kom ingen bebis. Men vet du att vips en dag så låg det en liten, liten bebis i mammans mage. Den var mindre än en ärta..."
Och här sitter jag i gästrummet. I fönstret en massa blommor som annars är utspridda över hela nerevåningen, på golvet ett stort badlakan. På det badlakanet har vi ätit middag i kväll igen. Det är inte så tokigt att ha picknick inne.

Tre syrror

Hur kan tre sjuksyrror inte veta om det är vattkoppor som Prinsen har? Jag kunde inte göra bedömningen själv utan traskade iväg till vårdcentralen. Efter att varit där och visat upp Prinsen är jag i alla fall inte klokare. Vad kan det annars vara, de fyra prickarna han har? Ps: Det går vattkoppor hos dagmamman.

Städat

Jag har facebook. För någon vecka sedan fick jag en förfrågan att bli vän med en person. Jag kände inte igen namnet och personen hade ingen bild, men jag tänkte i min enfald att det kanske var någon gammal klasspolare eller något. Idag tryckte jag "bekräfta" på hans förfrågan och ca tre sekunder eter det dyker människan upp på chatten. "Hej, läget?"undrade han. Jag frågade vem han var och fick svaret att han var en kille bara, som sett mig på nätet och jag såg fin ut och bla bla bla. "Lägg ner!" sa jag och fick tilbaka ett "Ok." Sedan blockerade jag honom, gjorde min sida endast tillgänglig för mina vänner och raderade alla gamla klasspolare och annat löst folk som jag ändå egentligen struntar i. Kvar finns dock mina riktiga kompisar och fina bloggtjejer, bland annat.

Inlägg till E

Hej E,

Tack för ditt mail. (Pinsamt att jag inte kollat av mailen på två månader.) Kul att du gillar min blogg. Välkommen hit föresten! Hoppas att du har det på G, det du önskar dig så hett. Lycka till!
Kram /Anna-Bell

Brev

I dag har jag knåpat ihop ett brev till läkaren O på Linné. Jag försökte att vara saklig, inte så mycket "jag tänker" och "jag känner". Det resulterade i att jag blev som en ångvält istället. Det var så mycket jag hade inom mig,svek, ilska. Allt bara bubblade upp och gjorde mig varm i ansiktet. Fingrarna skuttade över tangentbordet och Prinsen sov för länge. Han håller nog låda halva natten. Skit samma. Brevet är skrivet och nu ska jag bara fila lite mer på det. Får se om jag vågar lägga det här.

VAB

En trotsig som inte ville klä på sig och absolut inte ville gå till affären och handla. En halvtrött mamma. "Då får vi ingen lunch" sa jag och Prinsen kastade av sig kläderna och galopperade naken över den smutsiga parketten. "Men pappa renoverar. Det är smutsigt. Sätt på dig strumporna i alla fall" hojtade jag med trist röst. "Vill inte, jag ska simma" tjoade Prinsen och lade sig ner och krålade runt. "Men vi har ingen mat hemma, kom nu!" Sedan grinade och skrikande från hans sida. Och tjat och ännu mera tråkig röst från min. För att han var trött med en näsa som rinner konstant. För att jag var trött efter att själv ha hostat halva natten. Efter det kramar och glada miner. Tillsammans byggande med lego och långa banor Brioräls med tunnlar. Sedan lunch på ett badlakan på golvet, liksom picknick eftersom det inte finns något bord. Jag tog rester från igår. Prinsen ville ha blodpudding. Lingonsylten var slut men det gick bra med hallon också sa han. "Jättegod mat mamma" sa han efter att ha slukat tre skivor. I morgon är vi hemma också. För att snoret rinner konstant, för att han ser lite hängig ut på ögonen Men kopporna vet jag inte med, de är fortfarande fyra till antalet och inte vet jag hur snabbt de bör föröka sig. Jätte känns det som. Finns det myggor i självaste oktober?! Jag fattar ingenting.

Prickar och renovering

Vi köpte vårt hus för två år sedan och sambon har renoverat sedan dess i olika tempo. Nu har turen kommit till vårt kök och vardagsrum med öppen planlösning. I helgen utrymde Prinsen och jag och drog til mamma och hennes man. Kom hem idag och det var ingen snygg syn som mötte mig. Flera köksskåp nedrivna, glas och porslin över hela bänkarna. Bjälkar och stöttande pelare, överallt ett fint fint damm. Det gamla tygtaket var till hälften nedrivet och hängde som en stor gardin över halva rummet. Valvet var rivet till hälften, flera väggar saknades och en stor spricka i parketten visade husets grund. Ja det kommer att bli bra. Men det sker inte över en natt. Sambon kommer att slava som ett djur. Jag kommer att ta hand om Prinsen och försöka skapa ordning i kaoset, leva på som vanligt med tvättning och matlagning trots att vi inte ens har något bord att äta vid. Mest kämpigt är det med oredan och dammet. Damm är ingen höjdare när man är dammallergiker och har astma.

Som pricken över i:t har Prinsen fått vattkoppor. Det var i morse jag upptäckte det. Fyra stycken poppade upp idag. Får se om de försökar sig under natten.

Suck

I personalrummet igår:

Köksan: "Nu för tiden får homosexuella kvinnor insimineras på sjukhus i Sverige."

Jag: "Jag vet och det är ju bra."

Köksan: "Jag bryr mig inte vad de gör faktiskt, det kan vara ok. Jag känner så här, att bara de ger fan i min gubbe och mig."

????!!!!????!!!!

Som att någon flata skulle hoppa på henne, eller vad? Fattar inte kommentaren över huvudtaget, förutom att jag anser att hon är homofob. Suck. För hon menade väl inte att hon och hennes gubbe skulle tvångsinsimineras, hö hö?

Veckan som kommer

Förrförra veckan var asjobbig med möten tre kvällar och andra saker. Denna vecka var också kämpig med bryt hos både andra och mig själv på jobbet. Undrar vad kommande vecka har att erbjuda. Detta har jag i alla fall inplanerat:

- Liten kurs på två timmar. (Detta är utanför jobbet och ska bli kul!)
- Pappa har födelsedagsmiddag.
- Massage (Gång nummer två hos knådaren Karin. Underbart.)
- Barnkalas hos rara vänner.
- Kompdag (Favorit i repris. Ska till Aquaria med Prinsen.)
- Mingel med kompis på en bokklubb.(Måste tyvärr dra en vit på jobbet eftersom jag hade glömt att vi har möte. Men roligt måste komma före måste i detta fall.)

rabalder

I går fick jag och kollegan J ett ryck. Vi möblerade om. I morse var det andra som inte var där på eftermiddagen som fick frispel. För att det är som att vi i arbetslaget indelade i två små grupper. Bromsklossarna och framåtsträvarna om du frågar mig. Jag är givetvis med i det sistnämnda gänget. Klossarna gillar inte förändringar, anser sig ha rätt att säga nej men strunta i att motivera varför eller komma med andra förslag. Det blev ett smärre kaos vilket kan låta konstigt för en utomstående. Vår arbetsgrupp är i gungnig, vi drar år olika håll. Meningsskiljaktigheterna som blev tydliga återigen genom vår ommöblering resulterade i att två personer grät i två olika omgångar (inte jag), två ringde chefen som inte har sin arbetsplats i huset (jag var en av dem) och en mailade chefen. Jorå. Det händer grejer minsann. Dramat fortsätter nästa vecka. Men nej, jag bryr mig faktiskt inte så himla mycket. Jag har uppbackning uppifrån och det känns skönt.

Idag kom mensen, prick på dag 30 vilket var bra. Tänk att jag hade glömt att jag skulle få den. Ännu en bidragande orsak till att jag var i uppror på jobbet här om dagen.

By the way så ringde Doktor L till mig i dag. Hon talade om att alla mina prover, inklusive kromosomanalysen var helt normala. Nej, de hittade inget som jag förstod.
Nästa månad tror jag att vi ska köra på igen. OM (jag säger det igen) det finns någon/några som klarar upptiningen.

Uppmjukad

I dag på lunchrasten stack jag till massören. Hon knådade mig och vänstar sidan av ryggen var spänd som attan. "Det är som en hård bulle här. Jag förstår att du har spänningshuvudvärk av detta" sa hon och borrade ner sina fingrar så att det ilade i hela kroppen. Efter behandlingen var jag lättad. Jag kände mig dåsig och lugn. Nästa vecka ska jag på ännu en omgång.

Jag hämtade Prinsen från dagmamman i dag, vi turas om sambon och jag. Solen sken och vi tog god tid på oss. Länge plockade vi kastanjer som nu ligger i en stor vid vas på köksbordet. Vi handlade mat, gick och småpratade. Kände mig så himla lung ännu.

Kom hem och åt en pastasallad med fetaost och soltorkade tomater. Vi middagen kollade sambon på mig. "När är de där kromosomtesterna klara? Prinsen är tre nu, jag vill inte att det ska var åtta år mellan. Så är jag så trött på detta, jag vill bara lägga det bakom mig. Men jag vet att du kan köra på länge." Ja Prinsen är tre och hade jag kunnat så hade jag lagt in en order för ett tag sedan, så att det kunde vara tre år mellan barnen. Så perfekt! Ja testerna är det nu sex veckor sedan vi tog och det kan ta tid med svaren, det sa Doktor L. Jag är också trött på att vara i denna IVF-karusell men ja, det stämmer att jag kan köra på längre men det är en diskussion som inte kan tas upp för då blir vi osams. "Jag hoppas att testernas svar kommer snart så att vi kan påbörja behandling om kanske en månad eller något." Typ så sa jag. Men inom mig kom ledsamheten igen. Och stressen, inte bara över att befinna mig i detta läge, utan över att vi inte är överens.

Baksmälla

Det var inget stort bryt på jobbet idag. Jag grinade några tårar med några personer. Det värsta med mig är att jag inte kan sluta när jag väl satt igång. När jag skärpt mig och det kommer någon annan som ser att jag ser mosig ut och går vänligt fram och frågar mig eller ger mig en kram, då är det klippt igen.

På eftermiddagen hade jag en rätt ny kompis, R, här på fika. Det var mysigt. Vi kom in på snack om jobbet och helt plötsligt sat hon och pratade om en kollega som får bryt och grinar på jobbet. Så professionellt sa min nya vän, så gör man inte om man är stark, privata gejer gör man hemma och man biter ihop och jag kände mig dum. Hon har delvis rätt. Man tjurar inte på jobbet. Vad är det som gör att jag är så jävla känslosam, att jag inte kan kontrollera mig själv utan låter det sippra ut? Är det för att jag har för mycket samlat på hög?

Så läste jag tidningen Mama och kände mig ännu sämre efter flera sidors artikel om Lotta Vimmelmamman Gray. Hon har cancer, jag sitter här och bölar över lite stress på jobbet och för att jag inte verkar kunna ge ett syskon till min son. Vad fan, kom igen.

Idag var det bryt och nu känns det som en smärre bakfylla. Som att det är lite pinigt att gå till jobbet, som att jag varit för påverkad och gjort bort mig. I morgon är det fotografering. Vaknar jag med spänningshuvudvärk liknande den jag hade i morse finns det bara en sak att göra: Ta fram mitt supertäckstift från Face och måla över ringarna under ögonen för att slippa se ut som en koalabjörn på fotot.

Bryt

Japp. Jag har fått ännu ett bryt på jobbet.

Dagen började med ilande huvudvärk i pannan så snart jag slog upp ögonen. Petade i mig ett par alvedon och gick till jobbet. Det lunkade på. Promenad med barnen, lunch och rast. Det är meningen att vi i personalgruppen ska ha en halvtimmes friskvård i veckan och eftersom vi aldrig har tid att ta ut den finns det numer ett annat alternativ, att ta halvtimmen utspridda över tre dagar. Denna dag gick jag istället för att dricka te i personalrummet iväg på en promenad. De resterande tio minuterna tänkte jag fika på. Drog iväg själv. Det var skönt att komma ut. Solen lyste på trädens gula löv. När jag kom tillbaka till jobbet kollade kollegan V på mig "Då går jag på rast." Talade om att jag för första gången tänkte ta en sån där rast på 40 minuter och då utbrister kollegan J "Jaha men det kan man ju typ aldrig." Och jag snetände direkt, surnade ur och sa "Men skit i det då. Konstigt att andra kan men inte jag". J brukar nämligen ta dessa extra tio ibland. Störtade iväg till plåsterskåpet och fixade till mina skavsår. Tillbaka till avdelningen, mer lugn. "Men det var inte riktat till dig" sa J (som jag för övrigt gillar) och gav mig en bamsekram. Och jag började gråta och berätta om min frustration, stress och min huvudvärk som är inne på tredje veckan. Sedan kunde jag inte sluta grina. Det var som att allt bara bubblade upp. Så nu sitter jag här. Hemma efter att ha gått från jobbet två timmar tidigare.

"Men vad är du stressad för" sa sambon senast i morse. När han säger så framstår jag som ett freak, en ostresstålig person som behöver lugn. Det är inte så. Det är nog bara så att vissa saker gör att det blir lätt för bägaren att rinna över. Som att jag är frustrerad på jobbet. Att vissa verkar tycka att man behöver ha ett möte och diskutera huruvida man ska flytta en viss byrå eller inte. Som att jag vill ha ett till barn, har varit nära längtan och frustrationen rätt länge nu. Besvikelsen finns också kvar som ett skavande sår, över att jag är beroende av läkarna på Linné, att de lovade två embryon vid två olika tillfällen och struntade i det. Kan de förstå vilken stress och även här frustration som deras ouppfyllda löften ger? Jag måste förstås skriva och kräva ett skriftligt svar på att vi vid nästa försök får två tillbaka. Om det blir en nästa gång. Detta brev kommer upp i tankarna varje dag, olika formuleringar svischar förbi och lämnar även de stress.

Ja vänner, så är läget just nu. Skriver här ner en åtgärdsplan för mig själv, saker som jag kanske bör tänka på för att minska stressen. Fler förslag mottages tacksamt.

- Skriva ett brev till Linné snarast för att få det ur världen.

- Skita i att ha dåligt samvete över att jag inte drar till gymet. Gå promenader på kvällarna istället. Det är bra för kroppen och knoppen. (Nördigt rim.)

- Strunta i att andra är veliga på jobbet. Vara mer styrande och köra med röstning. Majoriteten vinner, det fattar ju alla.

- Inte boka upp mig på en massa stressande saker, se till att ha luckor på helgerna. Denna lördag ska jag bara påta i trädgården med Prinsen och hans kompis.

- Gå och lägga mig senast 22.00 på vardagarna och släcka lampan 22.30. Huvudvärken blir inte bättre när jag sitter uppe till tolv.

- Göra saker som är nice, typ umgås med folk jag gillar, promenera och fika.

- Ge fan i att bli stressad över att det är sand i hallen eller dammtussar under sängen. Vi överlever det några dagar.

- Så till det sista. Har precis kommit på att jag ska handla alla julklappar på nätet i år. För att slippa julhandel, all rusch och kunna lägga krutet på det roliga; Baka julgodis, dricka glögg och göra snölyktor.

Puh, vilken pärs.

Ja jag kom inte på något lämpligare namn på detta på pricken åttahundrade inläggen på min blogg.

Så här är det:

I cirka tre veckor har jag varit trött i ögonen, eller liksom mer över pannan där ögonbrynen sitter. Det är som att pannan liksom ska ramla ner över ögonen, jag vet det låter askonstigt. Har haft lite tankar på vad det hela kan bero på och har kommit fram till dessa:
- Något virus
- Jag behöver glasögon
- Stress

Så i fredags gick jag till Synsam. Efter en halvtimmes undersökning konstaterade optikern att jag inte behöver några glasögon. Det i sig var ju skönt men symptomen kvarstår.

I söndags upptäckte jag att mitt recept på levaxin var borta. Det jag trodde fanns var inte där samma dag som jag tog sista pillret i burken. Ringde till endokrinologen på Sophiahemmet som inte svarade, så klart. Pratade desperat in ett meddelande på svararen i vilket fall trots att det var söndag.

Imorse terrade jag läkaren igen men ingen svarade. Gjorde ett försök att få min husläkare att skriva ut medicinen och det fungerade. Så skönt att ha det ur världen.

Så till mitt samtal idag. Ringde samtidigt som sambon lagade mat, han hade handlat färsk odlad torsk och kokade ägg till såsen. J visste redan innan hon svarade att det var jag. Kanske blev hon förvånad, jag ringer nästan aldrig henne. Jag talade om att jag att Prinsen tror att hon inte gillar honom. "Va?" sa hon. "Han har vid flera tillfällen sagt att du inte tycker om honom när han skriker." Så talade hon om att det måste gälla den där gången förra veckan, när jag lämnade honom och han skrek och hon sa åt honom att sluta för han hade inte slagit sig, när han larvade sig, så sa hon. "Men jag tänker på det där med att man ska fokusera på handlingen, ja du vet" försökte jag. "Men han slutade skrika jättesnabbt. Jag sa att nu får du sluta, ingen tycker om ett barn som skriker så där." Jag försökte igen, att prata om att barn skriker ibland, om att det måste vara ok att få bli arg men hon förstod inte. Vi talade olika språk. Hon började tala om att min lämning var för lång den morgonen, att man inte ska dra ut på det. Jag vet. Jag trodde ändå i min enfald att jag skulle kunna snacka Prinsen till rätta. "Så det blev pajkastning, så fint!" fnös sambon när jag återberättade det hela.

Jag är glad att jag ringde. Jag lyssnade på mitt barn och på min magkänsla, klev över hindret, min rädsla att trampa på tårna. Tack fina kollegan M och vännen G för pepp. J har ingen pedagogisk utbildning liknande min. Det finns kulturella faktorer som kan spela in vad gäller hennes barnsyn. J är inte ansvarig över Prinsens förskolegång. Detta kommer inte att påverka hans sätt att utvecklas. Det som har hänt är ingen karastrof. Men det var fan så skönt att få ur sig det som gnagde, så nödvändigt att stå bakom Prinsen och föra hans talan.

Pratade med mamma när sambon fixade med redningen till såsen. Om ditten och datten. Ganske länge. Plötsligt ringde mobilen ute i köket. Lade luren med mamma kvar på bordet i arbetsrummet. Det var läkaren från Sophiahemmet. Samtalet från min sida lät ungeför så här:

"Hej, jag jag har visst slarvat bort receptet men det ordnade sig. Min husläkare skrev ut levaxin så det är klart."

(Paus)

"I maj ja, då blev det missfall. Vårt tredje."

(Paus)

"Utredning ja. Vi har fått alla svar utom kromosomanalyserna."

(Paus)

"Men de hittar förmodligen inget. Ja jag ringer dig när vi ska IVF:a igen. Ok, hej då."
Vi lägger på.

Såg att såsen på spisen stormkokar. Ropade på sambon som kom rusandes och konstaterade att såsen har bränt fast rejält. Denna svartvita osande sås hällde han rakt ner i slasken och gick sedan och lade sig på mage i soffan. Jag gick mot toa och fick på vägen syn på luren som låg av. Mamma. Lyfte på den och hörde att hon var kvar, sa att jag ringer senare. Åt kall torsk med mosad potatis tillsammans med Prinsen. Sambon låg kvar på mage i soffan.

Fan. Mamma vet inte att vi har gjort/håller på med IVF och det finns flera anledningar till det. Jag vill inte att hon ska veta. Vill inte, vill inte. Nu kanske hon vet. Men jag har ingen aning. Jag luskade lite när jag ringde upp, talade om att såsen bränt vid och hon började prata om aluminiumkastruller. "Jag glömde dig i luren, hörde du att jag pratade med någon annan?" sa jag. "Ja?" sa hon och jag bytte ämne. Sedan lade vi på och jag ringde polaren P som fick läggas av i luren på samma ställe. Jag gick sedan till köket och ställde mig vid diskbänken och pratade, sedan kom jag tillbaka till luren för att fråga P om han hört vad jag sagt.

Jag är trött idag. När mitt dagmammedilemma var ur världen kom en ny grej att fundera över. Men det går ju inte att backa bandet. Jag tänker inte prata med mamma om det. Tar hon upp något, så fine. Annars får det vara.

Nu känns det som att pannan ska ramla ner över ögonen igen. Sa någon stress? Ja det är förmodligen så.

Ta upp

Jag måste ta upp en grej. Med Prinsens extradagmamma J. Hon som är stand in när den vanliga dagmamman behöver en vikarie. Måste innan jag kommer till själva dilemmat tala om att Prinsen träffar J nästan dagligen eftersom dagmammorna arbetar ihop.

Så här:

Prinsen gråter aldrig när jag lämnar honom till en vanliga dagmamman. Han gråter ofta när jag lämnar till J, vilket händer någon gång per månad. Jag vet inte vad det är, om det är så att han är hårt knuten till den vanliga. Anar att det är det. Förra veckan lämnade jag till J och det var gråt. Senare ringde hon och talade om att han tystnat snart efter att jag gått. Så klart. Jag jobbar ju själv med detta. Med barn som är små. Som är ledsna ibland. Men. Prinsen har vid flera gånger denna vecka sagt till mig att "J säger att hon inte tycker om mig när jag skriker." Det är inte ok. Jag vet, han är tre år. Visserligen väldigt verbal, men who knows om detta är sanning. Jag kan ändå inte förbise detta.

Det är ok att säga" Jag tycker inte när du skriker." Det fokuseras på handlingen. Att säga "Jag tycker inte om dig när du skriker" blir något helt annat.

Jag är inte en fläckfri pedagog, absolut inte. Jag är långt ifrån perfekt. Det finns saker jag ångrar, som jag vill glömma. Inga stora saker, men mindre bra ur ett proffisionellt perspektiv. Och känner föräldrar till barn på avdelningen där jag jobbar som jag gör nu vill jag att de ska komma till mig och prata. För det skulle inte vara min mening om jag sagt något som sårar. Och det är inte Js mening heller, det förstår jag verkligen.

Men. Jag tycker inte om dig när du skriker. För att bli omtyckt måste du alltså hålla truten. Vara glad. Rätta dig i ledet. Detta gnager inom mig och känns fel. Jag måste ta upp det. Och det känns jobbigt.

Läggning

Kom hem lite över 19 efter ett kvällsmöte som Prinsen var med på.

Jag: Kan du lägga Prinsen?

Sambon: Jaha, jag? Det lär ju bli liiite sent att måla garaget sen då. Men jag fixar det. (En speciell min, ett särskilt tonfall. Martyren har visat sig.)

Jag: Men hur skulle jag kunna veta att du måste ut i garaget?! Det är ju inte så att du är där varje kväll.

Sambon: Nej alldeles för sällan. (Hans dåliga samvete kommer fram och speglar sig på så sätt att jag får dåligt samvete.)

Jag: Det är knappast bara mitt fel.

Sambon duschar och jag gör Prinsen iordning med pyjamas, tandborstning och förser med vällingflaska. När sambon är klar hoppar jag in i duschen. Sedan följer en faight där Prinsen vrålar att han vill att mamma ska lägga honom och sambon försöker få kontroll över läget trots att han mest blir upprörd. Jag rakar ett av mina ben och svarar på Prinsens höga vrålanden från övervåningen.

Maaaaammmmmmaaaaaaa!

Jag rakar det andra och hör att sambon säger att Prinsen får sova i sin säng trots att vi båda vet att han inte vill och att han har sovit hos oss den senaste tiden. Hör att sambon är riktigt irriterad. Jag stressar i duschen, jag som behövde en lung stund. Börjar med bikinilinjen som har blivit igengrodd.

MAAAAAAAAAAAAMMMMMMMMMMMMMMMAAAAAAAAA!!! JAG VILL ATT DU SKA SOVA MED MIG!!

Och så mer gråt. Högljött och hjärtskärande.

Jag kastar mig ut från badrumet, springer näck med min halvrakade muff uppför trappan till övervåningen. Prinsen står ledsen vid grinden. Sambon har släkt lampan och ligger med ryggen mot dörren. Prinsen blir lugn när jag böjer mig ner och stryker hans kind. Jag förstår att det är irriterande och känns orättvist för sambon att bara min uppenbarelse gör Prinsen lugn, men vadå. Jag tänder lampan, lägger mig bredvid Prinsen och petar på sambon, påminner honom om att han är 34 år och inte tre som vårt barn. Jag pussar Prinsen och hör hur sambon påbörjar sagan. Nu sitter jag här med inpackning i håret.

Anka

Vilka rabalder den där täta kvinnan Anna Anka har skapat. Jag var tvungen att slå på tvn förra veckan för att kolla vad folk pratar om. Pallade höra på henne i max tio minuter. Säger bara; Låt kvinnan ha en karl som inte vill umgås med sina barn, låt henne tycka att det är viktigast på jorden att vara snygg och att snaska av sin man varje morgon. I dont´t care.

Resumé

Här kommer en resumé av saker som hänt i veckan:

Kompisen C var med om en cykelolycka på Västerbron men klarade sig bra tackolov. Vännen S mamma har fått blodcancer och jag hoppas innerligt att det går bra. Pappas fru bröt handleden efter att ha ramlat när de dansade bugg. Vi har varit på Raw på Göra Lejon och kollat in komiker. I love. Det är så bra stämning! En av mina kollegor grinade två gånger på jobbet (vad jag såg) denna vecka. Den ena gången var för att vi i arbetslaget blev osams om vad våra futtiga sparade pengar ska gå till. Den andra gången var vid ett ilskeutbrott som jag inte tog reda anledningen till. Själv bölade jag en gång ihop med fina kollegan M. Det blev för mycket när jag ringde till sambons mobil och talade om att det var punka på bilen och han slängde på luren för att han redan var på risigt humör. Osämja. Jag har haft något skumt i över en vecka. Det är som att pannan håller på att ramla över ögonen på mig, jag är stundtals yr och liksom trött. Ska boka tid hos en optiker. Ska jag som alltid har haft perfekt syn ha glasögon? För det är väl inte något värre än så hoppas jag! Jag har fått bastning av sambon för att jag har tvättat hans jeans vilket jag tydligen inte skulle. Hade glömt informationen om att man inte ska tvätta nya jeans på typ ett halvår eller mer. Äckligt tycker jag! Pannan i huset är paj och det är vatten i pannrummet. Det är ingen värme i huset. Jag menar att sambon kan ordna det eftersom han är kunnig inom ämnet. Sambon menar att jag är nonchalant som inte bryr sig. (Han har fel). Mer osämja. Jag fick till ett träningstillfälle och råkade hamna på ett intensivpass. Kände mig som en korpenspelare som råkat hamna i A-laget. Hängde inte alls med på ledarens många armhävningar med tätt mellan armbågarna. Varför har alla ledare på Friskis pannband och varför tar de av sig skorna när de stretchar förresten? Fattar ingenting.

Imorgon är det en ny vecka som börjar med kvällsmöten på jobbet måndag, tisdag och onsdag.

Klart slut. Nu ska jag däcka med en bok.

Scanna

Storhandling med självscanning för familjen Anna-Bell på tisdagskvällen. Ni vet, när man blippar in varorna själv för att slippa köerna (som knappt finns en tisdagskväll). När det är dags för oss att betala kommer det upp ett meddelande på skärmen där det står att vi måste betala hos kassörskan. Och packa upp igen. Alla fem pappkassarna. Vi hade glömt att blippa in en av de två napparna (till Prinsens nappflaskor) och kassörskan saknade bomullspads som vi hade scannat in. Varför blir det man gör för att underlätta så krångligt i slutänden? "Ni glömde en napp. Tänk på det nästa gång" sa kassörkan. "Visst, men hade vi velat sno hade vi nog satsat på köttet i alla fall" sa jag och kånkade iväg med kassarna.

Nästa steg

Jag har fått svar på nästan alla mina blodprover. Allt ser bra ut med dem. Bara kromosomanalyserna kvar. Nej de kommer säkert inte hitta något avvikande. Att IVF inte fungerat som syskonförsök hittills kanske beror på ren och skär otur, det är säkert så. Nästa steg är att påta ihop ett brev till Doktor O på Linné. Nästa gång SKA jag ha tillbara två. OM det finns någon möjlighet till det. Basta.

Prioriteringar

Saker jag vill göra:

- Träna

- Läsa

- Skriva

Så varför sitter jag då istället och kollar på när en hovreporter käkar varanpenis?!

Rökare

Prinsen: Vet du mamma, Greker röker. (Greger är min gamla kåldocka som Prinsen har tagit över.)

Jag: Va, röker?! Gör han?

Prinsen: Ja, Greker röker nere i vardagsrummet på natten när vi sover."

Jag: Men det är äckligt att röka! Och inte bra för kroppen!"

Prinsen: Jag har sagt åt honom att sluta!"

Läge att inhandla nikotinplåster nu när vi har en rökare i huset.

Det rann ut

För några år sedan umgicks jag en del med en tjej som vi kan kalla för R. Det var innan vi hamnade i IVF-karusellen som hon och jag lärde känna varandra. R träffade sin karl för typ 100 år sedan och de fick två barn innan loppet av några år. Jag minns att R varje gång vi sågs (vi träffades lite sporadiskt) alltid gav mig kommentarer som "Är det inte dags för en bebis snart?" eller "Jaha så du dricker. Jag tänkte att du var gravid." Jag började med IVF och kämpade på, fick alltid samma irriterande frågor. Hon blev gravid med sitt tredje barn och ett efter halvår efter att hon födde sin son kom även Prinsen till världen. Vi har alltså barn i samma ålder. Hon har flyttat till samma förort som mig. Det tar max tio minuter att cykla mellan. Umgås vi nu mer? Nej. Det har runnit ut i sanden. Det är inget jag direkt gråter blod över, jag har andra vänner. Det är bara så irriterande när jag tänker på det. Varför tjatade människan om att jag skulle skaffa barn under alla år. Sedan när jag väl fick barn så ses vi inte. Som att hon bara tjatade för grejens skull. För att hon kanske trodde att det skulle föra oss samman när det egentligen är så att vi är jävligt olika? Surt med folk som tjatar i alla fall.

Bett

I dag fick jag höra av dagmamman att Prinsen använder fula ord. Som "va fan" och "helvete" (hans pappas ordval), "pisspotta" (från Madicken) och "jag ska skjuta dig" (troligtvis från ett annat barn hos dagmamman.) Jag har pratat med Prinsen OCH med sambon. Det är inte okej att svära så att Prinsen hör på. Han är smart, han har bra ordförråd, han snappar, testar, provar sig fram och lägger in både bra och dåliga ord i rätt sammanhang. Dagmamman talade också om att Prinsen bet en tjej i armen idag. Han har aldrig gjort så förr. Prinsen är ett hyfsat lugnt barn. Jag undrar vad som hände men ingen visste hela storyn, det är så ibland. Jag vet som jobbar med barn. Hemma frågade jag Prinsen. Tjejen hade slagit honom i ansiktet. Men bits gör man inte ändå sa jag. Jag tänker inte tjata med på honom om det hela. Vi har haft ett lång samtal. Jag hoppas bara att det inte händer igen.

Prov

Idag blev jag sex rör blod fattigare. Var på sös i morse och fick stick i armen. På fredag ska jag gå igenom en undersökning hos Doktor L. Sedan är missfallsutredningen klar och då är det bara att invänta svaren.

Rosenknopp

I dag har jag varit på min allra första ansiktsbehandling. Jag vet, det låter galet. Jag är 34 år och har aldrig tidigare varit på någon. Men det var skönt. Kanske inte värt 700 spänn men jag hade presentkort som sambon inhandlade i julas och visst var det lyxigt. Jag har blivit peelad, masserad, inoljad och jag luktar som en rosenknopp. Konstigt egentligen att det fanns så få pormaskar att klämma, jag som aldrig tidigare varit på behandling. Varför vill man jobba med att klämma pormaskar förresten? Eller...jag jobbar ju med att snyta näsor och torka bajs, så varför inte.

Äntligen

Jorå mensen är äntligen här. Tio dagar sen. Ringde Doktor L idag eftersom jag ska göra en undersökning som har med missfallsutredningen att göra. Ska återkomma på måndag. Blodprov ska jag ta på måndag. Både sambon och jag har gjort blodprov till kromosomanalysena. Hälften kvar att göra då kan man säga. Undrar om de hittar något som inte ser bra ut.

Big Roy

Kanske är det någon som minns mitt impulsköp från en postorderkatalog för låt säga ett halvår sedan? Det var ju så att jag fick en liten broschyr i brevlådan där man kunde köpa olika saker från olika företag, allt från tidningsprenumerationer till...dildos. Ja just det. Jag fick för mig att jag skulle hotta upp det lite här hemma och fyllde raskt i en talong. Inte visste jag vad som var bra, jag synade de olika prylarna upp och ner, men något rosa och fladdrigt blev det och innan jag skickade i den lilla handskrivna lappen tappade jag bort den och trodde att den låg på Ica här i Lilla Förorten, men det är en annan story. En rosa k*kring blev levererad och båda jag och sambon skrattade åt den innan vi fattade att den inte alls var så dum.

Och nu. Jag har tydligen blivit kund hos firman som levererade den rosa k*kringen. Så nu får jag deras reklam hem i lådan. I ett kuvert tackolov. Idag kom en broschyr och jag kunde inte låta bli att kolla i den. Jag höll på att skratta på mig när jag läste denna bekrivning:

Big Roy (uppblåsbar docka för kvinnor)
Big Roy, stor och stark hantverkare till din hjälp! Tar hand om dig tills du är helt tilfredsställd. Han har maskulint hårigt bröst och realistiskt ansikte. Big Roy har en 18 cm lång och hård penis och han är alltid redo för action.

Vad gillar ni den beskrivningen? Så en bild på en docka som ser heeelt galen ut. Realistiskt ansikte?! Fan vad jag skrattade. Vem, jag undrar vem hoppar på en Big Roy?

Simlekis

I går ringde jag till badhuset, talade om att Prinsen vägrar bada. Jag var beredd på att få visa munlädret, på att tjata mig till att inte behöva betala avgiften som är bindande. Jag var beredd på att få motstånd, kanske för att det många gånger är så nu för tiden.
"Jaha" sa hon. "Ja man kan inte veta med barn, så är det. Jag tar bort er och ni betalar inget."
"Tack så himla mycket" sa jag.

Sen

Jag skulle ha haft min mens för en vecka sedan. Jag är inte gravid. Vad fan är det nu då? Vill gå och ta de där proverna på dag ett till fem. Säg inte att det blivit något knas. Kanske att det är för att jag känner mig stressad för diverse saker?

Lördag

I dag har vi varit på dop, kollat på när släktingarnas tredje son fick vatten på skallen. Sedan var det fika i villan och min egen syster som hade gjort dignande smörgåstårtor hade glömt att jag är skaldjursallergiker. Åt korv med barnen istället. Försökte prata lite med folk men visste inte om vad. Pallade inte att lägga mig amningssnacket. Det var visst ett problem med någon bebis som inte kunde äta sig mätt på bröstmjölk. Alla skulle ge råd. Jag kände inte igen mig alls. Min amning funkade från första stund, Prinsen blev mätt och jag hade tuttar som självaste Dolly P. Syrran och hennes stora dotter pratade bara (som vanligt) om jobbet på restaurangen där de båda jobbar, killar då båda är singlar och uteliv på krogen. Försökte få en syl i vädret men det gick inget vidare. Jag gjorde bland annat ett försök med att tala om att bästa vännen G (som syrran känner genom mig) är i Italien. Det gick ungefär så här:

Jag: "G är i Italien förresten."

Syrran: "Det är min polare Johanna också. Hon har ju nyss träffat en italienare som hon har blivit ihop med, värsta maffiasnubben. Han var här i Södra förorten när de sprang på varandra på krogen och nu skulle han hem så hon hakade på. Billiga flygbiljetter fick de visst tag på också och hon ska vara ledig en vecka för att vara där. Italienaren kompis raggade på mig förresten men han var inte min typ så det fick vara."

Någonstans i mitten lessnade jag, käkade upp korven och gick ut och hoppade studsmatta (jepp ni vet en sån där stor blå som finns hos alla Svennsons) istället. Nu väntar jag på mensen. Någon som sett röken av den? Jag kanske är gravid, mmmooooohhhhhaaaaaaa. (Dagens skämt!)Skulle ha haft den i måndags så jag känner mig lite lagom hormonstinn och sugen på att den ska dyka upp. Har tänkt göra blodpov i veckan som man ska göra någongång mellan dag ett och fem. Måndag eller torsdag passar bra.

I morgon blir det fika och lek i parken med fina Solkatten och småkillarna.
Ha en underbar lördagskväll!

Badhuset

Det började med att jag såg en annons om simlekis på lördagar och det fortsatte med en anmälan till Prinsen. Prinsens simkarriär blev slut för denna gång idag innan den ens hann börja för att han vägrade att klä av sig och vägrade duscha. På måndag ska jag ringa till badhuset som idag inte hade någon personal i receptionen. Jag tänker vägra att pröjsa 1050 kronor för att knappt ha blivit blöt om fotsulorna. Jag skriter i att detta är bindande. Det sket Prinsen också i.

Möbler

I kväll var sambon och hämtade det nya fina massiva ekbordet med de åtta tillhörande stolarna. Vi kånkade och bar, tömde släpet på alla kartonger. Kom in i huset och började ivrigt packa upp. Hann med den stora lådan med bordet och började på nästa innan vi upptäckte att vi hade fått fel stolar. Det förklarar ju varför det står Magnusson på våra lådor. Till Magnusson: Vi tycker att våra stolar är finare än era och ni förmodligen att de ni valde är bäst. I morgon gör vi om och gör rätt.

Osams

Här om dagen; Prinsen trotsig som bara den, jag med PMS. Han skrek om ditten och datten, jag hade noll tålamod. Faight och sura miner från bägge håll. Han som den treåring han är, jag som en fejktreåring. Ett avslut där båda grät. Han av urladdning, jag av för att jag inte varit den braiga förälder jag vill vara. Han tittade på mina tårar där han satt i mitt knä. "Du gråter mamma. Varför? Är du ledsen?" "Mamma blev bara ledsen för att det var så tråkigt att vi bråkade. Det är ingen fara. Jag är lite trött bara tror jag. Du vet att mamma älskar dig, även om det blir lite bråkigt. Är vi vänner nu?" Han tittade på mig med de bruna ögonen. "Man blir arg och ledsen bland." Vi kramades och blev glada och kompisar igen, min älskade underbara unge och jag.

Trombyl

Så satt jag här nyss och funderade över om jag vid nästa försök på Linné (OM det finns någon som klarar upptiningen) ska fråga om trombyl kan vara något för mig. Så läste jag på nätet en stund senare att man inte ska käka trombyl när man har astma för det kan utlösa astmaanfall. Så var det med det.

Gardiner

I går var jag glad över att ha sytt en hissgardin. I dag när vi satte upp den kom jag på att jag ska sluta sy gardiner, att jag är kass på det för att det alltid blir snett. Jag var by the way bättre på träslöjd.

Treårskontroll

Vi har fått en kallelse till treårskontroll. Medskickat i den bruna kuvertet finns en hel A4 med frågor som man ska besvara.

Exempel på frågor:

- Talar ditt barn i meninger på minst tre ord? Ge exempel. (Visst, jag fattar att de vill fånga upp barn som är sena i språkutvecklingen. Men ge exempel på treordsmeningar? Det fixade Prinsen lätt långt innan han var två år.)

- Vad äter ditt barn till mellanmål? (Där får vi nog rätt höga poäng. Macka och frukt måste ju vara bra;)

- Hur mycket sitter ditt barn stilla varje dag och tittar på tv? (Oj vilken koll detta är... Fyller i 30 minuter i snitt.)

- Hur kommer barnet till och från förskolan? (Nej han går inte, men sitter på min cykel där bak. )

- Hur ofta får ditt barn söta saker som glass, saft, kex eller godis? (Jobbigaste frågan. Nej Prinsen får inte godis ofta alls men det blir en del Festis på stan och en och annan bulle slinker ner, speciellt i kalastider. Och jag är villig att erkänna att jag inte alls tycker att det är så farligt att ge Prinsen (hembakta) bullar. Hellre det är godis med 75 olika e:n i. För han borstar ju faktiskt tänderna och överviktig är han inte heller.)

Det ska bli väldigt intressant att se vad de har att säga. Ser dessa frågor vid treårskontroller olika ut beroende på vart man bor?

Sjuk

Näsdroppar mot en täppt men ändå rinnande näsa.

Ventoline för de pipande luftrören.

Alvedon för febern.

Örondroppar till de rinnande öronen.

Penicillin för att få bukt på det hela.

Prinsen har åkt på en infektion.

Planen

Det finns en plan och den är så här:

Vi ska göra en missfallsutredning. En hel del saker ska kollas upp det ska ske genom att sambon och jag ska till kliniken där Doktor L jobbar och göra ett blodprov där de kollar upp våra kromosomer. Jag ska även göra ett blodprov på SÖS och en gynundersökning hos Doktor L. Provsvaren kan ta en månad eller mer. En annan grej jag ska göra är att fila på ett brev till Doktor O som arbetar på Linné. Jag är ännu besviken på honom och SKA denna gång ha två embryon OM det finns möjlighet till det. Basta. Detta ska jag ha skriftligt på, tack S för förslaget.

Så;

1)Missfallsutredning

2) Ha skriftligt på att vi får två tillbaka OM det går.

3) Ta av de i frysen OM de klarar upptiningen.

Träff

Jag var på finträff igår, mötte underbara tjejer. Åt god mat, pratade, grinade till och med en skvätt. Blev så känslosam när vi pratade om förlossningar och IVF. För att det är jävligt att kämpa, för att jag är så tacksam för mitt fina barn, för att jag inte vet om det blir fler, för att det bara bubblade upp när jag var bland människor som vet mitt innersta och förstår.
Det blev rätt sent, i alla fall för mig som inte är ute på vift efter tolv så särskilt ofta nu mer. I dag har jag varit trött och i dag har vi haft kalas för Prinsen. På inbjudningskorten till kalaset skrev jag att man fick komma mellan 12 och 18. Klockan 11 kom mamma och hennes man. Sedan var vi 36 personer i olika omgångar under dagen. Det fikades en hel massa och Prinsen fick jättemånga fina presenter. Alla barn och ungdomar fick kalaspåsar som hängde namnade i äppelträdet. Alla glada och nöjda alltså. Prinsen sov ingen middag utan lekte med de nya sakerna som exempelvis en trumpet, ett trumset, en tutande polisbil och annat härligt och livligt. Alla andra barn roade sig kungligt de med. Jag satt och snackade med bästa vännen K och polaren P, hade kul jargong och babblade om ditt och datt. Nya kompisen R ville veta hur jag känner alla gjorde jag en groda, klampade i klaveret trots att jag hatar när andra inte kan hålla sin käft. "A är dotter till pappas fru och gift med pappas kusin. Oj det lät incestiöst men det är det inte alls. De är inte släkt" babblar jag ur mig. Jag hörde hur dumt det lät att prata om något incestiöst men istället för att säga något mer om det pratade jag på om annat. Och sedan hade jag ågren hela kvällen. För att det var dumt sagt och osmidigt och onödigt och jag hoppas så att hon inte brydde sig om det jag sa.

Klockan 18 kom de sista, sambons släktingar med tre barn. Prinsen var speedad på socker och körde sista racet. Till slut fick han ett spel när jag sa att vi skulle sova. Han låg naken som en båge på golvet när jag försökte ta på nattblöjan, vrålade som en besatt när jag ville borsta hans tänder. Han gick med på det till sist efter att jag förklarat att han kan få ont i tänderna och vara tvungen att borra om han äter godis och inte borstar. Prinsen lyssnade på när jag läste en 80-tals saga om några barn som ritar av varandra. Sedan somnade han på stört.

Nostalgi

2006. Det är en varm sommarnatt mellan 20 och 21 augusti. Vi befinner oss i ett förlossningsrum på Södersjukhuset. Det är nästan mörkt i rummet, endast en svag lampa lyser. Det är nära, det vet vi.

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt på det, visualiserat, satt mig in i, tänkt tillbaka på den där natten. Natten då allt förändrades. Natten när jag blev mamma. När allt var spännande där i rummet, med smärta av de kraftiga värkarna och vi visste att det var nära. När allt blev förvandlat till isande skräck då vår nyfödde förlöstes snabbt och inte skrek när han kom ut, när de bara tog honom och sprang. Tänker på vilken lättnad jag kände i allt töcken när jag förstod att jag fått en son och att allt var bra med honom. Tänker på hur barnmorskan visade upp moderkakan, "Den ser ut som ett hjärta" sa hon och mina känslor svämade över och jag trodde att det blivit så för att jag älskade honom så innerligt redan när han låg där i magen. Jag tänker på hur det var att få ha honom hos mig, efter att ha vaknat ur narkosen, på hur jag uppfylldes av den stora kärleken från första stund. På lyckan över att han äntligen kommit.

I dag är jag nostalgisk. I morgon ska vi fira. Prinsen är tre år och jag treårig förälder. Det är med glädje i hela kroppen jag tänker på min fina kille, mitt hjärta, mitt allt. I morgon blir det tårta och paket, i helgen kalas med stort K. Grattis min älskling!