Gott nytt år alla fina människor!

Till alla er. Ni förstående, peppande, inspirerande. Ni kämpande, strävande, ni i samma båt, ni som fått uppleva lyckan. Ni som får veta mitt innersta, ni som vet det många andra inte vet. Ni som finns där ute, som jag har träffat, eller som för mig är okända vänner i rymden. Jag önskar alla er ett riktigt gott nytt år. Hoppas att alla era önskningar slår in 2009. Verkligen.

Köra på

Ja det sket sig. Igen. Om det är något man lär sig i IVF-svängen så är det att torka tårarna, resa sig från marken, hålla huvudet högt och gå vidare. Köra på. Mot det utsatta målet.

Jag är inte helt av banan. Det är ok med mig, jag mår bra. Men jag börjar bli less på att det inte tar sig, tycker att det är trögt, har fått jobbiga tankar. Tänk om detta inte kommer att fungera, att det vi håller på med bara är någon slags förlängning innan det blir bekräftat att Prinsen kommer att bli ett ensambarn. Ensam? Så klart inte, men utan syskon. Shit jag vill verkligen att han ska få en syster eller bror. Någon att dela sin barndom med. Att ha vid sin sida. Alltid.

Jag undrar om något jag gör kan påverka behandlingen. Nej säger de flesta. Jag är inte desperat men börjar känna stressen komma. Jag tror att jag ska prova att gå på akupunktur. Men mer? Jag dricker inte alkohol, jag röker inte, jag dricker inte något med koffein i, jag är inte överviktig, jag käkar vitaminer och allsidig kost. Kanske är jag för otränad, äter för mycket skit? Kanske att jag mest har otur? Är det rimligt att läkarna säger att vi har bra odds trots att det blir platt fall gång på gång? Jag börjar bli skraj. Så vad finns att lägga till på min lista för att optimera chanserna? Tackar och bockar för förslag.

Ska ringa till Linné den 7/1 och berätta att det inte gick vägen. Vill ta två små denna gång trots att kliniken inte verkar så pigga på idén eftersom de påstår att vi har goda odds ändå. (Känns inte så just nu.) Inte heller sambon är intresserad av två eftersom han inte vill ha tvillingar. Får ta diskussionen på allvar när det börjar dra ihop sig.

Brev till Tomten

Till Tomten:

Tomten jag är besviken på dig. Jag vet att man inte kan få allt man önskar, men tittade du på min önskelista eller struntade du i den? Jag önskade mig en graviditet som skulle leda till ett barn, en liten bror eller syster till min älskade son. Jag har önskat mig det ett tag nu, har försökt få ett syskon sedan maj detta år. Vi har försökt med fyra behandlingar men allt har gått åt skogen. Det skulle ha varit så perfekt om det hade funkat nu. Det skulle ha blivit tre år mellan Prinsen och bebisen. Det blir inte så för jag har sett blod. Ännu en gång krossas mina drömmar. Tomten vet du hur det känns att kämpa och kämpa? Att åka tio (minst) mil med feber för att få ett litet embryo som det sedan visar sig att de inte blev något med? Fattar du hur det tär på en att sträva på hela tiden?
"Du visste om innan hur det kunde bli" sa sambon till mig igår när jag konstaterade att det var kört.
Så jag torkade tårarna, fast besluten att fortsätta mot målet nästa månad.
Klart att jag visste det. Att det är en kamp för oss, att det inte inns något som heter räkmacka i barnalstringsvärlden. Inte för oss.
Tomten jag hoppas att du ger någon annan en graviditet i julklapp. För mig struntade du iskallt i.

Ha en god jul.

Ruvardag 12

Status:

Inga ömma tuttar, inte för fem öre.

Lite molande i magen mellan varven.


Även idag är jag hemma och vabbar så visst finns det tid att nojja och köra toaritualen noggrannt; Kolla trosan, kolla ner i toan, kolla pappret.

Detta är jobbigt.

När tjuvtesta?

Timmarna sniglar sig fram och jag väntar på blod. I vissa bloggar kan man läsa:
"Jag testade positivt samma dag jag kom från kliniken." Typ. Själv undrar jag när det verkligen är tillförlitligt. Inte mitt på dagen dag 11 va? Säg att det inte går att lita på ett sådant tjuvtest! Att det bara är töntigt att kissa i en mugg från IKEA när man insett att det finns ett extratest i skåpet längst in. Att det bara är dumt att utsätta sig för ett negativt test när man ändå inte kan lita på det, då man inte ens använt morgonurin och hållts på halster i minst X antal dagar. Eller?

Ps. Nu är jag ännu mer inställd på minus.

Ruvardag 11...

Idag är det dagen B, som i blod. Jag har inga känningar alls och vet inte åt vilket håll det barkar hän, men jag tror ju på en flopp som vanligt.
Idag är jag hemma och vabbar eftersom Prinsen hade feber igår. Vi ska göra pepparkakshus och klä granen.

Idag är det våndan. Imorgon kan det vara så att jag är likgiltig, tom och tillbaka på ruta ett. Men det kan också bli så att det börjar bli spännande. Jag hoppas hårt på det sistnämnda.

Ruvardag 10

Och jag känner nada. Är inställd på ett minus men lär bli ledsen ändå när jag får se blod. Imorgon är det en helt vanlig dag. Egentligen. När jag jobbar till 17.00. När jag har möte på dagen. Men när jag kommer att våndas, inte vilja gå på toaletten. När kommer blodet? För det lär ju bli i morgon, på dag 11 som vanligt.

Ruvardag 8

Jag känner mig lite låg när jag tänker på ruvandet. Läkaren på Linné säger att vi har goda chanser men jag vågar inte tro på honom. Det faktum att detta är fjärde syskonförsöket, att sju små inte klarade upptiningen får mig att tappa luften lite, får mig att inte våga hoppas. Åh kom igen lilla embryo, släpp inte taget utan häng i nu. På torsdag är helvetesdagen 11.

Luciatåg

Om drygt en timme är det premiär för Prinsen att vara med i luciatåg. Det ska bli så mysigt att få titta på. Fick ett sms av dagmamman att han har bangat pepparkaksstassen och siktat in sig på den nya tomtedräkten, så det får bli en rödklädd vi får kika efter.

Läkarbesök

Senaste dygnets läkarbesök:

Gårdagen:

Vårdcentralen 15.30-16.15

Var hos husläkaren som sa att mitt magonda berodde på att något inte stod rätt till i det nedre regionerna, typ äggstockar och livmoder. Hon skickade mig med en remiss till gynakuten.

Gynakuten 20.00-03.00

Var på gynakuten som inte hittade något, vilket var skönt i sig. Men de ville att jag skulle till kirurgen för en koll eftersom det berodde på något annat.

Kirurgen 03.05-05.00

Läkaren på kirurgen trodde att det var blindtarmen som knasade. Hon ville att jag skulle ta ett ultraljud och en ny snabbsänka för att se åt vilket håll det barkade hän. Men ultraljud kan man bara göra efter 8.00 så hon ville att jag skulle komma tillbaka dagen efter och göra proverna.

Idag:

Kirurgen 10.00- 12.00

Sänkan var lite bättre och inget visade på knas med blindtarmen. Jag har förmodligen fått ett virus som gör att jag är öm i magen, har lite hög sänka och hade feber i måndags. Många prover har tagits med goda resultat och det glädjer mig. Jag lämnade sjukhuset trött men lycklig som en lärka.

Mitt hjärta smälter

Han tittar på mig. Har precis ätit upp vällingen, har pyjamasen på sig och är rufsig i håret.
"Glad jag ha dej!" säger han och skrattar.

Åh min fina prins. Min älskade verbala tvååring. Mitt hjärta smälter, tiden stannar ett slag. Jag är så glad att jag har dig med, så himla lycklig är jag för att jag får vara din mamma. Jag älskar dig. Oändligt mycket.

Ont i magen

I måndags mådde jag illa och hade ont i magen på morgonen. Jag trodde att jag skulle kräkas men gjorde inte det. Mitt på dagen hade jag nästan 39 grader och var däckad. Igår och idag är det bättre och jag har ingen feber, jag känner mig nästan helt ok. Men. Jag har ont i magen. Det är inte där nere i tjejmagen bland äggstockar och livmoder, utan liksom över naveln. Det är inte så att det gör ont hela tiden, utan och jag ligger på mage i sängen, hoppar, trycker där på eller råkar stöta emot. Det skär och hugger. Och jag är nojjig. Jag är en nojjig typ och jag gillar inte att ha konstiga, odefinierbara grejer.

Idag ringde jag till läkaren och fick prata med en syrra.

Jag: "Jag tänkte höra om det finns någon läkartid till mig."

Syrran: "Idag?!"

Jag: Nej kanske inte idag men någon dag."

Syrran: "Ja för idag ringer du alldeles för sent för att få en tid. Då måste man ringa tidigare. Nu finns inga tider kvar."

Jag: "Jag vet inte hur brådskande det är."

Så talade jag om läget. Att jag fått feber men att den är borta och att det nu återstår ett ömmande i magen runt naveln.

Syrran: "Men kan du komma kl 15.30? Det borde gå."

Jag: "Ja det går bra. Tack."

Så hon fixade fram en tid till mig trots att det inte fanns. Och jag blev mera nojjig att det ska vara något allvarligt och att det var därför hon lät mig komma.

Vad kan detta vara? Inte influensan för det yttrar sig inte så här, inte någon kräksjuka för då brukar man inte ha feber och jag har varken diarré eller kräkts. Jag funderar allvarligt på att byta jobb så att jag och resten av min familj slipper en del av alla baciller jag drar med mig hem. Shit, hoppas det är något som snabbt drar förbi och försvinner.

Utmaning

Nej jag har inte blivit utmanad. Jag har helt sonika snott en utmaning hos Tisalen.


8 favoritprogram
* Inredningsprogram
* Insider
* Efterlyst
* Idol
* Du är vad du äter
* Matakuten, men det var ju bara några avsnitt.
* Dokumentärer
*

8 saker jag gjorde igår
* Lämnade Prinsen hos dagmamman
* Körde bil fram och tillbaka till Uppsala
* Sov en hel massa eftersom jag hade feber
* Åt några smörgåsar och drack proviva
* Bloggade
* Skickade några sms
* Pratade i telefonen med mamma
* Var på Apoteket

8 saker jag ser fram emot. Att:
* få vara julledig med Prinsen
* bli gravid
* renoveringen av huset ska bli klar (lär inte hända på länge)
* säsongen av magsjukor och influensor ska vara över
* en ny garderob. Skulle behöva inhandla mycket nya saker.
* se vad sambon har hittat på för julklapp till mig i år. *nyfiken*
* det ska komma snö. Jag vill ha en vit jul.
* få se Prinsen vara med i sitt första luciatåg på torsdag.

8 favoritrestauranger
* Tre Santi
* Sonjas grek
* Jesses
* Kamarina
* Greken på hörnet (Ja jag gillar grekmat;)
*
*

8 saker på min önskelista
* En graviditet
* Smycken, gärna örhängen och halsband.
* Kläder, vad som helst; Jeans, toppar, trosor och strumpor.
* Rött te, dricker en hel massa.
* En snygg och skön pyjamas som jag kan ha på kvällarna.
* En tidningsprenumeration, kanske på Amelia eller Mama.
* Ett överkast som passar i vårt nya sovrum.
* En tavla som jag såg på Hornsgatspucklarna för några år sedan. Kan inte glömma den.


8 personer jag utmanar:

Alla som läser min blogg och har tid och lust att svara.

Det skulle vara så skönt...

Det skulle vara så skönt om det kunde fungera denna gång. Att slippa våndas mer, dra fler lögner, slippa pumpa min kropp med mer hormoner. Tänk att få bli gravid igen, kommer det någongång att ske? Jag är så glad över att vi (jag) valde att ta ett trepack på Linné, i annat fall hade det endast varit den jag har i magen plus den i frysen kvar. Det hade stressat mig till max. Speciellt med tanke på att nästan alla strök med i går vid upptiningen. Det har aldrig hänt tidigare att de inte klarat upptiningen. Shit, tänk om detta aldrig kommer att fungera, är rädd för det faktiskt efter att ha varit så positiv tidigare. Jag har hamnat i en svacka tror jag. Känner att jag inte orkar umgås med gravida människor, som att det finns en liten tagg där, trots att jag nu mer är mamma till den finaste av alla. Har tackat nej till glöggfika hos två höggravida tjejer som jag känner med typ aldrig umgås med. Varför ska jag sitta där och fika nu när det snart är dax för dem att föda när vi aldrig ses annars? Då tänker jag tankar som att de endast vill stoltsera med sina magar, men jag vill ändå inte se på.

Tänker en del på de/er som ännu inte har barn, men som kämpar. Fy fan vilket läge och vilken fruktansvärd stress. Känner med dem/er. Verkligen. Min sits är inte alls den samma men jag skulle bli ledsen om vi inte kan ge Prinsen ett syskon, så är det. Jobbigt att man är i denna situaion. Avis på folk som bara har sex och så blir det barn. Fan vilken räkmacka. Vet de ens om det?

Sju små

Nu är jag ruvare igen. Fjärde syskonförsöket,nionde insättningen. Jag brukar känna mig glad och positiv samma dag jag får tillbaka en liten. Idag är jag mest trött och pessimistisk. Har fortfarande feber och är helt slut efter den kraftansträngning som var när jag körde till Uppsala. Själva resan gick bra även om jag var fruktandvärt trött på hemfärden. Personalen på Linné var gullig som vanligt och jag pratade med en sköterska rätt länge innan jag åkte.

Vi fick tillbaka en fin intakt fyrcellig. Det är det positiva. Det negativa är att de var tvugna att tina många eftersom det var flera stycken som inte klarade upptiningen. Sju små gick i stöpet, en till oss och en frysen finns kvar. Var så glad innan för att vi hade så många kvar och nu finns bara en solokvistens i frysen.

Fick en känsla av att det aldrig kommer att gå vägen någonsin
men jag hoppas verkligen att jag har fel. Läkaren sa att våra chanser är goda men jag vågar inte tro på det, tyvärr. Det enda jag kan göra är att hoppas, hoppas och hoppas igen.

Feber

Jag har feber. Hade nästan 39 grader när jag stoppade i mig alvedon och bäddade ner mig i sängen. Ringde till CvL som sa att embryot är tinat men sköterskan visste inte hur många celler den har. Man kunde skjuta på det tills i morgon, men vem vet hur jag mår då. Sköterskan visste inte heller hur feber/influensan påverkar ruvningen men påpekade att vissa tjejer som hade haft feber hade blivit gravida efter behandling och fött barn senare. Har beslutat mig för att åka.

När man har feber kan det vara jobbigt att kliva upp ur sängen för att gå på toa eller äta alvisar. Att åka till Uppsala känns som ett rätt stort projekt faktiskt.

Måndag

Vaknade kl 6.00 av mobilen som är stand in. Hoppade ur sängen och gick raka vägen in i duschen. När jag var klar tittade jag på telefonen som visade 5.15. Gick upp i till sambon och undrade om han ställt larmet fel.
"Det där är klockan, den är lite över fem. Telefonen måste vara ställd på sommartid."
Gick och lade mig igen och det var då det började. Mullranet i magen, känslan av illamående. Det åkte upp och ner medan jag försökte tänka på något annat. Jag lyckades somna till och vaknade vid 6.30. Gjorde iordning mig och Prinsen. Upptäckte att hans kängor fortfarande var fuktiga trots papper i tårna och trots att de legat på elementet halva söndagen och hela natten. Tog en promenad till dagmamman och lämnade honom. Hela tiden mådde jag illa. Upptäckte att jag glömt galonisarna hemma och var tvungen att berätta att jag inte hittade några gummistövlar i Prinsens storlek trots att jag kollat på tre ställen under helgen. Sambon som jobbade hade bilen med sig och det hindrade mig i mitt letande. Dagmamman sa att hon hade skovärmare, att Prinsen kunde låna ett annat barns galonisar för att hans overall är vattentät. Jag tackade och kände mig dum för att jag inte visste om Prinsens overall tål vatten. Har jag köpt en overall som är B? Gick gråtfärdig till jobbet. Kände mig som en dålig mamma som inte har koll på kläderna, det är inte likt mig. Men det är klart att jag fattar att det är sånt som händer. Var också gråtfärdig för att illamåendet var så påtagligt.

Kom till jobbet (där ett barn kräkts på morgonen)och blev hemskickad eftersom folk inte vill bli smittade om det är magsjuka. Det efter att någon frågat :"Men du är inte gravid då?!"
Ringde till dagmamman och undrade om jag skulle ta farbror Jannes bil och komma förbi med galonisarna, men det tyckte hon inte. Itället fick jag veta att hon tycker att det är bra om Prinsen har en till mössa med sig och gärna fler vantar. (Säkert fyra par vantar är spåröst borta och kanske ett fall för Hasse Aro. Där inräknet ett par regnvantar (märkta med namn som aldrig varit hemma) så i helgen köpte jag ett par nya. )Jag började gråta men vet inte om hon hörde. Tror det. Dagmamman tyckte inte att jag skulle gå tillbaka och hämta Prinsen, utan gå och lägga mig.

Nu sitter jag hemma efter att ha inhandlar blåbärssoppa, en limpa och en tidning. Jag mår inte lika illa längre men är astrött och det värker i magen och i ryggen. Ska gå och sova nu för halv två måste jag röra mig mot Uppsala. Hoppas jag inte har fått dirre och kräks innan det. Känner liksom att detta läkarbesök inte kan ställas in. Förmodligen ligger redan vårt embryo tinad och klar och bara väntar på mammsen.

Go natt. Nu ska jag sova några timmar. Tack alla för tummar!

Kvällsstress

Är lite uppe i varv inför i morgon. Klockan är snart elva så jag borde gå och lägga mig men ändå sitter jag uppe och häckar. Det känns inte ett dugg jobbigt att jag kommer att vara utan sambon i morgon vid själva återföringen. Jag är mest stressad över att jag ska köra själv till Uppsala, att jag inte ska hitta dit, köra en bil jag aldrig har kört, en gammal bil som kanske lägger av efter vägen vad vet jag. Jag är också stressad över att min mobil ( halvårsgamla som jag har tappat bort kvittot till) har ballat ur och slutat att funka nu på kvällen. Och jag som måste ringa sambon som ska vara vägledare till mig. Som tur var hittade jag en gammal mobil här hemma som får fungera som vikarie för den lilla röda som nu är paj.

Så till den praktiska listan igen:

- Gå hem och hämta Jannes bil på lunchen så att den står vid jobbet när jag ska iväg. (Måste gå till dagmamman och lämna Prinsen eftersom inte Janne har någon bilbarnstol.)

- Hyvla av benen lite och även den där andra som de kommer att se tydligt i morgon. Det är pinsamt med något som är yvigt eller stubbigt.

Annars känns det bra. Hoppas att de har de där goda ostkuberna och kexen framme (som förra gången) så att jag kan fira när det är gjort, sippa på ett glas cider, klappa på min bleka lite degiga mage och säga:
"Hej och välkommen! Se nu till att hänga i tills i sommar!"

Praktiskt inför morgondagen

För att fixa det praktiska runt vårt FET denna gång ska jag:

- Byta arbetstider med kollegan C. Hon jobbar längre i morgon och jag jobbar längre på min tidiga dag, tisdag. Jag tror inte att hon fattar att det lättade för mig reält när hon tackade ja till det.

- Låna farbror Jannes bil. (Alltså Prinsens farbror.) Han vet vad vi ska göra och det känns rätt skönt. Alltså kommer jag att rulla runt i en gammal volvo med karta och kompass vid tvåsnåret.

- Ha med mig en lapp till Uppsala med sambons underskrift där det står att det är ok med FET fastän han inte är med.

- Låta läkaren skriva ut proggisar trots att de inte brukar göra det vid FET. Jag hade det när jag blev gravid med Prinsen och vill ju så klart även ha det denna gång.

Beställa?!

"Ska du inte beställa en liten flicka snart?"

Min kollega T tittar på mig där jag sitter i soffan på jobbet med lilla Saga i knät. T har sett hur jag har gullat med ettåringen och väntar nu på svar.

"Beställa och beställa, jag ska få ett embryo på måndag om man nu kan kalla det för att beställa. Har du hört talas om IVF? Du kanske säger provrörsbefruktning? Jag hoppas så himla mycket på att det ska bli ett syskon till min son den här gången. Vet du förresten hur det känns att längta efter att barn? Det kan vara vidrigt jobbigt. Innan Prinsen kom var jag av banan, det har jag förstått nu efteråt. Det tog något enormt på krafterna att inte veta om jag skulle få bli mamma, det jag önskade mest här i livet. Nu är det inte på samma vis. Jag har min underbara men jag kan bli lite ledsen när jag tänker på att han kanske inte får något syskon, för inte vet jag om det fungerar med ännu en behandling. Och du förresten, inte skulle jag önska mig en flicka hellre än en pojke. Att vara mamma till en liten kille är underbart. Jag skulle minst lika gärna ha en son till som att bli mamma till en flicka. Om man nu skulle kunna beställa så lägger jag in en order på ett barn med leverans augusti. Men eftersom det inte går så håller jag till godo med att be böner, hålla tummarna och önska. För jag önskar verkligen att detta ska gå vägen, åh vad jag önskar. "

Nej jag sa inte så. "Det tror jag inte, inte nu." Det var så jag sa.

Solo

Jag minns första IVF:en vi gjorde. Det var på Sophiahemmet för fyra år sedan. Allt var så magiskt. Vid själva återinföringen satt sambon och strök mig över håret. Det kändes som att vi gjorde barn där och då, ja alltså på "vårt" sätt. Så var det inte.

Nu har åren gått, vi har fått vårt efterlängtade barn och är på gång i IVF-svängen igen. Vi har blivit luttrade, vana att vara i denna bransch, att ständigt ha IVF som en del i livet. Igår när jag berättade för sambon att det blir Linné på måndag sa han "Bilen är på service hela dagen och jag kan inte följa med. Jag måste jobba och någon måste hämta Prinsen." Ok, det är klart. Jag får åka solo, köra någon lånad bil och kommer förmodligen hitta till Uppsala på något sätt. Jag behöver ingen som är med mig vid ett FET, det är annat vid ett äggplock. Men på något sätt känns det lite tråkigt att man varit med i svängen så länge att man blivit lite avtrubbad inför det man ska gå igenom, att man liksom "Ok då var det dax igen och jag vågar inte hoppas som vanligt". Däremot är det skönt att förväntningarna inför det hela inte är lika stora som första gången man gjorde det, då man inte visste bättre och trodde att det skulle gå vägen vid första försöket. Men det är klart, våndan är ju ett helvete vilken gång i raden det än är. Så är det ju.

Here we go

På måndag smäller det! Då är det dax för en tur till Uppsala för att få ett litet embryo. Jippi, vi är på banan och hoppas igen.

Just nu

Allt snurrar på rätt fort just nu, vet inte vad det beror på.
Läget just nu:

Jobbet: Vi börjar förbereda oss på en förändring där tre arbetslag/barngrupper ska bli två. Pedagogen T som jag hade svårt för för några månader sedan, beroende på att jag tyckte att hon var hal och svår, är den jag helst vill jobba kvar med om man ser till min nuvarande arbetslag. T har visat sig vara en trygg person med go i.

Renoveringen: Övervåningen i vårt hus är snart klar och vi drar runt i inredningsaffärer på helgerna och köper saker till hemmet. Och vi drar runt till samma affärer i veckan när vi upptäcker att saken inte passar in på riktigt utan bara i tanken. Simon och Thomas, har ni möjlighet att svänga förbi Södra Förorten en stund?

Sovningen: Prinsen sover nu halva natten i sin säng. Sedan kommer han intassandes, helt knäpptyst, och lägger sig i vår säng. Gullunge.

Behandlingarna: Imorgon ska jag starta med ÄL-testen och är alltså på banan igen.

Turdag: Igår var det min turdag. Jag och sambon firade 9 år ihop och firade även att det var 3 år sedan lilla pluttisen sattes in, det som sedan blev fina Prinsen. Hurra!

Ja, så ser läget ut just nu.

Massage

Imorgon ska jag på thaimassage och det ska bli så himla skönt. Vi ska åka ett gäng från jobbet i samlad trupp och jag hoppas att detta ska göra min kropp redo för FET, att slaggprodukter kommer ut och att massagen gör mig lugn och harmonisk. Eller nåt.

Jag och min käft

Jag kommer från en hyfsat liten håla. I den hålan går alla ut på juldagen, det är liksom tradition att folk som har lämnat stan och även de som bor kvar tar en sväng ut och träffar folk. Jag har hoppat det och har inte varit ute på juldagen på rätt många år. Hur som helst så jobbar min syrra på det ställe som är aktuellt i hålan just nu och dit alla ska på juldagen. Syrran är även avsvarig för utestället och här om dagen när syrran och jag pratade kläckte jag idén om att jag kan jobba i garderoben den 25:e. Tjäna lite extra pengar, kolla in folk, kul grej ni vet. Men jag vet faktiskt inte riktigt om jag vill stå i nån garderob längre eller om jag har ångrat mig. Jag och min käft.

Sovandet

Jodå, det gick så här att när jag kikade till Prinsen innan jag gick in i sovrummet så vaknade han till. Han fick syn på mig och skuttade ur sängen och sa "Sova med mamma" varpå jag tog med honom till vår säng. Och det var mysigt;) Får se hur det blir i natt och resten av veckan. Jag har inget emot en mjukstart och igår kväll sa sambon "Jag tycker att det känns konstigt att Prinsen ska sova någon annanstanns än i vår säng." Men så blev det alltså inte.

Premiär

Klockan är 22.15 och Prinsen snusar i sitt nya rum på övervåningen, i sin alldeles egna fina säng. Jag lade mig bredvid honom när han skulle sova och lämnade inte rummet förrän han sov. Nu ska jag upp till vårat nyrenoverade sovrum. Det känns nytt och konstigt att jag ska sova där. Har inte sovit på övervåningen på mer än ett år. Får se hur bra jag kan nanna utan min prins som jag brukar snusa på. Får se om han sover en hel natt eller kommer tassandes till oss.

Att sova

Prinsen har sovit i vår säng sedan han föddes. I början gjorde jag några taffliga försök att ha honom i egen säng men gav snabbt upp eftersom jag ammade halva nätterna och inte orkade lyfta ur och i honom i sin säng. Han är nu drygt två år och nannar ännu mellan oss. Och jag älskar det. Sambon tycker dock att det är dax att Prinsen börjar sova i en egen säng och anser att det är trångt att ligga tre personer i en 160-säng. Men vi har renoverat på övervåningen och inte haft möjligheten att införskaffa en säng till Prinsen. Men. Nu är renoveringen klar där uppe och Prinsen fick en säng igår. Snart kommer han att sussa i egen bädd förmodligen. Och jag har separationsångest.

Önskelista

I morse kom mensen, hurra. Jag brukar ha utslag på ÄL-stickan på dag 17. Med snabb matematik innebär det att testdagen kommer att vara runt själva julafton.

Till Tomten: Jag har nu strukit mina gamla vanliga saker som jag brukar önska mig, som kläder och smycken. Det enda som finns kvar på min önskelista detta år är en graviditet. Och Tomten, jag har varit snäll.

Where?

Någon som har sett till min mens? Det var dag 30 i måndags och det är då den brukar dyka upp. Vill ju liksom bara få den nu så att jag kan få en eskimå innan jul.

Tv-soffan ikväll

Jag brukar säga om mig själv att jag inte är någon tv-människa. På hösten är jag visst det har jag kommit på. Idag fick jag skippa Skipper och "Du är vad du äter" eftersom sambon satt redo med kontrollen i handen för att spela tv-spel, men klockan 21 blir det "Nytt läge".

Så nära men ändå så långt bort

För ett par månader sedan var jag där. I IVF-karusellen. Jag sprayade, tog sprutor och gjorde äggplock. Jag fick tillbaka ett litet embryo, ruvade och fick ett negativt test. Det känns som att det var längesedan men ändå är det så nära. Snart är vi på gång igen. Vilken dag som helst ska jag ha min mens. På dag 13 startar jag med ägglossningsstickorna. En ny behandling är på intågande, även den känns långt borta. Har det hänt något med mitt tidsperspektiv?

Fyndigt

Tidigare idag skrev jag ett inlägg som jag döpte till torka. Det var ju fyndigt av mig kom jag på nu eftersom det är det jag gör mest hela tiden. Prinsen är hemma med magsjuka. Inga kräkningar hittills (peppar, peppar) men såsbajs.

Gymkort

Förr var jag en gymtjej. Jag gick på pass fyra gånger i veckan och tyckte verkligen om det. Jag gillar fortfarande att gå på pass, tror jag. Det var över tre år sen sist men jag antar det. Så här om dagen gick jag till förortsgymet där jag bor. Hade kollat runt lite innan på nätet och jämfört de alternativ som finns i närheten av där jag bor och föll för detta för att:
- Det ligger relativt nära mitt hem.
- De har pass som jag gillar, typ aerobics,pump och spinning.
- Passen ligger rätt sent på eftermiddagarna, vid 18.30 och senare. Det betyder att jag inte missar så mycket av Prinsens vakna tid om jag går och tränar.

Men. När jag var där tyckte jag att det var lite jobbigt, även om jag bara stod vid disken och betalade mitt klippkort på tio gånger. För där nere i gymdelen stod en massa killar och pumpade och jag fick mina fördomar bekräftade. Att det är mycket spänniga invandrarkillar på gymmen i förorten, att det är mosiga män som ser ut som en blandning mellan en tjur och ett kassaskåp som står där och lyfter. Men egentligen, skit samma. Det är väl inte med dem jag ska hänga de där tio futtiga gångerna jag ska köra pass. Några ettriga välsminkade unga brudar gick förbi där jag stod i kassan, självklart med de senaste träningskläderna på sig. När jag hade gjort mitt inköp och var på väg ut mötte jag en tant med en träningsväska på armen. Det finns kanske hopp.

Torka

Skulle vara tacksam om någon påhittig människa kunde tipsa lite om vad man ska köpa till dessa personer i julklapp:

Kille 17 år

Kille 14 år

Kille 11 år

Och sist men inte minst; Sambon

Till sambon köper jag gärna något vi kan göra tillsammans, typ biljetter till något roligt.
Vad ska ni köpa till era nära och kära?

Svettigt besök på Ica Maxi

Allt var frid och fröjd i går på förmiddagen. Men Prinsen var trött och inte helt på G. Han hade gått upp klockan sex men jag tyckte att det var för tidigt att sova vid tio, menade att ett snabbt besök på Ica Maxi kunde hinnas med före lunchen och sovningen. Han skulle tycka att det var kul att göra något trodde jag och det skulle hålla honom vaken en timme till. Vi åkte iväg, Prinsen och jag och på vägen ringde mammas man och jag fick veta att de också hade ett ärende till samma ställe.
Vi kom fram och stegade in till butiken och mötte mamma med man vid pantmaskinerna. Prinsen hoppade genast in i en vagn som har en sån där bil frampå, en vagn som är så lång att jag som är 165 cm lång inte kan se slutet på den. (Om man vill ha en sådan vagn måste man gå till en kiosk som finns på Ica Maxi, stå i kö och sedan lämna 50 kr i pant innan man kan få en passande polett.) Mamma fixade en bil till Prinsen medan jag pantade en massa flaskor.
Så väl inne i butiken. Prinsen hoppade ur bilen och rusade fram till leksaksavdelningen. Sedan gick vi in till böckerna och allt var fortfarande lugnt. Men. Vid grönsakerna hände det något. Prinsen började vråla av någon anledning som jag inte minns. Han satsade på en och samma ton och höll den så länge han kunde samtidigt som han hade en missnöjd min.
"Men Prinsen vad är det?" sa jag och försökte lyfta upp honom.
Han kastade sig på golvet och vrålade igen.
"Vill inte! IIIIIIIIIIHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!"
Där låg han på golvet och när jag skulle ta upp honom hoppade han upp och ner upprepade gånger för att sedan falla i en lealös hög på golvet. Jag försökte ta mig vidare i affären med Prinsen i famnen men det var inte lätt ska ni veta. Han sparkade, fäktade och de gånger jag ställde ner honom på golvet slängde han sig ner. Mamma fick ta över bilvagnen (efter att jag hade kört på en kvinna nånstans mellan potatisen och purjolökarna) så det var tur att de var med.
"Titta Prinsen, mamma ska handla chevréost. Kan du lägga den i mormors vagn? undrade jag pedagogiskt.
Prinsen tittade surt på mig, tog tag i osten och kastade den över golvet, säkert fem meter, för att sedan börja springa mellan påläggsdiskarna. Jag sprang efter medan mamma och hennes man stod kvar vid bilvagnen och till slut fick jag tag på honom. Så här fortsatte det under hela handlingen. (Med handling menar jag typ ett maratonlopp med en bilvagn där man bara kastar ner de varor man råkar hinna ta i förbifarten). Prinsen skrek illvrål och slängde sig på golvet, jag försökte lyfta upp honom och prata lugnt, han ålade sig och ville ner. Då började han springa för att sedan kasta sig ner igen. Måste jag säga att folk tittade på oss? Att jag var svettig när vi kom till kassan? I kön kom det fram en tant. Hon tittade på Prinsen som skrek och var arg i min famn och sa sedan med höjda ögonbryn och småskrattande:
"Har du slagit honom?"
Jag bara tittade på henne och sa så lugnt jag kunde:
"Nej verkligen inte!"
Kärring. Som att det gjorde läget bättre.
Medan mamma packade i det jag handlat i en påse och hennes man packade upp sina egna saker på bandet försökte jag få fram min plånbok ur fickan. För några sekunder blev jag kall eftersom jag inte såg min väska i kundvagnen så jag sa till mammas man:
"Men oj, var är min väska nånstans?"
Han tittade på mig och skrattade.
"På din arm".
Väl ute ur affären ville Prinsen ha en hamburgare. Jag tror att det var det fjärde han äter någonsin men när han såg Mc Donaldsskylten började han ropa
"Hamboja, hamboja!" och jag kände mig som värsta förortsmorsan som först drog till Ica Maxi som dagens nöje och sedan avslutade kalaset med att mata barnet med burgare. Men vad att göra i nöd? Det var fruktansvärt skönt att sätta sig på en stol efter ett lopp i affären. Prinsen åt med god aptit medan jag drack juice medan mamma med man satt bredvid och undrade vad som hände. Visst kan Prinsen testa gränser men oftast är han rätt lugn. Visst kan han vara trött, men det brukar gå att hålla honom vaken i en timme. Detta var något helt nytt för mig och det gjorde mig helt utmattad.
Prinsen somnade i bilen hem. När jag skulle lyfta ur honom ur bilen vaknade han till och skrek ett sånt där argt illtjut igen. Jag klädde av honom samtidigt som han låg på golvet och sparkade. Sedan gick vi in i sovrummet och lade oss i sängen. Efter att ha parerat cirka tio gången då Prinsen ville kliva upp blev han lugn. Han ville ha välling och han klunkade i sig en flaska medan jag strök honom över ryggen. Sedan sov han i tre och en halv timme. Och jag pustade ut i soffan.

Krisplan om detta händer igen, eller för att undvika att det händer:

- Behåll lugnet (Japp det gjorde jag hela tiden även om jag var svettig).

- Skit i det vi håller på med om han är trött, handlingen i detta fall. Lägg honom i vagnen eller sätt honom i bilen direkt, för utbrottet går inte över det märkte jag igår.

- Utmana inte ödet och lyssna på min intuition. Strunta i att dra till affären, till en kompis, till ett café om man tror att han egentligen är för trött för det. Vänta till efter sovningen.

- Gör ingen grej av det efteråt. (Jag har inte pratat med Prinsen om det eftersom jag inte vill göra en stor sak av det. Ja han var asarg och det var förmodligen en blandning av trots och trötthet. Men det är historia nu och inget att diskutera med en tvååring).

Nästa gång jag ser någon stressad mamma eller pappa i affären med ett skrikande och trotsande barn ska jag gå fram och säga:
"Han/hon lugnar snart ner sig. Fan vad bra du är som är så sansad!"
Det önskar jag att någon hade sagt till mig.

Uttråkad

Idag är jag hemma med Prinsen igen. Igår var han uttråkad och sa: "Vill inte vara hemma, vill gå ut!" Stackars fina Prinsen som varit inne med sina pipande luftrör i flera dagar fick gå ut och kratta löv i solen med mig.
Idag kommer Prinsens mormor med man över på eftermiddagen. De har inte varit här sedan jag fick utbrottet för 1 1/2 vecka sedan.
Imorgon tror jag att Prinsen är ok och kan gå till dagmamman.

Ekvation

Vad blir:

En jobbsituation som gör att man går på knäna

+

Mörka kvällar som gör att man somnar 21.00 på soffan

+

Oro för sin förkylda tvååring som har svårt att andas

???????????????????????????????????????????????????????

Svar: En rätt tom blogg.

Jobbläget

En förskola i ett område med för få barn i kö. En avdelning som måste stängas för att pengarna inte kommer in, personal som måste gå. Kvällsmöte varje vecka, för att diskutera och informera. Stora barngrupper som får föräldrar att sparka bakut, som tvingar pedagogerna att aktivt förändra arbetssättet. Nya arbetslag. Nya friska tag. Det är så mitt läge på jobbet är just nu.

Detta samtidigt som vi är tre man kort och endast försöker hålla huvudet ovanför vattenytan och bedriva verksamheten på bästa sätt. Som alla utvecklingssamtal ska göras. Som det är 1000 andra saker som ska fixas.

Detta är verkligheten.

En tisdag

Idag har det varit en kort men intensiv dag på jobbet. En grej hände med ett barn och gjorde att jag var tvungen att ringa mamman och ta ett jobbigt samtal. Efter arbetsdagen var jag på det årliga besöket hos tandläkaren. Inga hål, man tackar och bockar. Sedan väntade några timmar på skrivarkursen. Läraren hade gjort en djupdykning i min hela text och responsen var bra. Skönt. Jag är på G igen med skriveriet och ska köra mitt race som jag tidigare sagt. Basta.

Dagen efter

Igår åt vi popcorn i soffan igår, jag och Prinsen. Det var mysigt. Sedan sov jag på tjafset med mamma. I dag har det varit en bra dag men jag har tänkt på mitt utbrott igår. Det har varit som en mild bakfylla, som att jag vaknade i morse och undrade vad det var som hände, som att jag ångrade en del jag sagt som man kan göra om man varit allt för glad i hatten och inte haft full kontroll. Nå väl.

Jag ringde till mamma idag och det var som vanligt att prata med henne. Sedan skrev jag ett brev där jag kort förklarade mig, att hon och hennes man självklart är välkomna hos oss även i fortsättningen, att hon är godhjärtad och att jag älskar henne för det. Sedan tänkte jag att det är överdrivet att posta brevet, som att älta det hela ett varv till, men så kom jag på att jag faktiskt vill få fram att jag älskar henne, för det gör jag.

Varför är det så svårt att säga att man älskar sin förälder, till honom eller henne? Jag säger bara till Prinsen och sambon att jag älskar dem. Själv har jag heller inte hört det av någon annan än sambon och även av nåt ex. Jag har alltid kännt mig älskad som barn, av mina föräldrar. Men varför har ingen sagt något om det? Är det så med 40-talister eller? Strunt samma. Imorgon ska jag posta brevet.

Oense

Idag blev jag arg på mamma.

Min tolkning:

Jag tycker att hon ofta tjatar om städning och att det känns som att hon tycker att vi har skitit hemma. Jag erkänner, det är inte på något sätt kliniskt. Det är hos oss som hos andra som har små barn och som håller på att renovera ett hus. Lite grejer här och där, en del skit i hörnen men absolut inget äckligt fall för "Rent hus". Mamma säger ofta att hon kan hjälpa till och idag städade hon toan. Fine om hon vill hjälpa till. Men sedan kollade hon in i vårt (röriga) skafferi och sade med rynkad näsa "Här behövs det verkligen också städas!" Och jag lågade ur direkt. För att hon alltid påpekar något, egentligen rätt harmlösa kommentarer men uttrycket gör att det känns jobbigt och irriterande. Som den gången när jag hade satt upp gardiner. Vi hade inte haft några på 1 1/2 år för jag visste inte om vi ville ha några, vilket hon tyckte. "Men du har ju inte putsat fönsterna!" sa hon då som att det var en katastrof.

Mammas tolkning:

Hon vill endast vara snäll och hjälpa mig som ibland har mycket med allt som ska hinnas med. Hon förstår inte alls varför jag blir sur och grinig.

Mamma jobbar inte. Hon prioriterra ett rent och fint hem. Vi lever olika och jag har inte samma tid och prioriteringar. Jag gör så gott jag kan och egentligen brukar jag inte bry mig om så mycket vad andra tycker men i detta fall är det ett återkomande ämne. Och jag blir förbannad och ledsen. För det känns som att jag är dålig och inte räcker till. Så jag lackade. Och mamma började gråta.

Det känns så fruktansvärt att vara så sur och tvär mot sin älskade mamma att tårar börjar rulla nedför hennes kinder. Det har nog aldrig hänt tidgare. Men jag var tvungen att säga till, tala om hur jag känner. Sedan grinade jag en flod. För att hela situationen blev ledsam och fel. För att det känns som att jag är en otacksam människa som låter min egen mamma städa min toa för att sedan lacka ur. Fan vad hemsk jag är.

Vi är vänner nu och har bestämt att vi inte mer ska prata städning och att mamma inte ska hjälpa oss mer, inte blanda sig i om vårat skafferi är ostädat. Men jag har klump i magen förtfarande och känner mig som en hemsk dotter, trots att jag inte borde. Mitt samvete tynger mig trots att jag gjorde rätt som sa ifrån. Det är jobbigt att göra sin mamma ledsen.

Middagen som skulle bli: Först bjöd jag kompisar som inte kom. Sedan skulle jag laga limekyckling till Prinsen och sambon (innan han drog ut) för att sedan fixa pumpan med Prinsen.

Middagen som blev: Hämtsallader från pizzerian, för jag var helt slut efter urladdningen som var. Efter att ha varit i tre olika affärer insåg jag att det nog är omöjligt att få tag på en pumpa. Ska äta popcorn i stället. Trevlig helg.

Why?

Kan någon svara mig varför man vill lägga ut mängder av bilder på sin blogg, föreställande...sig själv?! Visst om man har köpt något nice plagg som man vill visa upp eller så, men annars? Jag fattar bara inte poängen. Här är jag med glad mun, med sur, med plutmun. Näe jag står frågandes.

Jag och mobilen

Min kära sambo är grinig på mig ibland. Han tycker att jag aldrig svarar i min mobil och att det därför är onödigt att jag har en. Själv vet jag att jag är dålig på att höra den och antar att det är för att jag har telefonen i väskan och ofta på ställen där det är mycket ljud.

Så fick jag ett sms av sambon en dag;

Jag står här med renoveringen och har precis sågat av mig handen, ville ringa och säga adjö. Så svarar du inte. Telefoner är skit.

Ja han är dramatisk. Ja han har svart humor.

Gästerna som inte kom

Skickade som sagt en spontan inbjudan till middag via sms i tisdags. Nio kompisar blev tillfrågade. Antal som kan komma med fyra dagars varsel = noll.
Istället för att ha kompisar på besök ska jag köpa en pumpa med Prinsen. Vi ska fixa den till en gubbe och tända den med ljus och sedan äta något gott, han och jag. Ska se till att ha lite godis hemma i helgen ochså. Säkerligen lär väl vissa häxor komma på besök och undra om man vill ha bus eller godis. Jag vill inte ha ägg på rutan så det är väl bara att langa fram några kolor.

Läkaren och läsning

Jag har underskattat min astma, trott sedan länge att den är bättre eftersom jag inte känt av något på länge. Jag hade fel och nu får jag sota för att jag själv tagit mindre mediciner än jag borde. Vågade inte tala om för läkaren att jag trodde att jag var bättre och trappade ned lite på medicineringen. Han tyckte att jag hade en fel behandlad astma, att det inte lät bra allt, talade om att det är därför jag inte mår bra eller blir frisk. Nu har jag förstått allvaret. Jag har en kronisk sjukdom. Den kommer inte att bli bättre förmodligen utan alltid finnas trots att jag inte känner av den jämt, men jag måste ta mediciner i de doser jag ska. Jag skäms för att jag har varit slarvig, det är egentligen inte likt mig. Nu ska jag ta en dunderkur med kortison och ska äta 25 tabletter i 5 dagar + en kur med antibiotika. Sedan hoppas jag att detta är borta och att jag är bra igen. Verkligen. Ska ringa till Linné och tala om läget. På båda medicinerna står det att barnet kan skadas om man är gravid. Jag måste bli frisk, det är viktigt. Eskimån får vänta en cykel, det är nog så det får bli.

Här om dagen var jag tvungen att leverera en text till skrivarkursen igen. Har tappat gnistan trots att jag älskar att skriva. Jag är trött för att jag inte är helt ok och jag tycker att det var jobbigt att höra att läraren är tveksam till om min text funkar som manus, vilket hon inte frågar andra. Skit samma egentligen. Jag kör mig grej så som jag har tänkt. Tre av mina kurskamrater skriver om gamla släktingar, jag om barnlöshet och en om sin man som dog för ett par år sedan. Tycker att det är jobbigt att läsa den sistnämndes men jag måste. Vanligtvis hoppar jag över texter i tidningar som handlar om tragiska saker, för att jag har så lätt att leva mig in, för att jag blir påverkad och låg om att läsa vissa saker. Nu måste jag ta del av att han blev sjuk, att läkaren talade om att han skulle kvävas till döds och läsa om deras avsked. Hon skriver fint och jag snyftar mellan raderna här hemma. Men jag vill egentligen läsa något gladare. Jag kommer inte tycka att det är trist när kursen är slut denna gång, det var roligare förra terminen. Nej ärligt talat blir det nog rätt skönt att slippa pressen. Men jag kommer att slutföra mitt projekt, det har jag lovat mig själv.

Doktorn idag

Vaknade av att Prinsen pratade med mig. Jag kisade mot honom med grusiga ögon, såg att han rynkade på näsan och hörde att han sa "Mamma söt! Mamma söt!"
Min fina älskling, klart jag blir pigg trots att jag hostat hela natten.

Idag ska jag till doktorn. Jag är som sagt förkyld och har varit det länge nu. Jag vill veta om jag ska äta antibiotika för jag måste bli av med detta nu. Har också en plan att gå till en massör som kan knåda mig ordentligt och på så sätt få ut allt som måste ut. Vad tror ni om det?

Igår fick jag en idé om att jag ska ha middag på lördag. Smsade några kompisar. Får se hur många som kan komma på spontan halloweenmiddag.

Trött

En vecka sedan jag skrev här. Ville bara säga att jag inte har gått under jorden. Jag är bara så fruktansvärt trött hela tiden. De senaste 1 1/2 månaderna har jag varit förkyld konstant. Har haft feber två gånger, haft ont i luftrören, varit snorig, haft en fruktansvärd hosta, haft ont i bihålorna osv. Här om kvällen var jag på närakuten och summa summarum så ska jag själv välja om jag ska ta kuren antibiotika eller inte. Men hallå! Är det jag eller hon som är läkare? Varför inte ta reda på om det är virus eller bakterier jag har. Nå väl. Ska ringa någon annan idag. Jag har förhöjd sänka och det är ju något långdraget, så är det. Frågan är bara vad.

På jobbet är det mycket. Stora förändringar och utvecklingssamtal som ska förberedas.

På torsdag ska jag börja med stickorna men ärligt talat, just nu känns det långt bort med FET. Får se hur det blir denna cykel, om vi kör då eller inte. Tar dagen som det kommer.

Chanser till graviditet

Linné bedömde graviditetschanserna till detta försök, som ju gick i stöpet, till
35-40 %. Vid ett FET är chanserna lägre sa sköterskan jag talade med idag och det vet jag ju om. Sätter man in två embryon ökar chanserna med 10-20% men då är det ju risk för tvillinggraviditet sa hon och tillade att våra embryon förmodligen är fina. Då sätter de bara in ett.

"Jag vill inte ha tvillingar" sa sambon när vi pratade om det.
Sedan började han prata om sin morbror som har tre barn och att han far runt som en galning på fotbollsträningar, scoutläger och simningsuppvisningar.
"Jag vill ha tid för barnen och ge dem allt och gärna ha lite tid över själv också."
Jag fattar vad han menar. Vi är inte i närheten av att sätta tillbaka två. Inte som det ser ut nu i alla fall. Jag blir inte livrädd av tanken på tvillingar mer än när jag tänker på att jag inte vill att Prinsen ska få för lite tid om det skulle komma två bebbar istället för en.

Well tiden får utvisa om det blir någon bebis överhuvudtaget. Ja Storken förresten, jag fattar inte hur läkaren kan säga att "Blir det inte nu så blir det senare." Hur kan han veta det? Det är ju inte alls säkert även om han kan ge oss en god prognos. Det var som Claes Gottlieb på Sophiahemmet. Han sa "Klart att ni kommer att få barn." Han hade rätt, även om min son inte blev till på just den kliniken, men att säga så...Hur vågar de? Som att man är nån slags Saida.

Sommarminne

En bild från en regnig dag i somras.

Syskonförsök

Det känns som att vi precis har börjat att försöka göra ett syskon till Prinsen. Men tänker jag efter så har vi gått igenom detta redan:

Ett FET med transfer i mars.

Ett FET med transfer i maj.

En IVF med transfer i oktober.

Det är liksom som att jag har förträngt de där gångerna i våras. Eller...Ibland kommer jag på att den sista där på Huddinge sjukhus skulle ha kommit ut ur magen i februari om den inte hade blivit ett tidigt missfall.

Som grädde på moset

Som grädde på moset har jag åkt på en dunderförkylning, med feber och värk i hela käken. Jag har inte snor i näsan, utan klister. Så jag är hemma med Prinsen idag och det i sig är ju mysigt även om jag är lite seg och inte orkar busa så himla mycket. Som att jag inte behöver mina sjukdagar till annat än att vara sjuk.

Käppar i hjulet

Alltså, jag blir bara så trött! På att det ska vara sådant meck med att försöka få till ett syskon. Nu ringde jag till Carl Von Linné och pratade med en sköterska. Vi kan göra en FET i nästa cykel om vi vill. Och vi vill. Jag ska börja med stickor cykeldag 13 och det är på torsdag nästa vecka. Förra gången vi gjorde FET fick jag utslag på stickan dag 17.

Till problemet; Om jag får utslag på dag 14, 15, 16, 17 eller 18 så krockar det med mina utvecklingssamtal på jobbet som jag ska ha under arbetstid vecka 45 och 46. Visste jag innan så kunde jag kanska styra om några samtal men jag har ju så klart ingen aning om när vi måste kasta oss till Uppsala. Hoppas på utslag dag 13 eller 20 men det kommer ju inte att hända.

Läste någongång på en annan blogg att det faktiskt inte är lika jobbigt att göra en IVF som att göra fem. Hakar på ämnet och fokuserar inte denna gång på varken pengar eller våndan utan om praktiska saker. Tänk vilken lättnad att bli gravid på första försöket, att slippa tänka på ÄL-stickor och mediciner, bilresor och lögner på jobbet. Man ska exempelvis pricka in rätt dag för ägglossning, när kliniken inte är stängd (då man gör landstingsförsök) eller när man kan ta en sjukdag utan att ha asdåligt samvete. För på mitt jobb är man beroende av varandra. Väldigt mycket. Jag sitter inte i ett kontorlandskap och sköter mitt. Folk sitter i skiten när andra är borta, så ser branchen ut. Men jag måste vara ego, tänka på mig, min familj och kampen om ett syskon. Men jag vill sköta det så snyggt det går. Och jag ska ta mina utvecklingssamtal, planera in det på bästa sätt. Nu har sambon och jag is i magen och kör med stickorna. Framtiden får utvisa om jag kan boka om ett par föräldrasamtal eller vänta med FET till nästa cykel.

Alltid lite spänning i IVF-branchen.

Måndag morgon

Måndag morgon och jag ska till jobbet. Det är mörkt och blött ute, jag har en dunderförkylning som gör att min näsa ringer konstant och det värker i mina luftrör. Arbetsdagen toppas med ett avdelningsmöte kvällstid. En måndag, egentligen som vilken som helst. Men det känns tomt. En dröm blev krossad i helgen och det känns tungt.

Inte kompisar mer

Har tröstshoppat idag. Och blödit mer. Haft riktig mensvärk och varit på risigt humör. Handlade några nya tröjor och drog en sväng till Ikea. Prinsen och jag hängde på låset till restaurangen och åt köttbullar med gräddsås. Sedan rafsade jag åt mig lite grejer bland annat en tvättkorg eftersom vi inte har någon. På väg hem kom jag på att tvättkorgen var ett felköp då jag tidigare sett en annan som jag verkligen ville ha. En svindyr. Så det slutade med att jag bestämde mig för att det är lite synd om mig i dag och jag drog till Söder och införskaffade mig den svindyra för nästan 900 spänn. Kvar i bagaget ligger en tvättkorg från Ikea som ska lämnas tillbaka.

Risigt humör ja. Har känt orättvisa idag för att vissa pippar lite och blir gravida. Ha! Pippar bara. För att en del slipper våndas och bara, "Hi hi, jag är gravid!" Varför kan inte jag hamna där?! Just det. Sambons kompis ska bli tvåbarnsfar. Han som klappade sig för bröstet och sa att han hade tryck i simmarna visste vad han snackade om. Jag mår illa.

Fan att det inte gick vägen. Jag är orolig för att det är något fel på mig, varför behövs det annars så himla många gånger? Läkaren på Linné sa att "Blir det inte nu så blir det senare. Det ser bra ut." Ändå kan jag inte släppa tankarna på att något är galet och att det inte kommer att gå vägen.

Och nej, jag och crinone är inte kompisar mer. Det är äckligt som fan i trosskyddet. Som en tjock brun och smulig chokladkaka. Blä.

Så ska man tvingas ringa till Uppsala och säga att det inte funkade, ringa till Doktor L och säga samma sak. Ringa under någon gran på gården när vi är ute med barnen, rädd att någon ska höra.

Fan. Fan. Fan. Så klart att det inte skulle funka redan första gången på Linné. Det skulle ju vara alldeles för lätt, så är det ju. Hur kunde jag glömma att det är en kamp att "skaffa barn"?? För oss i alla fall.

Nix pix

Klart som fan att jag skulle få se blod på skitdag 11. Inte en flod men jag har varit med förr. Det är kört. Förbannad idag. På orättvisan, att vissa bara...så där, och inte jag. Ledsen idag. För att det skulle ha varit så himla roligt om det hade gått vägen. Trött idag. För att det tar på krafterna att IVF:a. Tacksam idag. För att jag har min älskade prins.

Ruvardag 11

Idag är det läskiga dagen 11 när det skitigt sig så många gånger förr. Så här har det sett ut vid tidigare bahandlingar:

IVF nr. 1: Blod på dag 16

FET nr. 1: Blod på dag 11

IVF nr. 2: Positivt test dag 17. Missfall efter en vecka.

FET nr. 2: Blod dag på 11.

FET nr. 3: Positivt dag 16. Min älskade prins föddes efter åtta månader!!

FET nr. 4: Blod på dag 11.

FET nr. 5: Positivt test dag 18 Missfall efter tre dagar.

IVF nr 3: ???????????????????????????????????????????????

I går hade jag stora våndan på jobbet. Självklart var det någon som frågade om jag är sugen på syskon. Jobbigt. I dag våndas jag vidare. Hur ska jag våga tro på detta?!

Helgen

Ja det är jobbigt. Att vänta. Att leta symptom. Att våndas. Idag eller i helgen borde det skita sig. Om det nu är så det ska bli. Har planerat in lite lagom för att tänka på annat.

Fredag: Jobba, soffan och Idol på kvällen.

Lördag: Städning av tomten, korvgrillning efter det. Inflyttningsfest hos nära vännen P på kvällen. P vet och fattar om jag skulle banga. Prinsen och sambon ska med.

Söndag: Brunch och sedan besök i lekparken med vännen K och hennes dotter. K vet så klart, vi är nära.

Har tackat nej till en ost- och vinprovningskväll hos kompisen T. Hon har ingen aning om vad vi sysslar med. Kändes inte lägligt med en sådan kväll.
Hoppas hårt nu på att slippa se blod i helgen!

Ruvardag 9

Jag vet. Jag är tjatig med mina rapporter hit och dit om om olika ruvardagar. Men detta tar upp min tankeverksamhet rätt mycket som ni förstår. Idag:
- Ingen svullen mage
- Ingen metallsmak i munnen
- Inga ömma tuttar (knappt)

That´s it.

Ruvardag 8

Morgon. Liite molande i magen. (Om jag känner efter noga.)Känner mig dock inte så svullen. Tre dagar kvar till helvetesdagen, dag elva, när allt brukar skita sig. Tänker på alla ägg i frysen och det lättar upp. Vi har många försök kvar. Det är bara det att det skulle vara så himla nice om det kunde ta sig nu, denna gång. Att slippa åka till Uppsala igen, slippa mer lögner på jobbet (mer än då man ska få titta på en liten i magen.)

"Det står skrivet i stjärnorna" sa Claes Gottlieb på Sophiahemmet när vi desperat sökte hjälp där för mer än fyra år sedan. Han har rätt så klart. Står det där uppe nånstans att Prinsen ska få blir storebror?

Ruvardag 7

Som igår:
- Ömma tuttar, mest frampå.
- Kissar ofta, om nu det kan tyda på något.

Det är jobbigt att ruva, fan vad jobbigt det är. När man måste gå på toa. När man stannar till innan man drar av sig trosorna. När man stirrar ner i underbyxorna, livrädd att få se blod. Gode Gud, låt den ha stannat. Snälla, säg att den finns kvar!

Hur tidigt kan man testa? (Har aldrig tjuvtestat någonsin.)

Ruvardag 6

Sitter här nu, helt förvirrad trots att jag egentligen borde veta bättre. Visst kan man väl inte hålla på och räkna ut cykeldagar hit och dit eftersom jag har blivit stimulerad med hormomer? Någon BIM räknas väl inte på samma sätt, eller hur? (Idag är ruvardag 6 och cykeldag 33.)

Har ont i bröstvårtorna och fattar att det är av crinonen (crinonet? Vad heter det i bestämd form?). Har kissat en himla massa gånger idag och undrar om det är för att jag har haft/har? en massa vätska som måste ut, kan det vara så? På pissigt humör har jag varit idag också. Hoppas att det inte är mensen som är på intågande. Men vad tusan, hur ska man kunna hålla tyst när kollegan fixar bad stämning för att hon har haft det jobbigt när jag har varit på möte? Jag måste gå på möten. Jag har inte bestämt de själv. Många gånger kan jag bita ihop för att jag inte orkar ta det. Idag lackade jag.

Crinone och jag

Jodå vi funkar bra ihop, Crinone och jag. Har ju förr alltid haft Progesteron men nu skrev läkaren ut detta så jag testar. Två gånger om dagen ska det upp och sedan är det som att ha ris a´ la Malta i brallan mest hela tiden. Men vad gör man inte för att den lilla ska må bra där inne.

Swingersklubb

Bye the way så drömde jag i går natt att jag och sambon var på swingersklubb, helt galet. Folk gick omkring näck och porrade sig och jag bara stod och gapade och visste inte åt vilket håll jag skulle titta. Så vi stängde in oss i ett rum och jag blev förbannad för att någon stod och kikade in på oss hela tiden. Nej, jag och sambon hade inte sex, jag vet inte ens om vi var nakna. Nej, jag vill verkligen inte besöka en sådan klubb i verkligheten. Ja, jag borde nog söka för detta.

Helgen snart slut

Söndag och helgen är snart slut. Men inte riktigt. Idag har vi varit ute, jag och Prinsen med kompisarna Vi lekte i parken och käkade lunch ute på tomten i solen. Nu sover Prinsen och jag måste knappa ihop en text (har fyra sidor kvar) tills inlämningen till kursen på tisdag. Har fan ingen lust alls. Känner mig grinig över lärarens tveksamhet, barnsligt nog. Jag ska minnsann visa henne, ha, att jag kan skriva och att det kan hända något i min text som hon snackade om. Irritation kan vara en bra drivkraft. Jag ska använda den idag.

När Prinsen har sovit klart ska vi ta bilen till min pappa och äta kålpudding. Det blir mysigt.

Ruvardag 5 idag och våndan har inte börjat. Puh, vet vad jag talar om, har varit med förr som ni vet. Vi pratar åttonde ruvningen. Jag VET att det blir jobbigt framåt dag 11 (lördag) då allt brukar skita sig. Men idag är idag och allt är frid och fröjd.

Ruvardag 4

Jag har däckat i soffan varje kväll med vetevärmaren på magen. Helt otroligt vad sänkt jag blev av detta äggplock. Magen är fortfarande svullen fast det är lite bättre. I förrgår ilade det för varje steg jag tog men det är också bättre. Ja ont gör det ju fortfarande, men inte hela, hela tiden. Skönt.

Ikväll kommer vännen K med sin dotter hit. Vi ska äta gott och de ska sova över. K och jag ska dricka te, äta ost och prata halva natten. Lagom ansträngande aktivitet och mysigt. Kanske dags för fäst-festen snart. Vilken dag är det de säger att den lilla ska fastna?

Åttonde ruvningen, åttonde fäst-festen. Hoppas på resultat denna gång, ett långvarigt fästande. Kom igen lillplutt där inne, kom igen!

Om överstimulering

Jag är på riktigt orolig att jag är/kommer att bli överstimulerad. Läste nu på nätet om det och blev livrädd. På vissa låter det som att det är ett livsfarligt tillstånd. Snälla någon, vad är det? Och hur ska jag upptäcka det? Jag vet att man får vätska i kroppen, men sen? Jag har väldigt uppsvullen mage och jag mår lite tjyvens.
Kram från nervig Anna-Bell

Den lilla på plats!

Nu är vi hemma igen från Uppsala! Efter att ha fått tillbaka den lilla fina fyrcelliga fikade vi gott på vårt rum med kex och ost och skålade med cider. Läkaren pratade om goda chanser och jag vill så gärna tro honom. Vi fick 9 stycken i frysen och jag är lycklig över att det var så många som platsade där.

Nu ska jag försöka ta det lite soft. Magen ser ut som en badboll och jag vet inte vad jag ska ta på mig imorgon på jobbet för att inte se gravid ut. Jag har ont, varje steg känns och läkaren pratade om att jag kanske kommer att överstimuleras. Måste väga mig och hålla lite koll. Blir man överstimulerad går man tydligen upp en massa i vikt under en och samma vecka.

Jag har varit med Prinsen i centrumet idag och införskaffat en vetekudde. Ikväll väntar soffan. Ska ligga där med min varma kudde och bara vara lycklig och känna av den magiska känslan. Jag har ett litet embryo i min kropp, tänk.

Tack för att ni tänkte på mig idag!

Som en såpa

Det är som en såpa;

Dammdadamm, nannanaa... *Vinjetten spelas*

"De var 16 från början, vilka är kvar idag? Hur många har blivit utröstade? Vilka hänger löst och vilka har fått stanna kvar? Följ dramatiken på Carl Von Linné!"

Kursen, inte kul idag.

I kväll var jag på skrivarkursen. För första gången i denna grupp skulle jag få respons på min text. Vi började att tala om M:s text. Alla var imponerade. Vilket språk, vilka målande beskrivningar. 45 minuter lovordade vi det M skrivit. Så talade vi om de tre tanternas texter, de som är runt 60. Så hade vi en fikarast och sedan var det min tur. I 2 1/2 timme hade vi babblat om de andras texter. Min fick tio minuter. Och då hade en tant inte fått min text via mail som hon skulle och kunde därför inte yttra sig och en hade av någon anledning ingen respons alls att ge. De andra två tyckte att det var intressant ämne och att jag hade ett lätt och ungdomligt språk. Läraren påstod att jag kan skriva men att hon vill komma vidare i storyn.
"Något måste hända" sa hon. "Att tjejen blir gravid eller något annat. Det tar sån tid..."
"Det är det som är själva grejen" svarade jag. "Att det tar sån tid. Men jag har ju andra influenser och sidospår."
"Jag vill se att det händer något, inte likadana texter hela tiden. Jag vill se manus!"
Så jag kände mig askass idag. Som att jag åkt in till stan för att vända ut och in på andras texter men få 10 minuter för min och då att läraren verkade föga nöjd. Jag gick ut ur salen irriterad, trots att läraren erkände att det var orättvist med tiden.

Och magen, ja. Det var tur att jag skolkade idag för jag har så ont. Är det normalt att vakna varje gång man vänder sig och känna av hugg i magen varje gång man hostar eller rör på sig? Hoppas det. Skönt att de kan kolla att allt ser ok ut imorgon.

Spännande

Förra gången vi gjorde IVF fick vi ut 15 ägg. Av dessa befruktades 7 stycken. En liten till oss och 6 till frysen. Ska bli spännande att se imorgon hur det blir denna gång. Kan det bara inte gå vägen nu? Please!

Planerna inför ruvningen:

- Inte stressa.

- Ligga på latsidan. Alltså inte röja runt som en galning för att fixa en massa saker.

- Inte käka en massa konstiga ostar och råa grejer. Så klart.

- Fortsätta med mitt röda koffeinfria te.

- Inte lyfta an massa tunga saker, typ barn på jobbet.

Sedan är det bara att hoppas och be. För infacto bestämmer ödet och inte jag.

Egentid

Jag vet inte varför jag avskyr ordet egentid. Tycker att det låter så himla pretto och som att man gör skillnad på tid. Familjetid, kvalitetstid, egentid. Äh jag vet inte men för mig låter det töntigt. Klart att jag gör saker på egen hand. Det är just begreppet jag ogillar.

Jag har förresten hört att det är konstigt att jag har så svårt att lämna ifrån mig Prinsen. Att jag och sambon inte gör saker på tu man hand på kvällstid någon annanstans än i hemmet. Av någon som inte har barn. Jag ser det som att om jag och sambon hade haft ett stort behov av det så hade vi fixat barnvakt och dragit. Behovet har väl inte funnits och jag tycker att det är mer konstigt att man fixar barnvakt till sin femmånaders för att man promt måste gå på restaurang varje månad. För att man tvunget måste ha sin egentid. Men nu är Prinsen två och vi ska faktiskt ut en sväng på stan, jag och sambon. Vi ska äta på restaurang inom en relativt snar framtid och fira vår årsdag.

Äggplocket är över för denna gång

Efter att ha lämnat hemmet 7.15, stannat till på macken för att köpa en drickyoghurt till mig (man får bara äta flytande inför ägplock) och sedan lämnat Prinsen hos dagmamman vid 7.30 var vi på väg mot Uppsala.
Trafiken var ett skämt som vanligt och sambon hade själv kommit på och valt att köra runkracet på plats istället för att låta simmarna dö i någon bilkö. Smart av honom. Bye the way, hur kan man välja att bo i norrort och sedan åka bil till jobbet i stan? Köerna sträckte sig i många, många mil, jag lovar. Helt galet.
Vi sladdade in på CvL:s parkering fem minuter för sent och tog hissen upp. Möttes av klassisk musik, trevlig miljö och välkomnande personal.
Efter att ha blivit visade till ett litet trevligt rosa rum bestående av en säng, en fotölj, ett bord med en radio på, fick jag svida om till vit rock med långstrumpor och få medicin. Sambon fick gå till ett annat rum och göra sitt. Och ja, det fanns tydligen porrtidningar där, ha ha.
Sedan var det dags för själva äggplocket. Sambon skrattade åt min glansiga blick och jag talade om att det kändes som efter några drinkar. Äggplocket gick smidigt och sedan fick vi gå till rummet igen. Jag sov någon timme och sedan hämtade sambon frukost till oss. Aldrig har frallor med ost och marmelad smakat godare. Efter en stund kom sköterskan in och talade om att de hade plockat ut 16 ägg. Jag blev glad över antalet och hoppas så klart på många befruktade tills på onsdag när vi ska
tillbaka.
Efter en härlig lunch på Max men många pommes och extra dippsås åkte vi och hämtade Prinsen. Dagmamman frågade inget och jag talade bara om att Prinsen är ledig med mig imorgon men kommer på onsdag igen. Hon hade hållit honom vaken så han var väldigt trött. Jag och Prinsen blev avsläppta hemma och sambon åkte till jobbet. Vi kröp ner under täcket, jag och Prinsen och sov mellan 14.00 och 17.15, helt galet länge. Men tydligen behövde vi det både han och jag. Nu är Prinsen och sambon och hälsar på några kompisar. Själv ska jag zappa på tv:n. Magen är öm och jag blöder fortfarande lite men det är inte värre än att jag klarar av det. Glad över att det är över för denna gång. Glad över alla ägg de hittade.

Hon ville inget veta

Sista dagen med synarelan idag. Ikväll ägglossningssprutan.

Igår skulle sambon berätta för dagmamman att vi gör IVF. Han tog chansen när han hämtade Prinsen igår. Först frågade han om hon var ensam inne, för att kolla att det inte var några föräldrar där. Visst var hon det. Sedan undrade han om vi kan lämna Prinsen tidigare på måndag.
"Vi ska till sjukuset i Uppsala" talade han om.
"Visst kan han komma tidigare. Du behöver inte berätta om det är privata saker" sa hon och då lät sambon bli. Vem vill propsa om hon inget vill veta. Själv tyckte jag att det kändes konstigt. Varför ville hon inte veta? Sa hon så för att vara snäll? För att hon inte vill att vi ska känna oss pressade att tala om? För att hon redan fattar?

Ja jag ljuger på jobbet för jag jag inte orkar att folk ska veta, så är det. Jag tycker att detta är en privat sak och jag väljer noga ut vilka jag talar om det för. Det kanske låter konstigt att jag i juni hellre stod på taon och blödde ut vårt embryo utan att mina kollegor visste, än att jag pratade med dem om vad som hände. På samma sätt som jag väljer vilka jag berättar för, väljer jag vilka jag vill vara ledsen med. Kanske att det hänger ihop. Jag skolkar alltså på måndag till onsdag och jag orkar inte ha några moraliska tankar om det. Jag drar ett tungt lass många gånger när andra är borta. Krasst får de göra det samma för mig.

I går var det 65-årsfest för pappa. En släkting (30 år) talade om att hon väntar sitt tredje barn. Själv kände jag mig lika tjock som hon var. Men jag försökte dölja min äggblåsstinna mage bäst det gick i en silkig tunika.

Ikväll blir det middag på italienaren. Mysigt!

På måndag smäller det!

Idag pratade jag med någon vänlig kvinna på CvL. Sänkt dos Gonal F idag, 75 enheter. På lördag, ägglossningssputan. På måndag äggplock och på onsdag ET. Det börjar sannerligen dra ihop sig.

"Men vi behöver ju inte tala om för dagmamman egentligen" sa sambon idag. Sambon tror att hon inte kan hålla tyst. Men det ingår i hennes jobb att inte berätta. Hon är tvungen att vara tyst, för hon har tystnadsplikt och den är strikt. Jag vill tala om för att vi måste befinna oss i Uppsala i två dagar. Jag vill också tala om för att det kan bli lättare i framtiden eftersom man kanske måste ta fler svängar dit.Och så har jag haft chansen att tala tidigare i veckan , men inte tagit den, inte sagt som det är. Och på måndag drar vi. Det betyder att vi måste berätta imorgon. Har ont i magen för det faktiskt. Vi har heller inte bestämt vem som ska ta det. Sambon eller jag.

På jobbet tänker jag inget säga. Jag ljuger igen. Det är lite halvkaosigt där just nu, med en kollega som har panikångest och en annan som är helt av banan och inte varit på jobbet på länge. Kaos för att det är stora förändringar på ingång, för att folk har livit sparkade.

Ingen mer Gonal F för denna gång alltså. Bara att ladda för den bigga sprutan på lördag. På måndag smäller det!

Äggblåsorna är räknade

Idag var jag hos Doktor L och räknade äggblåsor.

Höger sida: 10 sycken + 4 små

Vänster sida: 16 stycken

Fatta, 30 stycken!!

Alla, förrutom de 4 minsta, var mellan 10 och 19 mm.

"Oj!" sa Doktor L. "Jag är lite förvånad att du har svarat SÅ bra på medicinen."

För tre år sedan hade jag samma dos och då var det ungefär hälften av antalet äggblåsor, ca 15, när jag var på ultraljud.

Ikväll fick jag ta en lägre dos, 150 enheter istället för 187,5. Imorgon ringer de från CvL och talar om när äggen ska ut. Förmodligen någon dag i början av nästa vecka. Själv hoppas jag på söndag.

Hela magen är full av äggblåsor. Inte konstigt att jag är väldigt öm. Hoppas på många fina ägg också. Är rädd att det är få eller kassa ägg. Är det inte bättre att ha färre äggblåsor?

Måste jag oroa mig för överstimulering? Idag såg det bra ut. Men i morgon eller om ett par dagar...Blev lite nojjig faktiskt när det visade sig att det var så himla många, även om det ju också är positivt antar jag...

Inga frimärken för 44 lax

Imorgon ska jag till Doktor L. Äggblåsorna ska mätas och något, fråga mig inte vad, ska skickas via snigelpost till CvL i Uppsala.
"Ta med dig två frimärken!" sa Doktor L.
"Ok" sa jag.
Nu i efterhand undrar jag varför inte ett par frimärken kan ingå i 44 000 kronor.

En dag på jobbet

En man kort redan från start. Bara på min avdelning. Fotofrafering. En ny liten kille som kastade fram och tillbaka i min famn, skrek och inte ville vara med på bild. En annan ny liten kille som varit sjuk mycket och grät halva förmiddagen. En lunch där den sistnämnda killen var mera ledsen. Jag försökte trösta. Jag hade kyckling, tårar och snor och på min stickade tröja, han hade ludd klistrat som en vit mustach under näsan. En eftermiddag när jag var själv på avdelningen eftersom kollegan skulle på möte. Ett gäng treåringar som inte ville lyssna, en pedagog som inte hann med bland alla pussel och bajsblöjor. En vanlig dag på jobbet, helt enkelt. Fast mera kaosig.

Nåt på G

Jodå, efter att ha sprutat i sex dagar känner jag att det är nåt på G. Magen är öm och det känns som en ägglossning. Det moler och det gör mig glad. Det lär betyda att det händer grejer. Imorgon ska det mätas äggblåsor. Spännande.

Tjuvkikat genom fönster

Idag var jag i Södra hålan, stället där jag har vuxit upp. Ett av syrrans barn, C, och jag gick med Prinsen till en förskola och lekte på deras gård. Eftersom jag själv jobbar på förskola tycker jag att det är kul att se hur andra har så jag kikade in i ett fönster medan barnen lekte. Det är intressant att kolla in inredningen, synlig dokumentation eller annat som kan ge intryck eller inspiraton. Så fick jag syn på en tavla där det var skrivet med en whiteboardpenna. Så här stod det ungefär:

Detta får man INTE göra här:

Jonna - Får inte gå ut på gården utan att säga till
Kevin - Får inte kasta bollar eller annat inomhus
Mustafa - Inte skrika
Linus - Ska inte slåss
Mustafa - Får inte slåss och sparkas
Emma - Får inte säga kränkande saker


Detta FÅR man göra här:

Emma - Kramas
Mustafa - Leka ute och inne



Ja ungefär så stod det. Och där stod jag med näsan upptryckt mot rutan och blev bara mer och mer irriterad. Använder personalen en tavla för att komma ihåg vad barnen inte får göra? Snacka om att fokusera på fel saker. Och namnger de sk pedagogerna vilka barn som gör vilka fel? Så att alla kan se, så att alla kan förstå vem som inte kan göra som man ska. Tänker de inte på den negativa spiralen som blir? Varför kan de inte skriva trivselregler som gäller alla, där det inte finns några namn? Fattar inte personalen att det är kränkande att göra så här? Jag blir förbannad. Måste jag stolpa dit en vardag när de har öppet och tala om att de inte kan ha en tavla där de skriver upp namnen på barn som gör galet och att de sedan presicerar vilket fel de gjort? Förstår de inte att barnen kan få stämplar på sig och att det hela kan förstärkas när föräldrar ser vad som är skrivet?

Bye the way, så bra att Mustafa får leka både ute och inne på förskolan. Ja det stod faktiskt precis så. Jag blir galen.

Fina pappa

Pappa har köpt en bok som heter något i stil med "Till mitt barnbarn". Han har berättat att han håller på att fylla i den till Prinsen och idag var den klar. Han lämnade över boken när vi var på lunch hos honom och när vi kom hem öppnade jag den. I boken kunde jag läsa om hur han berättade för Prinsen om sin barndom, om sitt första arbete och om saker som sedan hände honom som vuxen. Min pappa hade skrivit saker om mig och det slutade med att jag grät när jag läste. För att hans ord berörde mig, för att han skrev att han missat saker i min uppväxt (mina föräldrar skilde sig när jag var ett år) men att han hoppas att han gottgjort det. Blev rörd på sättet han tilltalade Prinsen på, för alla fina ord.
Pappa, fina pappsen. Jag blev jättegled för boken och för alla fina foton som skickades med. Så himla glad.

Ledig dag

Igår, asmycket på jobbet, toppat med ett föräldramöte på kvällen. Idag,ledig eftersom jag har lite tid att ta ut. Jag och Prinsen ska på utflykt och det ska bli så mysigt. En heldag med färjan över till Djurgården och Aquaria där vi ska kolla in stooora fiskar.

Känsligt

Det var aldrig självklart att jag skulle bli mamma. Det är inte självklart att Prinsen kommer att få ett syskon. Och jag erkänner, det är lite känsligt när folk pratar om att ensambarn kan bli enstöringar, bortskämda, egoister osv. Ja man kan höra en massa konstiga åsikter. Inte riktade till mig, men så klart jag tänker att det kan vara så att mitt barn faktiskt inte kommer att få ett syskon. Och absolut, jag vet ju att detta inte stämmer, men ändå.

Så här om dagen var det ett barn på jobbet som återigen grät för att han inte tycker om höga ljud, vilket det ofta är på en förskola.
"Det är typiskt för barn som inte har syskon" sa kollegan som är trebarnsmor.
"Jaha" sa jag "Konstigt, för jag har en storasyrra och jag tycker inte heller om oväsen."

Jag kan liksom inte låta bli att säga nåt, spela dum. För det är känsligt, så är det.

Sprutstart

Ikväll har jag fått första sprutan. Heja sambon som tar dem på mig, han som är spruträdd och allt;)

Latmask

Igår blev det så att jag struntade i kursen. Jag ringde till läraren och förklarade mitt dilemma och jag tror att hon lyckades urskilja från mitt kraxande vad jag ville. Läraren lovade att skicka mitt omdöme via mail idag.
Nej det blev ingen kurs, jag var latmask istället. Jag lade mig i soffan i tre timmar, vilket är ovanligt lång tid för mig att ligga och glo på tv. Kollade bl a på
4:ans riktigt bra serie om Maria Wärn (eller hur det nu stavas). Drack te som en besatt men idag är jag fortfarande jättehes.

Ringde ju Doktor L ang. min blödning och det var helt normalt. Slemhinnorna blir tydligen sköra när man är nedreglerad. Ikväll tar jag första sprutan. Jiha!

Trött

Jag är trött idag. Har varit med jobbet på konferens. Har jobbat hårt, sovit borta (utan min prins för första gången.) Är så hes att stämbanden och halsen värker och jag har hostat halva natten. (Stackars kollegan som sov med mig.)

Så slutatde vi halv fyra. Jag fick skjuts till vårt lilla centrum, kastade mig på cykeln, kände nästan blodsmak i munnen i sista backen. Höll på att längta ihjäl mig efter Prinsen.

Kom hem. Ingen hemma. Ringde och fick veta att sambon och Prinsen var på väg till förorten några mil bort. För att fixa ett pass till sambons brorsa. Ett passjävel. När jag håller på att längta ihjäl mig. När jag har sovit borta från min prins för första gången. När jag tänkte umgås med Prinsen aktivt i ett par timmar, ringa läraren och säga att jag blir sen till kursen. Kursen som börjar 18.00, men dit jag tänkte komma till 19.30. För att jag ville hinna umgås men ändå få kritik på min text. För första gången.

Så nu sitter jag här och undrar om jag ska banga kursen. Som bara är varannan vecka. Som jag har betalat mycket pengar för. För att jag vill vara med Prinsen. För att sambon inte visste hur lång tid det tar med passjäveln.

Trött. Ja.

Utmanad!

Jag har fått en utmaning av Solkatten.

Reglerna:
* Svara på alla frågor
* Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din.
* Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

1. Vilken mat äter du ofta?

Pasta och tomatsås med fetaost, en Anna-Bell-klassiker.

2. När du är på kalas, är du den som sitter eller hjälper du till att duka av?

Jag brukar oftast erbjuda mig att hjälpa till, tror jag.


3. Var sitter du helst när du bloggar?

Jag sitter alltid vid köksbordet.

4. Köper du ofta Triss.

Aldrig så jag lär ju knappast vinna storkovan.

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?

Bali var nice men att vara nykär på Lantzarote var inte fel det heller.

6. Vilken TV-kanal tittar du mest på?

Jag tittar inte på tv så ofta men då det blir är det nog oftast 3:an eller 4:an.

Jag utmanar i min tur Tovalisa, Maria, Saga och Loj.

Pippi

Näe vi har inte en fågelfarm inne i vårt hus. Det är bara mina duntofflor som läcker fjädrar efter tvätten...

Vad nu?

Så igår på cykeldag 10 kom det liiite blod, som i början på en mens. Och idag också. Vad är det frågan om? Måste ringa Doktor L och fråga i morgon. Men kul när det säkert kommer att bli så att hon ringer upp när jag sitter i bilen på väg till en tvådagars-konferens.

Är det vanligt att få en liten blödning så här? Vad kan det vara?

Blandade eller homogena grupper på förskolan?

Jag måste ta ställing till vissa saker på jobbet och det är vid första anblicken lätt. Men så tänker jag om, ändrar tankebanor, och vips blir det så mycket svårare.

Vad tycker ni? Är det bättre att ha renodlade grupper på förskolan, säg till exempel 13 ett-tvååringar i en grupp,än att ha blandade åldrar i samma grupp, exempelvis 17 ett-fyraåringar? Detta beräknat på ungefär tre heltidstjänster.

Vad tycker ni är positivt/negtivt med homogena grupper och vad är positivt/negativt med åldersblandade grupper?

Spraydag 19

Jag puffar på och känner inte av så mycket alls. Några enstaka svettningar har det blivit men inte mer än så. Tänk om min kropp har blivit gammal och svårpåverkad...eller nåt.

På onsdag är det dax för sprutorna. Man tackar för att jag inte behöver börja förrän på onsdagen. Kommer hem dagen innan från konferensen med jobbet. Skulle inte vara så kul att sitta på ett hotellrum med första sprutan. Dessutom har vi ju bestämt att sambon ska ta dem på mig. Det har han gjort förr och det är hans grej. Jag litar på att han kollar medicindosen och jag släpper det totalt. Han är noggrann och jag tycker att det är bra om han är delaktig. Jag gör så mycket annat.

Lördag

Lördag morgon och jag har fortfarande feber. Inget snor, ingen hosta, inget mer men feber. Fan. Skulle träffa fina kompisen S ikväll över en middag på härliga italienaren. Så tråkigt att ställa in, vilket jag måste om inte febern drar sin kos illa kvickt.

Ropar inte hej, men det verkar som att Prinsen är bättre. Ingen feber nu på morgonen. Skönt! Hoppas att det håller i sig.

Ska skicka sambon som löpare till affären senare. En härlig tjejtidning och en påse snarr skulle sitta fint i soffan sedan.

Ha en skön lördag allihop!

Kommit ut

För första gången sedan Prinsen föddes har jag berättat för någon om vår IVF-resa. (Första gången om man räknar bort de på kursen men där blir det liksom annorlunda.) P på jobbet har fått veta. I går kväll tog vi en promenad. Vi pratade om hennes planerade Danmarksvisit och sedan talade jag om. Jag blev så känslosam att jag började gråta. Och hon med. Jag är glad att jag kom ut ur IVF-garderoben för henne. Det känns bra.

Torsdag

Torsdag när Prinsen vaknade vid sex och kändes varm. Termometern visade 37.7. Torsdag när vi var hos läkaren och tittade på bland annat Prinsens torra hud, när doktorn tog tempen och det visade 38, när vi handlade mat,ringde dagmamman och jobbet och istället åkte hem. Torsdag när vi målade med fingerfärger och åt fruktsallad med grädde. När termometern sedan visade 38.8 och Prinsen fick alvedon. "Gott avevån" tyckte han och gapade stort.Torsdag när klockan nu har blivit halv två och Prinsen sover och jag sitter vid datorn och dricker te och äter kanelbullar. Detta trots att det kanske borde vara idé att haka på sambons viktväkteri eftersom flera brallor är för små. Torsdag när jag skiter i det och bestämmer mig för att inte allt skippa allt sött och gott, att jag är fin som jag är, att jag faktiskt inte på något sätt är överviktig och att jag helt enkelt kan använda de byxor jag kan ha.

Att hoppas

"Jag tror att det kommer att funka! 44 lax och så många chanser."
Sambon är positiv. Det är tre chanser med färska ägg, ja. Men vad är det som säger att äggen inte är ruttna och simmarna stendöda? Och 44 lax, so what.
Men det är ju skönt att han är positiv så jag säger inget annat. Jag vågar inte tro, men hoppas av hela mitt hjärta.

Spraydag 14

Så har jag sprayat i två veckor. Jag och fru Synarela trivs rätt bra ihop. Hon ger mig en del svettningar men det är inte värre än jag klarar av.
Drygt en vecka kvar tills jag ska hugga mig med sprutorna.

Orättvist

En väldigt nära släkting är gravid fick jag veta ikväll. Hon är 19 år. Hon ska nog inte behålla det.

Varför slarvar sig vissa till graviditeter som de inte vill ha, medan andra tvingas harva på i år för att föröka uppnå en graviditet? Var finns logiken och det rättvisa i det?

Nä, den finns ju inte. Det vet jag ju så klart.

Jobbläget

Krisläge på jobbet. Utan att säga för mycket kan jag nämna att det handlar om ekonomi. Det kommer att ske stora förändringar, det måste det göra. All peronal är inte överens och innan detta är över kommer det att röras om i grytan många varv.

Tack för svar på mitt inlägg om huruvida jag ska betätta för mina kollegor eller inte. Nej, jag vill nog inte egentligen. Bara för kollegan P som ska göra insemination i Danmanrk.

Som jag sa i mitt förra inlägg så har det kommit fram att min kollega C har panikångest. Helena- Tack för att du skrev om dina erfarenheter av problemet. Det jag tänker om jag berättar för C är att jag kanske inte möts av förståelse. C blir som sagt väldig stressad av förändringar och just nu är det redan en massa saker på gång på jobbet. I mitt arbete tvingas man jobba nära varandra och det jag tänker är att om jag berättar för C att vi gör IVF kanske hon bara ser att jag snart är gravid, vilket absolut, som vi vet, inte behöver vara fallet. OM jag skulle bli gravid måste jag vara ledig. Om jag är ledig måste jag ha en ersättare. Detta skulle betyda ännu en stor förändring för C men det handlar inte om att jag själv tror att jag är oumbärlig på något sätt. Och att betätta för någon som blir stressad och kanske därmed inte orkar försöka förstå orkar jag inte. Förstår ni?

Jag vet, det låter som att jag är någon siare om hur folk ska tänka, men jag vill verkligen tänka efter innan jag talar om för någon. För som Zygoten sa; Man bör tänka till innan, för sedan är det försent.

Att tala om

Innan sambon och jag var överens om att göra ännu en IVF pratade vi om vikten av att berätta för de som nödvändigtvis behöver veta.
"Jag är trött på alla lögner" sa sambon.
"Självklart ska vi berätta" sa jag. "För våra chefer, för arbetslagen och för dagmamman."

Nu känner jag annorlunda. Nu när det drar ihop sig.

Vi har ju inte varit öppna med att vi gjort/gör IVF. Jag orkade förut inte vara någon följetång, ett skvaller, någon som folk tyckte synd om. Jag ville inte oroa eempelvis min mamma så hon vet ingenting. Jag tycker att det är bra när folk är öppna, men det passade inte mig. Endast mina tre absolut närmsta vänner vet och några få på sambons sida. Och det handlar inte om att jag tycker att det är pimsamt att vår som kom till oss via IVF. Tvärtom är jag stolt. Stolt över att vi orkade kämpa på, att vi fortfarande håller ihop och så klart överlycklig att det funkade och att Prinsen kom till oss efter blod, svett och många tårar.

Hur som helst. Det var meningen att jag skulle berätta för dessa:

Mitt arbetslag innehållande kollegorna C och V.

Min chef.

Dagmamman.

Så här ser det ut nu:

Arbetslaget:
Består nu av V som endast arbetar hos oss tre dagar i veckan. Henne känner jag förtroende för. Där jobbar även C som tydligen har panikångest har det kommit fram denna vecka. Har märkt av hennes väldigt svajiga humör och fattat att det har varit något. Hon är typiskt en sån där typ som oroar sig.
"Hej C!Jag håller på med IVF..."
Skulle hon fatta eller få panik av en eller annan anledning? (Typ tro att jag snart ska vara gravid och försvinna från jobbet så att de får en vikarie.) I arbetslaget finns från och med hösten även T. T är nog snäll och har jobbat med barn i nästan 100år. Men jag har ingen lust att tala om för henne. Tycker att hon är hal och svårplacerad.

Min chef: Hade en väldigt bra chef i våras som tyvärr är tjänstledig i ett år. Vikarierande chef är J. Kollegan P berättade det för mig. "Vet du Anna-Bell, J har inte heller några barn. Jag trodde att jag var den enda i 40-årsåldern som inte har några. Kokerskan frågade om hon har barn och då svarade hon att "Nej, tyvärr har det inte blivit så..." Det osar ofrivillig barnlöshet tycker jag.
"Hej J. Jag håller på med IVF."
Kanske att hon fattar precis, vad vet man.

Dagmamman: Självklart att vi måste berätta för henne. Tänk annars.
"Ni måste komma och hämta Prinsen. Han är magsjuk."
"Vänta ska du se...Vi ska bara ta oss från Uppsala..."
Frågan är bara när och hur och om jag eller sambon ska ta det. Eftersom jag inte är van att tala om detta med folk som inte vet, så kan det hända att jag blir emotionell och börjar gråta och tänker rörande tankar och talar med henne om längtan och väntan och att det aldrig var självklart att han skulle komma, hennes dagbarn, min älskade son. Men skitsamma egentligen. Jag får väl bjuda på några tårar i så fall.

Ska jag berätta på jobbet? Vad tycker ni?

Fått startdatum

Nu har Doktor L ringt och jag har fått startdatum för sprutorna. Onsdagen den 24:e är det dax. På måndagen och tisdagen är jag borta med jobbet. Så himla skönt att slippa ta den första sprutan inne på toan på ett hotellrum. Dessutom har vi bestämt att sambon ska ta sprutorna på mig som de förra gångerna. Det är liksom hans jobb i det hela. Det och burken. Idag har jag inte känt av någonting som skulle kunna vara biverkningar men Doktor L sa att jag inte behöver oroa mig och att jag kommer att bli nedreglerad.

Smyga i garaget

Så ringde jag Doktor L.
"Jag ringer upp i eftermiddag eller ikväll." sa hon "För jag är hemma nu."
Ok. I eftermiddag när min mamma och hennes karl ska komma på middag. Men well, vi har ju faktiskt en hel garagelänga utanför huset. Tror faktiskt att jag redan nu ska lägga ut filofaxen där;) Hur som helst så behöver man inte komma och kolla att man är nedreglerad.
"Det brukar man inte göra nu för tiden "sa L. "Har du några biverkningar?"
Nej, det har jag ju inte om man inte räknar med utspelet igår men det kan ju lika gärna bero på mensen. Tänk om jag nyst ut all medicin, men det låter ju helt otroligt. Dessutom ska jag ju spraya i tre veckor så det skulle väl vara helt mysko om jag inte blir nedreglerad, eller? Tycker ändå att det skulle vara skönt med en bekräftelse att jag faktiskt är nedreglerad sedan.

Missad information

Sambon igår: "Men vad är det nu?"

Jag: "Jag är bara så hormonell..." (Snörvlar)

Sambon: "Jaha."

Jag: "Ja jag ska ha mens och jag sprayar mig full med hormoner, det kan ju ha med det att göra."

Sambon: "Sprayar du?!"

Jag: "Ja är du helt väck? Det vet du väl för fan att jag sprayar? Det har jag väl sagt? Har du inte sett medicinen i badrummet?"

Sambon: " Jo det har jag ju...Men du har inte sagt att du sprayar..."

Öh, hallå! Hur kan karln missat det? Jag säger bara: VAKNA!

Uppfattas som mesig?

Så pratade jag med dagmamman i morse och talade om att Prinsen får vara hemma även idag. Han är snorig och hes men har ingen feber. Vi pratade om allt möjligt och jag berättade om maten på golvet, att Prinsen är trotsig ibland.
"Vad hände sedan då?" undrade hon. "Åt han korvgrytan?"
"Nej han fick faktiskt pannkana som fanns i kylen" svarade jag.
Och jag fick känna mig som en mesig hönsmamma. Men vad fan. På jobbet är jag pedagog och visst är jag medveten om vad man "bör" göra och inte, vad man "bör" säga och inte. Men här, med Prinsen är jag faktiskt mamma. Så är det.

Hormonell

Denna eftermiddag har jag varit hormonell. Mensen som brukar komma på dag 30 har jag inte sett ett spår av trots att jag är på dag 32. Skulle vara skönt om den ville komma imorgon när jag ändå är hemma med en förkyld prins, istället för att jag får stå på jobbet bakkom en gran på gården och viska i telefonluren "Nu har jag fått mens..."

Jag hade lagat korvgryta till middag, tänt ljus och Prinsen och jag skulle äta. Sambon var på jobbet sent. Prinsen var trotsig och tjatade bara om glass och yoghurt. "Nej" sa jag. "Vi ska äta mat." Då tog Prinsen tallriken och puttade så att den åkte av bordet. "Vad GÖR du? Kastar du maten på golvet?!" sa jag med hög röst. Jag som alltid har oändligt tålamod med Prinsen kände mig arg och blossig. Prinsen sprang runt på vardagsrumsgolvet och skrek. Själv satt jag kvar vid bordet, tittade på maten på golvet och...grinade.

I vanliga fall hade jag bara sagt "Så gör man inte" och torkat upp maten. Nu blev jag sittandes snorig och dan med tankar som "Han vill inte ha min mat som jag har stått och lagat" och "Fy vad jag är irriterad."

Intågande mens + Synarela = Hormonell Anna-Bell, det är så ekvationen måste se ut.

Jag tog mig samman, torkade upp maten från golvet, gosade med Prinsen och lät honom äta pannkaka med sylt och grädde (som han även åt till lunch.) "Mamma arg. Mamma lessen" sa Prinsen och jag fick dåligt samvete.

Åkte till Ica Maxi. Handlade en hel del och skakade av mig det dåliga samvetet. Jag är ingen dålig mamma, det är jag inte.
Låt gå att det är överdrivet att grina över en portion mat på golvet men jag är bara så...hormonell.

Gympa

I lördags var jag på gympa med Prinsen. Det var för barn mellan två och tre år. Redan i dörren på väg in sa Prinsen att han inte ville, att han ville åka till mormor istället. När vi väl kom in var det en massa folk i gympasalen. Alla barn hade minst en förälder med och på bänkarna runt omkring satt det andra vuxna och syskon och tittade. Prinsen är lite avståndstagande om det är mycket folk som han inte känner och om det är för mycket hallabaloo som det var här.
Gympaledarna delade ut sidensjalar som barnen fick springa runt med. De skulle sedan samlas i en ring. Prinsen slängde sig i tjockmattan och kastade sjalen över huvudet.
"Vi ska sitta i ringen nu Prinsen" sa jag.
"Näe!" sa han och fick ligga kvar i tjockmattan.
De flesta av de andra barnen ville göra hinderbanan som fanns i salen. Prinsen ville inte krypa i några uppbyggda tunnlar eller rulla på en matta. Det visade sig att balansgång på en upp-och-nervänd bänk var hans grej.
"Ska vi gå på gympa nästa lördag?" sa jag när det var slut.
"Näe!" sa Prinsen.

Jag ger det en gång till. Gillar han det inte på lördag så lägger vi ner och gör något som passar Prinsen bättre, typ går till lekparken.

P, erkänn i så fall

Idag pratade kollegan P med mig igen.

"Jag har läst om tjej på nätet som är med i Femmis. Hon har nu hållt på med inseminationer i Danmark och nu IVF. 13 misslyckade försök har hon gjort. Tänk vad man kan behöva få hålla på och vissa bara...vips."
"Det är inte rättvist" svarade jag.
"Nej så är det ju. Men tänk, IVF. Med ägguttag som är värsta grejen..." fortsatte hon.
"Jo, det är klart..."


Jag måste prata med henne snart men det kan inte ske på jobbet. Vi har pratat om en promenad någon dag. Jag blir också nojjig över att hon ska kunna ramla över min blogg och fatta att det är jag.

Snälla P. Om du har kollat här och förstår att det är jag som skriver, visst skulle du säga det till mig?

Att ha nära

Det är skönt att ha nära till jobbet när man inser att man glömt ta morgonens spraydos. Det är skönt att ha en kollega som kan låna ut sin bil så att man är hemma på två röda och kan ta sina två puffar.

Frågor om sprayen

Ni visa tjejer, kan nån svara på dessa två små frågor om sprayen;

1. Om man nyser när man tar sprayen eller omedelbart efter så bör man ta en ny dos. Det står i pappret i förpackningen. Inom loppet av hur många minuter är omedelbart? Jag kan inte låta bli att nysa nämligen.

2. När brukar de där biverkningarna komma, att man har ont i skallen och svettas? Minns inte riktigt.

/Anna-Bell (Puffar på för 7:e dagen)

P på jobbet

Det började med att vi pratade om ett program som handlade om lesbiska par som på olika sätt fick barn. Det var på jobbet och jag sa " Jag har inte några moraliska aspekter alls. Jag förstår bara att folk längtar efter barn." Efter en stund var det bara jag och en tjej, P, kvar. P är en relativt ny tjej på jobbet. Hon och jag funkar bra ihop, både arbetsmässigt och även privat skulle jag tro. Så plötsligt, jag minns inte hur, hade P berättat att hon absolut vill ha barn trots att hon är singel och snart 40. Jag blev eld och lågor och började prata om Danmark och Femmis. "Hur kan du så mycket om det här?" undrade hon och jag svarade svävade att
"jag känner folk..."

Detta var innan semestern och innan hon gick på ledighet sa hon "Men jag kan ju faktiskt träffa en karl under sommaren." "Visst" sa jag "...men om inte tycker jag att du kör racet själv för jag tror att du kommer att ångra dig annars."

Nu är det höst och P är fortfarande singel. Hon är i starten för att åka till Damnark och jag, som enda informerade på jobbet, hejar på.

Har bestämt mig för att berätta för henne att vi håller på med IVF. Jag hade aldrig gjort det om inte hon på ett sätt var i samma båt, men nu känns det dumt att lyssna på hennes resonemang som jag förstår mer än väl och bara nicka.

Pirrig

Egentligen känner jag mig inte så ledsen över att det sket sig med det sista FET:et på Huddinge. Men visst är det typiskt och lite sorgligt och tanken slår mig ibland, som i mitt förra inlägg. Men visst, klart det hade varit skönt att slippa proppa mig full med hormoner och våndas igen. Men jag känner mig mest väldigt glad nu. För att sambon ändrade sig, för att vi faktiskt är på gång. Vi IVF:ar och det känns roligt och spännande. Hur jävla galet låter inte det? Men fråga mig om tre nederlag om jag fortfarande håller huvudet högt. Eller om de inte fått ut några ägg, hemska tanke. Men idag är i dag och senare är sen. Och idag är jag glad och puffar på med min synarela. Pfft Pfft.

Det som inte blev

Det har nu gått 13 veckor sedan det positiva testet efter FET:et. Det lilla som först blev men som sedan inte ville stanna kvar. Kanske hade jag redan berättat på jobbet, sagt att jag bara skulle jobba denna termin innan ledigheten. Förmodligen hade mina släktingar nu fått veta, kanske till och med sett en tidig ultraljudsbild.
Men det blev inget och här sitter jag och sprutar med min synarela. Tänk vilken räkmacka det hade varit att bara glida in efter semestren och tala om. Feträkmacka hade det varit.

Läggning

För någon vecka sedan var det lätt att lägga Prinsen. Efter gonattsaga och gos var det bara att lämna rummet så somnade han själv.
Nu vill han att jag ska ligga bredvid. Försökte ikväll att vara konsekvent och tala om att mamma skulle dricka te och vara uppe en stund. När han sedan kom upp lade jag honom i sängen igen och berättade samma sak. Efter ett tag skrek och grät han och jag kunde inte hålla mig, utan gick in. Han kastade sig runt min hals.
"Varför är du så ledsen?" undrade jag. "Mamma och pappa är uppe, det vet du ju."
"Gåta, letten" svarade han. (Gråta, ledsen.)
"Men varför älskling?"
"Mamma."
"Längtade du efter mamma?"
Han nickade.

Så klart att jag smälte. Min kloka lilla tvååring vill att mamma ska vara nära. Hur jäkla lätt är det då att vara konsekvent och lämna rummet så att han ska kunna somna själv igen?

Starten har gått

Pffft Pffft

De två första puffarna av sprayen är tagna. Nu gäller det bra att hålla fanan högt och köra på mot målet. IVF, here I come!

Stadsunge

Prinsen bygger banor av briorälsen.

"Bygga tonnebana!"

Ja. Han bygger inte tågbanor. Han bygger tunnelbanor.

Frågor innan starten

Snart ljuder startskottet och jag känner mig lite pirrig och nervös. Ja, jag har ju IVF:at förr. Men jag har faktiskt glömt en hel del.
"Det du behöver tänka på nu är att spraya med synarela två gånger om dagen, en dos i varje näsborre, tills du får en blödning. Du lär få spraya ca tre veckor." sa
Doktor L till mig när vi sågs.
Men tre veckor tills blödning...Jag börjar spraya i morgon, på dag 24. Efter tre dagar är jag ju på dag 45...Ska det vara så? När började ni andra med sprayen och hur länge höll ni på? Alltså, jag känner mig helt förvirrad.

Frågor

"Tycker du att jag är tjock eller?!"

Just så svarar jag på den återkommande frågan om inte Prinsen ska få ett syskon snart.

Medicin

Ikväll var jag på det kvällsöppna apoteket på söder. Prick 22.00 (när de stänger) hade jag handlat klart. Så typiskt mig att vara ute i sista minuten.
Jag tog ut synarela och Gonal F.
"187,5 enheter. Det låter mycket" sa hon på andra sidan disken.
Är det? Det hade jag när Prinsen blev till också.

Älskade

Jag ikväll när Prinsen skulle sova: "Du vet att mamma älskar dig."

Jag tittar in i de stora ögonen, stryker hans hår. Han nickar.

"Mmm. Pappa åttå äka."

"Ja vännen, mammas prins. Pappa älskar dig också."

En i mängden

Jag hos Doktor L idag: Jag ska åka på konferens med övernattning den 22:a. Om det är så att jag använder sprutor då, måste de ligga i kylen?

Doktor L: Det är det många som har gjort. Det räcker med rumstemperatur men under 25 grader.

Jag: Ja för jag har ju inte berättat...

Doktor L: Det är det många som inte gör.

Känns faktiskt skönt att vara en i mängden i dessa sammanhang.

Osmidig

En kollega till mig: Åh vilka snygga byxor du har! Verkligen snygga.

Jag: Tack. De är från Vero Moda.

Kollegan: Jag kan inte ha så låga byxor tyvärr. Måste ha högre som kan hålla in magen lite annars hänger de över.

Jag: Jag skulle också behöva köpa ett gymkort. (Nyper mig i ena kärlekshandtaget.)

Men hallå? Varför sa jag så? Jag menade egentligen att inte heller jag är så himla vältränad för att ha ett par låga byxor. Inte att hon borde ha ett gymkort som det kanske lät. Kunde jag inte bara ha lagt en kommentar om att det är tur att modet är så att det finns en massa snygga höga byxor om man nu gillar det. Hoppas att hon inte tänkte på hur dumt det lät och att det bara är jag som har analyserat sönder min lilla groda.