Gott nytt år; 2013!

Jag blir alltid både nostalgisk och förväntansfull på nyår. Tänker att nu försvinner ett årtal och kommer aldrig tillbaka, samtidigt som det kommer ett helt orört. Ett nytt år. Med nya utmaningar och förutsättningar. Med nya chanser. Jag minns att jag varje år förr tänkte att "Kanske är det det här året jag kommer att bli mamma" och "Kommer vi att lyckas få ett syskon till Prinsen i år?"

För mig är nytt år förenat med en nystart, på något sätt. Man tänker att i år, då ska jag bli en bättre människa. Samtidigt som jag inte vill ha för höga mål, för att jag inte vill känna mig dålig om jag misslyckas, tänker jag att om man lägger ribban högt och det blir halvdant, så är det förmodligen bättre än vad det var innan. På något sätt.

Här om dagen sa Prinsen något som jag tyckte var både filosofiskt och fint. "Imorgon är en dag som aldrig har skapats." Ja, så är det. En dag med nya chanser och utmaningar. Och imorgon är ett år som ännu inte heller har skapats. Men snart dundrar fyrverkerierna över stan och vi skålar med fina glas.

Gott nytt år till er alla!

/Anna-Bell

Att återvinna

Igår var jag vid återvinningen för att lämna papper och kartonger. Jag fattar förresten inte varför kommunen inte kan sätta in lite extra resurser så här vid jul. Det fullkomligt svämmade över av alla lådor och julpapper. Alla containrar var fullproppade av skräp och hela vändplanen också. Bäst som jag stod där och försökte hitta en lösning, hur jag skulle göra med mitt skräp, så såg jag något uppseendeväckande. Mitt där bland det andra skräpet låg en stor, neonrosa dildo. Kanske Tomten kommit med en ny till någon.

Dåligt samvete vid jul

Varför får jag alltid dåligt samvete vid jul? För att vissa firar ensamma eller bor på gatan. För att en en del har köpt mer än vad jag har gjort. För att det finns barn som hatar julen för att deras föräldrar är fulla, för att en del vuxna är ensamstående och panka, inte har råd att handla klappar till sina barn. För att jag inte gillar att hetshandla, men ändå rycks med lite grann. För att det är så mycket mat, och andra inte har råd.

Varför får jag alltid dåligt samvete vid jul? Kanske är det för att mamma var ensam några jular med mig och min syster. Var pank och förmodligen ledsen. För att julen inte var vad hon ville att den skulle vara. Jag vet inte, men jag tänker fråga. Är det därför jag alltid har en liten klump i magen och tänker på andra, just på julen? För att det sitter inristat i mig, sedan jag var liten. Trots att jag varken minns glada eller ledsna jular. Vi hade ingen tomte, varför hade vi inte det förresten? Kanske är det bara så, att jag är en sådan typ. Som har dåligt samvete, för lite allt möjligt. Lite då och då och speciellt på julen.

Julstök

Jag har bakat pepparkakor, med Prinsen och Gittan, gjort lussebullar och klätt granen. Jag har dammsugit upp strössel och torkat kristyr, legat på golvet och ålat för att försöka hitta alla julgranskulor som Gittan kastat tväg. Hon trodde att det var bollar.

Jag minns de barnlösa jularna. När vi ville, men det inte gick. När andra hade en bebis med tomteluva, medan jag blödde efter en behandling. Ofta i vardagen stannar jag upp, kommer ihåg. Och speciellt vid högtider.

Tack ännu en gång, min lyckliga stjärna. Tack!

Jävla skola

Jävla skola. Där vantar försvinner och favoritmössan också. Där ingen ser i oktober att Prinsen har shorts på sig ute, att han är för tunnklädd i vargavintern. Skitskola, där pedagogerna och rektorn pratar om att de jobbar på för att lösa situationen med killen som har diagnos. Där det tar ungefär en minut i klassrummet för att fatta att de inte kan handskas med honom. Skitskola där de inte ser att Prinsen har feber, där man undrar och de ens tittar på barnen, om de har tagit sig tid att lärt känna dem efter en termin.

"Jag vill till B(dagmamman)!" grät Prinsen här om morgonen. "Det är mycket roligare där." Och det ville jag också. Lämna in honom i den trygga bubblan, där inga saker försvinner. Där hon ser om han inte mår bra, vet hur han funkar. Där ingen unge har diagnos, där Prinsen slipper höra "Idiot!" skrikas femtioelva gånger under en dag.

Det har varit en tuff första termin i skolan. För Prinsen, men också för mig.

Att mörda

Här om dagen när Prinsen lekte hemma skrek han något i stil med att "Jag ska mörda dig!" Inte direkt till någon annan, utan i leken. Sambon och jag reagerade starkt båda två, sa att "Prinsen så får man inte säga. Att mörda är något fruktansvärt." Vad är det?", undrade han.  "Det är när man dödar någon annan människa. Det är bland det hemskaste man kan göra. Om jag skulle säga så till någon annan person, så skulle jag kunna hamna i fängelse", sa Sambon. "Så laddat är det att använda ordet mörda. Det vill vi inte att du gör."

Idag var Prinsen hemma från skolan. Han hade feber. När vi låg och pratade på soffan berättade han om en lek i skolan, som de lekt på gymnastiken i tisdags. "Den var läskig", sa Prinsen. "Jag blev ledsen och ville inte vara med." Han talade om en lek, som även jag lekte som barn. Man sitter i en ring. En är detektiv och en är mördare. Mördaren ska blinka till någon annan, som ska lägga sig ner och leka död. Detektiven ska gissa vem som är mördare.

Mördare, ja. Vi hade några dagar tidigare talat om för Prinsen att vi absolut inte skriker att vi ska mörda någon. Men så kör gympaläraren en sådan lek på skolan. Ja, vi lekte den. Men det var likosm en annan tid. Jag tycker faktisk inte att de passar att leka mördare. Jag skulle aldrig komma på tanken i min barngrupp på jobbet.

"Han skriker att han ska mörda dem", sa Prinsen. "Vem?" undrade jag. "P (killen i klassen med diagnos) skriker det till våra fröknar. Då får han gå ut från klassrummet."

P skriker till pedagogerna att han ska mörda dem. Prinsen, som inte vet innebörden, testar ordet hemma. Han får en stark reaktion från sina båda föräldrar. Sedan går han till skolan där de ska leka mördare. Hur, tala om för mig någon, HUR ska en sexåring kunna förstå vad det är som händer?

Kompisars föräldrar

Alltså, när ens barn börjar bli större kommer en annan bit man tidigare aldrig tänkt på. Barnets kompisars föräldrar.

Prinsen är ju drygt sex år. Det är väldigt viktigt med kompisar och de turas om att leka hos oss och hemma hos kompisarna. De flesta föräldrar jag träffar är skittrevliga. Inga konstigheter. Men ibland blir jag irriterad.

När Prinsen är hemma hos sin kompis J på helgen börjar de käka godis vid elva på dagen och det dricks cola. Hemma får Prinsen en liten skål godis efter middagen på lördagen och den enda läsk som dricks är must vissa gånger under julen. Aldrig annars har vi läsk hemma. Men jag väljer att se lite mellan fingrarna, men även att säga till Prinsen att han inte ska käka en massa godis innan lunch, att han får sedan.

Det jag däremot inte kan godta är när man tummar på säkerheten. Som en dag när Prinsen spontant hängde med en klasskompis hem. Jag ringde upp direkt när jag kom på det, till mamman och sa att "Har ni någon extra kudde i er bil?" "Nej, han satt liksom med bältet under armen. Men vi är hemma nu, så det gick bra." Tumma gärna på säkerheten med dina barn om du vill, men fan inte med mina! Enligt mig borde hon ha ringt till mig. Jag hade kunnat svänga förbi skolan på två minuter. Annars borde Prinsen ha suttit på kompisens kudde, om hon nu tyckte att det var ok att kör runt med barn som är felbältade. (Nu tycker jag ju att alla barn ska åka säkert, förstå mig rätt. Jag menar bara att man inte tummar på säkerheten var det gärller andras barn.)

En annan gej som fick mig att surna ur var när en kompis hade varit hemma hos oss flera timmar efter skolan. Det var förresten sonen till ovannämnda mamma. När pojken hämtades av sin pappa sa han (pappan) "Ja, A ligger hemma och kräks. Hon har magsjuka och är verkligen dålig!" Om någon i familjen är magsjuk lämnar man inte in sitt barn för lek hemma hos någon annan. Om jag sa till? Svar ja.

Besök

För första gången på åtta år har jag gjort en regelrätt gynundersökning. Jag vet folk som våndas innan de ska gå till gyn. Jag tycker också att det är så där roligt, men på något sätt har jag vant mig, i alla fall lite, genom IVF-åren. Gynekologen, som var ny för mig, var en karl i kanske 50-årsåldern. Perfekt, för man vill inte gå till en snygg trettioåring. Jag talade om som det var, att jag hade en känsla av att underredet var på väg ut. Sedan fick jag gå in bakom skynket och jag pratade non stop. Jag har märkt att jag gör det när jag blir nervös, babblar mycket.

Jag såg ut som man gör när man har fött barn, sa han. Inget konstigt alls, men jag måste knipa. Annars kan jag kissa på mig när jag blir gamal. Men man kan också göra en enkel operation om det nu skulle bli så, att man inte ka hålla tätt. Det var så han sa och jag blev lättad. Och kniper på.

Sju och tretton

Första december. Sju år sedan vi var på Huddinge för transfer. När vi fick tillbaka en liten, fin upptinad. En som skulle bli Prinsen. Tretton år sedan Sambon och jag träffades. När vi tittade på allt för många dåliga hyrfilmer. När vi hånglade och jag åkte hem, för att han hade duntäcke och som jag inte tål. (Ja, han köpte nya täcken och jag såg det som något seriöst i början av vårt dejtande.)

Idag åt vi tacos, som Prinsen besämde. Men han somnade på soffan vid sex. Jag hoppas att han bara var trött för att han vaknade klockan sex i morse, för att vi lekt massor i snön. Inte för att han håller på att bli dålig. (Magsjukan härjar ännu.) Några nära vänner kom förbi och firade med oss. De hade med sig värsta fina blombuketten. Så gulligt.

Sju och tretton. Vissa datum glömmer man liksom aldrig.

Ommöblerad

Helt plötsligt känns det konstigt. Ommöblerat. Tryckande. Där nere. I muffen. Jag tittar i spegeln och undrar hur det brukar se ut. Vem brukar göra en gynundersökning på sig själv? Inte jag. Jag kan inte hålla reda på alla veck och gömmor där nere. När jag frågar Sambon ser han på mig där jag sitter utan byxor på golvet. Han skakar på huvudet och säger att han inte liksom brukar titta på mig på så sätt. Jag läser på Vårdguiden.

"Framfall innebär att en eller flera av slidans väggar, tillsammans med bakomliggande organ, buktar in i slidan. När framfallet ökar kan det även komma ut ur slidan. Orsaken är att de muskel- och bindvävsstrukturer som håller slidväggarna på plats har försvagats. Det tydligaste tecknet på framfall är att man känner att något finns i eller kommer ut genom slidöppningen. Vänd dig till en gynekologmottagning om du har tecken på framfall."

Är det vad jag har fått? Är det därför det känns skumt? Efter Prinsens förlossning var jag sargad som attan. Jag kan ta att jag får framfall för att jag har fått barn. För det vill jag ju för allt i världen inte ha ogjort. Har jag fått framfall för att jag inte har gjort knipövningar, har glömt och varit lat, då är det någon annat. Då känns det onödigt.

Jag har en gyntid inbokad på fredag. Så länge kniper jag mer än jag någonsin gjort.

Räkna till tre

Jorå. Här satt jag här om dagen vid datorn och gav råd till en annan mor, att man bör räkna till tre när man känner sig arg på sitt barn. Vad hände egentligen med det? När Prinsen åter igen ville bestämma plats i dubbelsängen vid sagoläsningen. När han valde den plats som fick Gittan att skrika mest. (Den mellan henne och mig.) Då Prinsen vägrade flytta på sig, så att de båda barnen vrålade i kör, tills Prinsen sprang upp och in och gömde sig i min garderob, för att sedan fortsätta skrika.

Vad hände egentligen med att räkna till tre, när jag for upp till garderoben och sa att "Nu slutar du att skrika, annars kan du vara i ditt rum", när jag bar in honom dit, när jag pratade alldeles för högt och förmodligen såg skitarg ut.

Vi var trötta, både Prinsen och jag. Så det blev fel. Efter fajten grät vi i sängen med armarna om varann. Han högt och jag så att han inte skulle märka.

Jag vill räkna till tre. Det är mitt mål. Men ibland funkar det inte. Och jag vet att jag inte är dålig som blir arg ibland. Men jag känner mig så. Fetdålig.

Köra på trottoarer

Det går så där just nu. Prinsen har magsjuka och jag håller på att hosta sönder mig själv. På nätterna sitter jag uppstagad med kuddar, dricker honungsvatten, käkar fishermans friend och tar en masa astmamecicin. Sambon har fått nog av J på jobbet, hans enda anställda. Han (Sambon) lågade ur här om dagen och står nu med astunga grejer själv och med en firma han inte vet hur han ska styra upp. Anställa en ny eller lägga ner? Detta har ju så klart en ekonomisk aspekt, även om jag (som ni vet) vissa gånger har tyckt att han borde vara anställd istället för att köra eget.

Igår var det julmarknad med jobbet och jag fick köra Kockens (han som lagar mat på förskolan) bil till platsen där marknaden skulle hållas. Jag körde fram och tillbaka och idag ringde min kollega och sa "Kocken går och säger på jobbet att du har haft sönder hans bil. Han fick köra den raka vägen till verkstaden igår, det kostar tiotusen kronor att laga den. Han undrar också om det är därför du är hemma idag"

När jag pratade med Kocken sa han att hela mattan hängde, (vadå för matta?), att bilen var låg och att jag kanske hade kört på trottoaren. Jag har inte kört på trottoaren men ja, bilen var låg. Finns det bilar som är så låga att man inte kan köra över farthinder med dem? För mig låter det helt befängt. (Själv kör jag en Volvo V70.) Han undrade om jag inte hörde något när jag körde. Nej, det gjorde jag inte. "Vill du att jag ska betala något, om du nu tror att jag har haft sönder din bil?", frågade jag. "Nej, ta det lugnt. Jag har försäkring", sa han. "Förresten är jag hemma för att min son är risig i magen", lade jag till. "Det har inte med din bil att göra."

Jag ska aldrig köra någon annans bil. Aldrig.

Magsjuka

För åtta dagar sedan vabbade jag för att både Prinsen och Gittan var magsjuka. I morgon är det dags igen. Prinsen är risig i magen och kan inte gå till skolan. Hoppas att det inte blir något kräkande, som förra gången.

Magsjuka verkar vara vår grej.

Träning

Nu ska jag försöka göra ett ryck med träningen, som har varit vilande sedan i våras. Två pass i veckan är målet och det lyckades jag med förra veckan. Ikväll var jag på afrodans. Det var roligt och efteråt ställde jag mig på löpbandet i tio minuter.

Jag vill bli pigg, stark och gärna något lite mer vältränad än jag är i dagsläget.

Babyshower, del tre

"Hej! Du X, jag har tänkt på det där med babyshower och kommit fram till att det inte är min grej. Tackar därför nej till att delta. Hoppas att ni får det kul och att G uppskattar det! Kram Anna-Bell"

Jag ringde G:s och min kompis idag, sa att G är gravid. Vår vän blev glad, men irriterad över att vi hade blivit överkörda, vi som skulle ses på lördag. "Jag vill inte gå på nån babyshower, vill inte träffa G:s polare. Jag har sett fram emot en middag tillsammans med er. Jag ringer upp och frågar om de kan ändra datum. Efter ett tag kom ett sms från min kompis. Hon hade ringt, de ville inte ändra datum, de båda tjejerna blev osams. Jag surar och vill inte ses på lunch istället, för det känns som att måste skynda oss, för att showern ska hållas.

Och G är ovetandes.

Babyshower, del två

Jag skickde ett sms till G:s kompis. Skrev att det var snällt att de tänkte på mig, men att "G kanske får dåndimpen om man köper saker till barnet, innan det är fött. Vet att hon tänker "hoppas bara att allt går bra" och är nojig. Ja, vi båda känner ju henne." Jag ville liksom känna av läget. G:s kompis svarade att hon fattade vad jag menade, men att det inte kunde hjälpas att G är lite nojig. De har tänkt att de ska träffas hemma hos G, dyka upp och överraska, att de ska ha med sig plockmat. De ska också handla lite basgrejer till bebisen på Ikea, och vill man får man ta med sig present till tillställningen. När jag läser mejlkonversationen som varit känner jag olust, och jag vet faktiskt inte varför. Om folk som kanske inte kan delta för att de fömodligen är på BB då, om presenter och att en del är höggravida.

Jag blev gravid till slut, fick mina efterlängtade barn. Men det tog tid och jag tror att jag kommer att vara ärrad för livet, att jag aldrig kommer att glömma hur det var att vara ofrivilligt barnlös. Kanske är det därför det tar emot att vara med på en babyshower? Jag tänker också att det kanske finns någon i G:s bekantskapskrets som faktiskt har svårt att få barn. Och sedan så gillar jag liksom inte grejen. Brattigt och töntigt, som jag tidigare skrev.

En annan grej är att G, jag och vår kompis B hade bestämt att ses nästa lördag. Vi tre har inte träffats sedan i början av året (bara G och jag) och jag såg fram emot vår date. Nu har babyshowern planerats til nästa lördag, för att G:s man (som har total nollkoll) har sagt att det är lugnt. När jag påtalade detta för G:s kompis (som planerar babyshowern), att vi tre skulle ses då, sa hon inte så mycket. Det är då de tänker ha den.

En annan grej är att B inte vet om att G är gravid. G, B och jag har känt varandra sedan 90-talet, men G och jag är väldigt nära. B och en annan tjej i gänget träffar vi bara mellan varven. På lördag skulle G berätta för B. Nu blir det likosm JAG som måste berätta det eftersom G:s babyshower har blivit inplanerad då.

Vad ska jag göra? Skicka ett mejl och på något fint sätt säga att jag bangar babyshowern? Eller tycker någon att jag ska gå dit, att det kanske blir trevligt?

Babyshower

Jag fik ett sms i veckan. Från min nära vän G:s kompis. Det stod ungefär så här:

"Hej Anna-Bell! Jag och P (annan kompis till G) har tänkt att ordna en överraskningsbabyshower till G och självklart vill vi att du ska vara med! Snälla sms:a din adress så att vi kan mejla upplägget till dig. Kram!"

G och jag är nära, så nära att vi vet allt om varandra. G är också nära med dessa två tjejer, men kanske inte på samma plan tror jag. Jag uppskattar att de hörde av sig till mig. Men. Jag vill inte vara med på någon baby shower. Därför att:

1. Det känns brattigt, amerikanskt och töntigt.

2. Jag känner mig inte bekväm med att sitta och fira en graviditet och ett barn som inte är fött. Kanske att det är gamla grejer som spökar, trots att jag har två barn själv. Men jag gilar inte själva grejen.

3. Jag tror inte heller min kompis G känner sig fine att fira en bebis som inte har anlänt. Det var inte självklart att det skulle bli ett till barn för henne (hon har redan en åttaåring.) Inte på grund av liknande svårigheter som vi har haft, utan saker relterade till deras livssituation. G var orolig innan att det inte skulle gå vägen (hon har ju sett mig på nära håll, men det funkade på andra ligget) och hon är nojig nu. Jag tror verkligen inte att G vill ha presenter i drivor innan hon har sett att det har kommit ut ett friskt barn.

Så vad ska jag göra?

1. Köra den ärliga stilen, skicka ett vänligt sms och skriva att det kanske inte är G:s stil med babyshower. (Ja, jag fattar att de kommer att surna ur och tycka att jag är knäpp.)

2. Köra fegstilen och skriva ett sms att jag inte kan det nämnda datumet. (Så kan de köra sitt race och G får tycka vad hon vill.)

Vad tycker ni om baby shower och hur hade ni gjort?

Middag

Middagen på italienaren var super! Sambon och jag åt trerätters så vi blev proppmätta. Sedan gick vi en promenad, höll varandra i hand, tittade på vacker utsikt och pussades. Tre och en halv timme var vi hemifrån. Det kändes nästan som en hel arbetsdag. För att vi hann prata så mycket utan att bli avbrutna. Moster hade också haft det bra med barnen. Stekt pannkakor, gått en runda i kvarteret och gjort "Bus eller godis" (iförd mössa med röda horn på), gjort varma mackor till barnen. Det får inte gå två år till innan Sambon och jag går på restaurang igen.

Ekolådan

För några år sedan körde vi med Ekolådan ett tag, Sambon är inte direk något fan av den (lite för pengarna tycker han), men jag kände mig sugen på att testa igen. Sagt och gjort. För ett par veckor kom första leveransen. Bland annat följande var med  lådan:

- Grapefrukt. (Kan vara ok i juice eller i små mängder, för det är ju så himla beskt...)

- Grönkål. (Lagade för första gången. Smaken var bra, men konsistensen. Det var väldigt trådigt och konstigt. Det mesta ligger kvar i en skål långt inne i kylen.)

- Kinakål. (Totalt menlöst om ni frågar mig. Inte gott alls.)

Nu på fredag är det leverans igen. Bättre lycka nästa gång.

Att välja

"Ska ni skaffa fler barn?" undrar någon och ännu en gång påminns jag om att en del faktiskt kan välja. Jag svarar som alltid, att "Vi är jätteglada över de två fina som vi har fått." Ibland undrar jag om folk fattar.

Ingen middag

Det blev ingen middag på tu man hand i helgen, med Sambon. För syrran som skulle vara med barnen fick förhinder. Men på lördag ska vi. Italiensk mat i en restaurang med bara tjugo bord. Jag tror att det blir bra.

Torka aldrig tårar...

Igår såg Sambon och jag sen tredje delen av Gardells omskrivna Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tycker att serien var fruktansvärt bra. Berörande och hemsk. Sorglig och vacker. Det var så många olika aspekter som fanns med. Skitbra, helt enkelt! Men det var ett par grejer som varken Sambon eller jag fattade riktigt i slutet.

- Vad hände med Seppo?
- Vem var killen som den vuxne Benjamin gick med i slutet? Var det Seppo, en ny pojkvän (fast han sa att han ine hade någon ny) eller vem var det?

Tack från Anna-Bell som gärna vill ha bitarna på plats.

  

Förhållandet

De senaste fem åren har Sambon och jag:

- Köpt ett hus. Han renoverade det själv, och då menar jag att han/vi har gjort stora saker och inte bara satt upp några tapetvåder. Jag höll mig borta med Prinsen så mycket som möjligt och han jobbade på. Hemmet var kaos och det fanns inte mycket tid och ork för annat.

- Försökt att få ett syskon till vår son. Vi startade våren 2008 och hon kom 2011 efter åtta behandlingar och tre tidiga missfall. Ni som följt mig länge vet att det inte var någon dans på rosor direkt och att det i slutänden var jag som kämpade på medan Sambon mer eller mindre hade hett upp. Inte heller här fanns det tid eller ork för annat.

- Sambon har startat sin firma, det gjorde han innan Gittan kom, och som många vet kan det vara lite tärande. Det är en stress många gånger för honom att vara egen och det är mycket arbete med tid som vi missar med varandra. Och det tar ju ett tag att få snurr på det hela, om man säger så.

Så visst, det är inte så himla konstigt att det är lite så där just nu. Eftersom vi har kört på lite hårt med olika saker de senaste åren. Vi har ju också fastnat i våra roller då jag har varit hemma med Gittan och han jobbat på med sitt. Men nu har vi våra två fina barn, ett hus som är mysigt (men jag drömmer mig bort på Hemnet också) och ok jobb båda två (även om hans firma tar både mycket tid och stor plats.). Så nu är det bara att styra upp detta. För det vore väl fan om man skulle ge upp, nu när bitarna är på plats.

Andra saker som gör att det tjorvar är att:

- Vi är olika. Jag är känslomänniska, inte han.
- Vi har inte samma behov. Jag vill prata mer än han vill, exempelvis.
- Vi gör nästan ingenting själva, utan barnen. (För att jag vill vara med mina barn mycket och liksom glömmer bort det andra. Typ att vår relation mår bra av att få lite space.) Minns inte när vi drog iväg ett par timmar själv. Det måste ha varit när vi kollade på Dirty Dancing i våras, så det blir väl en gång om året eller kanske två.

På lördag ska syrran vara här med Prinsen och Gittan. Sambon och jag ska gå på en liten italienare och äta. Men det vet han inte om ännu.

Trött gravid

Prinsens kompis G ska bli storebror. Mamman berättar för mig: "Jag är i vecka 14, mår lite halvilla så där som man gör i början. Men jag är så trött! Du vet, jag jobbar ju mellan klockan nio och två på dagen och sedan drar jag hem och sover. Jag hämtar inte G förrän vid fyra."

Fine om hon vill sova istället för att hämna sin son tidigare. Jobbigt att man inte pallar mer när man har en kontorstjänst bara fem timmar om dagen. Men det är ju faktiskt inget jag borde bry mig om. Varför känner jag mig irriterad när jag hör det? 

En mening

Ibland räcker det att höra en enda mening för att man ska beröras, för att tankarna ska sättas igång.

Här om dagen var jag i ett köpcenter. Bäst som jag gick där hörde jag att någon pratade bakom mig. Jag fattade, utan att se, att tjejen talade i telefon."Det är inte bara för att jag har blivit misshandlad som jag mår dåligt, för det gjorde jag innan också!" Det var meningen hon sa. Och tankarna började snurra. Vem talade hon med? Vem misshandlade henne? Var det samma person? Jag vände mig om och såg en tjej i trettioårsåldern. Med en stor blåtira.

Lägger ner

Vi dricker te på kvällen, Sambon och jag, när barnen sover. Han tar en klunk och tittar på mig. "Jag har bestämt mig", säger han. "Tänkt på vad som är viktigt i livet." Jag ställer ner min kopp och undrar vad han ska säga mer. "Ingen av oss kan ju påstå att vårt förhållande är så bra just nu. Jag tänker lägga ner min firma och försöka bli anställd. Det känns inte rättvist att du ska lämna våra barn hos dagmamman och i skolan fem dagar i veckan, att du hämtar dem fyra. Att det är du som lagar fyra middagar i veckan och alltid har morgonstressen eller trötta barn på eftermiddagen. Jag missar en massa, jag som inte finns där lika mycket. Som tvingas jobba på andra sidan stan och ha flera timmar i veckan i bilköerna, som måste sitta med papper om kvällarna, som ibland måste jobba helger. Jag vill vara med er och veta när jag kommer hem om dagarna." Jag nickar. "Förlåt för att jag sa det där taskiga till dig förresten, du vet", fortsätter han. "Det var för att jag blev så provocerad av det du sa till mig innan." "Jag fattar", svarar jag. "Men det var för hårt och du passerade en gräns." Han stryker mig över kinden. "Förlåt. Jag älskar dig. Den du är som min sambo och den du är som mor åt våra barn. Jag vill att allt ska vara bra, att det ska vara bra stämning hemma. Jag struntar i firman för att det ska finnas tid till annat. Att träna, softa och umgås som familj. Jag fattar att vi måste hjälpas åt, att lasset du tar i hemmet och med barnen är mer än det jag tar och att jag borde ta mer plats. Och jag vill ta mer plats. För familjen är viktigare än jobbet. Jag kan lika gärna tjäna mina pengar som anställd, så att jag också kan ta VAB någon gång, och inte behöva känna den stress jag gör som egen företagare. Så jag lägger ner. För min egen skull. För vår familjs skull." Jag tittar på min sambo och känner mig glad. Över hans ord, hans insikt. Över det som kanske kommer att bli en nystart.

Nej, ovanstående har inte hänt. Det är bara jag som dagdrömmer. Samtalet ovan kommer förmodligen aldrig äga rum. Tyvärr.

Ekorhjulet snurrar på

Jag finns kvar och jag saknar min blogg och era kommentarer. Men det har varit körigt den senaste tiden. Med en massa jobb och sena kvällar. Ekorrhjulet snurrar på och jag hinner ibland knappt andas mellan tvätthögarna och dammråttorna.

Det funkar bra på jobbet och kollegorna är snälla, men är tyvärr lite si och så i tonen med barnen. Jag är inte perfekt, verkligen inte. Men jag anstränger mig för att prata på ett bra sätt med barnen på jobbet. Jag skriker inte, jag formulerar mig på ett bra sätt, jag benämner saker. Ja, ni fattar. Mina kollegor har inte det tänket och det är himla svårt för mig att komma åt och säga till om.

För Gittan går det strålande hos dagmamman och hon har hittills inte fått något bakslag ,och det lär inte komma heller.

Jag vågar inte ropa hej, men det funkar lite bättre för Prinsen i skolan. Han är fortfarande rädd för P, men P har inte slagit honom något mer, peppar peppar. I morse var faktiskt första gången som Prinsen hade brådis till skolan och sa att han ville gå. Men jag känner mig ännu inte helt safe med P och tycker fortfarande att han ska ha en resurs. Förresten har jag fått reda på att rektorn har ljugit för mig. Vilken klant! Fattade hon inte att jag skulle få reda på sanningen? När jag pratade med rektorn, den där gången när hon ringde upp, (tre dagar efter vårt möte)sa hon att "så jobbar vi inte i skolan". Hon talade om att man inte låter en resurs jobba med endast ett barn. Att man istället sätter in mer timmar för någon i arbetslaget. Nähä, nä. Men förra veckan när jag var på kurs råkade jag stöta ihop med en kille som jobbar på den skola där Prinsen går. Och han berättade att han jobbar som resurs med ett barn och att han har gjort det i mer än ett år. Där ser man!

Vi har det lite frostigt hemma och jag har surfat runt på tvåor igen. Det hela började för ett par veckor sedan när jag kom hem sent en kväll efter en föreläsning. Jag ville prata men Sambon ville se på tv. Jag drog en dålig paralell och Sambon tände på alla tio, sa något så fult till mig att jag inte kan skriva det här. Sedan vägrade han att be om ursäkt och har hållit den linjen. Han passerade en gräns och jag tänker sätta hårt mot hårt. Om vi ska leva tillsammans, så finns det vissa saker som måste förändras. Så är det. Och jag vill ju att det ska funka, men tolererar ingen skit.

Torr

Man vet att man är torr om händerna, när ett barn på jobbet (som inte kan säga R) säger till en: "Oj fjöken, dina händej ser ut som jussin!"

Jävla idiotmamma

I dag ringde rektorn. Hon sa att P inte kommer att ha en resurs, en person, som bara går bredvid honom. "För så jobbar man inte i skolan." Hon talade istället om att man stärker arbetslaget, att de får mer tid. Öh, va?

Varje dag när jag hämtar Prinsen så kollar jag av med honom. Har P sagt något dumt eller gjort något? Hellomotti, jag vet att andra barn har blivit drabbade av P, men har inte hört at andra har blivit slagna eller spottade på. En pojke kom hem och undrade om han var dum i huvudet, ett pucko. Det hade P sagt och detta berättade en mamma för mig.

I går när jag hämtade Prinsen hade P kastat en hård sak genom en förnsterruta. Ja, rutan gick helt sönder. (Jag vill inte tänka på att det hade kunnat träffa ett barn.)

I morse när jag lämnade Prinsen i skolan, skrek P till mig: "Hej då Prinsens jävla idiotmamma!"

Jag fattar att P har en diagnos. Men tänk själv att ha en sådan kollega på jobbet. Som kastar hårda saker. Som kommer fram och slår dig. Som spottar dig i ansiktet. Som skriker hemska saker. En kollega som du inte vet vart du har. Tänk att ha någon på jobbet som du är rädd för.

Jag är inte nöjd med rektorns svar, utan kommer att driva det hela vidare.

Prat med rektorn

Jag har pratat med rektorn nu. Jag öste ur mig, grät, var arg, argumenterade på ett sätt som fick henne att bli stum. "Ni får lösa det här nu!" sa jag. "Prinsen har rätt att må bra i skolan! Vad ska ni göra och när?" sa jag. "Jag vill ha ett besked!" Rektorn lovade att återkomma i början av nästa vecka.

I fredags vad P tydligen ledig. "Det var skönt", sa Prinsen "för då behövde jag inte vara så rädd." Fatta när ens barn säger så! Det känns fruktansvärt. Fatta att behöva känna så. När man är sex år. Det är förfärligt.

Idag ringde jag P:s mamma. Vi hade ett bra samtal. Jag var samlad, men påpekade allt som hänt. Hon talade om att P har haft en resurs på förskolan och att de innan skolsatarten hade ett möte. Med på mötet var mamman, klassläraren, skolpsykolog, kurator och rektorn. De hade talat om vikten av en bra skolstart.

Skolan visste alltså redan om problematiken INNAN P började. De borde alltså ha satt in en resurs på en gång och inte väntat. Då hade läget förmodligen varit annorlunda. Då hade antagligen inte Prinsen råkat ut för P:s metoder, utan fått en bra skolstart.

Att skolan sket i att ta in en resurs, som också mamman ville, på en gång har fått konsekvenser. Stora sådana. Det ska inte få passera.

Min fina pojke. Fan att det skulle bli så här att börja i skolan. Jag lovar att göra allt som står i min makt för att det ska bli bra. Jag lovar!

Förbannad och jätteledsen

Jag hade samtal igår med Prinsens klasslärare. Talade om att Prinsen har sagt att P har slagit honom, att Prinsen är rädd för P, att P har hotat honom med att bli sparkad. Jag grät för att jag mår så dåligt av situationen. Läraren sa att det inte alls är bra. Så klart. Att de försöker jobba på ett annat sätt. Jag sa att jag fattar problematiken, men att jag inte bryr mig om att killen har en diagnos. Mitt barn ska inte behöva vara rädd i skolan, han ska absolut inte bli slagen. Jag berättade också att jag tycker att informationen är dålig. Här om dagen kom Prinsen hem med ett sår på knät och hål i byxan. Jag fick ingen information alls om det.

I dag fick vi, Sambon och jag, veta av en fritidspersonal att P hade spottat Prinsen i ansiktet. Det var Sambon som talade med personalen och han sa inte så mycket. När jag fick höra frågade jag en på fritids, men han visste inget om det hela (trots att det är han som ska punktmarkera P). Han visste inte heller hur Prinsen hade fått ett rätt stort skrapsår på armbågen. Jag sa något i stil med att jag börjar tröttna rätt hårt och började gråta i hallen, klädde på mig och drog. När jag var på väg till bilen tillsammans med barnen (Prinsen och hans kompis) såg jag att P och en man jag trodde var P:s pappa, gick bakom oss. Jag vände mig om mot P och sa "Du har spottat Prinsen i ansiktet idag. Det är verkligen inte okej!" "Nej" sa han och jag hörde att mannen som P gick med började tala med honom, sa att "Vi får prata om det" och "Vad har du gjort?" Jag, med rödgråtna ögon, tittade på mannen och sa att "Ja, det är läge att prata nu. För det läggs liksom på hög!" Sedan gick vi åt varsitt håll.

Precis innan vi hade komit till bilen, talade Prinsen om att P hade slagit honom flera gånger i magen. Jag tog med mig barnen, vände direkt och gick mot mannen igen. "Jag har precis fått höra att P har slagit min son också. I magen. Det här är inte okej alls. Jag fattar att det finns problem, men jag skiter faktiskt i det. Mitt barn ska inte bli slaget!" sa jag. Mannen förklarade att han är pojkens farbror, att han har försökt få sin bror att vara mer närvarande som pappa. Utan resultat. Han undrade vad jag hette och lovade att framföra allt till pojkens mamma.

Jag fattar att det måste vara fruktansvärt att vara mamma till det barnet. Men det hjälper inte mig. Och det hjälper verkligen inte Prinsen att jag tänker så. För under Prinsens tre veckor i skolan har han hört jättefula saker, blivit hotad, spottad på och slagen flertalet gånger. Jag gråter när jag tänker på det och på att han sa till mig idag: "Du måste lova att du gör så att P slutar att slå mig. Lova mig det mamma!" Och jag lovade. I morgon ska jag ringa rektorn.

Vemod

Hela den här veckan har jag varit sjuk. Jag har ändå lämnat Prinsen på skolan och Gittan hos dagmamman, för jag har verkligen inte alls mått bra. De har dock fått gå korta dagar, typ fem-sex timmar.

I morse när jag lämnat Gittan hos dagmamman, såg jag flera kvinnor med barnvagn. Tjejer som jag vet var föräldralediga när jag också var det. Som visserligen har barn som är yngre barn än Gittan, men ändå. De vandrar vidare med sina barnvagnar, skiter i att ställa klokan, gosar på och fika på Öppna Förskolan.

Ja, livet går vidare och jag måste jobba. Det är tid för det och Gittan har det super hos dagmamman. Jag fattar det. Men det känns ändå så himla vemodigt på något sätt.

En skola för alla?

Alla barn har rätt att gå i skolan. Så klart. Jag tycker att det är bra att barn med exempelvis funktionshinder går i "vanliga" klasser. Att man anpassar verksamheten, formen så att det ska passa barnet. Att man utgår ifrån individen, utbildar folk till duktiga resurser. Så att skolan kan spegla samhället, där alla människor är inkluderade. Att barn ska få lära sig om varandras olikheter, men att de ändå på ett sätt kan mötas och förstå att vi är lika. För mig är det självklart.

Prinsen har nu gått i skolan i två veckor. I hans klass finns ett barn som har en diagnos. Vi kan kalla barnet för P. I P:s problematik ligger bland annat svårigheter med språket. P säger saker rakt ut, som han förmodligen inte förstår innebörden av. Saker som gör Prinsen rädd. En dag sa P till Prinsen att "Du måste hjälpa mig att mörda de andra barnen! Annars kommer jag att sparka dig på snoppen!" Prinsen gick därifrån, förmodligen skräckslagen. Över hotet att bli sparkad, för jag vet inte om han vet vad "mörda" är för något.

Det är svårt för mig att förklara för Prinsen vad en daignos är för något. Jag har berättat att P har vissa svårighetar, som de flesta barn inte har. Att P säger saker som han nog inte menar, att det liksom poppar ut saker ur munnen. Att P har lite svårt att förstå vad som är rätt och fel. "Du vet vad som är rätt och fel, Prinsen", sa jag. "Men han kan inte förstå det lika bra. När P till exempel säger något dumt, vet han inte hur dumt det är." "Men hör han inte?" undrade Prinsen. Nej, det är inte lätt att förklara.

Jag fattar att det är jobbigt att ha ett barn som har svårigheter av dessa slag, jag har verkligen förståelse för det. Jag förstår att man som förälder måste känna hopplöshet och ledsenhet över saker som blir fel. Den insikten har jag, så tänk på det när ni läser vidare.

"P har slagit mig. Det har hänt två gånger. I magen", sa Prinsen för ett par kvällar
sedan. "Jag vet inte varför", sa Prinsen när vi pratade om det. "Jag gjorde inget." "Sa du till en fröken?" undrade jag, men han bara skakade på huvudet.

Jag kan ta att Prinsen lär sig svordommar, ja en hel massa kan han redan sen innan. Jag kan ta att han kommer hem och testar att säga "Håll käften!" till mig, för att få se min reaktion. Jag kommer däremor aldrig att ta att Prinsen (eller Gittan heller för den delen) blir slagen, retad eller på något sätt utsatt för kränkande behandlingar.

Jag vill inte att mitt barn, som har gått i skolan i två veckor, ska behöva vara rädd på sin arbetsplats. Ska bli slagen av någon. Med diagnos eller inte.

Kör på

Vi kör på i ekorrhjulet. Prinsen vaknar fortfarande varje morgon och säger att han inte vill gå till skolan. Väl där tror jag ändå att han har det okej. Jag har pratat mycket med Prinsen och fått reda på lite vad det är som känns jobbigt. Prinsen kände endast ett barn bra i klassen, när han började. Det är A. Prinsen och A leker jättebra och det var dagmamman som såg till att de två hamnade i samma klass. A är en enomrm trygghet för Prinsen och på mellanmålen är barnen uppdelade i olika gupper. A och Prinsen har varit i olika grupper. När jag fattade det och när Prinsen sa att det var jobbigt, pratade jag med klassläraren direkt. Hon ordnade så att A fick byta grupp till Prinsens.

En annan sak som Prinsen upplever som jobbig, är när de få han känner går hem före honom. Han berättade så här för mig: "Först gick A hem och då blev jag lite ledsen, men började leka med Jonas och Viktor. Men sedan gick de hem också och då såg jag Olle på skolgården och vi började leka. Men sedan skulle han också hem och då kände jag mig ledsen. Jag vill inte vara kvar sist när de jag känner har gått hem." Så klart inte. Första veckan jag jobbade gick jag in till chefen och sa att jag vill gå ner mer i tid, till 80 %. Inte för min skull, utan för mina barns. Helst vill jag jobba klockan nio till halv fyra, men det visste hon inte om man kan ordna. Det är ett minus med mitt yrke. Att det inte är flexibelt ved det gäller tider, att man sitter och bollar med kvartar. Men jag hoppas och tänker att det inte är omöjligt.

För Gittan går det bra. Hon skuttar in hos dagmamman och vinkar så glatt när jag ska gå, pussar mig med sin speciella pussmun. (Hon gör så att munnen ser ut som när man ritar en sur mun. Och sedan skjuter hon ut underläppen.)Det känns underbart att hennes inskolning gick så smidigt.

Tack förresten, för era inlägg! Jag tror att Prinsen kommer att bli varm i kläderna på skolan under höstterminen. Men jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så här jobbigt vid skolstarten. Vi har haft flera kvällar när Prinsen har gråtit över skolan, när jag har pratat, luskat, lugnat och sedan själv gråtit lika mycket när Prinsen har somnat. Men det blir bättre, så är det, och jag tycker redan att det har lättat lite då vi tillgodosåg hans behov. Då jag hela tiden tänker på hur vi kan göra för att det ska bli så bra som möjligt. Då både dagmamman och A:s mamma har funnits som stöd och backat upp. Och pedagogerna verkar bra. Det känns så oerhört viktigt.

Den senaste tiden har jag inte läst så mycket bloggar, även om jag har velat. Det har inte funnits varken tid eller kraft. De senaste fem dagarna har jag varit däckad. En dunderförkylning utvecklade sig till bihåleinflammation, något jag aldrig provat på tidigare. (Har sällan sett så mycket snor och så äckligt snor. Never!)

Har fortfarande problem med bloggen och ska försöka ta hjälp av någon som är mer kunnig inom ämnena (teknik och engelska) inom en snar framtid. Hoppas att det löser sig då! Har också haft svårigheter med att kommentera. Summasumarum: Jag finns kvar. Jag vill läsa era bloggar och kommentera. Det har bara varit lite körigt på olika plan den senaste tiden.

Kram från mig, Anna-Bell

Jobbigt

Prinsen har det kämpigt, vaknar och säger att han inte vill gå till skolan. Att det är tråkigt. Att han har ont i magen, att det känns konstigt. Han talar om att han varit ledsen, när andra gått hem före honom. Att han varit kvar längst när de få han känner åkt. Att han inte känner pedagogerna, barnen och att han inte vågar prata med någon.

Och jag gråter. Varje dag. I smyg så klart så att han inte ska se och förstå att jag lider med honom.

Jag fattar att det blir bättre. Jag vet och jag tror. Men just nu känns det i alla fall jävligt jobbigt.

Inskolningar

Jag har nu gjort tre arbetsdagar på nya jobbet. Det finns mycket att göra i arbetet på avdelningen, men det kommer nog att bli bra. Min andra dag stötte jag ihop med en mamma som var rätt otrevlig, en riktig översittartyp, som frågde ut mig på ett mindre roligt sätt. Men jag pratade också med en mamma som jag tidigare har träffat i parken, ett flertal gånger. Hon sa att hon blev jätteglad att jag ska ha hand om hennes son. Otroligt smickrande så klart.

Idag var första gången jag lämnade Gittan hos dagmamma och det gick strålande. Hon skuttde in och ville leka med dockorna, hade inte tid att säga hej då ens. Prinsens allra första skoldag var också idag. Allt blev fel på morgonen, för jag skulle lämna honom tidigt. Så tidigt att hans kompis P, den enda han känner i klassen, inte skulle vara där. Prinsen vile inte gå upp, inte äta frukost, inte gå till skolan. Jag blev mer och mer stressd och kände också medlidande med min pojke, grinade i smyg på toan. Det hela löste sig i alla fall bra, tackvare två kvinnor. Dagmamman och P:s mamma. Jag fick lämna Prinsen hos dagmamman (det blev ca en halvtimme) och P:s mamma (som också har barn hos dagmamman) tog med sig Prinsen till skolan tillsammans med P. Frid och fröjd. Ikväll däckade Prinsen med kläderna på, raklång i soffan. Det är jobbigt att börja skolan.

Nya

Den här veckan smygstartar vi och är nya. Prinsen på fritids. Gittan hos dagmamman. Jag på nya jobbet. Snart är det dags att säga "Hej, ekorrhjul!"

Semester

Jorå, nu har vi varit på semester. Bilat från Stockholm och vidare. Har åkt färja och tillbringat två dagar på Legoland. (Superfin park!) Vi har bott fem nätter på tre olika hotell. (Hilton var klart bäst!) Och nu är vi hemma igen.

Nu återstår endast några veckor innan jag börjar jobba. Tills dess dagsutflykter och fix hemma.

Tips

Jag har varit bort med barnen i nästan en vecka. Det var snyggt i huset när jag drog. Men hade Sambon dammsugit eller tvättat när vi var borta? (Det enda som jag lämnade.) Och hade han städat upp i Prinsens rum efter att Prinsens två kompisar med tillhörande legokastande lillebror hade varit där inne och röjt? Svar negativt. Om jag säger till Sambon och talar om vad som ska göras blir han grinig för att jag, som han tycker, tjatar. Tjatar jag inte (struntar i att tala om) skiter han tydligen i det som ska göras vilket leder till att jag blir grinig och då han med. Rådgivning nästa?

Jag har sagt till idag, pratat med Prinsens kompis mamma. Jag frågade om det var så att Prinsen hade åkt utan bälte. Jag sa "Ring nästa gång så hämtar jag honom. Jag vill inte tumma på det där med bältet, även om det är en kort bit." Jag tror att hon fattade.

Här om dagen läste jag en tidning där en artikel handlade om test man kan göra hemma, typ klamydiatest, blodtrycksmätare osv. Så här uttalede sig läkaren om ägglossningstest: "Kan vara bra i vissa situationer för stressade personer som vill bli gravida. Men det är ännu bättre att sluta stressa." Tack för tipset! Det funkar liksom inte för alla att njutningsligga sig till en bebis, då kan ju stickor vara bra så att man vet när man ska satsa hårt. Kompisen G:s man jobbar typ jämt. Där har vi ett exempel på när testen är skitbra. Får man "bara" till ett ligg i månaden och man vill ha ett barn så är det ju bäst att ligga på rätt dag, om man så säger. Själv är jag skitglad över att det finns ägglossningstest, så att jag visste vilken dag jag skulle dra till kliniken.

Kompisar

Länge har jag ju tyckt att det är för få barn i området, för lite kompisar till Prinsen.

Nyligen flyttade en varannanveckapappa hit. Han har tre barn. Pappan verkar trevlig och det är ju alltid lättare när det går att snacka med andra föräldrar.

Prinsen leker med fyraåringen, men helst med sjuåringen men det fungerar bra också när de tre leker tillsammans. Men när treåringen hakar på, vilket jämt händer, blir det så där.

Treåringen är för liten för att leka med lego. Han kastar bitar huller om buller, smäller ner byggena i golvet. Han fick en varning när han hade kastat saker hemma hos oss idag. "Du får inte kasta saker när du leker i Prinsns rum", sa jag. När han hade slagit Gittan så att hon började gråta åkte han nästan ut. "Du slår inte Gittan, för då får du gå hem!", sa jag.

Vi har andra regler än grannarna. Vi dricker sällan läsk (mer än Sambon i sin egen bil), vi äter godis mest på lördagar och då inga mängder (även om de kan bli lite godis andra gånger ibland) och vi har nästan aldrig chips hemma. Fikar gör vi men då sitter vi ner. Hos oss sitter man alltid ner när man äter, annars blir man utan. Det handlar om säkerhet tycker jag. Prinsen får spela tv-spel en dag i veckan annars blir det tjat och gnat från både honom och mig. Hemma hos oss tar vi av oss skorna vid dörren som vi stänger när vi kommit in och vi springer inte ut nakna. Men det verkar olika det där hur man gör.

Jag är i alla fall väldigt glad över att Prinsen har lärt känna de här två barnen. De verkar vara snälla och de är bra på att leka. Det betyder allt när man är sex år.

Ekorrhjulet

Igår var vi på Gröna Lund. Jag packade medan Sambon duschade. Kylväska med mackor, festisar och frukt. Vagn med filt. Väska med kläder och blöjor, tvättservetter och annat. När Sambon var klar satt vi färdiga att åka i bilen. Han kunde alltså bara kliva ut och sätta sig i baksätet.

Ännu en gång har jag curlat honom. För att jag alltid packar. För att jag inte vill stå på Grönan utan blöjor eller extra tröjor när det blir kallt.

I morse drog Sambon iväg till jobbet igen. (Som han gjort sex dagar i veckan de senaste månaderna.) "Det ska bli så skönt på semstern", sa jag till honom. "Att du också kan laga mat. Jag är såå trött på det." Han svarade med "Det ska bli skönt när du börjar jobba, så att jag kan vara mer ledig och slipper dra in alla pengar."

Jag är lite rädd för hösten. De flesta i familjen kommer att vara nya. Prinsen i skolan, Gittan hos dagmamman och jag på jobbet. Jag kommer att lämna fem dagar i veckan och hämta kanske tre. Sambon kan inte längre skicka ett sms att han sitter fast i köer eller jobbar till klockan sju.

Det kommer att bli ändrade förhållanden där jag kan betala mer hemma och Sambon göra mer i form av städning. Ibland undrar jag hur andra löser det där med städningen. Det händer aldrig att Sambon tar fram dammsugaren för att det behövs, att han dammar eller städar en toalett. Inte utan att jag säger till och knappt om jag gör det heller. Innan jag börjar jobba vill jag ha ett familjeråd. Vem ska betala vad och vem ska göra vad? Kan inte det vara bra? Så att båda vet. För att läger blir annorlunda. Annars blir det jag som står där med städningen trots att jag också jobbar.

Jag är hemma hela tiden. När det är helg vill jag gärna göra en liten tur någonstanns ibland. För att jag är energisk. Sambon jobbar hela tiden. När han äntligen är ledig vill han vara hemma. För att han är trött. Vi är totalt osynkade.

Igår när vi var på Gröna Lund stånkade Sambon, undrade om han skulle åka hem med Gittan. Jag är jämt med Gittan. Jag vet att man får passa, byta blöjor på underliga ställen, rådda och jaga. Hans kommentar och rynka mellan ögonbrynen, hans missnöjda blick fick mig att undra hur det ska gå på semestern. När vi ska åka till ett nöjesfält som ligger mycket längre än Gröna Lund. I två dagar.

Rus

Lycka är när man känner ett rus. Det kan vara ett ögonblick, en känsla som snabbt väller över en. Som när Prinsen och Gittan busar. När han killar henne i magen så att hon kiknar. Ibland kommer det över mig. Att de är här. Att de är mina. Att jag är deras. Mamma. Vissa stunder är så vackra, även om andra inte skulle se skillnad. En del stunder vill man stoppa tiden ett slag för att insupa ruset.

Säkerhet

Här om dagen var Prinsen hos sin kompis B som bor här i närheten. Jag skulle uppskatta att jag (tillsammans med Prinsen) går hem till B på sju minuter. Att åka bil till B och hans familj tar kanske tre minuter.

På kvällen när de hade lekt klart sa Prinsen till mig: "B:s pappa skjutsade hem mig med bilen utan bälte. För jag satt i mitten och där var bältet trasigt." Jag blev genast irriterad. B:s föräldrar är hur gulliga som helst och jag vet att de är noga med säkerheten. När de cyklar har hela familjen hjälm. (Själv slarvar jag. Men ser alltid till att barnen har det så klart!) När de åker kommunal buss och det finns bälten är barnen bältade. Därför blev jag förvånad över det Prinsen sa. För även om det bara tar tre minuter med bil så gamblar man inte med barn. Inte med sina egna och verkligen inte med andras. Enligt Prinsen var både B och hans lillebror med i bilen. De satt på kudde och i bilbarnstol.

Vad ska jag göra nu?

1. Försynt säga att Prinsen talat om att han åkt bil utan bälte. (Indirekt att det inte är ok.)

2. Strunta i att ta upp det.

Att vara spontan och att finna en vän

Klockan var 19.10 när jag cyklade iväg med barnen. Gittan hade varit otålig hemma, missnöjd och dragit mig i benen och skrikit mycket. "Vi cyklar en tur", sa jag och lämnade Sambon hemma.

"Vi kan svänga förbi D", sa jag. "Kanske att hon är hemma!"

D och jag jobbade tillsammans förut. Hon är 65 år och gick i pension lite innan jag gick på föräldraledighet. Vi funkade på jobbet men var inte direkt bundisar. Men nu när jag har vari hemma har jag varit rätt ensam med barnen. För det är inte många jag känner som är hemma. D och jag började ta promenader förra våren. Våra träffar utökades och hon hängde med till öppna förskolan och vi åt soppluncher i kyrkan. Vi pratade och fikade, promenerade och pratade mer.

Jag gillar D och hon har växt i mina ögon. Hennes spontanitet och sätt att vara gör mig glad. D är inte som en mamma för mig, D har blivit en vän.

D:s man K öppnade dörren när vi ringde på. "Kom in!", sa han och vinkade in oss i hallen. Prinsen och Gittan med cykelhjälmarna på. D blev glad när hon såg oss. Vi gick in i vardagsrummet och satte oss. D tog fram en pappbuss till Prinsen som man kunde klista ihop och en massa katter i olika format till Gittan. Sedan blev de te till mig och blåbär med mjölk till barnen. Jag såg Prinsens ögon när K hällde socker i hans tallrik. Socker på bären, wow vilken lycka!

När vi skulle hem ett par timmar senare, gav D mig ett kuvert. "Du har ju fyllt år" sa hon. Prinsen gick i förväg ut med K medan jag klädde på Gittan. Utanför hade Prinsen plockat en hel massa smultron. "Bara några till, mamma", sa han och plockade vidare. Gittan fick smaka av sin generösa storebror och pekade, ville ha mer.

När vi cyklade hem var jag så glad. För den fina stunden. För att D är så härlig. För cykelturen en sommarkväll i doften av jasmin, tillsammans med mina älskade små. Med Prinsen som var så lycklig för sina smultron som han hade sparat i sin tomma vattenflaska, med Gittan som så nöjd satt bakpå min cykel.

När jag kom hem öppnade jag kuvertet som D gav mig. På ett kort med blommor stod det med snirklig stil:

En vän är en människa i vars närvaro man törs vara sig själv.
Grattis vännen!
/D

Räknar ner

Sambon jobbar två veckor till innan han har semester och jag räknar ner. För att det är enklare när han är hemma. Roligare. Men nu är han så uarbetad efter alla helger han har jobbat, efter att ha haft massor på jobbet, att han är slut när han väl är ledig. Jag hoppas att det finns kraft att ha roligt på semestern, så att det inte bara blir att vila för hans del (vilket inte funkar så bra med två barn.)

Innan jag fick barn, var jag rastlös. Det behöver jag inte vara nu i samma utsträckning, för det finns alltid något att göra. Och det spelar inte så stor roll vad jag gör. För bara jag umgås med barnen känns det vettigt.

Ibland undrar jag vad som kommer att hända när barnen blir stora, när de inte behöver mig som servar i samma utsträckning. När Sambon kan ligga i soffan och kolla fotboll. Jag anar att min rastlöshet kommer tillbaka då igen. Att jag står bredvid tv:n som en unge och tjatar, "Jag har ingenting att göra!" Jag får väl bli en sån där som gymmar hela tiden, eller kanske hittar jag något annat att roa mig med.

Det är mycket när man har små barn, men det passar mig faktiskt väldigt bra. Att man inte har drivor med tid, att man inte behöver välja så förbaskat, att det lilla kan räcka. Så var det aldrig innan. Men visst, annat blir det väl när jag börjar jobbba. (En annan grej som smågnager och som jag tar en annan gång...)

18

I dag blev hon 18 månader, Gittan. Ett och ett halvt år har gått sedan hon kom ut med en skrik, lades till mitt bröst, gjorde vår familj fulländad.

Fina lilla Gittan, du är så otroligt älskad. Av mig, av din pappa och av din fina storebror.

Att ha sex

Att ha sex nu när jag är tvåbarnsmor, är inte samma sak som innan vi fick barn. När man kunde bli lite så där sugen i sängen, för att vi låg nära. När man började gosa lite och tänkte att det skulle vara nice att ligga. (Nu talar jag förstås inte om IVF-tiden när det var rejäl torka.)

Nu för tiden är sängen inget alternativ. För där ligger det ofta barn och ligger det inte någon i vår säng så finns det i alla fall någon liten i vårt sovrum. Nej, i sängen sover man. Och letar efter nappar.

Att ha sex nu när jag är tvåbarnsmor kan vara att bli förförd när matkassarna ska plockas upp. Att hamna i badrummet för att det finns sovande barn i sängen och på soffan. Att tro att toan ska knäckas och därför tumla vidare till golvet. Att mitt under akten få höra mannen säga att "Det luktar bajs!" Jag tror att jag skrattade en kvart när jag insåg att vi befann oss precis vid blöjhinken. Naken och tokskrattande låg jag på klinkersplattorna och jag tänkte att så här kan man bara göra när man är trygga med varandra. Att ha sex nu för tiden kan innebära att karln har sår på knäna efteråt och jag skavsår på ryggen.

Mamma

Idag var jag hos mamma och Ingemar med barnen. Prinsen och Gittan rejsade runt bland hängande dukar och porslinssaker. Jag sprang efter med en av mammas damtidningar i handen, för jag var optimistisk nog att tro att jag skulle hinna bläddra lite. Vi käkade lunch hos mamma och Ingemar, och mellis och middag.

Jag vet att jag vissa gånger klagar på mamma, för att hon lätt blir tjatig, för att hon hetsar om städning. Sanningen är att jag älskar min mamma, att hon står min nära. Jag skulle kunna komma över mitt i natten om jag ville, skulle kunna ringa och be henne och Ingemar komma förbi när som helst om det krisade. De finns alltid för mig och det känns både tryggt och fantastiskt. Mamma och Ingemar är två av de personer som genuint bryr sig om mina barn. De ringer om jag har varit på bvc med Prinsen eller Gittan, hör av sig om barnen är sjuka, skickar kort på namnsdagar. De ringer och säger att de längtar om de inte har sett barnen på en vecka eller två. Det är värt massor.

Idag när vi pratade om något, mamma och jag, sa hon något i stil med. "Om femton år kanske, om jag fortfarande lever då." Magen knyt sig och jag kunde inte lyssna på fortsättningen. "Det får du se till att göra!" sa jag och kände mig gråtfärdig.

Jag kan inte tänka mig att vara utan min mamma och ibland tänker jag på Sambon och hans relation till sin mamma. Sambon har dragit sig undan, tagit ett stort kliv bort från henne så de har inte pratat på en massa år. För att hon var på ett sätt han inte kunde acceptera, och jag förstår honom. Om mitt (vuxna) barn hade vänt mig ryggen hade jag protesterat, bett på mina bara knän, frågat vad jag skulle göra för att kunna rädda situationen. Hon har inte gjort något av det.

Min mamma är betydelsefull för mig, för min familj. Och det ska hon få veta. Det är så himla svennebananaktigt att inte tala om, att inte visa. Så det ska jag tametusan göra. Undrar om jag ska satsa på ett blombud.

Bajsblogger

Blogger gjordes om för ett tag sedan och det funkar inte för mig. Så inläggen blir konstiga och jag är oteknisk. Bland annat försvinner styckesindelningarna, så att texten blir kompakt. Om det finns någon där som fattar vad jag och min bligg har för problem, hur vi ska göra, så säg gärna till. Hälsningar från oteknisk Anna-Bell

Att handla leksaker

Vi handlar leksaker till Prinsen ibland. Bara så där. Kanske en ny vattenspruta, en mindre legobyggsats eller något annat som inte kostar många hundralappar. För att Prinsen, som andra barn, gillar leksaker. Många gånger när vi tittar på leksaker eller kanske köper något säger Prinsen "En sån där har Jonte!" Jonte är en sexårig kille som Prinsen brukar leka med. Jonte verkar få det mesta i leksaksväg. Jag tycker att barn ska uppskatta det de får. Att det inte bara ska vara slit och släng. Att man kan få allt det man pekar på. På en gång. Jag tycker att man kanske kan längta lite. Spara några veckopengar för att till slut kunna handla det man verkligen vill ha. Jag tror att Prinsen fattar att Jonte får leksaker nästan varje gång de handlar. Själv säger jag nej för det mesta, men ja ibland. "Men han blir ju så glad" motiverar Jontes föräldrar. "Och det kostar ju inte så mycket." För mig handlar det egentligen inte om pengar. Utan om att jag tror att barn som får leksaker varje vecka, som bara pekar med fingret en sekund, till slut blir odrägliga. Att man liksom gör dem en björntjänst. Det är trist att vara en nejsägare, men om man aldrig får ett nej som barn, när man inte får öva morgångar på sina föräldrar, hur ska man då göra när man blir större? Kanske att Prinsen tycker att jag har kortare tyglar än andra föräldrar. Som bara tillåter tv-spel en dag i veckan och som inte överöser med godis jämt och ständigt. Men jag hoppas att han en dag förstår att jag gjorde det som jag tyckte var det bästa, godis på lördagen och kanske något litet mellan. Regler gällande spelandet så att det inte ballar ur och blir för mycket. För mycket tjat (från både Prinsen och mig)och för mycket intryck av tv-spel. Jag vill inte att Prinsen ska lära sig att man kan köpa lycka, att bara man få en ny leksak så blir det frid och fröjd. Jag vill ge honom annat. Som tid, upplevelser, små som stora, bra samtal och lek. Och leksaker. Men inte hela tiden.

Helgen som försvann

Idag är jag ledsen, arg och besviken. För att helgen inte blev som jag hade tänkt mig, för att jag känner mig snuvad på det som skulle bli mysigt.

Sambon har jobbat de fyra senaste helgerna. Han har mycket och samtidigt är han den som drar in stålarna nu. Jag har varit hemma och råddat. Denna helg skulle Sambon vara ledig. Skönt, tänkte jag. Då blir det lättare för mig, att dela ansvaret för barnen och vi hinner säkert göra lite saker då också. Med göra menar jag ta hand om högar som finns på tomten. Högar som bland annat blev när Sambon klippte (vår enorma) häck förra veckan. Sedan att klippa gräsmattan på framsidan då det ser ut som en äng där.

På torsdagen jobbade Sambon sent. Jag fick ett sms på dagen där det stod att han på fredagen skulle sluta tidigt, redan vid två. Fredagen kom och jag tänkte inte på middagen som annars. Det tar vi när Sambon kommer, tänkte jag. Han kom hem vid fem. För att han hade hjälpt en arbetskompis med en möbel som skulle bäras och för att han, som han själv sa, är tidsoptimist. Både barnen och jag var svinhungriga så jag gav honom en order om att handla hämtmat.

På lördagen var det barnkalas och vi skulle fixa på tomten. Sambon hade lovat mig att ordna lite med våra bilder, något jag är dålig på. I vår familj är det jag som är fotografen, vilket också betyder att jag knappt finns med på några foton alls. Sedan ger jag Sambon ansvaret över att lägga in bilderna och spara dem på ett säkert sätt. Då jag inte har klippt mig på typ ett år (!!!) så tänkte jag hinna med det på lördagen också.

Lördagen började med att Gittan vaknade klockan fem. Ingen av oss orkade gå upp, utan vi lät henne busa i sovrummet. Klockan kvart över sex gick jag upp och gjorde välling.
Jag lade mig på soffan och läste en stund medan Gittan lekte bredvid. Efter någon timme blev Gittan trött och vi båda somnade i soffan. Vi vaknade av att Prinsen ropade på oss. Då var klockan tio! Det ösregnade och Prinsen skulle vara på kalas klockan elva. Sambon gjorde frukost och jag slog in paket och klädde på barnen. Medan Prinsen var på kalaset handlade vi. Sambon blev förvånad över att Gittan inte ville sitta i stolen i kundvagnen. Han handlar aldrig med henne och vet inte att hon plötsligt ställer sig upp för att försöka ta sig ur, att man sedan får jaga henne runt i butiken medan man försöker handla.

Efter handlingen hämtade jag Prinsen medan Sambon gjorde lunch. Sedan dammsög jag medan Sambon och barnen lekte. Jag passade på att åka och klippa mig och var borta i en timme. När jag kom hem klockan kvart över fyra sov både Sambon och Gittan i soffan, medan Prinsen satt bredvid och tittade på film. Jag lagade middag medan de sov vidare. Hemgjorda köttbullar med potatis, gräddsås och lingon. Jag väckte de sovande när maten var klar någon timme senare.

På kvällen var vi hemma. Sambon nattade Gittan och somnade med henne. Jag läste en Bamsetidning för Prinsen och satt sedan uppe en stund själv.

Söndagen kom och hällregnet fortsatte. Prinsen var uttråkad tills det började komma gäster. Vi skulle fira min och Sambons födelsedagar. Sambon var trött (idag också) och låg mest på soffan, hade på sig samma byxor som han sovit i. Jag tog med min mamma och båda barnen för att handla och Sambon var hemma med Ingemar, mammas man. Jag sa att "Jag tar båda barnen med mig om du fixar det där med kameran." När vi kom tillbaka var kameran tömd och Sambon sa att det fattas en massa bilder från hårddisken. Han vet att jag blir hysterisk när bilder försvinner (det har hänt förr) men verkade ändå lugn själv.

Stämningen mellan Sambon och mig var under söndagen inte så värst lysande. Han ville mest ligga i soffan och gjorde endast kaffe när jag sa till honom. Själv gjorde jag tårta och ordnade middag till oss och de gäster som var kvar vid middagstid. Det var bara nära till oss här, och de känner Sambon. Tyckte ändå att det var lite förargligt att han var så slö och också väldigt negativ. Det var liksom att varje tillfälle att hugga togs, från honom men också från mig.

När kvällen kom och vi var ensamma lade han Gittan och jag städade undan. Sedan satt vi med en chipsskål i varsitt rum. Jag tänkte att helgen blev så fel. Jag fick håret klippt, men inte gräsmattan på framsidan. Men det är inte det. Sambon har jobbat en massa, så klart är han trött. Men förväntas det bara att jag ska köra på som vanligt? Jag som hade sett fram emot att få lite undanstökat och kanske att slippa göra middagen. Han har ont i ryggen av vår dåliga säng som vi sover fyra personer i, jag med på morgnarna. Han också på grund av det fysiskt tunga arbete han har. Men jag vill inte att det ska ingå i vårt förhållande att tävla om vem som har mest att fixa med, eller vem som är tröttast. Så jag håller käften. Och jag skulle aldrig gnälla om att det är jobbigt att vara med barnen, även om det så klart kräver en del av en. Jag vill istället att det ska finnas förståelse, uppbackning och en positiv anda mellan oss. Just nu kan jag inte se något av det.

Idag är jag bara trött, tom och ledsen. Jag känner mig oförstådd och faktiskt inget vidare. Och hemma vandrar Prinsen runt i cirklar och har ingen att leka med och jag har inget tålamod och är rädd att han ska väcka Gittan som nu sover. Rädd för att jag behöver en stund för mig själv. Så att jag kan bli en bra mamma igen, med tålamod som inte är sur, utan har nära till skratt.

Jag behövde påfyllning i helgen, att umgås nära. Men allt blev bara platt och fel. Så här sitter jag och undrar vad som hände med helgen som försvann.

Sista dagen

I fredags var det sista dagen Prinsen var hos dagmamman.

Jag minns när Prinsen började hos B. Han var 1 1/2 år och skolades in av Sambon medan jag var ny på jobbet. Ny och jobbade med andras barn när jag allra helst ville vara hemma med mitt eget.

Jag gillar B skarpt, det har säkert framgått. Jag känner en stor tacksamhet gentemot henne och tänker på allt hon har gett Prinsen. Uppmärksamhet, trygghet och mod. Hon har sett honom, tröstat, skrattat tillsammans med honom, visat honom rätt och fel, funnits för honom när vi har varit på jobbet.

I fredags, på morgonen, plockade vi lupiner tillsammans, till B som älskar det. Lila och det blev en stor bukett. Jag lämnade Prinsen tillsammans med blommorna och med en present till B. I Prinsens ryggsäck fanns det även glass som han ville bjuda sina kompisar på.

I augusti kommer Prinsen att börja i skolan. Det kommer att bli bra för honom. Med många kompisar, med nya utmaningar. Gittan ska börja hos fantastiska B i höst. Men ändå kände jag gråtklumpen i halsen när jag skulle hämta Prinsen i fredags. För att det var sista gången jag hämtade Prinsen hos henne. Jag kände mig nedstämd för att en era är över.

Jag körde flera extra varv med bilen, med kall luft i ansiktet, innan jag åkte till B för att hämta Prinsen på eftermiddagen. Men trots att jag tänkte bita ihop började jag gråta när jag såg B. "Det känns så sorgligt" sa jag. "Han har liksom gått hos dig i nästan 4 1/2 år". "Sluta" sa hon, "innan jag börjar också".

B hade packat Prinsens saker, tömt hans låda och lagt ner hans pärm med foton och teckningar. Hon överräckte ett paket till Prinsen, en avslutningspresent, och jag försökte att skärpa mig när vi sa hej då och trevlig sommar. Sedan grät jag hela vägen hem.

När jag kom hem läste jag i pärmen där hon hade skrivit "Åh vad jag är glad över att du har varit mitt dagbarn! Underbara fina Prinsen. Ha det så roligt i skolan nu. Pussar och kramar från dagmamman B." Och då började jag gråta igen och ännu mer på kvällen när Prinsen sa "Mamma, idag grät B. Hon sa att det känns så sorgligt".

Fina B. Jag är så lycklig över att Prinsen fick gå just hos dig, få vara hos dig som har en sådant fint sätt och en sådan bra barnsyn. Tack för allt. Vi ses i höst när Gittan börjar. Ha en underbar sommar!"

Lugn

På Söder med barnen idag. Älskade Söder som ligger mig så varmt om hjärtat. Men idag var det så där. Med en massa buller, vägarbeten, avgaser, folk som rökte och som trängdes. Jag gjorde det jag skulle. Var hos öronläkaren med Prinsen. Ena hans rör som sattes in när han var knappt två år, togs ut. Det andra satt fast så vi ska tillbaka efter sommaren. Sedan käkade vi burgare i solen. Prinsen dealade till sig en lite legolåda, "Eftersom jag var så duktig hos doktorn!" sa han. Sedan åt vi glass på Medis och letade efter en buske när Prinsen blev kissnödig. Gittan blev väckt på tok för tidigt inne på BR, för två barn skrek. (Jag vet, nästa gång är det mina som skriker.) Sedan åkte vi hem. Och det var så skönt att komma hem. Till ett lugn. Där det inte susar bilar hela tiden. Där det faktiskt luktar blommor och inte avgaser.

Tomt i villan

Läser en intervju med hockeyproffset Henrik "Zäta" Zetterberg. Han är ju ihop med hon Emma som var med i Robinsson för hundra år sedan.

Läser att hockeyspelaren har skrivit på ett kontrakt för 600 mille och att han och frun bor i ett lyxhus på 1400 kvm. Sedan börjas det prata om barn, paret är över 30 år.

Så här säger "Zäta":

"Hög tid att skaffa barn? Vi har ju varit gifta i ett par år nu så...men mycket kan man önska, men ett nytt litet liv kommer inte till på beställning. Men vi känner ingen panik, utan när den dagen kommer så blir det väldigt välkommet, så kan man väl uttrycka det."

Födelsedag

Födelsedag när Prinsen var på Skansen med dagmamman,när Gittan hade ögoninflammation. När höggravida vännen L var här på snabbfika och jag softade hemma. När Sambon kom hem och var stressad, av för mycket jobb, för långa bilköer och en arbetsplats på fel sida om stan. När han gav mig tre röda rosor och sa att det var från en var i familjen, Prinsen, Gittan och honom själv. Födelsedag när jag gjorde rabarberpaj med glömde att ugnen ännu är trasig för att det brann i proppskåpet här om dagen, när jag fick dra till en kompis och grädda. När Sambon somnade med barnen och jag fick en stund med min bok på soffan. Det har varit en vanlig dag men ändå inte. I dag blev jag plötsligt ett år äldre.

Oense

Vi har hamnat i en fas, Prinsen och jag, när vi är oense. Flera gånger om dagen. Han skriker och jag står på mig kring olika saker. Han vrålar och jag blir gråtfärdig. För att det är så ansträngande att ta alla dessa fighter, så tråkigt att ha den här trista rollen. Som mamman som säger nej, som den som sätter gränser, som den som blir sur till sist. Kanske till och med arg eller ledsen. Lilla tonårstiden kallas det visst, att vara sex år. Jag fattar vad som menas och antar att det bara är att köra på, försöka vara lugn, tydlig och extra kärleksfull mellan bråken.

37

Inom en väldigt snar framtid fyller jag år. Jag blickar tillbaka hur livet var under en del tidigare födelsedagar.

7: Jag hade ärvda kläder och stor glugg där framtänderna hade suttit. Syrran var tonåring och lyssnade på punk, hade kläder med nitar och kedjor och kokade sockervatten till håret på morgonen. Pappa hade dragit för sex år sedan och mamma träffat Ingemar, som hon fortfarande hänger ihop med. Jag skulle börja ettan och var en blyg tjej som grät mycket, när andra barn var dumma, för att jag inte vågade säga till.

17: Jag var tillsammans med min första riktiga kärlek. Han var en lyssnare av stora mått och tur var väl det för i denna veva fick jag ätstörningar. Jag vägde 53 kilo och hatade mig själv, tyckte att jag var fet och ful, att rumpan och låren var äckliga. M, killen jag var ihop med, talade om hur fin jag var och till slut blev jag frisk efter en kamp med många jobbiga tankar. (Jag kommer alltid att vara tacksam i hjärtat gentemot M som fanns vid min sida.)Jag bodde hemma hos mamma och Ingemar men sov ofta hos M och hans familj. Vi hade sex på samma våning som M:s familj sov på, och fattade nog inte att föräldrarna förmodligen hörde. Vi pratade om oss, om livet, om framtiden. Sedan gjorde vi slut efter 1 1/2 år. Jag minns faktiskt inte varför.

27: Jag hade träffat Sambon några år tidigare och vi bodde i en minimal etta med kokvrå innanför tullarna, i Stockholm. Han hade redan då eget företag och jag körde racet i krogsvängen. Jag längtade efter barn, medan han tyckte det kunde vänta. Vi tog dagen som den kom under helgerna, tränade en massa, var flitiga restaurangbesökare och åt frukost på café.

37: Jag bor i en villa tillsammans med Sambon och våra två barn. Vi har det bra, men ibland vill jag lägga ut karln på Blocket. Jag tror däremot att alla som har varit tillsammans länge hamnar i svackor. Sambon har humor (lite väl svart dock ibland) och är lite oväntad. Jag tror att det är en av anledningarna till varför jag älskar honom och att det faktiskt ännu håller.

47: Det känns nästan läskigt att tänka så långt på framtiden, men jag gör det ändå. Drömmer och gissar. Jag tror att jag ännu lever med Sambon, att vi har haft en fetsvacka men kommit igenom det och gift oss. Att Prinsen är en social femtonåring som älskar att åka moppe, en som han har trimmat i smyg, och att han har kysst sin första tjej, (eller kanske kille?)Gittan är en aktiv elvaåring som har fastnat för ridning, så Sambon hänger i stallet en massa eftersom jag är allergisk. Jag arbetar kvar på förskola men har ett ben även i en annan bransch, något kreativt som har med skrivande eller skapande att göra. Vi har bytt bostad eftersom vi inte kunde nöja oss med det hus vi har idag. Vi hade en bra möjlighet att flytta till ett större och nyare hus, och då vi hade råd tog vi chansen. Vi har börjat resa allt mer då barnen är större. Annars har vi inte så många gemensamma aktiviteter, Sambon och jag, vilket både oroar mig och känns rätt skönt.

Bråk

Igår var det bråkigt hemma. Prinsen är i en trotsperiod. Han är snart sex år, vill bestämma det mesta och lyssnar inte något vidare på mig. Jag var trött efter att ha stuffat på konferensen. (Mitt eget fel, jag vet.) Sambon var sen (tre timmar) från jobbet men ringde inte hem och meddelade det. Gittan var klängig och jag till och med bajsade med henne i knät. Prinsen fick några utbrott med tillhörande gråt och skrik. Ett när hans kompis var här, för att kompisen fick mer kaka. Det ska vara rättvist. Men man behöver inte riva upp himmel och jord för en kakbit tyckte jag. Började med dåliga metoder, som att hota med att ta bort veckopengen, tala om att kompisar inte vill leka om man tokskriker.

Sambon kom hem när jag skulle lägga båda barnen, som skrek. Prinsen och jag tjafsade om ett presentinköp. Jag tyckte inte att det var lämpligt att Prinsen skulle följa med och inhandla presenten då klockan var 21.15. Men det ville han prompt. "Jag köper en bil som du sa att O gillar att leka med" sa jag och Prinsen skrek allt högre. "Och varför har du inte ringt?" sa jag till Sambon och stirrade vrångt på honom. "Kolla din jävla mobil. Du svarar ju fan aldrig!" svarade han ursinnigt. Sedan talade han om att jag skulle lämna rummet för att han inte orkade se mig.

Det gjorde jag. Lämnade rummet medan Gittan gallskrek. Sedan började jag gråta och i samma veva kom Prinsen ner. "Mamma, så farligt är det väl inte!" sa han. "Du behöver väl inte gråta!" "Men jag är så trött och jag orkar inte med bråk. Jag har tjatat på dig halva dagen och du lyssnar inte utan bara skriker och pappa är arg" sa jag och grät mer. "Mammor kan också bli trötta."

Vi somnade med huvudena ihop, Prinsen och jag. Under en filt på soffan. Innan hade jag läst en bok, om djuren i Sysselstad och talat om att det inte var Prinsens fel, att det bara blir fel ibland. Klockan 01.00 vaknade jag och bar min son till sängen, innan jag själv dunsade ner bredvid Sambon.

Ps. Sambon hade ringt. De missade samtalen fanns där såg jag sedan. Förresten tror jag inte att det är bra för någon att Sambon jobbar så mycket. (De röda dagarna som varit den senaste tiden och de tre senaste helgerna.) Inte för honom, inte för mig och barnen. Inte för familjesammanhållningen eller för förhållandet.

Presenten till kalaset inhandlades i morse.

Konferens

Först vill jag börja med att tacka alla sex personer som har svarat på inlägget under. Jag vet att några till läser, men om det så "bara" vore för er sex, skulle det vara värt att fortsätta blogga. Och det ska jag.

I början av veckan har jag varit på konferens med jobbet. Det var spännande och lite halvläskigt i början. Eftersom mitt gamla jobb och det nya finns i samma organisation så var liksom båda gängen där. Jag var alltså tvungen att välja var jag skulle sitta vid arbetet och vid fikat som exempel. Men jag gick in för att vara trevlig mot alla, mingla på och det hela löste sig naturligt.

Det gick fint att lämna Prinsen och Gittan med Sambon, men jag kände mig amputerad. Att vara utan barnen i ett och ett halvt dygn var som att sakna en kroppsdel. Men det funkade bra ändå. Jag måste faktiskt erkänna att det var rätt nice att ligga i mitt rum med havsutsikt och läsa i en hel timme, att käka ostört och att prata vuxensaker.

På kvällen hade ett annat företag som bodde på samma hotell hyrt en DJ, så jag och några andra tjejer (som jag inte kände innan) drog dit. Jag drack inte en droppe alkohol på hela kvällen, för jag hade ingen lust, men jag dansade i tre timmar och gick och lade mig klockan halv två. Svinkul hade vi det!

I höst kommer jag att arbeta i ett arbetslag där det är 14 barn, vilket känns otroligt lyxigt. Ropar inte hej för jag fattar att de (ledningen) säkert kommer att peta in några barn till. Mina kollegor är i mogen ålder, båda är 60 plus och har jobbat med varandra sedan 90-talet. Men det känns bra. Innan vi skildes åt för att åka hem kramade den ana kollegan om mig, tittade och sa "Det kommer att bli fint det här. Det känns bra!" Jag tror att hon menade det.

Varför man har en blogg, vem är du?

Blogg. Jag minns första gången jag hörde ordet och jag minns att jag sa till polaren P "Det finns något som heter blogg". Jag kollade upp vad det var och bloggarna på nätet blev allt fler, poppade upp som svampar ur jorden.

Min blogg kom till i januari 2007, när Prinsen var fem månader. Mest för att jag tänkte att det var en grej för mig, jag som gillar att skriva. En plats att ventilera mina tankar och känslor på. Ett ställe där det är ok att spy ut allt, ocensurerat.

Jag skrev om ditten och datten i början. Men bloggen fick en helt annan funktion när vi började med syskonförsök i maj 2008. Under tiden det tog att bli gravid med Gittan (tre år) fick jag ett otroligt stöd av mina bloggläsare. Det är en evig tacksamhet, från botten av mitt hjärta.

Genom åren har jag haft både få och lite fler läsare, som mest när vi höll på med IVF. Att flest ville läsa min blogg då är kanske för man själv satt i samma båt, för att man undrade hur det skulle gå. I dag har jag några tappra som hänger kvar från förr (man tackar för det!) och en del nya läsare (roligt att ni vill läsa här!)

Så varför har jag en blogg? Det är fortfarande för att jag vill ventilera och för att jag har ett behov av att skriva. Och ja, jag erkänner. Det är fan så mycket roligare att få respons än att inte få det. Att få en åsikt tillbaka, några ord, ett par rader. Tack till er som ännu orkar kommentera. Tack till Tudorienne för raden under mitt inlägg om GAD. Så lite men ändå så betydelsefullt, för det kändes så personligt det jag skrev.

Så varför har jag inga bilder? Det är det där med att ventilera igen, att det är orden som känns viktiga och för att jag inte orkar. För att jag skulle känna mig stressad av att ha en bilderblogg och behöva tänka på det. Det blev inga magbilder när jag var gravid, för att det kändes fel att lägga ut. Mest magiskt för mig och kanske stötande för andra.

Så vem är du som (fortfarande) läser här? Varför gör du det, trots att jag varken är gravid eller gör IVF. Trots att jag sällan bjuder på bilder. När hittade du hit och hur? Vad är bra med min blogg och är det något du saknar?

Tjing från Anna-Bell i en regnig förort utanför Hufudstaden

Fyra barn

Jag drömmer om ett annat boende. Bara för att, trots att vi har ett rätt mysigt hus. Igår var jag och en kompis på visning. Fint hus men med en lukt av källare (fukt). Härliga fondtapeter, ateljé och hemmaframkallade stora foton överallt. Det är ett par som bor i huset, på kanske 30-35 år. De har två barn, tre år och en nyfödd. Jag vet det för vi bor rätt nära. När min kompis frågade mäklaren var de (som ska sälja huset) ska ta vägen svarade hon: "De vill bo större. Det här paret ska satsa på fyra barn, så då blir det här huset för litet."

GAD

Jag har fått en diagnos av min vän G. G som har samma grejer för sig som mig, som arbetar på olika sätt med diagnoser. GAD, heter det. Generaliserat ångestsyndrom. Läser på nätet och hittar följande fakta:

Generaliserat ångestsyndrom, eller GAD efter engelskans generalized anxiety disorder, innebär att en person sällan eller aldrig kan kontrollera sin oro och ängslan. Det påverkar hela tillvaron för den drabbade. De mest effektiva behandlingarna vid generaliserat ångestsyndrom är kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel.

Att känna oro, ångest eller bli ledsen och trött av motgångar och påfrestningar är helt naturligt och något vi alla råkar ut för. Det innebär inte att man lider av generaliserat ångestsyndrom. För att få diagnosen ska man ha långvariga besvär som gör det svårt att sköta ett arbete, fungera socialt och fungera i familjelivet. En person med generaliserat ångestsyndrom är:

•mer eller mindre konstant ängslig
•osäker
•okoncentrerad
•rastlös
•pessimistisk
•spänd
•stresskänslig
•lättretlig.

Nej jag är inte en osäker person, har inte svårt att koncentrera mig. Jag kanske är lite rastlös av mig, vilket jag tror ligger i min natur. Jag anser mig vara rätt positiv och alltså inte pessimistisk. Jag klarar av stress och är inte lättretlig. Men. Det är det där med oron. Katastroftankarna. Räcker det för att kvala in som en GAD:are?

Jag fungerar i vardagen och ingen som inte känner mig på djupet skulle någonsin veta eller förstå att jag har en konstant oro i kroppen. En oro som ibland är vilande, men som kan utlösas och göra sig påmind hur snabbt som helst. Gärna när det är något katastroflarm där hälsan är inblandad, då blir jag superstressad och får ångest, som en hang up. Jag kan tänka logiskt, jag är inte galen. Men det är som att vissa saker triggar mig. Oftast är det saker som har med barnen att göra, eller mig själv. Som här om veckan när jag såg ett (barnprogram) om hur mycket gift det är i leksaker. Jag fick panik. På riktigt. Tänkte på hur många gånger Gittan har snott Prinsens slemmiga gummidjur och provsmakat på dem. Att vi har många av de leksaker som labbsnubben på tv sa att "De där leksakerna skulle jag aldrig ge mina barn!" Det ger mig ångest. För att jag har gjort det.

Jag fattar att andra föräldrar också tänker. "Shit vad läskigt med gift i leksaker" men att de sedan kanske funderar vidare typ "Ok, det kanske inte är så bra att små barn smakar på saker, men det händer och det är nog inte hela världen." Själv fastnar jag i grejer som "Gift. Fan. Panik. Tänk om han/hon drabbas av något hemskt för att jag inte har haft bättre koll!" Koll på så sätt att jag borde ha hindrat mina barn från att stoppa grejer i munnen (orimligt jag vet!) och för att jag har varit ovetandes om att det faktiskt är gift i vissa leksaker. Det är liksom fullt larmpåslag när jag hör/läser liknande saker. Det blir höga inre stresshalter på en gång!

Så funkar jag och det är svinjobbigt. Inte så mycket för min omgivning, jag ältar det inte med min sambo t ex. Han säger mest "Men fan Anna-Bell, sluta nu!" och så skärper jag mig men ältar vidare i min skalle.

Jag ska börja på KBT till hösten. Att ha katastroftankar är så himla jobbigt och jag vill få redskap för att kunna hantera det bättre. Gick ju till en kurator när Gittan var nyfödd och under graviditeten (då jag var ännu mer ångestladdad) men det hjälpte så där. Nya tag alltså. Jag vet mitt problem. Jag vet när det uppkommer. Jag behöver bara hjälp att leda om mina katastroftankar.

Sommarben

Sommarben. Bruna, släta tänker du. Men icke. Idag bjuder jag på allt. Skiter i att sätta på mig tightsen när jag ska nånstans. Blottar mina bleka, otränade spiror. Bjussar på både celluliter och hårstrån jag missat med (den slöa) hyveln. Jag träffar ju ändå knappt nån här tänker jag, i Förorten. Annat vore det om jag skulle till Stan, åka tuben och sitta ben mot ben med nån annan. Men här.

"Om jag hade varit hemma som du hade jag haft en bränna nu" sa min solgalna syster till mig här om dagen. Jo visst, men det har inte jag. För när Gittan sover gör jag annat. Det är tvätten och disken och maten...som vanligt. Och jag gillar faktiskt inte att pressa längre. Pallar inte att ligga raklång, inte så värst länge i alla fall. Då blir jag svettig och rastlös.

Om mina ben får färg i sommar så är det för att jag har bara ben när jag cyklar, klipper gräs eller gör något annat. Tills vidare är de vita.

Majkväll

En sovande prins med solkräm i håret, en liten flicka bredvid i spjälsängen. En karl som fixar på altanen, en skrivande kvinna vid datorn. Mörklila blommor i syrenen, en smal måne på den ljusa himlen. Det är majkväll i Förorten.

Mors dag

Förr var vissa dagar extra jobbiga. Julafton, som påminde oss om att vi ännu var barnlösa, att ännu ett år gått utan att något hänt. Midsommar, när andra gullade med sina barn, små klädda i finkläder med kransar på huvudet. Mors dag. Ni hör ju. Mammas dag. Kan man känna sig mer utanför när det enda man vill är att bli...just en mor.

När jag väl blev mamma firades jag inte direkt på mors dag. Jag minns faktiskt inte hur det blev, men någon present blev det nog inte, trots att pappan hade firats med både paket och frukost på sängen ett halvår tidigare. Men skitsamma, det andra är ju miljoner gånger viktigare. Att jag faktiskt blev mamma till sist.

På söndag är det mors dag igen. Min städgalna mamma ska hit och hjälpa till med våra fönster. På hennes initiativ hjälps hon och Ingemar åt att putsa alla våra rutor. Och man får tacka. Sedan blir det fika. Jag ska göra fin tårta till mamma för att uppmärksamma henne (och kanske mig själv?) på mammas dag.

Igår kom reklam från Ica Maxi, med tillhörande morsdagbilaga. Bilder på nagellack, mascara och parfym, men också på munskölj, dammsugare och...bantningsmedlet Nutrilett. Vilken kvinna blir glad över att få Nutrilett i present?

Själv förväntar jag mig ingen present på mors dag. Men jag ska krama mina fina små lite extra och tänka på alla dagar jag ogillade mammas dag, för att jag aldrig trodde att jag skulle få bli just mamma.

Ränder

Nej helt lär vi inte glömma bort magsjukan i maj 2012, för på (de vita) väggarna vid Gittans matplats finns ännu ränder av blåbärssoppa kvar.

Saker med magsjuka

Fem dåliga saker med magsjuka.

5. Allt luktar illa. Maten i kylen, men mest diskhögarna i köket. Och de gigantiska tvättbergen som stinker surt.

4. Svårt att ta hand om barnen när man mår pyton, att laga mat och sköta om dem, leka och så.

3. Det är inget roligt att inte kunna träffa folk. Man känner sig isolerad och räknar hela tiden tills det gått 48 timmar. Typ "Nej, nu var det ju 24 timmar och vad nu! Sågbajs igen!" Och så sedan räkna om.

2. Det är tortyr att må illa, omänskligt att kräkas och bajsa på sig samtidigt.

1. Det är trist när ens barn får magsjuka och svårt att pricka med hinken när det gäller en ettåring.

Och nu till det bra: (Och då räknar jag inte med min platta mage, för den är snart som vanligt igen.)

Det går över relativt fort. Jag brukar tänka på andra hemska saker för att få lite perspektiv på det hela, att om ett par veckor har vi redan glömt bort att hela familjen spydde i kapp. Och det är ju fruktansvärt härligt, att det försvinner. Både fysiskt och ur minnet.

Igen

Vi torkar kräks igen. För nu har Gittan fått magsjuka för allra första gången. Fan. Hon har kräkts hela morgonen. Bara jag gav henne 4 milliliter vätskeersättning kom det upp igen. Vid lunch var hon hungrig och vi gav henne korv eftersom Prinsen ville grilla. En halv åt hon upp och drack en massa proviva. Det var tre timmar sedan och det har fått vara kvar sedan dess, peppar peppar. Även om det kommer upp igen när hon vaknar (hon sover nu) måste det ju gett energi i någon form tycker jag.

Banta utan salt och socker

Prinsen pratar om sin kompis Johanna, fem år.

"Johannas mamma tycker att hon är för tjock, det säger Johanna. Så hon äter bara saker som det inte är salt och socker i."

Om man tycker att man måste gå ner i vikt, kan man inte bara hålla truten och köra sitt race utan att informera sitt barn om det?

Stränga fröken

Prinsen ska börja i förskoleklass till hösten. Det känns stort. Tre gånger har jag varit med och gjort skolbesök. Jag kände genast förtroende för en av förskollärarna. Glad. Pratsam. Mjuk. Positiv. Verkade se barnen. Det blev inte henne till Prinsen och hans klass. Det blir en annan. Som ser snipig ut. Sträng. Som har dåligt rykte. Fan. När jag började på mitt jobb fanns för en barnskötare som vi kan kalla för L. L hade jobbat på min arbetsplats länge. Jag märkte direkt att det var något speciellt med henne. Hon var kaxig, otrevlig och tryckte ner andra. Det var en slags mobbning som pågick där hon var den som var förövaren. Min mes till chef verkade inte kunna säga till L, utan lät henne köra sitt race. Jag tog in och försökte sortera det maktspel som pågick. Jag och L jobbade inte i samma arbetslag, så jag såg henne inte så frekvent. Efter några veckor på min nya arbetsplats började kollegan M. M och L skulle jobba i samma arbetslag. Snabbt såg M hur läget låg och också att L gjorde idiotiska, kränkande saker mot barnen. Hon tog av en tvååring mössan ute på gården och torkade hans snor med den till exempel. L sa till vår chef (och just då hade meschefen en kraftfull vikarie.) Vickchefen såg till att flytta på L, och det på dagen. Ni kan fatta snacket på jobbet, bland alla som som låtit L hållas under alla år, som aldrig sagt till. Där satt de och skruvade på sig i personalrummet den där dagen hon fick gå. L blev placerad i skolan. Just det! Samma skola som Prinsen ska gå i. L. SKA. INTE. JOBBA. MED. PRINSEN. Så är det bara. Jag vet och hon vet varför hon jobbar där hon jobbar. Och hon är inte lämplig. Inte på något sätt. Hon borde har blivit flyttad till en tjänst som vaktmästare, eller något. Jag vill inte vara den där jobbiga pedagogmorsan, som dessutom jobbar inom samma enhet. Men jag måste säga till. Innan det är för sent.

Magsjuka

Prinsen är magsjuk och Gittan håller på att få två kindtänder. Sambon jobbar. Det blir inget barnkalas idag, ingen födelsedagslunch med pappas fru i morgon. Vi kommer inte att träffa våra vänner hemma hos oss på söndag för att käka brunch. Istället får vi roa oss hemma, barnen och jag. På något sätt. Brukar inte magsjuka härja mellan november och februari förresten?

Tyst

Det är nåt fel på bloggen och jag vet inte vad. Är rätt oteknisk tyvärr. Måste göra någon form av back up så att inte alla inlägg försvinner, hemska tanke! Ska också kolla med någon (vet bara inte med vem) som kanske kan hjälpa mig. Tills vidare är bloggen tyst.

Efterlysning!

Är det någon som har sett till min röst? Den försvann i onsdags och har sedan dess varit helt spårlöst borta. Detta undrar kvinna på snart 37 somrar som just nu har stora problem med kommunikationen.

Två

Idag är det två år sedan jag var på Linnékliniken i Uppsala. Två år sedan jag såg den lilla på bildskärmen. Det som skulle bli HON. Fina lilla Gittan. Jag tänkte på det idag när vi stod vid elden. Att det är fantastiskt att det fungerade till slut. Att det som då kändes så omöjligt att uppnå idag är så självklart. Att hon finns hos oss, är en i vår familj. Jag älskar dig mitt lilla hjärtegryn.

Bråk i ledet

(Detta inlägg ser lite knasigt ut, utan stycken. Det verkar som att det har hänt något med inställningarna. Sorry for that.) Prinsen har börjat på fotboll. Han testade fem gånger förra säsongen och har väntat ivrigt på att få börja igen. I lördags var vi där hela familjen. På planen som var fullproppad av barn i samma ålder. Prinsen var så glad, skuttade ivrigt mot oss när det var dags för en drickspaus. Vi såg att han lyssnade noga på instruktionerna och försökte göra som man skulle. Dribbla, sätta armbågen på bollen, dribbla vidare på angiven signal och sedan ha pannan nere på bollen. Plötsligt såg vi hur Prinsen grät. Sambon sprang genast dit och försökte trösta men det gick inte. De kom till mig och Prinsen satt i mitt knä, kunde inte sluta gråta. En pojke i ledet hade börjar tjafsa om att Prinsen tagit hans plats "Och det hade jag inte", snyftade Prinsen. Sedan hade Prinsen fått en armbåge i ansiktet, med flit, av killen. Prinsen ville inte spela mer och vi drog när det var en kvart kvar. Till cafeterian. Tänk vad en varmkorv och en pucko kan lena. "Jag klarar inte av det här" sa Sambon. "När andra ungar gör illa våra barn!Och är det meningen att JAG ska säga till honom, han som gjorde fel? Var fan var hans föräldrar?" Prinsen grät länge och jag förstod att det inte var för att det gjorde ont utan för själva förödmjukelsen, att han faktiskt hade blivit slagen. Jag vill inte glorifiera mitt eget barn, men han brukar inte slåss. Han vet vad som är rätt och fel men har vissa gånger gett igen. Jag förespråkar inte våld. Jag vill att mina barn (i detta fall Prinsen) ska kunna säga till och försvara sig. Men jag vill inte att Prinsen bara ska ta emot och bli en dörrmatta för att han vet hur man bör göra för att vara en bra kompis. Vi pratade länge när vi kom hem. Att en del barn kanske inte är så trevliga, men att de flesta är det. Att man kan söka sig till de som det går att leka med, till dem som inte bråkar och slåss. "Ingen får slå dig eller göra så att di blir ledsen, ok!" sa jag och han nickade. Detta är svårt, för jag vet också att en del barn har det svårt. Kanske har en diagnos eller föräldrar som inte bryr sig. Svårt med det sociala samspelet eller har problem med att styra sina impulser. Men får mitt barn stryk eller blir illa behandlat ilsknar jag till, oavsett. För jag själv är så noga med att säga till. "Prinsen nu tycker jag inte att leken går sjysst till" eller "Tänk på att alla ska få vara med" eller "Han blev ledsen, vad var det som hände?" Och jag förväntar mig att andra föräldrar också har koll, det måste jag utgå ifrån. Men så blir jag både arg och ledsen när jag märker att så inte är fallet alla gånger. Nästa lördag kommer jag åter att vara på plats på fotbollsplanen och ser jag någon som slår Prinsen igen kommer jag att lacka ur. Rätt hårt.

Shoppa i syrrans garderob

Min syster är shoppaholic (Hur stavas det egentligen?) på riktigt. Hon älskar kläder och vill gärna ha många och färgglada plagg. Själv är jag halvpank och kan inte prioritera att handla kläder just nu. Men hon är givmild, syrran. I torsdags var jag hos henne och lånade följande: Kortärmad tröja: 1 Klänning: 1 Kofta: 1 Långärmad tröja: 2 Byxa: 2 Tights: 2 Kjolar: 2 Tröjor (mer åt blushållet): 4 Tunikor: 4 Sammanlagt 19 plagg, varav 5 hade lappen kvar...

Mobil

Min kompis dotter har fått en egen mobil med kontantkort.

Kompisen G: Det var så svårt att säga nej, alla andra har ju det. Hennes kompisar och så.

Jag: Men redan?

G: Ja det är så, så vi gav henne en också.

Jag: Men hon är ju bara sju år och går i ettan!

Jag kommer att vägra ge Prinsen en egen mobil när han går i årskurs ett. Det står jag fast vid!

Hej

Hej, här är jag! Den senaste tiden har det varit knas med uppkopplingen här hemma så jag har inte kunnat använda internet. (Hur gjorde man innan det kom?) Nu är det fixat och det känns bra.

Efter att ha sökt sex arbeten, varit på fyra intervjuer och blivit erbjuden en tjänst har jag nu bestämt mig. Jag stannar inom samma organisation. Jag gör det och struntar i att söka vidare. Det blir en ny arbetsplats som är nära. Vad mer kan jag begära?

Prinsen är hos dagmamman tre dagar i veckan nu och protesterar inte. Nästa vecka ska vi på skolbesök och det blir spännande.

Gittan gillar att vara på Öppna Förskolan så där är vi ett par dagar i veckan. Hon är en social tjej som nu mer springer fram. Att klättra är hennes bästa och hon älskar att kliva upp i soffan och vidare till fönstret där hon vill sitta och spana.

Sambons läggningar går fortfarande inget vidare och i slutet av veckan gör vi en ny drive. Hoppas på bättre lycka denna gång.

Mina föräldradagar är finito och Sambon ska skriva över några av sina till mig. Jag börjar redan tänka på att föräldraledigheten börjar lida mot sitt slut även om det är fyra månader kvar. Men det finns två saker som jag faktiskt längtar till (och det är inte att äta ostörd lunch, för det får man inte på mitt jobb.) Jag tänker på detta:

1. Mer pengar i kassan. Pengar är inte allt, men det underlättar.

2. Att få komma hem till ett middagsbord där maten är färdig. Det kommer jag att få de två eller tre dagar Sambon hämtar. Yes!

Indoor Walking

Efter typ åtta pass (jag gissar) på Friskis gick jag idag på något som heter Indoor Walking. Det hela går ut på att man står i en maskin, typ trappmaskin, och går olika snabbt i 50 minuter. Jag höll på att dåna, vad jobbigt det var och jag fick tvångstankar att jag skulle snubbla i min maskin och ramla raklång på tjejen bredvid. Det gjorde jag inte som tur var och jag måste säga att jag körde på bra, trots att benen bultade mellan varven. Efter halva passet hade jag blodstopp i halva fötterna och fick stanna och knyta upp skorna.

Det var bra med Prinsens tand förresten. Eller tänder, för båda framtänderna var visst lösa. Han gapade så fint så att de kunde undersöka och plåta. Efter fick han en ring som han så stolt visade när han kom hem. Idag var han lite viktig med sina kompisar i parken och sa att han minsann hade två lösa tänder. Ja se hur det kan bli med ett lasersvärd.

Påsk

Idag är det påskafton. Dagen började med att jag var grinig och hade risigt tålamod. Det blev bättre efter ett träningspass. När jag var på gymet gjorde Prinsen illa sin framtand på en leksak så nu är han på tandakuten i stan med sin pappa.

I veckan har jag tckat nej till ett jobb. Det där med stora arbetslaget. Jag träffade en pedagog innan jag bestämde mig och hon var taggad till tänderna och verkade väldigt engagerad. Däremot talade hon om att det är väldigt mycket konflikter i arbetslaget och jag pallar inte just nu. Så jag sa tack, men nej tack. Trots att de var villiga att betala 3000 kronor mer i månaden, än jag har nu. Men pengar är inte allt.

Jag har pratat igen med min luddiga chef. Hon sa att det går att ordna ett jobb inom enheten till mig. Med fyra- eller femåringar. Det låter perfekt. Jobbar jag där kan jag cykla och lämna och hämta barnen. Det är lyx!

Snart ska vi till mamma och Ingemar. När Prinsen och Sambon kommer hem vill säga. Jag hoppas att tanden mår bra och att Prinsen kan käka lite påskgodis. Det vore ju typiskt annars.

Glad påsk!